Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk författare

Lähteet

d 21 dec 1880. 21. joulukuuta 1880
Gunnar Berndtson saknar schwung; Edelfelt känner väl till naturer som inte är som han, han kan hålla av dem, men aldrig bli förstådd av dem; föregående dag kom de inte på litteratur: Émile Zola, Alphonse Daudet, Gustave Flaubert, Honoré de Balzac, Victor Hugo, Voltaire så till romare och greker och sist till Homerus; Alexandra Edelfelt ser att han riktigt skrävlade om allt; på morgonen hade han i tre timmar pratat om dessa saker med Pascal Dagnan och Gustave Courtois; det verkligt konstnärliga, som gör att Flaubert är artist, då Zola inte är det, som ställer Victor Hugo i främsta ledet trots all dårskap, tycktes vara hebreiska för vännen Berndtson; i förståndiga människors ögon är man blixtgalen då man ställer högre frågor än mat och dryck, kläder och föda och sin ekonomiska framtid; är man inte själv skald då man tänker och känner varmt, även om man hindras att uttrycka tanken klokt, den inspiration som är det härligaste och lyckligaste på jorden, och som Alfred de Musset avser då han skriver "ce petit battement de coeur que je connais si bien" [denna lilla hjärtklappning som jag känner så väl].
Paris d 9 februari 83. 9. tammikuuta 1883
Flaubert hade rätt då han höll fram ljudets, ordets betydelse. Vi talade mycket om detta underbart förtrollande i vissa välfunna ordsammansättningar – och kommo till det samma som jag så ofta sagt, att konsten är något som icke med ord han förklaras; detta något, som gör att två ljud fogade det ena efter det andra ger oss en kall rysning af förtjusning, under det att tvenne synonyma ord ej gör det, eller t.o.m ordföljdens omkastning förtager all verkan – det är ju detsamma oförklarliga som existerar i musiken och i måleriet – två färger och två toner stå herrligt samman under det att den minsta förändring rubbar harmonien – och detta utan lagar, utan tecken till logik. Det är denna rent fyseologiska sida af konsten, detta som går från öga eller öra direkt till ryggmärgen och hjertat och löper förbi förståndet, det är detta som gör att estetikerna aldrig komma ut med annat än orimligheter. Heine är ett ypperligt bevis. Hvad är det som gör att i sången "Es war ej alter König" den helt banala satsen om pagen: Er trug die goldene Schleppe der jungen Königin” hvad är det som gör att vi bakom dessa högst vanliga ord se en verld af bilder och att hela situationen står för oss glänsande klar. "Sie mussten beide sterben, sie hietten sich allzu lieb" kan ej förstås utan det förra, och det hela får färg lif, och oändlighet just genom detta "Er trug o.s.v. – Men Heine är väl nästan den styfvaste just i detta att sätta färg i orden.
I waggonen mellan Stendal och Hannover –, fastlagstisdagen 1895 26. helmikuuta 1895
Säg Ellan att jag skickat henne under korsband Salambo af Flaubert – som jag nu ändtligen läst, och som jag ej tycker om. Den är som Gérômes målning – en massa intressanta, exotiska och outgifvna detaljer men menniskor ser jag ej. Och menniskor äro de väl ändå om de än äro Cartheginienser eller Barbarer.
Paris 1 maj 1901 1. toukokuuta 1901
Just nu har jag haft en envis intervieware här från Idun och Aftonbladet en herre som heter Lindblom. Som jag för hans skull fick sitta uppe i natt och retouchera fotografin efter A. Acktés porträtt, var missöjd med detta lika så pinsamma som i grunden onyttiga arbete, som jag dessutom två gånger bedt hr Lindblom på ett hyggligt sätt) draga sina färde, var jag föga lifvad för ett interwiew, när han kom på slaget 2. – Jag hade lust, som Flaubert att skrifva en sjelfbiografi en gång för alla, sådan som brackorna vilja ha en konstnärsbiografi. Flaubert säger bl.a. "Jag har förbindelser med alla Europas hof och utländska ambassadörer komma ofta och rådfråga mig i kinkiga fall. Je suis très riche et je donne des fêtes." – Förskräckt öfver dessa mina planer att sjelf författa biografin, lofvade Herr Lindblom låta bli att fråga ut mig och skulle visa mig sitt opus om fredag, då han igen kommer hit med en fotograf! – Jag hade skrifvit om mitt utseende: af medellängd, snarare lång än kort, en smidig, nervös gestalt. De blixtrande bruna ögonen uttrycka mildhet som dock ej utesluter viljekraft. Jag bär till mitt yttre prägeln af en fullständig gentleman och mina kläder komma ifrån verldens bästa skräddare. Jag är en utmärkt kännare af viner och ingen kan anordna en fin liten middag som jag. Jag är dessutom ett finansielt snille för hvilket icke de mest subtila affärskombinationer äro främmande o.s.v. o.s.v. alltnog hr Lindblom blef förskräckt. Om de engång skulle begripa huru otäckt hela detta interviewsystem är. – Men de uslingarna få betalt för rad och vilja göra det så långt som möjligt och derför få man stå och skämmas för publiken såsom en jubelåsna.