Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

mor, karaktär i skådespel med samma namn av William Shakespere

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Othello
Paris, sönd. Dec. 1877 – fortsatt tisdag. – 9. joulukuuta 1877
Edelfelt har sett Tomasso Salvini i Othello på Theatre Italien; han är Ernesto Rossis främsta medtävlare om främsta rummet bland Europas tragedien'er; Salvini gästar Paris och Edelfelt råkade komma till samma föreställning som den finska kolonin, där var Runebergs, Langes, Aspelins m.fl; han känner till huvudhandlingen i William Shakespares Othello men kunde inte ordentligt följa med i italienskan; Edelfelt har på scen inte sett något så förfärligt som då Othello rusar mot Jago, sedan han funnit Desdemona oskyldig; Salivini stod över alla i sitt spel; bra var också Jago och Emilia; däremot spelades Desdemona av en tjock och köttig italienska.
Edelfelt vet inte hur Tomasso Salvini ser ut, nu var han en stor duktig mor i briljanta kostymer; Ernesto Rossis beundrare säger att denne har mer behag; italienarna säger att Rossi har renare språk och vackrare intonation; Carl Mannerheim sade att han inte sett något som överträffar Rossi; Edelfelt skulle gärna ha velat höra Mannerheims omdöme om Salvinis prestation; Alexandra Edelfelt får den bästa uppfattningen av pjäsen om hon läser dramat och tänker sig en riktigt utmärkt Othello.
Paris, andradag påsk, kl. 6 e.m. 19. huhtikuuta 1897
I morgon är jag bjuden på Operan af M. Fourton, hvars Vackra fru är svenska (förut gift med en kammarherre Boy) – de äro mycket rika och fina hus här i staden. Tamagno sjunger Otello af Verdi. Jag tar med förtjusning fatt i allt som för ett ögonblick får mig att glömma cette sale peinture – la mienne!
Paris lördag 24 april 1897. 24. huhtikuuta 1897
I tisdags var jag af Madame Fourton bjuden i hennes loge på operan med en massa fula fruar (utom Mme Fourton som är en f.d. skönhet) bl.a. en baronne du Quénoy – vi sågo den utmärkte italienske tenoren Tomagno i Otello. Det var en karl – Jag och den sminkade gamla baronne du Quénoy greto vid två tre tillfällen. Det var något så manligt och dugtigt och konstnärligt öfver honom – aldrig har jag sett pariserpubliken så entusiastisk.