Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

överintendent i Industristyrelsen, stabskapten vid ingenjörskåren, Finska konstföreningens kassör/revisor

Lähteet

Paris d. 30/11 1879 30. marraskuuta 1879
Är det tante Adèle Gadd som lägger ut hela summan och familjen Edelfelt blir skyldig henne? Kan 500 mark av Edelfelts pengar för tavlan som Carl Gustaf Sanmark har hand om genast användas för köpet?
Paris d 5 december 79 5. joulukuuta 1879
Edelfelt gläder sig över Haikoköpet; med reparation och veranda kan man göra Gamla Haiko till ett riktigt eldorado; han ska vända sig till en arkitekt för att få en teckning för utsmyckningen av veranda och fönster till prix d'artiste, det vill säga i utbyte mot någon studie eller skiss; Carl Albert Edelfelt skulle ha gjort det bäst, hans starka sida var trästil och dess ornamentering; Edelfelt kan lägga ut 350 mark i året; om Alexandra Edelfelt vill ta denna summa och mera av hans pengar kan han skriva till Carl Gustaf Sanmark.
Paris d 20 dec. 79 20. joulukuuta 1879
Vill Alexandra Edelfelt ha 1000 mark av de Hovingska pengarna för skulden till Sinebrychoff? Edelfelt skriver i så fall genast till Carl Gustaf Sanmark.
Paris, lördag d. 24 Jan. 1880 24. tammikuuta 1880
Edelfelt tror han skriver till Carl Gustaf Sanmark att han ska skicka 1 000 francs; Gud ske lov får Edelfelt ihop ganska mycket pengar till våren.
Paris d. 15 febr. 1880 15. helmikuuta 1880
Edelfelt undrar varför Carl Gustaf Sanmark inte skickar pengar.
Paris d. 17 febr. 1880 17. helmikuuta 1880
Carl Gustaf Sanmark har skickat pengar; då Edelfelt får betalt av Alfred Koechlin har han mer än han behöver och ska genast skicka 500 till verandan.
Paris fredag d. 12 mars 81. 12. maaliskuuta 1881
Jag skrifva nu samtidigt till Sanmark för att lyfta en del af stipendiet. Som sagdt, det är mig alldeles omöjligt att resa förrän den 1ta april ungefär, tidigast och jag stannar väl i Spanien till medlet af maj,
Paris d. 18 mars 1881 18. maaliskuuta 1881
Så snart jag får pengarne från Sanmark reser jag.
Paris, måndag d. 30 nov. 1885 30. marraskuuta 1885
Epävarma yhteys Middag med herrskapet Sanmark, Runebergs och Wolffs.
Epävarma yhteys Sanmark har ledsamt för han har ingenting att göra; frun och dottern ser ut att trivas bra.
Paris d. 15 januari 1886 15. tammikuuta 1886
Sanmarks lilla flicka är trevlig; den äldre dottern som är i Berta Edelfelts ålder diskuterar, resonerar och har åsikter.
Lördag d. 30 jan. 86 30. tammikuuta 1886
W. Runeberg säger inte emot sin fru; hans enda "eskapader" är frukostar med Sanmark och Meyer Söderhjelm; de är övertygade om att de är utmärkt hyggliga karlar; d.v.s. mer eller mindre dagbladister.
Edelfelt förstår inte hur Meyer Söderhjelm kan tycka att Sanmark är så intressant.
Paris d. 4 februari 86 4. helmikuuta 1886
Edelfelt har tackat nej till middag följande dag med Söderhjelms, Sanmarks och Runebergs; Edelfelt vill hellre umgås i sällskap där man lär sig något; umgås gärna med W. Runeberg, men helst inte med fru Runeberg och fru Sanmark; Söderhjelm är som "fisken i vattnet" med dem.
Edelfelt kom inte ihåg att det är J. L. Runebergs födelsedag då han tackade nej till middagen med Söderhjelms, Sanmarks och Runebergs; har tackat ja nu.
Paris d. 6 februari / lördag 1886 6. helmikuuta 1886
Under middagen talade Söderhjelm från klockan tio till midnatt: om Eschylos, Shakespeare, Runebergs skaldskap, W. Runebergs europeiska rykte; Edelfelt hade svårt att hålla sig för skratt när han såg på Ville Vallgren och Öhrnberg; Sanmarks och Runebergs uppskattade talet.
Sanmark och Runeberg smickrar Söderhjelm för mycket.
Måndag 1 mars 86 1. maaliskuuta 1886
Edelfelt ska bestyra om Annie och Berta Edelfelts koftor; ska de skickas med posten? Sanmarks reser innan de hinner bli färdiga.
Petersburg, onsdag 22 april 96. 22. huhtikuuta 1896
Epävarma yhteys *Sanmark bjöd mig sista lördags på middag hos Cubat – gen. Procopé, Runeberg, direktör Gripenberg. När de kl. 8 satte sig till matbordet – försvann jag.
Söndag 30 maj 1897 30. toukokuuta 1897
Adèle Ehrnrooth och Rose Marie träffade jag sista aftonen i Paris, men ansåg mig ej böra uppskjuta min resa för att uppvakta dem. Adèle började, inför Sanmarks, gå åt Konni: "När man kommer med en liten kappsäck till ett hus, så skall man icke resa derifrån sedan man norpat åt sig hundratusental" o.s.v. Som jag just varit tillsammans med Konni som nog minsann är stukad, kunde jag ej låta bli att tala ett fridens och förlåtelsens ord. Jag sade det ej, men jag tänkte på Visen som åt mig sade, badande i tårar mellan Nickby och Kervo: Jo men jag tycker så förskräckligt om herr Zilliacus, jag kan ej lefva utan herr Zilliacus o.d. – Dessutom är ju Mariefors en god affär nu, det ha många finska affärsmän sagt, och Konnis idé var kanske ej så tokig. I hvilket fall som helst tycker jag det är galet af Adèle att inför Sanmarks börja stormskälla på Konni. Ehrnroothar och de Géerer i all ära men inte äro de bara ljus af ljus, hvitt i hvitt, skärt i skärt med englavingar på heller, hvarken Cassimir eller Ursin eller någon annan.
Paris tisdag 3 april fortsatt onsdag 4 april 1900 3. huhtikuuta 1900
med Sanmark hade jag en special dust angående Gallén, Gebhard och Engberg – Sanmark ville nu nämligen icke betala Galléns medhjelpare, såsom han lofvade mig i Helsingfors med orden: pengar fås, om han bara får det färdigt, och hjelp får han ta" allt i afskedets stund. Då nu allt blifvit färdigt i mycket god tid tycka de att Gallén af sina 5000,*) (Gallén har i två månader hemma arbetet på kartongena.) med hvilken han betalat sin och Bengts resa och Bengts' uppehälle här också kunde betala de andras. – Då blef jag rigtigt arg och sade till Sanmark: hör nu, hvad vore hela er utställning utan Saarinen och Lindgren Gallén och oss artister allesamman? Hvad vore den utan mig och mitt arbete under ett år för detta, arbete som ni fått och får gratis och som i pengar vore värdt 20,000 mark! Och då vill ni börja hushålla med de enda som verkligen gjort att utställningen blir en stor succès, ty inte är det skrifhäftena och daglinnet och nattlinnet och broderieländet och skolornas ritningar som göra att folk komma att fästa sig vid Finland. – Och vore konstnärernas fordringar orimliga så säger jag ingenting derom – men att de, sedan de stått der i väta och köld och riskerat sina lif för fosterlandet – ja, för fosterlandet, i bokstaflig mening – ty det är hvarken Runeberg eller Du som klifver upp på de usla ställningarna i den kölden – men det har jag gjort – Ja, att då dessa konstnärer skulle komma på förlust, det tycker jag dock är något starkt – o.s.v. – Så talade jag, och slutade med att säga att jag, fattige fan, skulle betala Gebhard och Engberg ur egen ficka hellre än låta den skammen gå öfver oss att de blefve obetalta. ... – Det verkade och Sanmarks etiopiskt skurna anlete antog ett allt mera oroligt uttryck tills han slutligen gaf mig rätt och lofvade styra om saken.
Paris 14 maj 1900 14. toukokuuta 1900
Nu sist – i lördags – har jag haft ett större gräl med Sanmark. Denna gång gällde det Ville Vallgren, sist gällde det Gallén. Visserligen skildes jag från Sanmark med yttre vänskapsbetygelser, men rigtigt nöjd var han inte. Ellan och Berta, som jag träffade strax derpå, gåfve mig dock fullkomligt rätt och tröstade mig, då jag ju alltid är olycklig öfver att ha blifvit häftig. Icke en gång har jag dragit i härnad för egen sak, och det tröstar mig men Ss sätt att tala om konstnärerna, som ändå gjort denna utställning, förargar mig obeskrifligt. Gallén, som arbetade för tre, fick aldrig något erkännande af S. och knappast de pengar han skulle ha – på Vallgren skäller han som Estlander. Det är för långt att relatera hela historien (om Alexander II af Vallgren), som var roten och upphofvet till vårt meningsutbyte – men jag är glad öfver att jag använde stora ord och talade om den patriotiska rôle konstnärena spelat under hela denna tid, deras uppoffing och sjelfförnekelse. Om paviljongen blifvit bra så är det väl trots Sanmark och Runeberg. Huru behandlade de arkitekterna, som öfverhöljde sig sjelfva, dem och vårt fattiga land med lagrar? Som en slags lägre employées! det är så man kan gråta deråt. Jarl Hagelstam och Krogius gillade mitt uppträdande som ju var fullkomligt osjelfviskt och tillade, från medicinsk synpunkt betraktande saken, att S. är alldeles abnorm då det gäller pengar.
Paris 17 maj 1900 17. toukokuuta 1900
I går voro vi af Runebergs bjudna på en slags större gala – och försoningsmiddag hos Ledoyen med Sanmarks Arthur Frenckells, norska fru Kristoffersen med dotter (hon sjelf född Juhlin-Damfelt) och jag beslöt att vara så älskvärd som möjligt, för att utplåna alla små minnen af missförstånd med Sanmark. Jag lyckades också förträffligt, och vi stodo efter middagen och klappades helt fryntligt. Fru La Runeberg är bra döf ändå; många af mina med stor ansträngning åstadkomna, vackra, hvita, qvickheter gingo totalt förlorade för henne. Jag förde näml. värdinnan till bordet.