Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk konstnär

Lähteet

Paris d. 21 Juli 1874. 21. heinäkuuta 1874
Edelfelt har redan varit hos kostymieren för att hyra dräkt i Louis XIV-stil för Calle Holms tavla, han valde en mattgul sidenklänning med blommor; han har två modeller på förslag; den ena är en mager flicka med fina drag som poserat på École des Beaux Arts; den andra en elegant ung fru, med ett ansikte à la Antoine Vatteau, som stått modell för Adolf von Becker; han tror han tar den andra; båda kostar lika mycket att hyra; han kan halvera utgiften genom att dela modellen med en bekant från Jean-Léon Gérômes ateljé, parisaren Bassan; accessoirerna kopierar han från Louvren; Alexandra Edelfelt ser att han vill vara samvetsgrann som nybörjare.
Onsdag d. 26 februari 79 26. helmikuuta 1879
Trots ansträngningarna satt människorna uppklistrade kring väggarna och såg högtidliga ut; i synnerhet damerna var tråkiga; den enda som det var gry i var en fransyska som var gift med en norrman; hon var klädd till Bergère [herdinna] à la Antoine Watteau och hade denna egendomlig chic, som de nordiska damerna inte riktigt vill komma ut med, även om de är mycket vackrare.
Paris söndag d 21 april 84. 21. huhtikuuta 1884
Illustration: Edelfelt utklädd. I början af veckan var jag på ett egendomligt äfventyr. Courtois, Stetten o. jag voro bjudna på bal costumé till en madame Mackay, icke den rika, men också amerikanska. Jag känner henne mycket litet och hade tänkt gå upp på ett ögonblick i frack bara för att tacka för bjudningen. – Emellertid träffade jag på aftonen, då Courtois klädde sig, Alice Regnault som var i Cs atelier för att se på deras kostymer. – "Och ni kostymerar er ej ?" Det är skam för en målare att föredra den fula fracken framför en kostym" – Ja men jag har ingen – Vill ni att jag skall kostymera er på en halftimme och lofvar ni att då gå. Jag vill hålla vad med er att jag skall hitta på något på en halftimme? Vi höllo vad, och så reste vi alla af till hennes Det blef ett sökande i alla hennes gömmor. Betjent och kammarjungfru storskrattade då de hörde hvarom fråga var, jag skrattade och tviflade – men så kom hon fram med en silkesskjorta, knäbandsbyxor af siden, hennes – en sidentröja med vida arma släpptes ut i ryggen röda chelstrumpor, en hvit peruk, en stor hvit hatt – skor hade jag sjelf; så gjordes jag hvit i synen och kunde ännu ej förstå hvad allt detta skulle bli – tills hon förklarade allt under mycket skratt och glam att jag var en mycket stilig "meunier Louis XV". en säck på ryggen och en käpp i hand. Jag såg mig i hennes många stora speglar och fann mig alls ej illa – jag liknade verkligen en teckning af Watteau. – Hela scenen var mycket lustig. Courtois i sin japanska kostum – Stetten som Romeo, jag halfklädd, Alice Regnault som sprang fram och tillbaka stack fast rosetter, sökte i enorma kistor fulla af kostymer, siden stycken, blommor och band, och kammarjungfrun som sydde och sprättade. Hon hade vunnit vadet och jag gick upp på balen der bl.a. Baude mycket beundrade min kostym, som jag nogsamt aktade mig att förklara var Alice Regnaults – Ingen skulle dessutom ha trott det.
Cannes 16 april 1891 Hôtel Paradis 16. huhtikuuta 1891
– Hvad den der Ahrenbergska ritningen af Watteau kostymen måtte ha varit bra! Sådant der degouterar mig så obeskrifligt – Grützmacher – skall väl vara Grützner är en obehaglig Münchhenmålare som målar det som tyskarne kalla Zopfstyl – falskt och otäckt – men något så när rigtiga kostymer tror jag han ändå ritar Watteau!? Med mustascher?! hans magra figur är mycket väl känd från en teckning från den tiden. Han var sjuklig och dog vid 37 års ålder. Han var född på 1600-talet och hans glansperiod inföll under Régencen. – Fru Linders smaragdgröna lyx degouterar mig om möjligt ännu mera. Hufvudsaken är att B. tog sig bra ut.
Paris lördag d. 6 april 1895 6. huhtikuuta 1895
Medan ni haft Scholander der ha vi haft några koncerter här som mycket framkallade samma stämning som vännen Svens sång. En qvartett af de utmärktaste strängvirtuoser ha gifvit en serie koncerter på gamla instrument – Diemer claver, Delsart viola de Gamba, Taffanel – oboë d'amour hautbois d'amour, några andra vielle, viole d'amour med 8 strängar o.s.v. – Naturligtvis bara Bach, Händel, Lulli, Rameau – men också många vocala saker – visor just i Scholanders stil. Det var utmärkt roligt och vackert. Mamma kan aldrig tänka sig hvad viole d'amour är förtjusande med claver. Det hade en stämning som Jag sällan erfarit – så intensivt, så känsligt och fint. – Goncourt säger att den störste lyriska poet under sjuttonhundratalet hette Watteau – jo, men det fans också andra, och det var just musikerna, de stora. allt det poetiska som finnes hos menniskan, och som ej fans hos sjuttonhundratalets snusförnuftiga, torra lyriker, det fans hos Watteau och hos musikerna. Naturligtvis, tänkte jag alltjemnt på Bellman och Scholander – Utom några melodier som helt och hållet användts af Bellman slutades de flesta sakerna med samma figurer som hos Bellman. – Der sjöngs bl.a. "la belle bourbonnaise" en nidvisa öfver Mme Dubarry – som Bellman tagit som den går och står till: Om himlen mig sku skicka o.s.v.