Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk teaterkritiker och skriftställare

Lähteet

Paris fredag d. 23 febr. 1877 23. helmikuuta 1877
Francois Sarcey håller litterära föredrag flera gånger i veckan; Edelfelt hörde ett föredrag om de moderna romanerna, där Sarcey tappert gick åt Victorien Sardou och Jules Clareti.
Paris d. 27 Mars (på aftonen) 1877. 27. maaliskuuta 1877
Pauline Ahlberg blir allt mera originell och drömmer bara om litterära bekantskaper; genom svenska ministern har hon kommit i kontakt med Victor Hugo och Françisque Sarcey; hon har fått Hugos nyaste bok "La legende des siècles" försedd med dedikation; hon är så hemlighetsfull och strängt sysselsatt att Edelfelt och Madame Jacquinot misstänker att hon skriver något, men de kan inte föreställa sig vad; all sentimentalitet är åtminstone bortblåst, vilket är en vinst; Pauline talar inte mera med Edelfelt om litteratur, kanske hon finner honom dum och okunnig; då har hon ju inte orätt; hon har varit hos prinsessan Mathilde och känner en ofantlig massa människor i Paris inom den intressanta världen.
Paris d. 15 April 77. 15. huhtikuuta 1877
Pauline Ahlberg är uppfylld av sina litterära bekantskaper Victor Hugo, Francisque Sarcey, François Coppée och prinsessan Mathilde; hon håller bestämt på att skriva något; hon bedömer människor humanare än för två år sedan; det fröjdar Edelfelt att hon fattat vänskap för fröknarna Krogius och Örsted; på pensionatet finns också en kokett svenska nomine [vid namn] Robertson.
Paris d. 16 Januari 78. 16. tammikuuta 1878
Alexandra Edelfelt har frågat varför Edelfelt aldrig talar om Pauline Ahlberg; de flesta kvällar Edelfelt varit hos Madame Jacquinot har Pauline varit borta eller tidigt gått upp på sitt rum; hon är helt absorberad av sina litterära intressen; hon har skrivit en samling litterära biografier, där hon skildrat Alfred de Vigny, Edgar Quinet; Pierre Jean Béranger; hon umgås med Madame Augustine-Malvina Blanchecotte, som tillsammans med Madame Louisa Sifert och Madame Louise-Victorine Ackermann bildar det mest uppmärksammade klöverblad av fruntimmer inom poesins värld; hon är ofta bjuden till Victor Hugo, François Coppée och Françisque Sarcey; Pauline tycker antagligen att Edelfelt är för okunnig i den nyaste franska litteraturen för att det skulle vara mödan värt att anförtro sig åt honom; han är nyfiken på hennes bok, han är säker på att den inte blir annat än en kompilation [sammanställning]; vad deras ömsesidiga förhållande beträffar så avslöjar inte ett ord eller en min att det skulle ha varit något mellan de två; denna likgiltiga, men inte kalla, vänskap, denna totala glömska av det förflutna, verkar komma helt naturligt, utan ansträngning.
Paris 20 april 88 20. huhtikuuta 1888
Edelfelt återberättar Vallery-Radots fabel om "den mäktiga, självkära, tjocka kritikern Sarcey".
Paris, Onsdag 10 maj 1899 10. toukokuuta 1899
Sedan på aftonen gick jag ut med Koki. Vi voro på en liten theater (det är modet nu att ha utmärkta små teatrar i en vanlig sal) théâtre des Capucines. Det var verkligen mycket roligt. Salen var som Alliance française i Hfors, och man satt in på näsan af aktörerna. truppen består af 6 personer, som alla spela alldeles utmärkt – den förnämsta aktören är Galipaux, som sjelf författat pjeserna – rigtigt qvicka. Och så var der som Koki sade "la plus jolie actrice de Paris, Bréval, – K. hade ej sagt för mycket! Hon var vådligt söt – vacker, vacker välväxt, rolig som aktris, mera som en dame du monde, hade de lustigaste miner och klippska svarta ögon. Det var ett rigtigt nöje att bara se på henne. – Hvad de ändå spela bra komedi här! Så gifva dessa 6 en "revue" der de spelade 36 personer minst med ständiga omklädningar. När en till sist kom och spelade Sarcey, klädd som arkadisk herde med får och herdepipa, var det paroxysmer af skratt i Salongen, man vred sig och tårarna runno. Jag kan ej begripa hur en sådan theater bär sig – der fanns hundra platser högst, och salen var mycket väl arrangerad med gult siden, mattor och blommor.