Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

den manliga huvudpersonen i William Shakespares tragedi Romeo och Julia

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Romeo
Paris, Söndagen d. 17 Januari, 1875. 17. tammikuuta 1875
Pauline Ahlberg hade bjudit Edelfelt på teater, de såg Romeo och Julia.
Paris d. 20 Januari 1875. 20. tammikuuta 1875
Edelfelt ber om förlåtelse för sina slarviga brev; Romeo och Julia, som Edelfelt såg med Pauline Ahlberg, var förträffligt uppsatt; Madame Caroline Carvalho, är en av Frankrikes bästa sångerskor, men inte aktris; Charles Gounods musik var harmonisk.
Paris d. 12 Maj 1875 12. toukokuuta 1875
Edelfelt föredrar att gå på Théâtre Français framför operan; det mest oförnuftiga i operan är baletten; bland operorna tycker han bäst om Romeo och Julia av Charles Gounod; Faust är också bra.
Wien, thorsdag afton 9. maaliskuuta 1876
Det moderna österrikiska måleriet ger Edelfelt inte mycket för; i Belvedere fanns en präktig tavla av Jan Matejko, och Hans Makarts Romeo och Julia var "grann i färgen", men resten är bara skräp.
Florens d. 19 Juni 1876. Fortsatt i München den 22 Juni. 19. kesäkuuta 1876
Verona är för färskt i minnet för att Edelfelt skall kunna tala helt opartiskt om det; skillnaden mellan den härliga lombardiska staden och äppeltyskarna här [München] gör att han gör den senare orätt; i Verona påmindes han vid varje steg om medeltiden, om Romeo och Julia, och om de lombardiska städernas prakt i forna dagar; allt vad Edelfelt skriver med den otäcka pennan och bläcket blir bara en karikatyr av hans tankar och känslor, Alexandra Edelfelt måste påminna honom i sommar om att berätta mera om Verona.
Paris onsdag d 7 mars 77. 7. maaliskuuta 1877
Rafael Hertzberg övertalade i förrgår Edelfelt med på Opera Comique; Haydée var tråkig och gammalmodig, Daniel Auber överträffade sig själv i "la musique bourgeoise" [borgerlig musik]; libretton av Eugène Scribe var inte mycket bättre; bra är en enda melodi i andra akten där Haydée sjunger en visa om havet och Venedig;Jeannettes bröllop, som gavs samma kväll, är fin och melodiös; Edelfelt har ännu inte hört Victor Massets Paul och Virginie, den lär påminna om Charles Gounods Romeo och Julia.
Petersburg annandag jul 1881 26. joulukuuta 1881
I går voro vi på den der omtalade konserten hos Sembrick – Makalöst sjöng hon några af Rubinsteins saker, han sjelf accompagneradt, det gick verkligen bra. R. spelade med Auer och ensam – och den berömda tyskan Barkany deklamerade först en lång tragisk dikt om en målare – ett dumt tyskeri, öfverdrifvet framsagdt – men sedan några små naiva poem, hvilka hon tolkade alldeles förtjusande väl. Det hela var arrangeradt som en privat-soirée, Sembrick tog emot alla, uppmanade att gå till buffetten, som var mycket välförsedd och hon betedde sig som "la maîtresse de la maison. Förskräckligt mycket judar voro der – hennes egen man f.d. organist i Synagogan – en otäck israelit. Fröken Manzey hade sin nya klädning som satt ypperligt – var litet uppfiffad i hufvudet, af Lucien, l'artiste en cheveux", och var med ett ord en bland de vackraste flickorna. Kitty D. åt och drack och mådde godt, Lize O. krånglig och kokett. Brummer, Levaschoff m.fl. chevaliergardister, många genraler, furstinnor o.d. – En liten furst Urusoff, högst obetydlig, slog för fröken Sophie, men utan synnerlig framgång. Jublet var allmänt – också var konserten lyckad. Masini och Sembrick sjöngo den makalösa duetten från Gounods Rom. et Jultta, ovanligt bra.
Gatschina d. 5 februari 1882 5. helmikuuta 1882
I lördags reste jag in – var på aftonen bjuden af Manzeys på Romeo och Julia af Gounod. Sembrich var utmärkt. Jag har en chertendre för R. o. J. som dock ej slog an på fru Etter och Manzeys så som jag hade väntat.
Det ämnet intresserar mig. Mamma får se mig en vacker dag ta ihop med en stor Rom. och Jul. – men jag gör då af dem verkliga barn – som icke rigtigt ha reda på alla de dumheter de göra – förgiftningshistorien inbegripen. Shakespeares text står alltid framför mig – finns det på jorden något vackrare?
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.
Fredag d. 14 Jan 1887 14. tammikuuta 1887
Edelfelt gick på lördag tillsammans med Chambure till Opéra Comique för att se "Romeo och Julia"; Edelfelt tycker om Gounods "Romeo och Julia".
Ospedaletti 1sta Mars 1891 1. maaliskuuta 1891
först i öfvermorgon skall jag måla la bella Elisabetta – som verkligen är utomordentligt vacker. Hon poserar nu för en "Signore vecchio" som gjort henne som Julia med Romeo för Expositionen i Milano – det måtte vara en snygg smörja! Till Julia duger hon ej, men alla det gamla Roms skönhet kunde sett ut som hon, Kejsarinnorna icke undantagna. Jag är rädd att jag ej han göra något bra med henne, ty det fordras en teckning som Lionardo, Rafael eller Ingres för att få fram det storslagna hos henne. Jag skall måla henne på en tersass ofvanpå Cafét der hon serverar – dit kommer man genom den smutsigaste trappa jag i mitt lif sett.
Paris 27 nov. 1900 27. marraskuuta 1900
Jag har i dag gjort en studie till fröken Acktés porträtt som är bra. Krohns sista ord innan han reste var: se nu till att få det porträttet riktigt bra: Stanna litet längre om så behöfves, men gör nu en god målning igen – det är ändå det vigtigaste! Krohn blef allt mer och mer förtjust i fr. Acktés sång och spel. Hon är alldeles, alldeles utmärkt i Glucks Alceste. Elle a de la ligne! Hon får då gno på, flickan stackare; på samma vecka Alceste, Tannhäuser och Romeo och Julia och två Soirées dans le monde. Det är ingen sinécur att vara primadonna vid Operan i Paris. Jag kan dock icke måla henne i Alceste kostymen, helt grekisk, men kall på en tafla – icke heller i Elisabeth, der man ej ser hennes hår för doket, ej heller som Elsa der hon har en otäck teaterkostym på sig. Om lördag går jag och se på henne som Julia – Krohn sade att hon vunnit enormt som julia på detta år. Der har hon i första akten en utmärkt vacker renaissancekostym. Jag tror dock när allt kommer omkring att jag målar henne i stor svart hatt och grå pelskappa och svart klädning med paljetter – allt i svart och brunt och grått – det står så "henrivende i Farve".
Söndag 1sta Advent 2 december 1900 2. joulukuuta 1900
I går var jag på operan, bjuden af fr. Ackté med Ville Vallgren – egentligen för att se hennes kostymer i Romeo och Julia. Hon var icke till sin fördel der och kostymerna voro ej heller rigtigt klädande. Nej, skall det vara kostym så tar jag den antika från Alceste, lång och veckrik, och för att undvika hvitheten gör jag henne då hon närmar sig altaret och belyses af offerelden (en gaslampa på hvilken jag låtit sätta Auerbrännare.)
Der finnes ju vackra saker, duetter i Romeo och Julia och deras: Non, ce n'est pas le jour / Ce n'est pas l'alouette! / C'est le doux rossignol / messager de l'amour, som går igenom en hel akt är förtjusande. Jag mins när jag första gången hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren, bjuden af henne – huru hon underströk hvarje, ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var en af de bästa sångerskor jag hört och som funnits, kunde, trots sin väldiga volym, få fram mera af detta omedvetna och unga. Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon verkligen spelar med med lif och själ, väcka rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tänker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der hon var utmärkt. – Men körerna i Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och så boulevard-franska – Nåja, något djupt snille var ju Gounod icke. Jag hade sist varit på Operan med hela utställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar och skandinaver, och operasalen föreföll nu så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten som man sett här i åratal.