Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

tysk tonsättare och pianist

Rom d. 21/5 (söndag) 1876 21. toukokuuta 1876
I samma hus bor professor Wilehlm Henzel från Preuss-Arkeologiska institutet med sin "monstruöst tjocka fru"; någon av de unga damer som bor hos paret spelar utmärkt; repertoaren består mest av Ludwig van Beethoven, Franz Liszt och Frédéric Chopin; i morse spelade hon Vår Gud är oss en väldig borg och Edelfelt hade just läst några av Davids tack- och lovpsalmer; han känner på sig att det är söndag, en Herrens dag med solsken ute och frid i sinnet.
Frascati d. 5 Juni 1876. forts. d. 6te Gustafsdagen 5. kesäkuuta 1876
Edelfelt har just kommit hem från en härlig morgonpromenad och är i samma stämning som då man sett en stor målares mästerverk eller hört en sonat av Ludwig van Beethoven; men naturen övergår ändå all konst, en vandring i trakten kring Tusculum är en vällust för alla sinnen; han har gått bland lummiga träd, här och där öppnar sig skogen och blicken kan se ut över bergssluttningen och den ändlösa campagnan med Rom längre bort och över allt detta den blå azuren, lik ett "finale" i den konsert "som endast Vår Herre kan låta uppstämma".
Götheborg måndag d. 6 nov. 1876 6. marraskuuta 1876
Edelfelt var med Leuhusens bjuden till Mobecks på musikafton: en tysk violoncellist Hartmann från kapellet i Köpenhamn hade kommit till Jönköping på genomresa; Eljert Mobeck hade lagt beslag på honom och ställt till en trio med viol Wilhelm Heintze (sonen), violoncello och piano Gustaf Wilhelm Heintze (fadern); de spelade Joseph Haydn, Ludwig van Beethoven, Johann Hummel, och Felix Mendelsohn; inbjudna var Emelie och Brita Petersens, friherrinnan von Otter med dotter och doktorinnan Quennerstedt; Mobecks hustru har åldrats och har fortfarande samma stilla och saktmodiga väsen.
Paris, söndag den 19 November 1876. 19. marraskuuta 1876
Edelfelt har varit på Concert PasdeLoup [symfoniorkester] med Gunnar Berndtson, Charles Baude, Jules [eller Émile?] Bastien-Lepage och Pascal Dagnan; Ludvig van Beethovens b-durs sonat lät mäktigt i den stora orkestern; unge Paul Viardot, som Edelfelt sett hos madame Jacquinot och sedan i Bougival, spelade violinsolo i en concerto av Felix Mendelsohn; Edelfelt tyckte mest om en symfoni av Christoph Wilibald Gluck.
Paris d. 15 Dec. 1876 – 15. joulukuuta 1876
Edelfelt har varit med Filadelfo Simi på orkesterkonsert i Chateletteatern; de hade fått fribiljetter av en musikrecensent på l'Evénement, som äter på samma ställe som dem; Jospeh Haydns serenad för stråkkvartett var förtjusande; förargligt nog var Edelfelt inte senaste söndag på Pasdeloup, där orkestern spelat Ludvig van Beethoven; Haydn, Christoph Wilibald Gluck och Beethoven är jättar i jämförelse med de andra; ett nummer för piano och orkester av Franz Schubert var också förtrollande.
Paris d. 15 April 77. 15. huhtikuuta 1877
I Paris har man många tillfällen till musikalisk njutning, men Edelfelt kommer sig inte för; säkert är att alla konster står i närmaste sammanhang med varandra; han förstår musik bättre nu på grund av att han fått konsten i allmänhet klarare för sig; den klassiska musiken med Christoph Wilibald Gluck och Ludwig van Beethoven förstår han helt annorlunda än förr i världen.
Paris d. 10 Jan. 78. 10. tammikuuta 1878
I söndags hörde Edelfelt Hector Berlioz berömda "Damnation de Faust"; publiken var hänryckt och Edelfelt önskade att Alexandra Edelfelt suttit bredvid honom; musiken är den högsta av alla konster, Edelfelt har sagt det förut då han på Pasdeloup eller på Chatelet hört Ludwig van Beethoven, Jospeh Haydn och Christoph Wilibald Gluck; Berlioz är en kontrast till sin samtida Daniel Auber; dirigent var Édouard Colonne, han var lika stark som Jules Pasdeloup; kören bestod av artister från Operan och Opera Comique; Edelfelt behagades mest av orkestrationen, bland annat under Älvdansen; mest underbar var Fausts och Mefistos ritt.
Paris d. 19 mars 79. 19. maaliskuuta 1879
De regelbundet återkommande musikaliska soaréerna hos Frizet har skänkt Edelfelt stort nöje; det är en liten genommusikalisk klick bestående av arkitekterna Frizet, Fagel, Clasquin, Redan och en pianist ex professo [professionell] Leboeuf; de har spelat Johann Hummel, Felix Mendelsohn, Ludwig van Beethoven, Frans Schubert, Johannes Brahms ungerska marscher, Camille Saint Saën och Hector Berlioz "Damnation de Faust"; alla som tillhör klicken är av den nya skolan, endast tysk musik godkänns och Richard Wagner beundras; Hector Berlioz anses vara Frankrikes enda och bäste kompositör; i Frizets lilla rum är trångt och man ser knappt sin granne genom tobaksröken; arkitekten Lucien Leblanc, Parisien jusqu'au bouts des ongles [parisare ut i fingerspetsarna] gör emellanåt komiska intermesson; han kan imitera och parodiera opera, hans styrka är italiensk opera.
Paris d. 27 april 1880. 27. huhtikuuta 1880
I förrgår var Edelfelt på en konsert i konservatoriet; han hade fått biljetter via Mademoiselle Jenny Vaillant, som Edelfelt gjort bekantskap med hos Gueldrys; endast elever uppträdde; den instrumentala delen var bättre än den vokala; en 16-årig violinist spelade en sonat av Ludwig van Beethoven utmärkt bra på piano; de manliga sångarna var dåliga ochh såg sluskiga ut; den som mest hänryckt Edelfelt på scen är Adelaide Ristori; de unga sångerskorna på konservatoriet bråkade [besvärade sig] för mycket; Georg Friedrich Händels Messias passade inte in i programmet; Mademoiselle Flandin sjöng bäst, hon lär vara född i Helsingfors, där hennes pappa varit fransk konsul; amerikanskan Miss Griswold var också bra, men hade ett grötigt amerikanskt uttal.
Paris d. 26 26. toukokuuta 1880
Edelfelt och Gunnar Berndtson har noter i massor: Frédéric Chopin, Ludwig van Beethoven, gluntarna och kvartetter.
Paris d 9 februari 83. 9. tammikuuta 1883
Hvad Gambettas begrafning var storartad. Man må säga hvad som helst som honom, så var der en viss flägt i karlen, också något ungt, modig, kraftigt. Att ej just detta ungdomen i sinnet, det herrligaste uttrycket af lif – och derigenom det mest ofverveldigande som finnes. – Jag tänkte så ofta på Mamma när jag stod der och såg den milslånga cortégen. Först dessa folkmassor, som vi båda imponeras af så kraftigt, så denna allmänna entusiasm, de tusen flaggorna, omhängda med flor, och så Marseillaisen spelad i långsam takt såsom sorgmarsch omvexlande med Beethovens! Då de tusendetals elsassarne med sina baner tågade förbi Strassburgs staty helt draperad i svart med en jättestor sidentricolor som skymtade fram under sorgfloret, då alla hufvuden blottades, alla fanor sänktes och alla gevär skyldrades, då kröp det kalla kårar genom ryggbastet på den mest förhärdade. Och likvagnen (efter teckning af Bastien) med dess otaliga kransar de fyra silfver rökkaren i hornen och likkistan öfverst insvept i den trefärgade fanan med palmer på! Och denna tysta, andäktiga menniskomassa som gick till många hundratusenden! Om man ej är af stock och af sten så blir man litet upphängd och nersläppt efter en sådan syn.
Petersburg måndag 10. joulukuuta 1883
I går voro vi igen på konsert. Petersburgarne äro galna i pianobuller, för Rubinsteins skull – och en helt ung tysk, 18 år som heter d'Albert, ger på så förfärligt att man tror han kan slå hela flygeln sönder och samman – mycket kraftigt spelade han Beethoven, Rubinstein och Weber, men som jag, fattiga okunnig man tyckte, mycket känslolöst Schumann och Chopin. Emellertid var publiken i extas, och gaf honom en stor guldkrans, och fastän man hört piano och bara piano från 8 till 11, tvangs han ännu att spela 2 nummer öfver programmet. Denna d'Albert, liten, ful, otymplig, med en lejonman à la Rubinstein, är dagens hjelte långt mera än Sarasate. "C'est un genie” säga ryssarne, och då är det ej att resonnera emot. Visserligen är han förvånande säker och har en styrka som endast Rubinstein, men detta förfärliga slammer detta hamrande i timtal! – nå ja, jag är nu en okunnig stackare, och vill derföre ej komma fram med mina funderingar Sascha Manzeys och jag voro der. De voro i extas, fullständig extas.
Ospedaletti 15 mars 1891 15. maaliskuuta 1891
Samma afton, som pojken sedan blef sjuk på natten, var det koncert här i hotellet för att få pengar till ett kyrkoharmonium för tyska gudstjensten. – Pastor Beyerhaus hade skrifvit prolog på vers, pastor Krüger spelade Beethoven och två Schwetziske damer sjöngo med doktorn schweitzizka melodier i trio – och i kostym. Det var ganska kostligt. Sist uppfördes en af en ung dam författad dialog mellan Norden och Södern i kostym af två schweitziska damer – ganska barnsligt i det hela. Hvar gång flickorna skrifva vers på födelse och namnsdagar hemma, är det tio tusen gånger fiffigare. –
Bregentved Haslev Söndag 6 aug 93 6. elokuuta 1893
I dag på söndagsmorgonen var jag i Haslev kyrka med alla härifrån vi sutto i deras skulpterade och vapenprydda bänk, och pastor Weber, som är min vän, predikade. Gudstjensten var fullkomligt lik vår. Predikan så der. Nattvards gäster mängd. Haslev är mycket religiöst. Isynnerhet har inre missionen verkat der, och grefvinnan Moltke lär i fjol fullkomligt lutat åt det pietistiska hållet (fördömt dans och allt verdsligt) fastän hon mycket lugnat sig nu igen. Hon är en ifrig natur och talar ofta och gerna om religion på ett eget praktiskt, alls ej känslosamt sätt, hon ser alltid ut som om hon hade brådtom, går och rör sig häftigt och gör en otrolig massa knyckar och häftiga vändningar som äro svåra att låta ana på ett porträtt. Hon spelar mycket, isynnerhet Beethoven. Grefve Erik Moltke spelar också bra, och de spela alla dagar fyrhändigt. I går spelade han alla melodierna från en söndag på Amager, hvilken nu fru Heiberg, i sina efterlemnade Memoirer bekänner som sitt opus