Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

svensk skulptör, professor, g.m. Louise Frederikke Anna-Mathea (Vitté) Bartholin

Paris, söndag den 19 November 1876. 19. marraskuuta 1876
Föregående dag träffade Edelfelt Walter Runeberg, Lorenzo Runeberg med fru och den svenske skulptören John Börjeson med fru på Regence; Lorenzo R. var inte så vacker och graciös som Edelfelt kom ihåg, dessutom förargades han av Lorenzos tvärsäkra nedsablande av konst, däribland Henri Regnault.
Lorenzo Runebergs fru Gabriella, född Levon, är nätt men i övrigt inget vidare; hon har en otäck "oppilandsaccent" då hon talar svenska; John Börjesons fru (professorskan Hammerichs systerdotter), har Pietro Krohn redan tidigare beskrivit som "det mest henrivende væsen der existerar" [det mest förtjusande väsen som finns] och Edelfelt fann henne mycket söt.
De talade om Pietro Krohn, Hammerichs, Ingerslevs och Rom; Börjesons bad Edelfelt inte glömma bort dem.
Paris d. 5 Januari 1877. fortsatt d. 7de 5. tammikuuta 1877
Pietro Krohn har ännu inte svarat på brevet; genom Börjesons vet Edelfelt ändå att Krohn och Ole Haslund med fru mår bra; Krohn har varit själen i skandinavernas julfirande där nere [i Rom].
Paris d 24 på aftonen – (1877) 24. tammikuuta 1877
Hela den svensk-finska artiskolonin var samlad hos Börjessons föregående dag: det var mycket sång och musik; John Börjeson sjunger bra tenor och han framförde saker av Franz Schubert, hans fru spelar piano bra; övriga goda sångare var norske målaren Christian Meyer Ross, svenskarna Axel Borg och Gillis Hafström, samt Filip Forstén; Walter Runeberg var på strålande humör och höll tal, liksom många andra.
Fru Louise Börjeson är utmärkt söt och ännu ung; med henne, Walter Runeberg och John Börjeson drack Edelfelt Pietro Krohns skål.
Paris d. 28 Januari 77. 28. tammikuuta 1877
Häromkvällen var Edelfelt för första gången på kafé l’Ermitage i Clichy där alla svenskar håller till; han kände bara Wilhelm von Gegerfelt, John Börjeson, Carl Skånberg och Gustaf Cederström; det finns en hel massa svenskar där, Axel Borg, August Hagborg, Gillis Hafström, Kristerson, Ingel Fahlstedt och Per Ekström; l'Ermitage är för långt borta och Edelfelt sympatiserar inte tillräckligt med dem i artistiskt hänseende för att etablera någotslags närmare umgänge med dem; han trivs bättre och lär sig mera av en Bastien, en Dagnan och andra likasinnade.
Paris, torsdag d. 8 Febr. 1877. 8. helmikuuta 1877
Edelfelt gick med blommor till Walter Runebergs på Johan Ludvig Runebergs födelsedag; han inviterades till en fest på kvällen; där var Börjesons, Lorenzo Runeberg, doktor Fredrik Daniel Wilenius med fru, Adolf von Becker, Bertha Levin, fröken Judéen, Ernst Nordström, Nils Forsberg, en svensk grosshandlare Bergman och fröken Krogius; Wilenius påminde om en av Greklands sju vise, hans fru Karolina Charlotta Wilenius spelade Carnaval de Venise, nytt och originellt; Bergman deklamerade ur "Finska toner", Edelfelt har aldrig hört en så falsk och pretentiös deklamation, hela sällskapet fruktade att brista ut i gapskratt; Edelfelt, Walter och John Börjeson läste upp ur Färnik Ståls sägner.
Paris d. 18 Februari 1877 18. helmikuuta 1877
Edelfelt följde med Eklöfs som tolk på Bon Marché; han kan inte begripa varför de behövde honom med då fru Elin Eklöf talar ganska bra franska själv; den senaste tiden har han tolkat så mycket att han på rak arm kunde skriva kapitel i en parlör; först var det Robert Stigell som behövde tolk, sedan Eklöfs och föregående kväll var det John Börjeson; Börjeson ville tvärt ha en kypare på Café l'Univers att stå modell och de hamnade att tala med både överkyparen, värden och värdinnan och väckte allmän uppmärksamhet; Edelfelt är led på tolkandet och planerar att ge en liten fransk parlör med uttal åt alla nordbor som anländer till Paris; han kunde också annonsera i Nordens mest lästa tidningar att han åtar sig att tolka endast mot lämplig avlöning.
En svensk löjtnant Lundin, som visat sig vara en skojare, har via en elev vid akademin, Jean Marie Rollion, tiggt pengar av Maxime Faivre och hans far, John Macallan Swan och Edelfelt, genom att påstå att han är nyanländ och snart på väg till Marseille; det visade sig att han inte rest och att han varit även hos John Börjeson, Walter Runeberg, Adolf von Becker och Gustaf Cederström; en annan "ljus juvel" från Norrköping, nomine [vid namn] Malmström, har gått omkring och tiggt modelljobb hos nordiska konstnärer; det är inget annat än lättja som gjort att de hamnat på dekis, för så vitt Edelfelt vet super de inte.
Paris Tisdag d. 13 mars 77. 13. maaliskuuta 1877
Börjesons, Walter Runeberg, fröken Bertha Levin och fröken Judéen har varit i Edelfelts ateljé och sett på hans tavla; fröken Levin tyckte att den nödvändigt borde komma till Finland; Edelfelt har slagit dank i två veckor och tavlan har inte vunnit på uppehållet; Max Faivre vill slå vad om att den blir antagen.
Edelfelt har varit på en märkvärdig middag som grosshandlare Bergman bjudit på hos Peters, en fin restaurang vid Boulevarden; närvarande var Runebergs, Börjesons, Levi och Juda [fröknarna Levin och Judéen], Gunnar Berndtson och Edelfelt; "Gubben" Bergman är tokig med sina tal, som är välmenta men saknar sunt förnuft; hans tal till Börjeson höll på att leda till ett stort gräl; Bergman hade flera gånger sökt upp Börjeson men inte blivit insläppt på grund av att Börjeson hade modell; Bergman förstod inte varför han inte skulle få se modellen, även om han tröstades då han fick veta att det hade varit en manlig modell; Alexandra Edelfelt vet hur sliskiga gubbar ofta är när de druckit; Edelfelt tror att Bergman är lite tokig, han har en mani att ge komplimanger åt damerna, men de är alltid misslyckade och sårande; Bergman tillhör en ytterst respektabel familj, hans fru och döttrar lär vara riktigt hyggliga, de måste lida av sin fars dumheter.
Paris d. 18 mars 1877. 18. maaliskuuta 1877
Walter Runeberg och John Börjeson förstår sig inte mycket på måleri.
På Fromentins exposition (utställning med den avlidne målaren och skriftställaren Eugène Fromentins orientaliska saker) fann John Börjeson bara en tavla bra; Edelfelt tyckte att samma tavla var den sämsta på hela utställningen.
Det vore ännu ingen nöd om John Börjeson och Walter Runeberg såg naturen naivt, men de jämför med det danska måleriet, vilket inte är någon utgångspunkt att hurra för.
Fru Louise Börjeson har en stor auktoritet i det Runeberg-Börjesonska lägret, vilket gäller även i konstfrågor; Edelfelt tycker att Walter Runeberg är överlägsen de andra, även om han inte har faderns snille.
Påsklördag 1877. 31. maaliskuuta 1877
Börjesons må klaga på Paris, men där finns vänskap, hjärtlighet och stora tankar även om det saknas en "Skandinavisk Förening".
Paris d. 22 April 1877 22. huhtikuuta 1877
Häromkvällen hade Runebergs barnsöl, deras flicka har således varit odöpt i ett halvt år; närvarande var prästen, samt faddrarna Börjesons, Lorenzo Runebergs och Edelfelt; det förargar Edelfelt att de kallar flickan Vasti efter någon indisk myt.
En norsk målare Christian Meyer Ross har på senaste tid umgåtts flitigt med Börjesons och Walter Runebergs; Ross har målat Valters porträtt, det är väl gjort men saknar esprit [själ] och känsla; Edelfelt tycker han är hygglig men tillgjord; Ross är en stoffmålare; hans teknik är bra, men han skulle behöva entusiasm och geni för att vara en riktig målare.
1sta Maj 77. 1. toukokuuta 1877
De åt en storartad frukost hos Doyen; Edelfelt satt med Runebergs och Börjesons; vid bordet intill satt "gubben" Ernest Meissonier med familj.
Walter Runeberg och John Börjeson tycker båda (med rätta) att deras saker ser obetydliga ut i jämförelse med de andra skulpturverken; men Walter hade haft en rolig dag i Paris och insett att det var där man kan lära sig något; Börjeson som tidigare uttalat sig negativt om fransmännen och den franska konsten menade att det ingenstans gjordes sådana saker som i Paris i deras tid.
Paris d. 18 maj 1877. 18. toukokuuta 1877
Man kan inte existera som målare under 5 000 mark i året; i förstäder som Auteuil och Passy, där hyrorna är lägre, bor många konstnärsfamiljer; Börjesons bor i Auteuil och deras barn kommer dit i höst; omnibus, tramway [spårvagn] och ångbåt går var 5 minut och järnväg; på 20 minuter kommer man till Place du theatre Français; fru Lina Runeberg klagar på att livet är dyrt; om Alexandra Edelfelt och systrarna skulle komma för ett år vore det klokast att bo i hôtel garni [möblerade hyresrum] i trakten av Edelfelts ateljé.
Paris d. 29 maj 1877 29. toukokuuta 1877
Medaljerna vid Salongen har delats ut; ingen nordbo fick medalj eller mention [omnämnande] i måleri; John Börjeson fick mention för sin fiskargosse; från Jean-Léon Gérômes ateljé fick schweizaren Paul Robert 3 klassens medalj, Gustave Courtois mention, den äldre Lucien-Étienne Mélingue fick 1 klassens medalj för Robespierres död; Jean Paul Laurens fick grand medaille d’honneur [stora hedersmedaljen] i måleri och Henri Chapu i skulptur; Joseph Wencker fick 2 klassens medalj och Gérômes elev, amerikanen Frederick Bridgmann 3 klassens medalj.
Paris d 24 Jan 78. 24. tammikuuta 1878
Soarén hos Bertha Levin förflöt utan musik, det var en sjuk i rummet bredvid; Edelfelt tycker inte om hennes sång, och ännu mindre om att höra henne och John Börjeson öva duetter, som de alltid måste avbryta och ta om.
Börjesons bor i Auteuil; de har våning, ateljé och trädgård för det resonliga priset 800 francs.
Paris d. 30 mars 78. 30. maaliskuuta 1878
Sedan tisdagen har Edelfelt inte gjort annat än umgåtts med Pietro Krohn; för tillfället är Krohn ute i Passy hos Börjessons, dit Edelfelt inte var bjuden.
Annandag påsk 1878 22. huhtikuuta 1878
Senast var Edelfelt bjuden på middag av danske arkiktekten Vilhelm Dallerup; därifrån tågade de till Börjesons i Passy; vädret är i allmänhet vackert, men man går ändå inte säker för förkylningar.
Paris d 25 maj 1878 25. toukokuuta 1878
Edelfelt skulle äta frukost med Gunnar Berndtson, Henri Dutschold, Rafael de Ochoa och andra av Jean-Léon Gérômes elever, men hittade dem inte; han åt i stället med Carl Mannerheim och Berndt Lindholm hos Ledoyen; sedan anslöt sig Runebergs och Börjesons till deras bord.
Paris d. 9 Juli 1878. 9. heinäkuuta 1878
Gustaf Cederström fick andra medalj för sin stora tavla, vilket visar hur lite medaljerna har att göra med konstnärshalten; inom svenska avdelningen fick Alfred Wahlberg första medalj och John Börjeson mention [hedersomnämnande].
Paris Måndag d. 10 Febr. 1879 10. helmikuuta 1879
Runebergs och Bissens hade enträget bett Edelfelt komma på skandinaviska klubben hos Wilhelm Peters; de skulle på italienskt vis ha knytkalas; Gunnar Berndtson, Hugo Schultén och Edelfelt kom överens om att äta en ordentlig middag ”som annat hederligt folk” innan de gick dit, vilket ledde till att de kom då de andra steg upp från de improviserade borden; det såg snaskigt ut med korvbitar, avgnagade gåsben, brödbitar, italienska sardiner, cigarraska på bordet och kullstjälpta glas, men alla menade att anrättningarna varit förträffliga; herrarna hade tagit för sig av dryckjommen, John Börjeson blev påstruken; den svenske målaren Hjalmar Sandberg imiterade Pariser och Stockholmstyper, i övrigt musik och sång, behagliga fruntimmer (danskor), samt en angenäm stämning; Kalle Wetterhoff hade strängat sin lyra, Frits Thaulow höll tal för damerna och norrmannen Mathias Skeibrok blåste i en norsk lur.
Kvällen stördes av att John Börjeson ville hålla tal och envisades med att fortsätta trots att det blev ett sådant sammelsurium att han ombads sluta; hans fru var olycklig och Edelfelt kom på henne med att stå bakom dörren och gråta och skämmas för sin man; inter pocula [vid glaset] kommer det rätta sinnelaget och den första uppfostran alltid fram; Edelfelt har alltid tyckt att Börjeson är en lurk; han förstår inte hur hans fru, som är så väluppfostrad och söt, tagit honom.
Onsdag d. 26 februari 79 26. helmikuuta 1879
Bland herrarna var John Börjeson utklädd till Harun al Raschid, en Frederik Collet till arab, några svenskar till spanjorer, Wilhelm Peters till norsk bonde, medan Hugo Pettersson (som numera kallar sig Birger) hade flera kostymer; Gunnar Berndtsons grekiska dräkt väckte uppseende; Ville Wallgren var utklädd till bebé [bebis] på ett mycket bra sätt.
Paris d. 28 april 79 28. huhtikuuta 1879
Man har hållit Skandinaviska klubbens sista möte för säsongen; Upsalastudenten Berggren höll det roligaste talet, i vilket han vände sig till de ogifta damerna; danskarna lät inte någon få "öronro" utan höll tråkiga tal hela tiden; fru Straube, en simpel och oförskämd madam, tackade på damernas vägnar och sade anspråkslöst att hon varit skådespelaren i den skandinaviska klicken; John Börjeson trodde han sjöng oöverträffligt; Kalle Wetterhoff sade några kvickheter, fram till att han blev full som vanligt.
Stockholm lördag kl 4 e.m 1. tammikuuta 1891
I går afton hade Wieselgren sagt till en tiotal herrar att sammanträffa på hôtel Phoenix för att höra en ung Scholander (son till arkitekten) sjunga Bellman. Sedan jag ätit middag med Saltzman gick jag dit upp, och träffade der W. Runeberg, Wieselgren, Nordenskiöld, H Hildebrand, Reinhold Willebrand, Börjeson en dr Stolpe, dr Nyström (icke Anton) mfl –
Och så började Scholander sjunga. Han accompagnerar sig på en rigtig Bellmans cittra, hvilket instrument som han fullkomligt beherrskar. I början var jag ej så förtjust i hans sång, men sedan blef jag alldeles galen deri. Isynnerhet de dramatiskt burleska gjorde han ypperligt – spelade traditionelt Bellmanskt accompagnement med imitation af alla möjliga instrument o.s.v. Inom kort hade Bellman Snille farit af med oss allesamman och så var stämningen rigtigt hög och lifvad. Så sjöng Börjeson, Dr Stolpe och R. Willebrand (den sista sämst) också igen Scholander, som isynnerhet brillerade i Movits, i afton står baln – som han sjöng idealiskt. Alltnog från kl. 8 till 2 på natten bara Bellman, med oläsligt någon fransk (gammal) eller italiensk visa som intermezzo. Så var der en dr Leffler som spelade bra piano och accompagnerade Stolpe. Det var en rigtigt rolig qväll. Jag är så glad att jag engång fått höra Bellman sjungen bra af en Stockholmare. Mollbergs paradering så den var bra också – han sjöng 20, 30, 40. Så sjöngo de Magistraten uti Tilze med grymt accomgragnement – helt annorlunda och urfånig så här. Allt efter traditioner i Scholanderska slägten der dennes morfars far känt och hört Bellman och sagt till sin son, arkitekten Nyström, huru han accompagnerade vid den och den takten.
Stockholm sönd. d. 6 dec. 96 6. joulukuuta 1896
I går afton var jag hos gubben Gunnar Wennerberg på middag – Der voro Snoilskys Börjesons, hans döttrar svärdöttrar m.fl. Han är otroligt kry och ser så ungdomlig ut. Han fyller emellertid 80 år snart. Häromdagen kom han och såg på hvad jag målade i Akademin, satte sig ned, diskuterade estetiska frågor, talte om Burne Jones och andra engelsmän – bevisade sig med ett ord ha följt med de sista dagarnes konsthistoria. I går improviserade han mycket på orgel och visade mig ett oratorium han höll på med. – Han ser ut som om han vore högst 55 år. Reslig och rak och hurtig, – litet döf är han, det är det enda.