Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

norsk konst- och litteraturhistoriker

Antwerpen d. 16 Oktober 73. 16. lokakuuta 1873
Edelfelt tycker det är ledsamt att inte få vara med om förtjusningen över Lorentz Dietrichson i Helsingfors.
Antwerpen d. 23 Oktober 73. 23. lokakuuta 1873
Det sista brevpappret håller på att ta slut, så Edelfelt måste avsluta brevet; han hade gärna varit med om konstnärsgillets fest för Lorentz Dietrichson.
Antwerpen d. 23 Dec. 73. – 23. joulukuuta 1873
Axel Antell har skickat Dietrichsons vandringsminnen och streckat under talande ställen i boken.
Antwerpen d. 8 Januari. 74. 8. tammikuuta 1874
Fredrik Cygnæus har sänt hälsningar till Edelfelt, vilka denne är smickrad över; Edelfelt har läst Cygnæus bok om Johan Ludvig Runeberg, samt kalendrarna och Lorentz Dietrichsons vandringsminnen; i Svea folkkalender har Edelfelt beundrat Lotten von Kræmers poesi "emedan de äro så alldeles ovanligt dåliga", Elias Sehlstedt är mera intetsägande för varje gång, Johan Nybom idisslar sina gamla fraser, medan Frans Hedberg och Egron Lundgren är underhållande som alltid.
Antwerpen d. 9 April 74 9. huhtikuuta 1874
Jules Favres föreläsning om Jeanne d’Arc på konstföreningen Cercle artistique hölls på kvällen annandag påsk; Edelfelt och Monsieur Schultz kom i god tid och fick bra platser; Favre ser ut som på bilderna, men mycket äldre, han påminner om Fredrik Idestam; hela Antwerpens grädda fanns på plats; Favre var en mästerlig talare i Lorentz Dietrichsons stil; hans föredrag påminde om Erick Gustaf Geijers äreminne över Sten Sture och Gustaf Adolf; Favre avslutade med att vända sig till publiken och säga att Jeannes d'Arcs kamp för frihetens idé passade bra på Belgiens "fria, oberoede jord"; han hoppades att Frankrike också skulle komma fram till att dess enda möjliga regeringsform är en "upplyst och sansad demokrati".
Frascati d. 10 Juni 1876 10. kesäkuuta 1876
Edelfelt har läst Hippolyte Taines "Voyage en Italie" [Resa i Italien]; det är klokt, spirituellt som allt vad han skriver; Lorentz Dietrichsons "Vandringstid" förefaller dum och platt i jämförelse; Edelfelt tyckte tidigare att Dietrichsons böcker var intressanta, men de förefaller nu nordiskt-barnsligt-magisteraktiga; Dietrichsons bästa vän Walter Runeberg medger att han inte lyckats i dessa italienska saker; ett kapitel där Dietrichson skildrar ett nattligt besök i Vatikanens antikmuseum, är riktigt besatt, Herculestorsen växer fullt färdig med armar och ben; om antikens levande friska konst har en sådan verkan på honom att han svimmar, ser syner och åbäkar sig, så har han inte begripit antiken; om man vill ställa till en dylik effektscen skall man hellre välja medeltiden med blödande Kristuslik, flådda martyrer, St Agatha o.d.
Paris skärtorsdag – 78. 18. huhtikuuta 1878
Pietro Krohn och Edelfelt bjöds på middag av arkitekten, professorn Vilhelm Dallerup, som byggt nya Operan i Köpenhamn; närvarande var också konsthistorikern och skriftställaren Julius Lange, som såg annorlunda ut än vad Edelfelt tänkt sig; han hade föreställt sig Lange glasögonprydd och à la Dietrichson, men i stället möttes han av en stor tjock figur som mera liknade en ölbryggare eller skeppare än en docent i estetik.
Paris d. 29 maj 1878 29. toukokuuta 1878
Edelfelts tavla får lovord av svenskar och finnar; på plats finns flera "skrivklådiga" personer, Lorentz Dietrichsen, Doktor Mauritz Rubinson, Jacob Ahrenberg och Gustaf Philip Armfelt, vilket gör att man snart där hemma troligen får läsa om mästerverket i tidningarna; mycket folk samlas framför tavlan, det är troligen det egendomliga ämnet som drar massornas uppmärksamhet; konstfotografen Braun har ansökt om publikationsrätten, medan Adolphe Goupil ännu inte hört av sig.
Paris lördag d. 10 mai -79. 10. toukokuuta 1879
Illustration: Walter Runebergs skiss till staty av Johan Ludvig Runeberg; Walter Runeberg håller på med skissen till faderns monumnet; Edelfelt tycker inte om skissen; Walter har gjort en skiss som mera påminner om gubben Lindfors än om gubben Runeberg; det är en Waltersk ställning på benen, och Edelfelt bevisade att figuren var för kort; den odeciderade [obeslutsamma] bredbenta ställningen kan vara sann, men Edelfelt tänker med förfäran på dessa två ben i brons – två lutande torn i Pisa; ingen har vågat säga Walter sanningen; fastän Edelfelt just fått låna hundra mark sjöng han ut sin mening; han sade att Walter måste ruffa upp sig, få något "tusan djefla" i sig och glömma för en gångs skull barn och maka och arbeta med hela sin själ; det pratades och firades för mycket familjefester i Rom – de blev utmärkta familjefäder, men konstnärer bara till hälften; Walter har varit omgiven av för många Dietrichsöner som skvadronerat [skryta] om konstens undantagsställning och dess "dolce far niente" [det ljuva livet] som ett bevis på verkligt snille; detta är inte förenligt med en tid som söker lösningen på livets gåta i forskning och arbete; det är längesedan man i vetenskapen sysselsatte sig med metafysiska spetsfundigheter och ordrytteri, man samlar fakta och studerar naturen med allvar; om Edelfelt gör något dåligt och skralt, vet han att det inte saknas förmåga att göra, utan förmåga att vilja.