Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

författare, poet, naturforskare

Lähteet

Granbäck d. 22 Aug. 72 (Thorsdag). 22. elokuuta 1872
Bildning, intelligens och gott huvud är ord som om de används för mycket blir triviala; det är ungefär som när en obetydlig författare framför en misslyckad vers som om de var tagna ur Shakespeare eller Göthe.
Antwerpen d. 19 November 73. – 19. marraskuuta 1873
Efter teatern gick de med Emile Claus bror in på ett kafé; Claus bror är redaktör för le Précurseur, Antwerpens främsta liberala tidningen, och har hand om konst- och litteraturavdelningen i tidningen; denne hade som frivillig deltagit i mexikanska fälttåget, studerat i Paris och kunde Pierre Corneille, Jean Racine, Molière och Johann Wolfgang Göthe utantill; denne berättade om Rachel och Frédéric Le Maitre och andra storheter på franska scenen; det var roligt att prata med honom, han intresserade sig också för Finland (språkstriden, jämförde med den i Belgien) och Skandinavien; som många andra lovade Claus bror att vid tillfälle resa till Ultima Thule i norr.
München Midsommaraftonen 76. 23. kesäkuuta 1876
Edelfelt har varit på allmänna utställningen av tysk konst och konstindustri; Pietro Krohn har sett till att han inte ansträngde sig vid vandringen i glaspalatset; där fanns ca tusen tavlor, det mest goda medelmåttor; Hans Makart, som tyskarna betraktar som en koryfé [ledande gestalt], är en skicklig målare, men jagar bara effekter; Edelfelt anslogs av Eugène Dückers makalösa landskap från Estland och Wilhelm von Kaulbachs kartong till Nero, samt Anton von Werners gigantiska tavla "Tysklands enhet"; Franz von Lenbach har målat ett "präktigt" porträtt av Ignaz von Döllinger; mest intressant var Lingelmayers teckningar till Johan Wolfgang von Göthes Faust; Faust och Mefistofeles är makalösa hela vägen igenom; Margaretha är lite för vanlig, med undantag för ett par scener där hon är mästerligt framställd; det mesta var ändå sämre än på salongen i Paris; utöver det medelmåttiga var endast Lingelbachs [?] tidigare nämnda teckningar, Fritz Kaulbach (brorson till Wilhelm von Kaulbach) och landskapen.
Wilhelmshöhe d. 1 aug. 1888 1. elokuuta 1888
Reste från Heidelberg på eftermiddagen; hade en och en halv timme på sig att se Frankfurt: såg Göthe och Rotschild-husen.
Berlin, den 16 Januari 1891 16. tammikuuta 1891
Jag tycker om den buddhistiska läran om själavandringen. Jag har lefvat förr en gång och då också varit målare, troligen bättre än nu, ty jag känner mig så fullkomligt på mitt eget gebit med dessa de största – de förskräcka mig ej genom sin storhet – och jag känner mig fruktansvärdt, oförskämdt familiär med dem. Att se deras egna målningar är som att läsa Goethe eller Shakespeare i manuskript – hvarje tvekan, hvarje förändring syns, likasom man tydligt märker när penseln blifvit förd direkt af inspirationen, så der med Guds nåde, som det gick så ofta förr, för dessa utvalda, och som det tyvärr, just aldrig går för mig. På nya museet vill jag ej gå, för att ej skämma bort mitt intryck. I Basel går jag och ser på Holbein och låter familjen resa vidare.
Frankfurt 19 januari 1891 19. tammikuuta 1891
Först gingo vi till Göthehuset, som ligger alldeles invid. kölden var bister -13° och gråväder – och huset absolut oeldadt. Det kommer så litet främlingar den här tiden, och på tre dagar hade der ej varit en käft, menade föraren, således lönade det sig ej att elda. Detta iskalla källaraktiga förtog något intrycket, ledsamt nog. Emellertid skall jag vid tillfälle komma hit igen någongång vid bättre väder, för att rigtigt lifligt få fram den stämning som jag nu endast anade. Huset är naturligtvis rysligt roligt att se, utom att det är så sobert 1700 taliskt till sin inredning – något af stämningen som jag velat ha fram i mitt aurora förbund. – Trappan som förde upp till den franska officerens rum – dennes skåp, och mest af allt Göthes barn dockteater som han talat så mycket om, minnen från hans mor, hennes möbler, husgeråd, kläder allt detta röde mig obeskrifligt – Sjelfva rummen hade någonting af Othmanska våningen i Borgå – samma storlek på rummen låga i taket, ljust, stelt möblerade.
Midt emot ligger en bröshalle der Gretchen fans – men så fortsätta gatan moderniserad och faslig. – "Ihr frankfurter Herren", som Heine säger Ni begriper ändå inte rigtigt den stora äran som vederfarits er genom att Gothe täckts födas i Er stad. Likgiltiga judar gingo nere på gatan och jag erfor en viss beklämning då jag tänkte på huru varmt de hade på sina kontor och huru kallt de läta Göthes hem stå – De tänka väl som Jarl Hagelstam: låt de döda begrafva sina döda. Göthes teckningar äro bara skräp, med forlof sagdt. Det visste jag förut. Fadrens biblisthum som han talar om står qvar på samma plats med samma böcker. Ellan blef mycket glad att i fadrens rum upptäcka länstolar absolut likadana som vi ha i Paris, men så lika att man kunde tro dem gjorde af samma hand. – Vi ha hittat dem hos en brocontieur i Paris.
– Hvad frankfurt nu, i vinterkylan. Jag ogemytligt ut! Main var stenfrusen så när som på en liten famnsbred ränna för stromfåran. Isblocken hade staplat upp sig längs kajerna och en liten infrusen flodångare såg ut som Vega sökande Nordostpassagen. hu då! Ellan gick så hem och jag gick omkring och slog i judstaden, i de trånga gränderna och på de stora gatorna – Inga andra än judar och skolbarn ute. Det är eget hvad yttre tillfälliga förhållanden får för magt öfver total intrycket. Sist då jag såg Frankfurt, midt i sommarn,var det så vackert – nu påminte det mig mest om – Vilna. Jag visste ej sjelf hvarför, men analyserade så småningon min intryck, och fann då att den stränga kölden, de trånga gränderna och de många judarne gjorde det. Med snö på marken och på taken ser dessutom en gammal stad otroligt smutsigt ut – också som i Wilna, der jag för 12 år sedan hade just ett sådant väder som i dag
Paris 20 maj 1890 [med blyerts ändrat till 1891] 20. toukokuuta 1891
Hvad Ibsen gjort för framsteg här sedan ett år. Hos Vallery Radots äro de alldeles utom sig af beundran för Vildanden och Nora! De tala om Ibsen i allmänhet tillsammans med Goethe och Shakespeare och Tolstoi, det var mera än jag hade trott parisarne om.
Paris 22 maj 1892 söndag kl. 5 em. 22. toukokuuta 1892
Coquelin var mycket nöjd med den lilla skizzen af honom. Jag såg den emellan Dagnans och Friants porträtter och konstaterade att den ej tar sig illa ut – ställning och uttryck äro bra och den har vunnit enormt sedan jag målade om den i plein air i Dagnans trädgård. Hvad han, C. har vackra taflor och vackra saker! Man fråssar af godt måleri hos honom. Hans sista ord var en helsning till Eder alla, Mme votre Mère Mme Edelfelt et Mlles vous söeurs – dites leur que je garde te plus charmant convenans du dejèuner à Helsnigfors. – Han ville att jag skulle bestämma ett pris men jag öfverlemnade detta åt honom. får se hvad han skickar mig. inalles har jag arbetat 8 timmar på den lilla taflan; Han sitter nu i en trädgård och den gröna fonden med blommor ger relief åt den svarta figuren. Jag märker då jag målade detta att jag icke är slut ännu nej, nej och nej – Jag tycker tvärtom att jag lefver upp vill försöka allt möjligt nytt ännu fresker, stora saker, småtaflor men allt med tanke och djupt i. "Allt kommer an på konceptionen i ett konstverk detta Goethes ord citerade Dagnan ännu i dag "hjertat är det, ej handen, till slut dock som segern ger". –
Djursholm 1 juli 92 1. heinäkuuta 1892
Jag har läst mycket af hans skrifter nu under dessa aftnar – ja det är ädelt och högstämdt men jag vet ej ändå hvad det är som fattas – jag tror det rent konstnärliga det omedelbart hjertenypande – jag blir ej varm af hans skrifter. Han är mycket god och naiv till sin natur, men är mycket blyg och saknar fullkomligt esprit – det är ju sannt att espriten alls ej är af samma slägt som geniet – men jag får ej heller något intryck af geni hos honom. Kanske är jag bara så omenskligt flack och ytlig Hans person som hans diktning är alls ej pittoresk. Jag läser med förvåning en panegyrik öfver R. i Svensk tidskrift af en herre som heter Wetter-lund-ström eller – stedt. Det är som om man läst om Goethe. Är jag då så granslöst oemottaglig för djupt tänkande? Jo åtminstone då tänkandet har lyrisk form – då vet jag att bara Goethe och Shakespeare låta mig glömma system och verldsåskådningar och dogmer, poesin är för mig så mycket att den tarfligaste lillasanning, om, den bär poesins drag är förmer än den djupaste tankegång som kånkar på en tung metrisk form. Om konst talar han gerna, men ofta som den blinda om färgen. Att i dag höra honom entusiastiskt tala om Gustaf den tredje var som att se champagne serverad i tjocka, grå lermuggar.
Berlin torsdag 9 mars 1893 9. maaliskuuta 1893
och hela eftermiddagen var jag med Schlittgen, en Block, Leistikow och Hauptmann. Denna sistnämnde (f 1863) ser mycket behaglig ut – litet Schilleraktigt – rödhårig och slätrakad.Hans mun är mycket egendomlig. "die gefühlvoll gabogene Dichterlippen" som en tidning sade häromdagen. I början lät han oss konstnärer tala om vårt och var mycket tyst men så började jag att kasta mig in i oläsligt diskussionen och sade att ingenting hade gjort tysk konst så ondt som der falsche Hellenismus, så mycket galnare här än i andra länder, som folket ändå var så fullkomligt o. latinsk, och då blef han lifvad. Jag pratade sju stugor fulla, med en fräckhet som Rhenvinet gifvit mig, och han måtte ha tyckt om det jag sade om Göthe, Brandes, Dürer och tyskarnes förhållande till Stil, ty han blef ytterst lifvad och verkligen intressant. Nu råkade jag komma ihog några saker af Goethe från hans Winchelmann, företalet till Neveu de Rameau o.a. och så kom talet på Heine och då blef det först lifvadt – Alla tyskar medgifva att det varit totalt slut med tysk konst o. litteratur sedan Heine, men nu nu mena de skola de komma upp igen. Zuerst die Franzosen så die Skandinaven, aber jetzt werden wir auch kommen – passen sig mal auf, Alla dessa (sällskapet var 7 8 personer utom Sparre och jag voro stora beundrade af fransk konst och kände till Skandinavien bättre än vi. Hauptmann bedömde Strindberg mycket rätt "sine ira et studio". Alla de närvarande yngre målarne voro öfvertygade om att de skulle bli något utmärkt, en säkerhet som man oftare träffa i de stora länderna och i Norge än hos oss. Det är ändå bra roligt att vara nordisk konstnär nu, då namnet har en så god klang. – Hauptmann och Schlittgen komma i maj till Paris då "die Weber" skall uppföras på theatre libre. –
Paris, måndag 20 mars 93 20. maaliskuuta 1893
Fröken Törneblad har stor prestige inom spiritistiska verlden för att hon och Gaillard, operans direktör sett en apparition på samma minut. Deras beskrifningar äro dock litet sväfvande. – Jag tycker det är bra synd med de stackars andarne Skakespeare, Göthe och sådana der – som engång varit så kloka och spirituella, och nu går omkring hvarenda afton på Spiritistiska seancer och skrifva dum- eller åtminstone plattheter. Mme Artôt är ytterst öfvertygad om allt det der. –
torsdag d. 18 Oktober 1894 Bregentved Haslev 18. lokakuuta 1894
Till Ellan skref jag redan att jag måndag afton var bjuden på middag för Drachmann hos professor Feilberg. Det var verkligen underligt att se D. med familj – han var näml. kommen till Kbhvn till följd af äldste sonens konfirmation. Han läste upp en längre dikt – om honom sjelf naturligtvis, vacker i formen fornnordisk till innehållst. Men det var något i det hela som sade att han blifvit gammal, och det duger han minst till af alla. Han höll med ens under middagen ett vackert tal för mig, der han (mindre smickrande) jemförde mig med sig sjelf som vagabond och lösdrifvare – han trodde dock att han visste hvar jag var hemma – i finska folkets och mina vänner hjertan. Jag hade just läst förskrevet och kunde tala med honom om de herrliga lyriska sakerna der. Hans fru ser mycket vänlig ut hvitblond med rödt ansigte. Hvad den stackarn ändå måtte ha gått igenom! – Han skall resa tillbaka till Hamburg igen, troligen till – Edith! Är det icke besynnerligt att sådana der gamla hundar aldrig skola få nog af älskog? Och denna idealiska dyrkan för en caféchantant diva (ty hvart ord i boken är sant utom systerskapet naturligtvis)! Han talade om att vi vore galna om vi läte oss förbryllas af symbolismen och hvad det allt heter. – Symbolismen lefver ej länge, ty den är född utgammal – vi hade åtminstone blod i ådrorna." – Och när det blef fråga om Goethe, då var D. i sitt esse! – Han var mycket glad åt att jag skulle ta ihop med Fänrik Stål Det skulle ligga för mig, mente han. Krohn säger detsamma. "Det vill du göra briljant, bedre än Svenske Billeder" säger han. – Ack ja, allt är ju ej forloradt fastän jag råkat in i den här otäcka återvändsgränden med hennes porträtt, mod har jag, helsa har jag och jag känner mig alls ej gammal och grå ännu.
Berlin fastlagstisdagen kl. 9 på morgonen 1895 26. helmikuuta 1895
v. Bodenhausen liknade mycket de unga Moltkarne på Lystrup. Blond, smärt korrekt och ytterst artig. Han deklamerade mycket af några helt unga diktare – och så kommo vi till Göthe, som med rätta åter börjar bli No 1, icke allenast på de officiella piedestalerna, utan också i menniskornas och ungdomens medvetande. Bodenhausen blef så begeistrad öfver ett och hvarje jag sade om Goethe att han skänkte mig en vacker volym med Goethes tyriska dikter.
Schiller gå de åt desse radikala nyhetsmakare – don Carlos finna de "Ur langweilig" – men erkänna die Räuber och Cabale und Liebe – deremot låtsa de som sagdt, en stor och odelad beundran för Goethe och Heine.
Viborg söndag afton [blyerts 1897 hösten] 1. lokakuuta 1895
Dessa gamla tyskryska Viborgsfamiljer äro ju urinnevånarne, och alla Rolor och Heiklar och Avellaner äro och förblifva kolonister som inbillar sig ha medborgarrätt här men ändå ej ha det. Det Viborgskt-Petersburgskt tyska är också något helt annat än det tysk-tyska och har ingenting att göra med Goethe och Heine, romantik och filosofi. Jag tänker alltjemnt på Katharinas memoarer med alla dessa tyska och ryska svenska namn på alla möjliga litet äfventyrliga figurer i Petersburg under förra århundradet. – Jag förstår och ursäktar Ahrenberg och hans svenskhet och konstnärlighet (båda gemacht i grunden) då jag ser hans milieu.
Berlin N.W., den 15 Maj 1898 kl. 11 f.m 15. toukokuuta 1898
Det här regnvägret med kall blåst är ganska litet värdigt wunderschöner monat Mai. Annars vore det ju alltför herrligt också att komma till alla dessa Göthe och Heine ställen i maj. Några fotvandringar till Blocksberg blir det nog ej af i vätan.
Paris 29.XII. 1900 29. joulukuuta 1900
I går afton var Jag på en ytterst prononcerad Dreyfusmiddag hos Psichari, gift med Renans ena dotter. P. är grek och har studerat i England o. Tyskland samt är nu professor i grekiska och filologi vid universitetet här. De bo i hennes morfars, Ary Scheffers hus – och Psichari har inredt den gamla ateliern till studerrum. Der skulle Mamma trifvas! Ett storartadt bibliotek, med taflor o. handteckningar o. skulpturverk. Som den största rariteten visade de en teckning af – Göthe, ett klassiskt landskap, som Psichari trodde, ett dekorationsutkast till Iphigenia. Der var mycket folk och intelligent folk – Gast, Picquarts svåger, Salomon Reinach arkeolog, Ephrussi (också jude) hufvudredaktör för Gazette des Beaux Arts, Trarieux' son, flere greker m.fl. – men efter alla diskussioner återkom man alltid till Dreyfussaken och amnestien, som af värds folket, förkastades och af andra försvarades såsom välmening af detta ministerium som ju är Dreyfusvänligt. – Dreyfus sjelf är i Paris, men ingen talar om honom – han lär vara mycket obehaglig som menniska, sägs det – deremot var det hela kvällen tal om Picquart, som sagdt med utvikningar.