Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

tysk tonsättare

Lähteet

Paris, söndag den 19 November 1876. 19. marraskuuta 1876
Edelfelt har varit på Concert PasdeLoup [symfoniorkester] med Gunnar Berndtson, Charles Baude, Jules [eller Émile?] Bastien-Lepage och Pascal Dagnan; Ludvig van Beethovens b-durs sonat lät mäktigt i den stora orkestern; unge Paul Viardot, som Edelfelt sett hos madame Jacquinot och sedan i Bougival, spelade violinsolo i en concerto av Felix Mendelsohn; Edelfelt tyckte mest om en symfoni av Christoph Wilibald Gluck.
Paris d. 15 Dec. 1876 – 15. joulukuuta 1876
Edelfelt har varit med Filadelfo Simi på orkesterkonsert i Chateletteatern; de hade fått fribiljetter av en musikrecensent på l'Evénement, som äter på samma ställe som dem; Jospeh Haydns serenad för stråkkvartett var förtjusande; förargligt nog var Edelfelt inte senaste söndag på Pasdeloup, där orkestern spelat Ludvig van Beethoven; Haydn, Christoph Wilibald Gluck och Beethoven är jättar i jämförelse med de andra; ett nummer för piano och orkester av Franz Schubert var också förtrollande.
De har förfärliga musikdiskussioner varje dag på deras matställe; Gustave Courtois, Pascal Dagnan och musikrecencenten känner bara till den klassiska musiken och Richard Wagner; Filadelfo Simi försvarar den italienska tonkonsten; Guiseppe Verdis sista opera Aïda lär vara smörja; Edelfelt begriper inte mycket av saken men håller på klassikerna och medger att Daniel Auber, Gioacchino Rossini och Verdi skrivit mycket "musique bourgoise" [borgerlig musik]; danske Karl Madsen i deras ateljé är en fanatisk beundrare av Christoph Wilibald Gluck.
Paris d. 15 April 77. 15. huhtikuuta 1877
I Paris har man många tillfällen till musikalisk njutning, men Edelfelt kommer sig inte för; säkert är att alla konster står i närmaste sammanhang med varandra; han förstår musik bättre nu på grund av att han fått konsten i allmänhet klarare för sig; den klassiska musiken med Christoph Wilibald Gluck och Ludwig van Beethoven förstår han helt annorlunda än förr i världen.
Paris d. 10 Jan. 78. 10. tammikuuta 1878
I söndags hörde Edelfelt Hector Berlioz berömda "Damnation de Faust"; publiken var hänryckt och Edelfelt önskade att Alexandra Edelfelt suttit bredvid honom; musiken är den högsta av alla konster, Edelfelt har sagt det förut då han på Pasdeloup eller på Chatelet hört Ludwig van Beethoven, Jospeh Haydn och Christoph Wilibald Gluck; Berlioz är en kontrast till sin samtida Daniel Auber; dirigent var Édouard Colonne, han var lika stark som Jules Pasdeloup; kören bestod av artister från Operan och Opera Comique; Edelfelt behagades mest av orkestrationen, bland annat under Älvdansen; mest underbar var Fausts och Mefistos ritt.
Stockholm söndag 1sta april 94 1. huhtikuuta 1894
I förrgår var jag på middag hos Gebers och var sedan med dem på Operan der jag hörde Glucks Orfeus. Gammalt godt vin, oläsligt och gammal god konst, det har en kunnalig bouquet. Der är en balett i de elyssiska fälten som är så stämningsfull att man blir alldeles vek om hjertat. cavalleria rusticana med en italiensk gästerande sångerska gafs sedan. Ödman var otäck ehuru han sjunger bra tenor – men publiken tycker om denna otäckhet. En Stockholms knodd i sino prydno.
Paris 27 nov. 1900 27. marraskuuta 1900
Jag har i dag gjort en studie till fröken Acktés porträtt som är bra. Krohns sista ord innan han reste var: se nu till att få det porträttet riktigt bra: Stanna litet längre om så behöfves, men gör nu en god målning igen – det är ändå det vigtigaste! Krohn blef allt mer och mer förtjust i fr. Acktés sång och spel. Hon är alldeles, alldeles utmärkt i Glucks Alceste. Elle a de la ligne! Hon får då gno på, flickan stackare; på samma vecka Alceste, Tannhäuser och Romeo och Julia och två Soirées dans le monde. Det är ingen sinécur att vara primadonna vid Operan i Paris. Jag kan dock icke måla henne i Alceste kostymen, helt grekisk, men kall på en tafla – icke heller i Elisabeth, der man ej ser hennes hår för doket, ej heller som Elsa der hon har en otäck teaterkostym på sig. Om lördag går jag och se på henne som Julia – Krohn sade att hon vunnit enormt som julia på detta år. Der har hon i första akten en utmärkt vacker renaissancekostym. Jag tror dock när allt kommer omkring att jag målar henne i stor svart hatt och grå pelskappa och svart klädning med paljetter – allt i svart och brunt och grått – det står så "henrivende i Farve".
Söndag 1sta Advent 2 december 1900 2. joulukuuta 1900
Der finnes ju vackra saker, duetter i Romeo och Julia och deras: Non, ce n'est pas le jour / Ce n'est pas l'alouette! / C'est le doux rossignol / messager de l'amour, som går igenom en hel akt är förtjusande. Jag mins när jag första gången hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren, bjuden af henne – huru hon underströk hvarje, ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var en af de bästa sångerskor jag hört och som funnits, kunde, trots sin väldiga volym, få fram mera af detta omedvetna och unga. Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon verkligen spelar med med lif och själ, väcka rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tänker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der hon var utmärkt. – Men körerna i Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och så boulevard-franska – Nåja, något djupt snille var ju Gounod icke. Jag hade sist varit på Operan med hela utställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar och skandinaver, och operasalen föreföll nu så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten som man sett här i åratal.