Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fru

Lähteet

Ei lähteitä

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Schou
Kjöbenhavn d. 20 sept 89. Rosenvænget 20. syyskuuta 1889
Bjudning för Edelfelts igår; Krohn mådde inte bra, men firades av herrskapet Schou, Henningsens och några andra.
Köpenhamn 2 maj 92 2. toukokuuta 1892
Senaste torsdag var det middag hos Otto Benzon likaledes för meine Weinigheit. Alldeles annorlunda hvad sammansättningen beträffar. Der var Krohns Block, Alfred Benzon med hans fru Hanna Bissen, Schous, Kröyers och jag – jo Madame Gogain, en ytterst egendomlig företeelse en kobenhavnska gift med en fransk halftokig impressionist som nu, trött på Europa reste på någon tid till otakeiti och lemnat frun här med 5 barn – en märkvärdig, originel typ som jag någon annan gång närmare skall tala om.
Köpenhamn måndag 16 maj 1892 16. toukokuuta 1892
I går höll jag afskedmiddag för Krohns i Tivoli, och hoppades att få tillbringa en rigtigt lugn natt och gå tidigt i säng – jo pytt. Krohn som verkligen har öfvermenskliga krafterskickade efter Schous och brodren Johan Ks och Köbke – och så blef det uppesittande igen till 12
Köpenhamn pingtsafton 4 Juni 1892 4. kesäkuuta 1892
– Tisdag 7 Så galet det än låter så har jag ej fått tid att fortsätta brefvet. Krohn har nämligen genom sin balett och theateradministration fått ett temmeligen despotiskt sätt att befalla öfver sin närmaste omgifnings görande och låtande så i går t ex. Schous hade bjudit på en skovtur med matkorgar och jag hade hvarken tid eller lust, ty jag hade velat fortsätta fru Krags porträtt men det halp ej, jag måste med färden tog 12 timmar och jag försökte att vara vänlig och se glad ut ändå. Skulle jag få tala med Krohn under sådana dagar, så skulle jag gerna uppoffra arbetet, men det är ju icke möjligt – jag fick i stället sitta och underhålla fru Schou, som är litet förryckt (melankolisk) och som ej förstår hvad jag säger, så danska jag än försöker tala. Naturens skönhet kan jag eller ej sätta värde på i sällskap. De många utfärderna med Borns Etters Albedinskys stå som något fasandsfullt för mitt minne. Bara faktum att under en hel dag vara instängd i en chur-a-banes eller en ångbåt med ett dussin personer, vore de än ens bästa vänner, är plågsamt för mig. Att ej få ett ögonblick ensamhet eller ro eller ren tankefrånvaro det är för mig den största pina. –