Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk tjänsteman, författare, medlem av Franska Akademin

Paris d. 15 April 77. 15. huhtikuuta 1877
Pauline Ahlberg är uppfylld av sina litterära bekantskaper Victor Hugo, Francisque Sarcey, François Coppée och prinsessan Mathilde; hon håller bestämt på att skriva något; hon bedömer människor humanare än för två år sedan; det fröjdar Edelfelt att hon fattat vänskap för fröknarna Krogius och Örsted; på pensionatet finns också en kokett svenska nomine [vid namn] Robertson.
d. 29 april 77. 29. huhtikuuta 1877
Pauline Ahlberg besöker flitigt Victor Hugo och Francois Coppée; hennes liv växlar mellan högsta ångtyck av litterär entusiasm och kroppslig och andlig trötthet; då hon känner sig andligen slapp använder hon starkt kaffe eller choklad för att liva upp sig, vilket enligt Edelfelt måste ta på nerverna.
Paris d. 16 Januari 78. 16. tammikuuta 1878
Alexandra Edelfelt har frågat varför Edelfelt aldrig talar om Pauline Ahlberg; de flesta kvällar Edelfelt varit hos Madame Jacquinot har Pauline varit borta eller tidigt gått upp på sitt rum; hon är helt absorberad av sina litterära intressen; hon har skrivit en samling litterära biografier, där hon skildrat Alfred de Vigny, Edgar Quinet; Pierre Jean Béranger; hon umgås med Madame Augustine-Malvina Blanchecotte, som tillsammans med Madame Louisa Sifert och Madame Louise-Victorine Ackermann bildar det mest uppmärksammade klöverblad av fruntimmer inom poesins värld; hon är ofta bjuden till Victor Hugo, François Coppée och Françisque Sarcey; Pauline tycker antagligen att Edelfelt är för okunnig i den nyaste franska litteraturen för att det skulle vara mödan värt att anförtro sig åt honom; han är nyfiken på hennes bok, han är säker på att den inte blir annat än en kompilation [sammanställning]; vad deras ömsesidiga förhållande beträffar så avslöjar inte ett ord eller en min att det skulle ha varit något mellan de två; denna likgiltiga, men inte kalla, vänskap, denna totala glömska av det förflutna, verkar komma helt naturligt, utan ansträngning.
Paris 17 maj 88 17. toukokuuta 1888
Den här dagen är det middag igen, denna gång hos Vallery-Radots; Pasteur tar första gången efter sjukdomen på sig fracken och kommer för Ellans skull; andra gäster är Francois Coppée, baron och baronne Du Piu och några politiker.
Paris 22 maj 88. 22. toukokuuta 1888
Middagen hos Vallery-Radots bjöd på allvarligt, lärt, vittert och litet reaktionärt folk; Coppée var underhållande, men påminner om en katolsk präst; Ellan tyckte bäst om gamla markis Saint-Hilaire.
Paris 30 juni 88 30. kesäkuuta 1888
Madame Vallery-Radot gett F. Coppées autograf för Annie Edelfelts räkning.
Paris 14 maj 1900 14. toukokuuta 1900
En hel eftermiddag vandrade jag omkring med Coquelin på konstutställningen. Han talade om Mamma och om frukosten hos Mamma som stod för honom som ett mycket roligt minne. Hans stora sorg är att Dagnan icke tänker lika som han i Dreyfus-frågan – och jag kan icke neka till att jag också sörjer öfver att Dagnan skall hålla med Jules Lemaitre och François Coppée. Onda tunga säga att D. gör det emedan han gripits af den sjukdom som Vallery-Radot kallar Institutete aigüe d.v.s. en ohejdad feber efter att bli medlem af institutet – men det tror jag ej. Nej han har litet inverka på sig af sin omgifning, Courtois, Mme de Martel (Gyp) och andra af samma kaliber. Ni har väl läst om Gyps underliga politiska, enlevering? Endera är det gamla sjåpet vordet förryckt eller också ljuger hon hvartenda ord.
Paris 12 febr. 1901 12. helmikuuta 1901
På e.m. gick jag ändtligen till min vän Baude som jag ej sett på tre år och blef der hela aftonen. Baude har med lif och själ kastat sig i Dreyfussaken, på Zolas och Clemenceaus sida, hör till stiftarne af "la ligue des droits de l'homme" och har också fått en djup väckelse af allt detta. Att alltid tala ut efter sitt samvete, att hvar minut, utan mannamin kämpa för det rätta och friheten, att aldrig förtröttas att lefva för andra, för menskligheten. – det skulle nu bli hans mål. Han sörjde djupt öfver att Dagnan, som alltid ignorerat hela saken, på god tro gått in i la ligue de la patrie française med Lemaître, Coppée o.a. – och han hade haft många duster med Dagnan för detta. Och så talte vi om Socialism och mensklighetens framtid och kommo till gamla minnen från 1878, 75, 76 – och Bastien Lepage och hela den tidens starka rörelse och tro på vensterns seger – så gräsligt gäckad af reaktionen nu. Han var ej någon vän af franskryska alliancen, må Ni tro och han talte om Finland med lif och eld och indignation.