Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk operasångerska, sopran

Lähteet

Paris d. 20 Januari 1875. 20. tammikuuta 1875
Edelfelt ber om förlåtelse för sina slarviga brev; Romeo och Julia, som Edelfelt såg med Pauline Ahlberg, var förträffligt uppsatt; Madame Caroline Carvalho, är en av Frankrikes bästa sångerskor, men inte aktris; Charles Gounods musik var harmonisk.
Paris d. 12 Maj 1875 12. toukokuuta 1875
På onsdag eftermiddag efter studierna på Ecole des Beaux Arts gav Elme Marie Caro ingen föreläsning, men Pauline Ahlberg ville gå på Salongen med Edelfelt; på kvällen bjöd hon honom på Operan; Edelfelt tackade ja även om han inte hade lust; fastän han blir bjuden är det utgifter för vagn, glass eller limonad, dessutom vill Pauline promenera i det vackra vårvädret vilket gör att Edelfelt kommer hem till Rue du Pont de Lodi först sent på natten, eftersom omnibusarna i Paris slutar gå klockan 12; tröttheten och värmen gjorde att han inte kunde koncentrera sig på Jean-Baptiste Faure, Gabrielle Krauss och Caroline Miolan Carvalho i Hugenotterna.
Paris d. 15 Juli 1875. 15. heinäkuuta 1875
Fröken Mathilda Grabow har debuterat på Stora Operan; det skall ha gått skralt, i synnerhet om man jämför med Caroline Miolan-Carvalho som förut spelat rollen i Huguenotte; häradshövding Ludvig Gustaf Leonhard Clouberg ställde till middag för henne; Edelfelt och Filip Forstén var bjudna, likaså frun som Grabow bor hos och två svenskor, fröknarna Anna Agrell och Kinstrand.
Söndag 1sta Advent 2 december 1900 2. joulukuuta 1900
Der finnes ju vackra saker, duetter i Romeo och Julia och deras: Non, ce n'est pas le jour / Ce n'est pas l'alouette! / C'est le doux rossignol / messager de l'amour, som går igenom en hel akt är förtjusande. Jag mins när jag första gången hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren, bjuden af henne – huru hon underströk hvarje, ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var en af de bästa sångerskor jag hört och som funnits, kunde, trots sin väldiga volym, få fram mera af detta omedvetna och unga. Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon verkligen spelar med med lif och själ, väcka rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tänker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der hon var utmärkt. – Men körerna i Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och så boulevard-franska – Nåja, något djupt snille var ju Gounod icke. Jag hade sist varit på Operan med hela utställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar och skandinaver, och operasalen föreföll nu så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten som man sett här i åratal.