Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

kollegieassessor, lektor i engelska, ombud för Överstyrelsen för pressärendena

Paris d 21 maj 1877 21. toukokuuta 1877
Edelfelts tavla har fått god kritik i Finlands allmänna tidning; han håller inte med om att drottningens hand är för stor, han har mätt och tecknat noga; kanske ser den stor ut på grund av att fingrarna är lite utspärrade; kritiken har tydligen skrivits av en svensk skribent, Gottfrid Renholm; Edelfelt har träffat honom en gång, då han och Gustaf Cederström frågade efter Pehr Theodor Stolpes adress, för att han ville skriva till Finlands allmänna tidning.
Stockholm lördag kl 4 e.m 1. tammikuuta 1891
Epävarma yhteys I går afton hade Wieselgren sagt till en tiotal herrar att sammanträffa på hôtel Phoenix för att höra en ung Scholander (son till arkitekten) sjunga Bellman. Sedan jag ätit middag med Saltzman gick jag dit upp, och träffade der W. Runeberg, Wieselgren, Nordenskiöld, H Hildebrand, Reinhold Willebrand, Börjeson en dr Stolpe, dr Nyström (icke Anton) mfl –
Epävarma yhteys Och så började Scholander sjunga. Han accompagnerar sig på en rigtig Bellmans cittra, hvilket instrument som han fullkomligt beherrskar. I början var jag ej så förtjust i hans sång, men sedan blef jag alldeles galen deri. Isynnerhet de dramatiskt burleska gjorde han ypperligt – spelade traditionelt Bellmanskt accompagnement med imitation af alla möjliga instrument o.s.v. Inom kort hade Bellman Snille farit af med oss allesamman och så var stämningen rigtigt hög och lifvad. Så sjöng Börjeson, Dr Stolpe och R. Willebrand (den sista sämst) också igen Scholander, som isynnerhet brillerade i Movits, i afton står baln – som han sjöng idealiskt. Alltnog från kl. 8 till 2 på natten bara Bellman, med oläsligt någon fransk (gammal) eller italiensk visa som intermezzo. Så var der en dr Leffler som spelade bra piano och accompagnerade Stolpe. Det var en rigtigt rolig qväll. Jag är så glad att jag engång fått höra Bellman sjungen bra af en Stockholmare. Mollbergs paradering så den var bra också – han sjöng 20, 30, 40. Så sjöngo de Magistraten uti Tilze med grymt accomgragnement – helt annorlunda och urfånig så här. Allt efter traditioner i Scholanderska slägten der dennes morfars far känt och hört Bellman och sagt till sin son, arkitekten Nyström, huru han accompagnerade vid den och den takten.