Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

Don, hotellägare i Granada, far till señorita Matilda som Edelfelt svärmade för och som konsnären Hugo Birger senare gifte sig med

Alhambra d. 13 april 1881. 13. huhtikuuta 1881
För resten hade Madrazo gifvit mig speciel rekommendation till värden Don José.
Så trött jag än var, fanns det något som, utom medvetandet att vara i Alhambra, uppiggade mig så att jag skulle ha varit färdig att vaka 3 nätter till. Det var Don Josés en dotter (han har 10) en rigtigt förtjusande unge, som till råga på olyckan talar flytande franska. Hon kan vara 17 år, har de mest strålande svarta ögon, är dugtigt kokett och har varit föremål för alla ungherrars låga. – Jag fick mat i mig jemte några glas Manzanilla (ett makalöst vin, bättre än Sherry, något i samma stil) och pratade ännu länge men mina herrar Boït och Noël och den vackra flickan.
Nu på aftonen har jag sett gitanos dansa – det hade kanske varit intressant om ej rundtomking stått ett 30tal engelsmän och engelskor som totalt förstörde all illusion. Det hela är en slags usel komedi som är tillstäld för resande, kostar mycket pengar (6 francs person) och som lemnar ett tråkigt minne. Dock kan man man under denna groteska afart af den spanska zigenardansen ana hvad den varit. Fula som stryk voro de 6 dansande flickorna, och då jag nu för en stund sedan, arg, kom tillbaka till hotellet stod don Josés vackra dotter och ropade gapskrattande emot mig (när man har så vackra tänder och så vackra ögon har man lof att gapskratta): N’est-ce pas qu’elles sont horribles, je vous l’avais bien dit”.
Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18. huhtikuuta 1881
Omöjligt att få en spanska att stå modell. De äro fina, vackra, svartklädda, och nu isynnerhet under påskveckan ha de alla gått i långa mantillor. Señorita Matilda (Don Josés dotter) är makalöst söt då hon kl. 8 om morgonen kommer från kyrkan i sin mantilla som låter endast ögonen och nästippen synas. Coiffyren är egendomlig för andalusiskorna och en ros i håret hör alltid till toiletten. Det är det enda icke-svarta i toilletten, som för resten är af ylle, sammet eller siden och mycket spetsar framför allt, – så modernt parisiskt som möjligt.
fredag 9 februari 83 9. helmikuuta 1883
Talte jag om att Birgers unga fru, den vackra spanskan från Granada, nu har ett nytt öde – sedan hon legat i bronchitis sedan sin ankomst till Paris, har han nu fått tyfus och ligger sedan 3 veckor. Dock är han nu på bättringsvägen. Hon var alldeles förstörd då jag var der sist men modig och rask. "Quel drole de lune de miel" sade hon. En andalusiska i Paris, i en liten, kall atelier, med perspektiv att sluta sina dagar i Stockholm – men hon håller af honom och Då går det ju, bråkar med att lära sig svenska, hjelper honom, lagar maten, vårdar honom, och är med allt detta elegant och fin – och detta är dottern till en liten hotelvärd i Granada! men de ha en viss race i sig dessa menniskor. – Birger är ej särdeles sympathisk – egoist, litet vräkig stockholmare, men har talent, så att han kan bli något af