Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

franska skald

Lähteet

Stockholm, tisdag d 16 okt 77. 16. lokakuuta 1877
Med Laurins blev det mycket tal om Pauline Ahlberg, som arbetar på sitt manuskript om franska litterära celebriteter; de frågade sig hur hon skall klara av Pierre Jean Béranger, som hon skriver ett kapitel om; Albert Laurin har läst delar av boken och anser att den inte är illa, men helt grundad på andra auktoriteter än hennes eget omdöme.
Paris d. 16 Januari 78. 16. tammikuuta 1878
Alexandra Edelfelt har frågat varför Edelfelt aldrig talar om Pauline Ahlberg; de flesta kvällar Edelfelt varit hos Madame Jacquinot har Pauline varit borta eller tidigt gått upp på sitt rum; hon är helt absorberad av sina litterära intressen; hon har skrivit en samling litterära biografier, där hon skildrat Alfred de Vigny, Edgar Quinet; Pierre Jean Béranger; hon umgås med Madame Augustine-Malvina Blanchecotte, som tillsammans med Madame Louisa Sifert och Madame Louise-Victorine Ackermann bildar det mest uppmärksammade klöverblad av fruntimmer inom poesins värld; hon är ofta bjuden till Victor Hugo, François Coppée och Françisque Sarcey; Pauline tycker antagligen att Edelfelt är för okunnig i den nyaste franska litteraturen för att det skulle vara mödan värt att anförtro sig åt honom; han är nyfiken på hennes bok, han är säker på att den inte blir annat än en kompilation [sammanställning]; vad deras ömsesidiga förhållande beträffar så avslöjar inte ett ord eller en min att det skulle ha varit något mellan de två; denna likgiltiga, men inte kalla, vänskap, denna totala glömska av det förflutna, verkar komma helt naturligt, utan ansträngning.
Stockholm lördag 16 juli 1892 16. heinäkuuta 1892
I onsdags var jag med Wåhlin och alla herrarne från Nat. Museum på middag hos häradshöfding Montelius ute på Vermdön. Signe Törnebladhs pappa bankfullmäktig och alltid på vippen att bli minister var med – en herre som ser krånglig ut – jag kan så väl förstå hur han blängde argt på pojkarna då han var rektor. Derute var mycket sång. – två doktorer sjöngo Valerius, Franzén och Bellman – rätt lustigt att höra alla gamla bords- och dryckesvisor "goda gosse" o. a. – samt gluntar. – V. Rydberg sade om Valerius och (Bérangerska skolan) i förhållande till Bellman att de äro Sepia teckningar – torra och nyktra med en liten oläsligt i bakgrunden under det Bellman målar i fulltonig färgskala. det var ej illa sagdt? I går hörde jag från 6 till 8 en massa Bellman deraf igen flere nya, sjungna af Scholander. Carl Langensköld sade – ja, nog har Jag hört Scholander sjunga, men jag kan nu inte sentera den der Bellman – det var rätt tänkte jag. –