Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

kung av Frankrike

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Ludvig XIV
Paris d. 21 Juli 1874. 21. heinäkuuta 1874
Edelfelt har redan varit hos kostymieren för att hyra dräkt i Louis XIV-stil för Calle Holms tavla, han valde en mattgul sidenklänning med blommor; han har två modeller på förslag; den ena är en mager flicka med fina drag som poserat på École des Beaux Arts; den andra en elegant ung fru, med ett ansikte à la Antoine Vatteau, som stått modell för Adolf von Becker; han tror han tar den andra; båda kostar lika mycket att hyra; han kan halvera utgiften genom att dela modellen med en bekant från Jean-Léon Gérômes ateljé, parisaren Bassan; accessoirerna kopierar han från Louvren; Alexandra Edelfelt ser att han vill vara samvetsgrann som nybörjare.
Paris d. 28 Juli 1874. 28. heinäkuuta 1874
Edelfelt hade gjort samma reflektioner som Alexandra Edelfelt när han var på Versailles, han hade bara glömt att skriva om dem p.g.a. incidenten med fröken Thilda Falckman; han såg för sitt inre markisinnor och hovmän i siden och sammet; skränet från "les dames de la Halle" [kvinnorna från saluhallen] som drog ut till Versailles för att skrika efter bröd i öronen på kung Ludvig XVI; hovlivet överröstades av eftervärldens och 1789 års övertygelse om att det absolutistiska väldet skall försvinna och ersättas av kristendomens och Mirabeaus frihetsidéer; Edelfelts generation skall inte få se det, eftersom hans sekel ännu är ett kampens och utvecklingens tidevarv som låtit sig kuschas av en Napoleon III och hänföras av en usling som Henri de Chambord; Frankrike av år 1874 har svikit sina ideal för jakten på pengar; Ludvig den XIV, XV och XVI kunde inte föreställa sig annat än l'état c'est moi [staten det är jag], medan 1874 års legitimister och bonapartister som Messieurs Charles Chesnelong, Paul de la Cassay och Eugèn Rouher vet vad de gör och intrigerar när de påstår sig rädda landet; historien skall emellertid återupprätta Frankrikes bästa son, Adolphe Thiers.
Paris d. 12 Okt. 1874. Kl. 3 e.m. 12. lokakuuta 1874
Filip Forstén hade fått kort [biljetter] och bjöd med Edelfelt och Oscar Kleineh på en promenad i katakomberna;de och flera hundra resande gick ned vid Barrière de l'Enfer; de var i sällskap av unga Charles Massé, en utmärkt aktör som spelar Ludvig XIV, samt aktrisen Mademoiselle Léonide LeBlanc, som förtjusande spelar Madame de Monsigny på Odéon; Edelfelt undrar om Alexandra Edelfelt varit i katakomberna; på väggarna finns på svenska inskriptioner av Wallin och prins Oscar.
Paris d. 26 april 1875 26. huhtikuuta 1875
Strax efter Edelfelts senaste brev till Alexandra Edelfelt från Barbizon, hade de gett sig av genom den vackra Fontainebleauskogen till Fontainebleau; de såg slottet från början till slut och Edelfelt tyckte att man då och då borde se någon av de mäktiga maktälskande personer som bott och rört sig där, Frans I, sköna Diane de Poitiers, Ninon de Lenclos, Henrik IV, Ludvig XIV; han såg rummet där Napoleon undertecknade sin abdikation, samt Marie Antoinettes sängkammarmöbel som flyttats dit från Trianon; Gian Rinaldo Monaldeschis rustning och värja finns uppställd på samma plats där han lönnmördades, bredvid finns en skylt som upplyser att markisen mördats på order av drottning Kristina av Sverige – ”vackra minne av Gustaf Adolfs dotter!”; alla regenters ståt är nu borta, ingen Marie di Medicis, Marie Antoinette eller Eugenie, inga präktiga jakter; de promenerade i den vackra parken och kastade bröd åt de världsberömda karparna (förfärliga bestar, som laxar); varje gång Edelfelt stöter på historiska minnen i Frankrike tänker han på Talis Qualis "Skyldra gevär för Frankrikes historia!"; på Frankrikes jord har alla mänsklighetens stora strider utkämpats, här blödde hugenotterna, här förklarades ett ädelt folk fritt för första gången genom de mänskliga rättigheterna, här föll Bourbonerna spira och Napoleon såg sitt världsvälde krossas.
Paris d. 5 Maj 1875 5. toukokuuta 1875
Edelfelt har umgåtts mycket med Léon Chevreuil; efter cours de soir (kvällslektionen) äter de middag hos Madame Nail, där elever från École des Beaux Arts äter, eller på Crémerie de Buci eller chez Madmoiselle Anne, som oftast besöks av Alexandre Cabanels elever och lagisterna, de som tävlar om Romarpriset; Chevreuil är som en levande antologi och kan utantill läsa dikter av Victor Hugo, Alphonse de Lamartine, André Chénier och Alfred de Musset; Chevreuil är betagen av Frankrikes medeltid, av Henrik IV och glansen vid Ludvig XIV:s hov och är rojalist; för att komplettera beskrivningen av Chevreuil nämner Edelfelt att han är genomhederlig på ett nästan finskt sätt och massier (kassaförvaltare) i ateljén, han är ful men med ett genomärligt, klokt utseende, han är närsynt och fanatisk beundrare av Rafael och har en stor insektsamling, hans pappa har en egendom i Argenteuil.
Paris, måndag d. 9 Augusti 1875 9. elokuuta 1875
Föregående vecka åkte Edelfelt med fröknarna Kinstrand och Anna Agrell, samt deras bekanta herr Houllier till St Germain en Laye; slottet som är restaurerat av Eugène Viollet le Duc är imponerande, parken likaså; då åt middag i samma rum där Ludvig XIV är född; det började regna, så de stannade inte för att höra på musiken i parken utan åkte tillbaka till Paris.
Madrid d. 12 maj 1881 12. toukokuuta 1881
Häromdagen reste jag, mindre af lust än för att uppfylla min resenärspligt, till Escorial. Det är en hel dag som förloras med detta nöje. Om jag genom allt hvad jag läst gjort mig ett dystert och tråkigt intryck af Escorial på förhand, så öfverträffades detta ännu af verkligheten. Då man sett Escorial, denna fula enorma, enorma granitmassa, hälften kloster hälften cellfängelse, beläget i den ensligaste, vildaste, kalaste bergstrakt på jorden, Inser man genast att Filip II var otillräknelig och förlåter honom på grund af denna hans blödsinthet många hans bedrifter. Ej under om han då och då behöfde sådana små förströelser som kättarbål o.d. Hans rum eller cell står ännu i sitt gamla skick – Gud skall veta att Konungen öfver "två verldar" icke bestod sig mycken lyx. Messor, messor, kättarbål det var hans smak, och hvar och en har sin. Jag kom att tänka på här, i Escorial, att bland de många osympathiska kungaländer som finnas, den spanska efter Carl V är den mest osympathiska. Bigotta, grymma eller idiotiska. Här i Escorial får man öfver sig en känsla af hat, rigtigt hat till absolutism och obskurantism, ty ingenting af det briljanta som försonar oss t.ex. med Napoleons, Ludvig XIVs och Gustaf IIIs egenmägtighet, är här till finnandes.
Paris d 10 maj 85 10. toukokuuta 1885
Har varit hos herrskapet Foulc; deras hem är som ett museum; bland annat har de ett bord som tillhört Louis XIV, ett bord som Boule gjort ett motstycke till, konst, gobeliner, bibliotek.
Paris d. 19 mars 87 19. maaliskuuta 1887
Den här tiden på året brukar Ludvig XIV:s kastanjeträd få löv, men inte i år; det har varit kallt hela vintern, vind från nordost och nu är det snöstorm; "le marronnier du 20 mars" [kastanjen av den 20 mars, kastanjeträd i Tuilerieträdgården i Paris] ser lika tillfrusen ut som allt annat i staden; det har bara varit några milda dagar under hela vintern, och en ständig blåst "à décorner des boeufs" [som kan avhorna boskap, stående uttryck för hård vind].
Paris, fredag d. 24 februari 88 24. helmikuuta 1888
Med brevet medföljer en liten akvarell som föreställer ett hör av salongen i hemmet med Munthes "liggsoffa" [schäslong] en pendyl i Louis XIV-stil i brons med inlagd sköldpadd som Chambure givit som gåva, på väggen är Edelfelts studier, på golvet en björnhud och på bordet är böcker av fru Lenngren, Runeberg, Tegnér, Snoilsky och några franska författare.
Paris 10 dec. sent på qvällen 10. joulukuuta 1889
Coquelins klädsel såg lustig ut; hans hem är vackert; salongen är i Louis XIV:s stil med Molière i marmor.
Paris måndag 30 maj 1895 [april] 30. huhtikuuta 1895
Det vore roligt att få kartongen till Pehr Brahe på nästa Salong – jag får den nog färdig om jag vill. Alla äro mycket förtjusta i den nya skizzen (alldeles olik den förra) och i de teckningar jag i dessa dagar gjort (biskopen och professorerna. Jag har haft en utmärkt modell, Langrand, som stått för Gérôme (de flesta figurerna i Molière hos Louis XIV) – och stått modell i Paris sedan 1851. Han är så ytterligt värdig när han får en ecklesiastisk kostym på, så tapper när han drar på sig ett kyller och så inne i sin rôle att det är helt lustigt. Men han tror sig också ha största förtjensten i de taflor han stått för.
Söndag 30 maj 1897 30. toukokuuta 1897
När jag tänker på Moskva och det här så kan man icke gerna finna större antipoder. Jo, en föreningslänk finnes, och det är det galna estradbyggandet, som förstört Londons yttre i hög grad. Öfverallt ha de utanför husen byggt plankestrader, på några ställen ha dessa estrader antagit ett alldeles monumentalt tycke. Trafalgar square ser närmast ut som Kaunissaari ångsåg – jag hoppas att det blir bättre när de på plankorna få upp sina brokiga klutar. – Får nu se om man kan göra något i denna vefva. Öfverallt finnes affischer med en aktris, mycket halfnaken som sjunger "The Victorian Era". Det är ju också ganska underligt att ha regerat 60 år och under denna tid aldrig begått en dumhet eller taktlöshet, ingen politisk faute. Hvad var England 1837 och hvad är det nu! Låt vara att Gumman haft goda ministrar, men när allt kommer omkring var detta ju också Ludvig XIVs enda förtjenst.
Paris 28. (Jag tror det är den 28, onsdag är det i alla fall) mars 1900 28. maaliskuuta 1900
Faktiskt är en hel ny stad uppbyggd ut i Seinen, ett Venedig som räcker så långt ögat når. Det är isynnerhet om kvällen alldeles feeriskt, ty då ser man ej de många barbariska detaljerna. Det hela verkar som en sagostad, bizarrt och pittoreskt, men består ej för en lugn artistiskt pröfning Det är ändå bankirtidehvarfvets arkitektur. Sak samma huru det är, bara det verkar förbluffande och rikt. Usch en sådan tid vi lefva i! Längst borta på invalidhotellets facad rider Louis XIV. Han har alltid varit led för mina ögon, le roi soliel, men nu, då hans stenögon och mina råkades då vi skådade öfver all denna grannlåt med samma förakt kände jag en slags sympati för den som ändå skapat Versailles och förstod att uppskatta Molière.