Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

jungfru som i enlighet med Bibeln födde Jesus, Guds son, madonna

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Maria
Ombord på Grefve Berg d. 3 Juli 71. på resa till Åland 3. heinäkuuta 1871
De besökte Karuna kapellkyrka, där de hittade en tavla av stort konstvärde; tavlan föreställde Madonnan, Elisabeth, Johannes och Sankta Catharina i grupp, den var av den venetianska skolan, möjligen efter Paolo Veronese.
Antwerpen d. 2 Oktober 73. 2. lokakuuta 1873
Antwerpen – Anvers (s hörs) är en stor stad; katedralen reser sig hög; i de trånga gränderna hänger Mariabilder i varje hörn; de finaste platserna i staden pryds av tre målare: Paul Peter Rubens, David Teniers, Anthonis Van Dyck.
Antwerpen d. 8 Oktober 73 8. lokakuuta 1873
Det är enligt Edelfelts mening förargligt att konstakademien inte finns i Bryssel, som är trevligare än Antwerpen; där talas franska, människorna är gladare och pro tertio [för det tredje] är det inte lika katolskt; i Antwerpen ställs i boklådsfönstren ut fotografier och annat material om vallfartsorten Lourdes i Frankrike och jungfru Marias uppenbarelse för bondflickan [Bernadette Soubirous]; på samma ställen exponeras också stora fotografier av greve Henri de Chambord och hela ”maison de la France”, som "hela det Bourbonska och Orleanska sällskapet" kallar sig; på katolskt håll skulle man vilja se Chambord på den franska tronen; Edelfelt anser antwerparna bigotta, de iakttar alla yttre religiösa bruk och regler, men folket i Flandern står på en låg punkt i rent andligt avseende.
Antwerpen d 24. Nov. 73. 24. marraskuuta 1873
Den puerila beundran för Antoine Wiertz retar honom, likaså de avfärdande omdömena om modern konst, speciellt den franska; dessa "hyperesthetici" vid konstakademien anser att Paul de la Roche är söt och sentimental, Horace Vernet är soldat och ingen målare; tyskarna Peter von Cornelius och Wilhelm Kaulbach kan som kompositörer inte heller mäta sig med Wiertz; Edlefelt kommer vad konst anbelagar bättre överens med flamländarna än med de fransktalande vallonerna; han ironiserar över Joseph Cornets sätt att vänta på inspiration, Peter Paul Rubens och Rafael hade knappast så mycket ”bråk” då de skissade ”Decsente de croix” eller sixtinska madonnan; Jules Dubois är av "samma skrot och korn" även om han är intelligentare än Cornet, Jean Beaudouin, Blain [?] och allt vad de heter; Emile Claus har gett Cornet öknamnet "l'humanite" [mänsklighet], som denne använder "minst tre gånger" i varje mening.
Antwerpen d 11 December 11. joulukuuta 1873
På konstakademien målas det flitigt; det behövs ofantligt mycket övning för att komma underfund med målningstekniken, och Edelfelt tror som Jozef Van Lerius: "Ça viendra" [det kommer], inget konstverk skapas ”i första hugget”: Madmoiselle Emilie Björkstén tror att Rafael målade sin Sixtinska madonna med några genialiska penseldrag och att Bertel Thorvaldsen ”högg i marmor sina qval”.
Edelfelt har stått och beundrat en tavla av Peter Paul Rubens, vilken denne målade vid 20 års ålder; den snart 20-årige Edelfelt kände svalget mellan sig själv och Rubens, men har också börjat förstå denne; han är också "galen" i hur Anthonis Van Dyck lyckats med uttrycket i Marias ansikte i en Pietà.
Antwerpen d. 8 Januari. 74. 8. tammikuuta 1874
På konstmuséet i Antwerpen är det Anthonis Van Dycks ”Pietà” som präglat sig i minnet; Christi lik ligger i Marias famn, som förtvivlat blickar mot himlen; Johannes står tårfylld invid, medan änglarna ser med förtröstan på den döde mästaren eftersom de vet att han skall uppstå ur sin sömn; Peter Paul Rubens har målat samma ämne, men inte lika bra; Edelfelt instämmer med Jules Dubois uttalande om Van Dycks tavla: "Jag skulle ej bry mig om att kunna måla bättre än det der!"
Antwerpen d. 27 Januari 74 27. tammikuuta 1874
Med målningen går det däremot trögt; Edelfelt är helt nedslagen då han ser alster av Charles Verlat, det verkar omöjligt att komma så långt; Verlats ”Jungfru Maria med apostlarna” är storartat skön; Verlats jungfru har en profetisk blick och liknar inte Paul Peter Rubens eller Bartolomé Murillos sinnliga, sköna kvinnor; i färgsättningen ser man att Verlat har haft Titian som förebild; man bör studera de gamla mästarna så att man lockar fram deras uppfattning och storslagna sätt, och inte som Antoine Wiertz kopiera och måla precis som Rubens, med alla dennes fel och förtjänster; i Musée des academiciens finns en målning av Nicaise de Keyser; den förlorar på att stå i samma rum som Verlat; där finns också ett självporträtt av J.A.D. Ingres.
Edelfelt skulle vilja höra Alexandra Edelfelts omdöme om Charles Verlats Madonna.
Antwerpen d. 9 Februari 1874. – 9. helmikuuta 1874
I stället för tävlingsmomentet i historia har Edelfelt tänkt måla skisser efter Peter Paul Rubens och Anthonis Van Dyck på konstmuseet tillsammans med Jules Dubois; han tycker det är synd att man inte får kopiera tavlor i Musée des Academiciens, eftersom han skulle vilja måla av Charles Verlats tavla med Madonnan och evangelisterna; Nicaise De Keyser förefaller klen i jämförelse.
Antwerpen d. 8 Mars 1874. 8. maaliskuuta 1874
Edelfelt har gjort skisser efter Peter Paul Rubens på konstmuséet; han har målat Rubens "makalöst vackra" Pietà; han tänker göra samma sak med Anthonis Van Dycks ännu makalösare version av Madonnan med den döde Kristus i sin famn; han stannar alltid vid Van Dycks Pietà: "On revient toujours, à ses premiers amours" [Man återkommer alltid till sina första kärlekar].
Antw. torsdag d. 30 April 74. 30. huhtikuuta 1874
På söndag morgon gick Edelfelt i mässa i Notre Dame, där det finns en Maria av Michelangelo och Carl den djärves grav.
Efter mässan tog de en lång promenad i stadens omgivningar; Edelfelt hade läst ”Chatiments terribles des revolutionnaires et des ennemies de la Sainte église” som Léon de Pape fann förträfflig; Edelfelt tyckte inte om hur författaren gav negativa epitet åt Martin Luther, Voltaire och Jean-Jaques Rousseau; bokens syfte var att få Henri V till kung; Louis Philippe skall på dödsbädden ha yttrat att Henri V måste regera över Frankrike; "uslingarna" Ludvig XVIII och Carl X görs till hjältar, Louis Philippe och Napoléon till de eländigaste syndare; ymnigt förekommer underverk, jungfru Maria i Lourdes och profetior; Edelfelt försökte tala så sansat som möjligt fastän harmen brände i bröstet; vad Frankrike vore lyckligt om det vore protestantiskt; i maj firas en stor kyrklig fest i Brügge, dit pilgrimmer från Frankrike och Belgien kommer för att be för påven och för att denne skall återfå sin världsliga makt.
Paris. Adventssöndagen 1874. 29. marraskuuta 1874
De gamla mästarna bekymrade sig i allmänhet lite om ämnet; de inskränkte sig till ett givet, känt moment, deras styrka låg i att behandla det enkla ämnet kärleksfullt, ädelt och med mycket skicklighet i form och färg; vad har t.ex. Tizians tavlor för ämne, har inte Rafael hundratals gånger målat Madonnan med Kristusbarnet?; Edelfelt är övertygad om att de flesta som varit i Rom, München, Paris och Dresden och sedan talar om Rafael, Pietro Perugino, MichelAngelo och Giulio Romano har svårt att förstå att deras stora sida är det stilfulla i teckningen.
Edelfelt håller med J.A.D. Ingres om att teckningen är huvudsaken; kan man förena en ädel tecknare med en utmärkt kolorist?; Anthonis Van Dyck är det ultimata beviset på att det är möjligt; koloristerna Rembrandt, Peter Paul Rubens, Diego Velasques och Bartolomé Murillo har gjort utmärkta saker i teckningsväg; tecknarna Rafael, Ingres och Hippolyte Flandrin har ofta målat en mästerlig färg; se på Van Dycks porträtt av Carl den förste, Rubens Nedtagning från korset i Antwerpen, Rembrandts anatomiska föreläsning i Haag, Murillos Madonna, Rafaels la belle Jardinière, Ingres "la Source", Flandrins helgonfris i St Vincent de Paul; det finns utmärkta saker att se i Paris; var gång Edelfelt går på Louvren tycker han det är synd att han inte har tid att sitta hela dagen och ta in och tala med de stora gamla om konstens hemligaste frågor.
Paris, söndagen d. 21 Februari 1875 21. helmikuuta 1875
Edelfelt ville gärna att Alexandra Edelfelt skulle se Jean Paul Laurens tavla "Interdikt" i färger, men han sänder den nu i dålig gravyr; han vill att hon skall beundra William Bouguereaus Madonna; Jehan Georges Vibert och François-Marie Firmin-Girard är två "gouterade" genremålare; om Edelfelt ändå fått gå med Alexandra Edelfelt på Salongen; hon skulle säkert ha tyckt om Jules Bretons "Midsommarnatt".
Rom d. 18 mars 1876. 18. maaliskuuta 1876
Följande morgon lät Edelfelt sig ros till Academia delle belle Arti för att ta ett sista farväl av Tizians gudomliga tavlor; förutom hans världsberömda Marias himmelsfärd tyckte Edelfelt särdeles mycket om Maria som barn kommer till templet.
I Palazzo Pitti baxnar man över rikedomen i dess samlingar: bara kända tavlor som Madonna della Sedia, Michelangelos Pariar [?], Tizians Venus (i Tribuna i Palazzo dei Uffizi); kopiorna kan inte ge en rättvis bild av finheten i originalen.
Frascati d. 5 Juni 1876. forts. d. 6te Gustafsdagen 5. kesäkuuta 1876
Från antiken kommer Edelfelt rakt in i medeltiden då han berättar om den "sjudundrande" kyrkoprocession som annandag pingst satte hela Frascati i rörelse; en berömd Madonna hade kommit på besök till Madonnan i Frascati vilket firades med en lång procession ledd av Nationalgardets musik, som spelade samma marscher och polkor som Victor Emanuel och "la constituzione e la libertà" [konstitutionen och friheten] hade hedrats med föregående dag; en liten obetydlig Kristus på korset bars med i processionen, men Kristus har så lite att göra med Vatikanens kult; Edelfelt har sett processioner i Flandern, men där var ännu så mycket andakt och "bigotteri" hos folket att man tyckte det hela var högtidligt; här var det inte ett folknöje; granna kyrkotjänare höll med sina häroldstavar och hotande åtbörder hopen på tillbörligt avstånd, utan tecken på andakt eller religiös prägel.
Paris d. 12 Jan. 1877. 12. tammikuuta 1877
Edelfelt letar efter en Mariabild och en bönstol från 1300-talet att sätta i ena hörnet av hans tavla; han tänker också göra ett halvfärdigt tapisseri [bonad] bredvid henne och en silverask med silkestråd och nålar, ett gotiskt skåp bakom henne och tapisseri på väggarna.
Vilna d. 10 januari 10. tammikuuta 1879
Fröknarna Mæxmontan erbjöd sig följa Edelfelt på en upptäcktsresa genom staden; de såg en massa katolska kyrkor och undergörande Madonnor (Vilna har 28 romersk-katolska kyrkor); intressantast var Sanct Benedictus kyrkan som var den enda med bibehållen gotisk fasad; det var smutsigt överallt; i ett kapell fanns en slags scala santa [helig trappa] och där låg en hel här bedjande ett pater noster [Fader vår] på varje trappsteg; Edelfelt gick med general Fridolf Leonard Mexmontans teaterkikare i ett fodral i band om halsen; några "bedjande käringar" tog honom för en kollektsamlare och kastade 1 kopeksslantar på kikaren och rabblade någon lång polsk ramsa; rococostilen i dess mest förtvivlade barbariska form är genomgående i kyrkorna; stillösheten är driven till stil, fult österländskt, underligt; folket är helt polskt, då man någon gång ser annat än judar.
Paris d. 27 april 1880. 27. huhtikuuta 1880
I lördags hörde Edelfelt Adelina Patti och Ernesto Nicolini, efter att i mer än en timma ha köat för biljetter; det var roligt att höra Patti, även om det gick som med allting man mycket hört talas om, som Rafaels Madonna i Dresden och Michelangelos Yttersta domen, inbillningen har gjort allt 10 gånger bättre än verkligheten är i stånd att vara; de sjöng gamla Trubaduren; Pattis röst är ett underbart instrument som alltid tar en fullkomligt ren ton, men Edelfelt värmdes inte en enda minut av framträdandet; nästan varje föreställning på théâtre français har skänkt honom mera nöje, vilket troligen beror på att han inte tycker om opera; Nicolini har en magnifik röst men ser ut som en bättre coiffeur [barberare].
Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18. huhtikuuta 1881
I går, påskdagen var den stora processionen då Nuestra Señora de Granada gjorde sin tur kring stadens gator. Det underbart stela träbelätet väckte en enthusiasm som intet kan beskrifva. Folket vrålade af förtjusning, fruntimmerna greto, tusentals bösskott smälde, alla musikkorpser spelade – då Madonnan fördes ut från kyrkan. Egendomligt, egendomligt i högsta grad. Hvad som var vackrast att se var staden Granada alla balkonger behängda med granna förhängen i rödt och guld, spanska färgerna, och så öfverfullt af vackra fruntimmer och blommor der bakom. Mantiljer och soljfjädrar och vackra ansigten.
Toledo d. 4 maj 188[1]. 4. toukokuuta 1881
Det var sannt, i söndags, 1ta Maj voro vi ute på i bergen för att se den stora processionen och festen. Den kyrkliga delen var ingenting vidare att komma med, en mariabild som bars omkring – men anblicken af det hela var ytterst egendomlig. Mamma tänke sig tvenne höga berg mellan hvilka djupt nere rinner en flod, insprängd som det tyckes i berget; midt emot afteckna sig mot aftonhimmeln Toledo märkvärdigt dekorativt, dystert, med höga murar och torn – och så långt ögat ser icke ett träd, knappast en buske, ty Toldeos små planteringar vid vapensmedjan doldes af husen.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15. marraskuuta 1882
Idag försökte jag ett stort medel – mot sorgset sinne att gå på Eremitaget och jag fann mig, som flere gånger i fjol, ypperligt deraf. Dessa gamla bekanta, utmärkte målare, intelligenta karlar, äro roliga att språka med, så gamla och döda de äro – ofta bra mycket roligare än de lefvande. Der ha kommit några nya Rembrandt till – två som jag åtminstone ej sett förut – Gigantiska, enorma mästerverk. En helig familj med Maria som ser efter om Kristusbarnet sofver och en hop små englar som komma nedtrippande i luften och säga "schsch" är bland de största konstverk jag någonsin sett. Se en sådan realist bör man vara, en som kan röra alla själens finaste strängar så att de dallra länge efteråt af förtjusning. Hvilken herrlig bild, och hvilken stor målare! Taflan är dessutom målad så, som blott en till kunde göra det, Velasquez. Och så en gammal gumma, också ny – så obeskrifligt bra! De händerna der äro så att man för en stund glömmer allt annat. Då Jag kom hem och såg mina opera omnia, svor jag öfver att vara en sådan Fnaslund. Storheten, hvarifrån skall man taga den, då man är en liten, tarflig natur? Om Mamma skulle se den der ängeln på taflan, hans rörelse, hans tycke – det är öfverdådigt, oförsigtigt bra! Och detta måleri är minsann ej hvarken torrt eller magert; dugtigt, manligt, så att man darrar i sin litenhet då man ser derpå.
Paris d. 13 februari 83. 13. helmikuuta 1883
Miatleffs Madonna hinner jag verkligen ej nu befatta mig med. Reuterskiölds, Portalis och andra säger att jag ej bör göra mig minsta samvete af att vara så litet expedit, ty jag har ju begärt detta uppdrag, utan det har blifvit mig pålassadt utan min förskyllan eller värdighet,
Paris 21 mars (mi-carème) 95 21. maaliskuuta 1895
Jag har börjat arbeta "värre" igen har modell alla dagar för kung Fjalar, Pehr Brahe och en ny variant af madonnan – Jag var näml. förargade öfver att min Madonna på cerclen såg så enfaldig och likgiltig ut. Jag börjar derför för min egen skull på med en annan.
Paris 26 mars 1895 26. maaliskuuta 1895
Jag arbetar mycket flitigt på Madonnan den nya – målar Betlehem i bakgrunden i månsken. Hon är klädd i hvitt – . Jag stiger upp kl. 1/2 7 alla dar, tar en afrifning och klär mig tyst för att ej väcka Ellan, går så och dricker kaffe med min son kl. 1/2 8 och 8 är jag på ateliern. Man hinner med så mycket på det viset. Får se huru denna tafla blir. Jag har ett 5 veckors barn som jag målar af.
1sta April 1895 1. huhtikuuta 1895
Jag har arbetat alldeles som "i ungdomens vår" d.v.s. som en galen menniska dessa sista dagar, varit förtviflad, och brutit sönder penslar – blifvit tröstad af modellerna men icke af Ellan som hela tiden varit emot att jag skulle börja om Madonnan igen. Men jag vill göra henne bra en gång.
Min lilla Madonna är helt annorlunda än den på Vasa tafla. Hon sitter mycket mera böjd – tar mera kärleksfullt i barnet – ser det i ögonen – med tårfyld och blick och leende mun (det är rysligt svårt att få fram detta) bakom henne går vägger horisontelt och i fonden synes Betlehem i månsken med tindrande stjernor. – Jag är intresserad af detta och förfärligt rädd att få det banalt och dumt – det kunde göras så vackert. Jag ville ha det hela så som Rydbergs "Barnen och herdarne följa dig gerna, strålande stjerna" men med något mera till: Jungfru Maria som ser i andanom törnekronan omkring Jesu hufvud. – Men jag vill ha in något rytmiskt i det hela – Något af Rydbergs verkligen sköna verser. Ack jag ville så mycket – och så är man ett söt som ingenting kan! – Jungfrun är helt hvitklädd hvitt dok också och ljuset från barnet mycket starkare än allt hvad jag hittils målat Det hela ser ut som en syn, icke som verklighet. Gud låte det blifva bra!
Paris lördag d. 6 april 1895 6. huhtikuuta 1895
Nu har igen två dagar gått innan jag fått tillfälle att skrifva till mamma och tacka för mammas trefliga bref i förrgår. Jag hade just då så många jern i elden emedan jag skulle skicka in mina taflor då, dessutom tigga om uppskof med Snoilskyteckningarna (hvilkas ramar ej hunnit bli färdiga) Samt för Madonnan hvars draperier jag ej är nöjd med. Uppskofvet beviljades med största älskvärdhet, och jag njuter af att ej mera vara så der jagad som ett villebråd.
Skärtorsdag 1895 11. huhtikuuta 1895
Jag har nu helt och hållet målat om min Jungfru Maria med barnet. Jag tror att jag nu kommit min idé litet närmare.
Paris fredag 19 april 95 19. huhtikuuta 1895
Jag har varit mycket nedslagen öfver mitt måleri och min Madonna dessa sista dagar. Hvar morgon har jag börjat med de bästa föresatser att måla lugnt och bra – hvarje förmiddag vid 1/2 11 tiden har målerifebern kommit med oro, smutsiga färger förtviflan och utstrykning. Resultatet är att färgen är fatiguerad, teckningen lös och utplånad och jag sjelf alldeles blind så att jag hvarken ser det goda eller det onda mera. Dagnan var här i går och tyckte icke om den. Han sade, hvad jag länge fruktat att taflan var en kompromiss emellan idealism och realism utan bestämd lutning åt någonden sidan. Han hade önskat mera stil i det hela. Jag är absolut af hans mening. Hvad skall jag göra – taga bort ramen från utställningen fastän katalogen redan är tryckt? Ellan och Chambure råda mig dertill. Dagnan sade hvarken det ena eller det andra, men menade att ifall taflan skulle ta sig illa ut deruppe, jag då utan tvekan bör ta bort den. – Man står sig sjelf närmast och jag har ej råd att göra något dåligt eller svagt. Hela min glada stämning är borta nu. Jag är förtviflad och nedslagen – det herrliga vårvädret med 22 grader i skuggan, de grönskande träden, vestanfläktarne och blomdoften göra mig ingenting – jag ser bara mitt elände. Det är ju sant att naturen bara är en reflex af ens egen stämning.
Ack om jag kunde besluta mig att ej skicka upp Madonnan – då vore jag lycklig – men jag tycker ändå om den delvis och jag hoppas ännu att den skall kunna bli bra.
Jag är alldeles hypnotiserad af min Madonna och tänker ej på annat. Jag har velat för mycket: Qui trop embrasse, mal étreint.
Paris 25 April 1895 25. huhtikuuta 1895
Här börja vi att må bra och mina sorger angående Madonnan äro nu öfverståndna. Jag arbetade som en galning lördag och söndagen förde jag upp taflan – målade ännu på stället och höll på att bli tokig af alla de råd från höger och venster som haglade öfver mig. Emellertid tog sig taflan slutligen rätt bra ut, och har gjort en viss succès. bl.a. har jag redan fått 2 förfrågningar om priset.
Af tidningarne som jag skickat ser Mamma att jag väckt ett visst uppseende – ehuru Sorg kanske icke slår så mycket an som man trott – nå, intrycken äro ännu förvirrade, kanske de stagdas och förändras om några dagar. Säkert är att jag har en liflig lust att göra annat och bättre nu, och som sagdt att måla dugtigare. Puvis de Chavannes sade mig nästan rörd att mina små snöstycken voro "des merveilles" och tyckte i allmänhet om min utställning Flickans blå, litet för porslinsblå, kallblå lif tycker förståsigpåare ej rigtigt om – men alla prisa ställning och uttryck. Många som t.ex. Cazin, Beraud, St Marceaux, Roll, talade mycket vackert om Madonnan snöstyckena och Mammas porträtt. Mina Snoilskyteckningar hade endast ett fåtal sett under denna första dag.
Paris måndag 30 maj 1895 [april] 30. huhtikuuta 1895
I lördags var jag af några finska målarinnor bjuden på en kostymbal i deras (elev)atelier – atelier Delécluse der Cazin och Delance äro lärare. Mamma skulle ha sett min ståtliga entré. Ungdomen bildade haie när jag kom in och applåderade – jag märkte således att jag var populär. Den samma äran vederfors Delance, lärarn och Cazin, när de kommo. Många af de yngre kommo och talade med värme om mina taflor – ända från Pasteurs porträtt – de tidigare visste de naturligtvis ingenting om. Några mycket vackra kostymer bl.a. en mörk engelska i en kostym (äkta) från Betlehem – Den hade otroligt mycken karaktär, isynnerhet slöjan, och jag är ledsen att jag ej såg den innan jag gjorde madonnan.
Jag har fått många förfrågningar om prisen på Sorg och Madonnan – den förra är såld och den senare har ännu ej blifvit det.
Paris torsdag 9 maj 1895 9. toukokuuta 1895
Madonnan håller jag på att sälja – icke dyrt, ty tiderna äro ej goda – jag har haft en massa anbud, hade begärt 3000, men går af för 2000 – det är i alla fall lika mycket som jag fick för snötaflan på Luxembourg, – som fortfarande har sådan succès.