Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

systerdotter till Emelie von Etter, g.m. Michail Volkov

Lähteet

Rainer Knapas & Maria Vainio, Albert Edelfelt och Ryssland, 2004, 455, 458-459.

fredag kl. 12 på natten 10. syyskuuta 1880
Fröken [Sophie Manzey, fru Etters systerdotter, troligen Berta Edelfelts kommentar] är förtjusande; Edelfelt skulle vilja veta om det är något mera än systerkärlek i hennes tillmötesgående; de hade föregående kväll ett samtal på tre man hand med Paul von Etter på verandan; de funderade hur och i vilka förhållanden de skulle råkas om ett år och om de då var desamma; hon sade rent ut att hon hade stor sympati för Edelfelt, vilket kan göra en fattig stackare tankfull; Mischa Wolkoff är alltför ofta på tapeten; hon förklarade emellertid att hon aldrig ska låta överraska sig eller tvinga sig av omständigheterna, gamla tanter och kusiner; hon talade så vackert om konstnärens kall att Edelfelt fick lite mera kurage [mod]; han lägger saken i Guds hand.
I förrgår på kvällen var Hanna Born där; hon var tvär och surmulen mot fröken Sophie Manzey, så åter plötsligt öm mot Madame Emilie von Etter, någonting ouppfostrat och hysteriskt som inte anstår en så högadlig fröken; sedan hon åkt diskuterades hennes sinnestillstånd; Edelfelt påstod att det varit krakel [bråk] i hemmet, och att utsikten att tillbringa vintern på landet hade spätt på hennes svårmod; de andra menade att Hanna Born var olyckligt kär i Edelfelt; Koki von Etter var obarmhärtig och härmade henne och Mademoiselle [?] Hedvige och har gått på med Gammelbackaspråket [franskan som talades på Gammelbacka].
Edelfelt ber Gud välsigna och bevara familjen; han har saknat Alexandra Edelfelt, trots all vänlighet han mött och fröken.
Paris måndag d 27 sept 1880. 27. syyskuuta 1880
Edelfelt anlände till Paris i dag klockan 10; staden föreföll stökigare än vanligt; ingen tycktes bry sig om Edelfelt, eller om Haiko och fröken Sophie Manzey som så mycket sysselsätter hans tankar.
Alexandra Edelfelt får om några dagar ett redigare brev; Edelfelt väntar på telegram från Cöln med underrättelse om Etters och Manzeys ankomst; han ser fram emot att tala om Haiko och Mamma; han önskar farväl och hoppas att Mamma fått breven från Reval och Bremen.
Söndag 3 octobre 1880 3. lokakuuta 1880
Det är skamligt att Edelfelt inte tidigare svarat på Alexandra Edelfelts två brev; Manzeys reste föregående kväll vidare till Biarritz och Edelfelt har varit med dem de tre senaste dagarna.
Edelfelt överraskades en halv timme efter att han fått Alexandra Edelfelts brev av att Paul Etter kom in genom dörren då han höll på att fästa upp ett draperi; frun, fröken och lilla Schura väntade i vagnen; de kom överens om att träffas en halv timme senare och sedan dess har Edelfelt inte lämnat dem; de var främlingar i Paris, så Edelfelt var guide.
Fru Alexandra Manzey påminner om fru Emilie von Etter; lilla Schura Manzey är bortskämd; fru Manzay är lika hastig i omdömen och beslut som fru Etter, har starka antipatier och sympatier; hon tycks ha en tystande verkan på sin dotter, som var mera kuschad än på Haiko.
Första dagen åt de hos Champaux; efter en skål för Sophie Manzey, som hade haft namnsdag ett par dagar tidigare, föreslog denna en skål för Alexandra Edelfelt.
Edelfelt märkte åskmoln i luften; det visade sig att Mischa Wolkoff hade telegraferat till Berlin på Sophie Manzeys namnsdag, efter att i Ryssland sett sentimental och kär ut; Sophie verkade inte likgiltig för hans uppmärksamhet; Edelfelt frågade hur hon kunde hålla av en människa som hon drivit med så kapitalt; andra dagen bröt stormen lös och de talade inte om annat än om Mischa Wolkoff; Wolkoff attackerades av frun och Paul von Etter; fröken endera teg eller tog honom i försvar; då Edelfelt förundrade sig över en så fullkomlig omsvängning hade fröken inget att svara och Edelfelt for hem i vredesmod; deras samtal hade varit fragmentariskt medan de strövade genom Paris; de hade varit uppe på tinnarna av Notre Dame, i Champs Elysees, på Luxembourg och Louvre; följande dag var hon mera sitt gamla jag; Edelfelt tror att Wolkoff med all sin tråkighet har en viss demonisk makt över henne, dominerar henne, så att hon i honom ser sitt oundvikliga öde.
Innan de reste kom Edelfelt med en bukett vita syrener och rosenknoppar, samt konfekt åt ungdomen, och då klarnade hon [Sophie Manzey] upp; hon sade att hon skulle vilja bo i Paris om hon blev tvungen att lämna Ryssland; hon tillade att Paris inte hade lika mycket charm om inte Edelfelt vore där, vilket lite slätade ut de många små stygnen under de föregående dagarna; de var ledsna att Biarritz låg så långt bort att Edelfelt inte kunde komma dit.
Första kvällen var de på theatre français; Madame Alexandra Manzey tvekade inför om hon kunde föra Sophie Manzey på l'Aventurière, namnet såg inte lovande ut; Edelfelt tog ansvar för pjäsen och alla var förtjusta; Coquelin, Frédéric Faivre och Sophie Croizette överträffade sig själva; lilla Jeanne Samary och lilla Blanche Baretta var makalösa; Edelfelt hade tagit en baingoire [loge] och det var den härligaste kväll han någonsin haft på teatern, fastän han sett pjäsen redan två gånger; han önskar Alexandra Edelfelt hade varit där; pjäsen, som är på vers, är en av Émile Augiers första; kostymerna Louis XIII är magnifika.
Vid varje steg gjordes jämförelser med Petersburg; efter lite hesitation [tvekan] utföll jämförelsen till Paris fördel; där finns något som man inte har vid Nevan, nämligen konsten; fröken var förtjust i allt hon såg, Cluny, som Edelfelt känner "comme ma poche" [som min egen ficka] och Ferdinand Barbediennes bronsgjuteri; det blev en komedi att hitta en hatt åt fröken; de var inne hos 10 modister, men för varje hatt sade fru Alexandra Manzey "njet, usjasnaja" [nej, förskräcklig]; Sophie Manzey blev utan hatt och reste med sin Haikohatt till Biarritz.
Tusen tankar har korsat Edelfelts hjärna; hon [Sophie Manzey] är söt och Edelfelt tycker sig ibland vara alldeles förtjust i henne, mer än i någon han hittills sett; sedan slås han av tvivel och osäkerhet som korsar alla idylliska framtidsvyer.
Edelfelt hoppas ha ateljén i ordning då han återser dem; han har köpt mattor och draperier, samt allt som behövs för sängkammaren; han har lagt ut 713 francs; han har sett vackra bord för 100 francs och två stolar för 25 francs stycket; det behövs ännu ett skåp och två fåtöljer; den inre salongen blir vacker med röda gardiner med isydda kinesiska broderier, det hela tapetserat med japanskt papper, samt divanen med mattan; då Paul von Etter överräckte Manzeys skuld för porträttet gav han också en dyna som fru Emilie von Etter sänt honom; han uppmanar Alexandra Edelfelt tacka henne och skriva att dynan kommer att bli det vackraste utsmyckningen i hans lilla salong, då han ligger där och röker ska det röda broderiet påminna honom om den vänlighet som visades honom på Haiko.
Meningarna om porträttet tycks vara delade; Monsieur Nikolaj Manzey var nöjd, frun var mindre nöjd och Mischa Volkoff inte alls nöjd; han lär med en axelryckning ha vänt målningen ryggen, ingen kan naturligtvis uppfatta Sophie Manzey som han; det är orätt av Edelfelt att tala illa om en herre som han inte känner, men han kan inte låta bli att förarga sig över honom.
Manzeys har uppfyllt hela Edelfelts varelse och han har därför inget att berätta om sina övriga bekanta i Paris; han har sett Gustave Courtois och Beer.
Måndag d 10 okt 1880 10. lokakuuta 1880
Edelfelt hälsar alla och sänder hälsning till Gunnar Berndtson att denne ska skynda sig om han vill träffa Manzeys i Paris.
Etters och Manzeys har inte svarat på Edelfelts brev; han vet inte om de tänker göra en tur till Spanien och hur länge de tänker stanna i Biarritz; det är troligen klokare att vänta här och arrangera ateljén och då tillbringa några veckor med dem i ostörd ro; i februari skulle Edelfelt resa söderut, men det hinner ändras många gånger ännu; den senaste tidens nervösa oro har gjort att Edelfelt inte tänkt så mycket på den lilla vackra fröken; han gläder sig åt deras återkomst, men är orolig att ateljén inte ska vara i ordning.
d. 15 Oktober 1880 15. lokakuuta 1880
Edelfelt har varit i valet och kvalet om han ska resa till Biarritz; det är inte bara förnuftsskäl som avhållit honom från att resa, utan också ren egoism; att resa till Spanien med Etter & Manzey utan att stanna där vore galenskap, 1) då han inte vet om de vill resa till Spanien, 2) då han inte kan räkna med mer än ett par dagars vistelse i Madrid och alls ingen resa till Alhambra, 3) då en sådan lustresa skulle kosta honom minst 1 000 francs; däremot vore han lycklig om han kan få dem att stanna lite längre hos honom, han ska försök vara den bästa guide man kan tänka sig; han kan ändå inte hålla sig från att skriva till dem och fråga om de tänker resa till Spanien.
I dag har Edelfelt skrivit till Paul von Etter, till svar på en rolig epistel signerad P. Etter och Sophie Manzey (egenhändigt), skriven på Gammelbackaspråk [franska som talas på Gammelbacka gård].
Madame Alexandra Manzey ser inte lika bra ut som fru Emilie von Etter; hon är originell och hastig i sina omdömen; hon yttrar sig ännu mera bestämt än Madame la Générale [Generalskan]; Edelfelt kan inte finna det hämmande inflytande hon skulle ha på Fröken Sophie Manzeys glättighet; det som gjorde henne så uppsluppen på Haiko var de nya förhållandena och att hon för första gången kände sig vara på egen hand; Edelfelt väntar otåligt på dem och tänker som Mon baron i Naboben "petite femme – me trotte dans la tête – enfin! [en liten kvinna – snurrar i mitt huvud – nåväl!"
Edelfelt drömmer om att bjuda Manzeys på en enkel frukost i ateljén; om maten blir "à l'avenant" [som den blir] ska vinerna, ateljéluften och konverstionen bli desto mera livande.
Lördag. Okt 1880 16. lokakuuta 1880
Brevet var kanske strängt, Alexandra Edelfelt ska inte tro att Edelfelt ser en förbindelse av detta slag som annat än en fullkomlig hederssak; det överseende han talade om begär han inte för de fel han begått eller kommer att begå; det han talar om är att Mamma förstår honom så väl och uppfattar varje tankeföljd och grubbleri; då det gäller ett löfte, en förbindelse, vore det uselt och fegt att på förhand reklamera överseende; om Edelfelt gifter sig någon gång kommer han att ställa sin utvalda så högt att han alltid måste känna sig dålig i jämförelse med henne; det blir för honom en plikt att höja sig, försona det han brutit och bli bättre dag för dag.
Edelfelt har inte hört ett ord av Manzeys; de kommer antagligen snart, vilket gläder Edelfelt; det lovas vackert väder; han hoppas de stannar riktigt länge.
Resan till Spanien skulle knappast ha blivit möjlig; de 21 baden som Nikolaj Buistroff rekommenderat måste först tas i Biarritz och Edelfelt har räknat ut att de tagit slut först i dag; han har tänkt dra söderut i februari; det vore roligt att göra en resa där man hade tid på sig med Manzeys; han vill till Boruvna nästa sommar; han kan få resa till Alhambra med Jean-Joseph Benjamin Constant; om det inte blir någonting av porträtten i Petersburg kommer han troligen att tillbringa våren i Andalusien.
Edelfelt hade lovat Manzeys sitt fotografi; först väntade han på nya kläder; sedan fick han en finne på näsan så att han inte under hela veckan kunnat gå till någon fotograf.
Edelfelt önskar han kan ordna en trevlig dejeuner [frukost/lunch] i sin ateljé då Manzeys kommer; det är ledsamt att John Singer Sargent är i Italien.
Den stora tvåhundraårsfesten på Theâtre français har gått av stapeln; världens första scen ska ge en serie festrepresentationer [festföreställningar], liksom enkom för Manzeys.
Tisdag d 19 okt 1880 19. lokakuuta 1880
Det är naturligt att allt arbete med att få ateljén i ordning har gjorts med tanke på Manzeys visit; de har ännu inte skrivit, fastän Edelfelt i sin "epistel" uppmanade Paul von Etter att hålla honom underrättad om deras görande och låtande; det var inget tal om någon resa till Spanien då de reste, och Edelfelt är i valet och kvalet; han skulle helst se att de stannade tillräckligt länge hos honom, så att han fick vara deras ciceron och njuta av deras sällskap.
Tisdag d. 26 Oktober 1880. 26. lokakuuta 1880
Det gick som Alexandra Edelfelt tänkte, Manzeys kom samtidigt med deras brev; de träffades på Gymnase theatern; de var inte nöjda med intrycket av det regniga Paris efter det härliga vädret och havet i Biarritz; de hade kommit tidigt på morgonen och haft en lång kall söndag framför sig; Edelfelt önskar att de skrivit eller telegraferat till honom; de roades av pjäsen "Nina la tueuse", en komedi på vers som driver med den moderna Zolaska litteraturen.
Redan i logen gavs antydningar om Mischa Wolkoff; det är en besynnerlig motsägelse i hennes sätt att tala om denna sak på Haiko och där; Mischa hade skrivit ett tillkrystat artigt brev till fröken; Paul von Etter översatte några passager för Edelfelt; hon tyckes förtjust över brevet och var på briljant humör.
Hennes farbror General Konstantin Manzey var med dem i Biarritz; han liknar brodern och påminner om Ernest Meissionnier; han är ungkarl.
Generalen gav 5 hundrafrancssedlar till fröken Sophie Manzey och 1 sedel åt Schura Manzey; Edelfelt förde dem till Ecole des Beaux Arts; Hemicykeln [freskmålning av Paul Delaroche] slog mest an på Paul von Etter och fröken; Generalen tycks inte njuta av konst, en kopia av MichelAngelos Yttersta dom behagade honom inte; men Edelfelt kan ha misstagit sig på Generalens konstnärliga begåvning, för denne tyckte att den pompejanska gården i Ecole des Beaux Arts inte var i stil och att en målad fris från Siena störde det hela; därefter gick de till la Sainte Chapelle.
Middag intogs på Grand Hôtel sedan fröken Sophie Manzey fått en hatt; Edelfelt satt bredvid henne; då han återkom till hennes märkvärdiga känsla för Mischa Wolkoff sade hon tillrättavisande att hon tycker mycket om denne och att de inte skulle prata mera om detta.
De stannar en vecka och beger sig sedan via Nizza och Milano till Venedig och därifrån till Petersburg; om en stund ska de åka till Versailles; vädret är grådaskigt och fult; Generalen kommer med; ibland tinar hon upp som på Haiko, för att i nästa ögonblick åter tala om Mischa Wolkoff; modern tillrättavisar henne alltid; utom att hon är smickrad av hans låga, tycker hon om att reta alla genom att överdriva sin förtjusning; det är omöjligt att hon är kär i en människa som hon så kapitalt grinat ut för en månad sedan.
Paris. torsdag 28. lokakuuta 1880
Föregående dag var förtjusande; de slapp Generalen genom att göra en utfärd utåt landet, de tog en vagn till St Cloud; vädret klarnade upp och de förvillade sig nästan i parken så att fru Alexandra Manzey blev trött; de kom i "stickmörker" till Boulognerskogen; Edelfelt föreslog att de skulle dinera à la Cascade, de älskande parens restaurang; middagen blev animerad, de drack champagne och flickans is tinade fullkomligt; fru Manzey har samma generösa natur som fru Emilie Etter och var på ett briljant humör, det är omöjligt för henne att dölja sina tankar; fröken Sophie Manzey började med att driva med Mischa Wolkoff, men gick sedan över till annat; efter att ha bjudit kusken på middag i köket var de överens om att de haft en förtjusande dag.
Det var för sent att gå på Operan; fru Alexandra Manzey gick med Paul von Etter på La femme à Papa, dit de ansåg att fröken inte kunde föras; hon skulle sitta hemma med Schura Manzey och skriva brev; alla grämde sig över konvenansen som inte tillät Edelfelt hålla henne sällskap på hotellet; fru Manzey hittade en medelväg: Edelfelt fick i uppdrag att ordna mat till en supé och tilläts lite före klockan 11 gå upp till Sophie Manzey och ställa i ordning.
Edelfelt gick till en av Paris bästa Marchand de comestibles [matvaruhandel] och köpte gammal burgunder, gåsleverpastej, skinka, bakelser, duchesspäron och vindruvor; han gick till Hôtel des deux mondes och var ensam med henne medan de under en viss timiditet [blyghet] och gêne [förlägenhet] ställde i ordning supén; hon återkom till Mischa Wolkoff och sade för första gången att hon inte skulle gifta sig med honom, men tillade att hans familj kommer att plåga henne och säga att han alltid kommer att förfölja henne i tankarna.
I förrgår var de på porte St Martin; Edelfelt hade inte sett ett féeri på länge; hur mycket de än håller på St Petersburg erkände de att de aldrig sett något liknande på baletten; konsten i allt här i Paris är lösningen på gåtan; i Petersburg är det herr Johanson eller vad han heter, här är det artister som Alfred Grévin som arrangerar en balett; Generalen bjöd och förklarade pjäsens gång högst välvilligt; denne talar gärna om vad allt kostar och han påminner om Boris i det fallet.
Måndag, allhelgonadag 1. marraskuuta 1880
Alexandra Edelfelt får nöja sig med mindre telegrafiska meddelanden; Manzeys har skjutit upp resan dag för dag, men ser ut att resa följande kväll.
De senaste dagarna har Edelfelt skiftat mellan fruktan och hopp, glädje och förargelse medan han fört ett teater- och resenärsliv med middagar och supéer; ibland är han alldeles tokig i fröken, medan hon i nästa ögonblick kommer fram med några dumheter om Mischa Wolkoff, vilket gör honom nedslagen; fru Alexandra Manzey kan inte dölja sina tankar och Edelfelt har sett att hennes tankegång är att hon önskade att Edelfelt var ryss och bodde i Petersburg, för närvarande är det fyllt med så många svårigheter och risker att hon inte vågar tänka på honom och dottern; flickan är kokett och roar sig med att se folk olycklig, varför skulle hon annars pina Edelfelt med Wolkoff.
Edelfelts resa till Boruvna följande sommar är så gott som säker (ifall inte Sophie Manzey gifter sig med Mischa Wolkoff); fadern Nikolaj Manzey har i brev talat om att han gärna vill att Edelfelt målar även Schura Manzeys porträtt.
Det blir ledsamt då de reser; den oberäknerliga Sophie Manzey kan när som helst gifta sig med sin utkorade; Modern sade sig inte vara förvånad om flickan om fyra veckor vore Madame Wolkoff.
Aldrig har Edelfelt målat så lite; han har varit med dem från morgon till kväll; de har sett nästan alla teatrar; efter klockan 12 på natten, då onkeln går, har de roligast; Edelfelt, Paul von Etter, fröken och även fru Alexandra Manzey är inte sig själva då han är där.
Sophie Manzeys giftermål med Mischa Wolkoff är mycket convenabelt, han är vacker och har en hovtjänst; då Edelfelt tänker på hur hon är uppfostrad och vad hon är van vid tycker han det är förmätet att tänka på henne.
(fortsättning) De var häromdagen i ateljén och var betagna av Edelfelt arrangemang; de drack kaffe och åt frukt; det blev ingen frukost till följd av generalens mellankomst; de har inte sett en sådan originell ateljé tidigare; dagarna efteråt fick han komplimanger för sin smak; Carl Mannerheim som sade att han inte hade någon.
Edelfelt uppmanar Alexandra Edelfelt att vara försiktig med det hon skriver till fru Emilie von Etter, vartenda ord når Manzeys.
Paris onsdag afton 3 nov. 1880 3. marraskuuta 1880
De reste föregående kväll; avresan var bestämd till klockan 11 på kvällen men gjordes redan klockan 7; Edelfelt hade gått ut för att köpa blommor till Sophie Manzey; då han återvände till hotellet höll de i största hast att packa ner sina saker, för att hinna med snälltåget och inte det andra tåget som tog dubbelt längre tid; på bangården sade hon att Edelfelt inte skulle oroa sig; hon tycktes besluten att trotsa alla vedervärdigheter gentemot Mischa Wolkoff; Fru Alexandra Manzey var uppriktig och undrade varför Edelfelt inte var i Petersbourg; då de steg in i vagnen sade Sophie Nous nous reverrons n'est-ce pas? – Oui, mais peut-être pas dans les mêmes conditions. – Oh, que si! [Vi återser varandra eller hur? – Ja, men kanske inte under samma omständigheter. – Å, det hoppas jag verkligen!; Edelfelt lovade skriva ofta till Paul von Etter, han kysste fru Manzey på handen, tog avsked av Paul och Schura Manzey och tryckte frökens hand innan det bar av: hon viftade länge med buketten av terosor och vita syrener som Edelfelt gett henne; det lönar sig inte att skriva för länge om detta, en massa delikata ämnen skäms bort om de i skrift behandlas av en profan.
Ända fram till dagen före avresan hade Edelfelt små kalabaliker med fröken, som plågad av det eviga talet om Mischa Wolkoff, lätt tog eld; Edelfelt frågar sig om hon bara är kokett eller om hon har känslor för honom.
Sista dagen var de hos Edelfelt; de hade refuserat inbjudningen till frukost för att de inte ville förorsaka honom besvär; med hjälp av grannarna kunde han ändå bjuda på kaffe, bakelser, konfekter, viner (champagne) och frukt på kinesiskt porslin; Sophie Manzey gick omkring och observerade den minsta detalj; från Biarritz hade hon med sig en vacker spansk sjal i rött siden broderat med guld till Edelfelt; hon ville att han använde den som bordduk till hans bord i Louis XIII-stil så att han aldrig tappade den ur sikte; Paul von Etter gav honom några snäckor från Biarritz med gubbar i terrakotta; Edelfelt har lovat fröken är solfjäder, med ett ämne från slutet av 1700-talet; han ska skicka en skiss av den till Paul.
I ateljén har Edelfelt gjort en skiss i pastel till fresken i Solennitetssalen, universitetets invigning; fröken ansåg att han absoult måste göra detta, att han gör något stort; även Edelfelt är inspirerad för denna målning och hoppas att universitetet beställer den.
Alla kvällar har de varit på teater; det roligaste var Molières l'Impromptu de Versailles på Théâtre français; Coquelin och Got spelade som de världens största komedianter de är; det var roligt att se det fina och förståndiga sätt fröken Sophie Manzey hörde alla grovheter som förekommer i l'Ecole des femmes; även en intelligent kvinna kunde stöta sig vid de ord som förekommer hos Molière, William Shakespeare och Carl Michael Bellman; de är alldeles betagna i Theatre français; fru Alexandra Manzey sade ofta att det var synd att Edelfelt inte kom dit med sin mor.
Söndag d. 7 nov. 1880. 7. marraskuuta 1880
Edelfelt ska skriva till Manzeys poste restante Venise; om hon gifter sig med Mischa Wolkoff blir det ett svårt slag för Edelfelt, som då mister allt förtroende för "fruntimren"; det finns karlar som imponerar på kvinnor trots deras bättre vetande; kvinnan står närmare änglarna och längre från djuren och har ofta en egendomlig respekt för styrkan, "la brute", hos mannen; Edelfelt frågar sig å andra sidan om han kunde bjuda henne en ersättning för allt det hon mister, sitt hem, land, sina bekanta och sina vanor; Edelfelt kan inte slå sig ner i Petersburg, det vore hans död som artist och ett helt livs ånger över att inte ha förvaltat sitt pund, vilket skulle smitta av sig på den äktenskapliga lyckan.
Edelfelt ska börja på med solfjädern åt fröken Sophie Manzey; det blir ett ämne från 1790-talet, en ung dam skrattande på en trädgårdssoffa och en "incroyable" [extravagant ung rojalist från direktoriets tid] som ger henne en bukett; undertill skriver han från en gammal visa: "Quand vous riez / Que d'éclat sur votre visage, / Quand vous riez! / Jeune Iris, si vous m'en croyez / N'affectez point un air sauvage / Vous plaisez cent fois d'avantage / Quand vous riez." [Då Ni skrattar / vilket sken i ert ansikte / Då Ni skrattar! / Unga Iris, om Ni tror på vad jag säger / Sätt inte upp en blyg min / Ni behagar hundra gånger mer / Då Ni skrattar]; solfjädern ska monteras med elfenben.
Onsdag d. 10 Nov 1880 10. marraskuuta 1880
Edelfelt är lika nyfiken som Alexandra Edelfelt på att "Petersburgska vägen" få veta vad hans regretterade [saknade] gäster har skrivit om hans ateljé och de sista dagarna i Paris; Paul von Etter har sänt ett långt brev från Nizza; fru Alexandra Manzey hedrade honom också med några rader; en viss reservation angående Mademoiselle tycktes han sig spåra i båda breven; fru Manzeys fråga kunde tolkas som en oförskämdhet, men Edelfelt tyckte sig märka ett stort tillmötesgående, samt en suck över hans ställning i utlandet och hans nationalitet som ställde hinder i vägen för all tanke på framtiden; då de uppriktigt bad honom komma till Borovna nästa sommar tyckte Edelfelt att de åter lämnade alla dubier åt sidan.
Edelfelt läser ryska, men det går dåligt; han kommer aldrig att bli någon naschi brat [nasj brat – vår broder]; de får nöja sig med en finne som alla andra, kanske lite mera europé; tanken på språk och nationlitet verkar vara det värsta hindret; Sebastian von Etter och Carl Armfelt som är de enda finnar de känner är inte några ljus och de fäster sig vid dessas accent och oryska uttal, och ändå är dessa mera hemmastadda i moskovitska förhållanden än Edelfelt någonsin kommer att bli; enligt Paul von Etter är fröken Sophie Manzey mycket ryskt sinnad och har haft ett skov av russomani och hat till allt utländskt; det lär närmast ha föranletts av hennes utländska guvernanter.
Manzeys torde snart komma till Venedig; Edelfelt har skickat Paul von Etter ett rekommendationsbrev till John Singer Sargent som är den bästa guide man kan tänka sig i Venedig.
d. 17 nov 1880 17. marraskuuta 1880
Edelfelt undrar vad det är för "skandaler" som Grevinnan Wilhelmina Ehrnrooth insinuerat; det är grymt att den enklaste sak inte ska få bli sådan den är utan förstoras och utmålas av dumhet och avund; de må säga vad de vill om Edelfelt, men om de ger sig på fröken Sophie Manzey eller Etters skulle det göra honom rasande; han har alltid velat vara lojal och gemtlemannamässig och aldrig lova mer än han kan hålla till fruntimmer; Hanna Born är inte nobel trots sina anor; allt hon kunnat säga är inte annat än lögn; det är lämpligt och bekvämt med karlar, dem ger man en örfil eller skjuter ihjäl; inför fruntimmers förtal står man försvarslös och skär tänderna.
Edelfelt väntar fortfarande på brev från Venedig; han vet lika lite som Alexandra Edelfelt om Sophie Manzeys hjärta är med i saken; Edelfelt förälskar sig inte riktigt "pour tout de bon" [på allvar] innan han vet vilken känsla han kan räkna med; det myckna talet om Mischa Wolkoff kan han inte bara förstå som koketteri, där ligger en slags gammal beundran för den stora kroppen med det välkammade skägget.
En intelligent kvinna ersätter ofta i fantasin det som brister i verkligheten; Edelfelt vill ändå inte säga att fröken Sophie Manzey vore kär i Mischa Wolkoff, troligen har hon ingen aning om vad kärlek är; Edelfelt har erfarit passionerad kärlek för ett ögonblick, vilket är tillräckligt för att veta vilken djup och stor känsla det är; tusen saker kan skymma bort kärleken, däribland stoltheten; det vill mycket till för att en man ska vilja trotsa det värsta av allt, det att synas löjlig, för att uppnå ett osäkert mål.
Under talet om Mischa Wolkoff har Edelfelt ofta varit olycklig över att han inte är elegant eller en homme du monde [världsman]; häromaftonen såg han på cerclen [klubben] hundratals prinsar, markiser och grevar, den ena mer dum och "ramolli" [förslöad] än den andra, och han kände att "le monde" ändå inte var hans sak; kvällen innan hade han varit hos Frisé; alla dessa unga artister är fattiga men har mera verklig esprit [anda], förnuft och själ; människor som sysselsätter sig med intelligent arbete får ett annat djup; de konservativa kan aldrig förlåta Léon Gambetta, Jules Ferry och Challemel de Cour att de för 15 år sedan åt på kredit hos la mère François i quartier latin; ofta då Edelfelt tänker på en möjlig framtid hos Manzeys har det petersburgska snobberiet kommit över honom som maran [en mardröm]; allt detta är inte livet och ännu mindre evigheten.
24 nov 80 24. marraskuuta 1880
Edelfelt har fått en lång skrivelse från Paul von Etter daterad Berlin den 18; de har inte fått Edelfelts brev i Venedig; de måste ha fått en egendomlig uppfattning om Edelfelts artiget, då de inte fått svar på fru Alexandra Manzeys vänliga brev; han har skrivit till Paul i Petersburg och förklarat; det var ledsamt att de därmed gick miste om att göra John Singer Sargents bekantskap, som är en bättre guide än Bædeker [reseguide] och de vanliga ciceronerna i Venedig.
måndag d. 29 nov 80. 29. marraskuuta 1880
Alexandra Edelfelts brev kom samtidigt som Gunnar Berndtson som 10 dagar levt med Etters och Manzeys i Petersburg; Berndtsons tal om deras utomordentliga vänlighet dementerar Mammas farhågor om smolk i mjölken då fru Emilie Etter inte har hört av sig; Berndtson blev väl emottagen och förlängde sin vistelse i Nevastaden för att få vara tillsammans med fröken Sophie Manzey; Mischa Wolkoff lär numera betraktas som en buse; Berndtson sade att fru Jacobson var den vackraste och behagligaste i familjen, lika snäll som fru Etter, men vackrare; Edelfelt kan inte förstå Konny Zilliacus prat om hennes dryghet mot de finnar som var på bröllopet.
Fröken Sophie Manzey, Paul von Etter och fru Alexandra Manzey lär ha talat om Paris som glanspunkten på deras resa; de gjorde lysande beskrivningar av Edelfelts ateljé och allt de sett tillsammans; fröken lär ha beklagat sig över Edelfelt och sagt att han är ostadig; hittills har han varit det, framtiden får utvisa om han blir annorlunda.
Fredag d. dec. 1880 1. joulukuuta 1880
Edelfelt har just lagt sista handen vid Sophie Manzeys solfjäder och hela "det artistiska grannskapet, areopagen" Gustave Courtois, Charles Édouard Delort och Beer har funnit den mycket bra; det är skada att han måste montera den.
Onsdag. december 80. 8. joulukuuta 1880
Edelfelt har haft otur med Sophie Manzeys solfjäder; först lyckades den inte och sedan har han fått vänta länge på sidenet så att han inte ännu börjat måla.
Paris tisdag d. 14 dec 1880. 14. joulukuuta 1880
Edelfelt arbetar då och då på Sophie Manzeys solfjäder; han har haft modell och kostymer från direktoriets tid till figurerna; han är nöjd och tycker det är synd att montera sidenet; hennes chiffer i silver, brons och guld anses vara lyckat, ett stort M och hela namnet sophie inflätat i törnen och palmer, martyrens lön.
Gunnar Berndtson retar Edelfelt med att denne får sju fredagar i veckan om han gifter sig med Sophie Manzey; det framgår att Edelfelt varit på tapeten i Petersburg som prétendent; Berndtson har förgapat sig i Anna Ehrnrooth och har nog av Hanna Born; ännu har inte Edelfelt klart för sig vad grevinnan Mimmi Ehrnroot avsåg med sin scen, och vilka skandaler hon antydde på.
d 21 dec 1880. 21. joulukuuta 1880
Fru Emilie von Etters samvetsfrågor är svåra att svara på nu; Edelfelt var åtminstone kär då Manzeys var hos honom, därefter har han drabbats av betänkligheter; han har heller ingen garanti för att hon [Sophie Manzey] har varma känslor för honom; han tycker inte om det kinesiska och gammalryska sättet att hustrun aldrig fick se sin man före bröllopet eller opponera sig mot valet; han är nyfiken på att se sina känslor följande sommar; han har aldrig sagt något om att det är fråga om verklig kärlek; hon är modig som står emot Mischa Wolkoff, men det betyder inte nödvändigt att hon flammar för Edelfelt; enligt Paul von Etters brev är W. degoûtant [otäck] och tråkig; Edelfelt tror att hon aldrig varit kär i Wolkoff, men tänkt sig möjligheten av ett konvenabelt parti; hon har många exempel på en sådan dräglig existens i sin närmaste närhet; "Je ne crois plus à l'amour" [Jag tror inte längre på kärlek] sade hon en gång, "depuis que j'ai vu la tante Nadine, que je croyais capable de grands sentiments épouser Armfelt – et ils sont heureux!" [sedan jag sett tant Nadine, som jag trodde var kapabel till stora känslor, gifta sig med Armfelt – och de är lyckliga!".
Edelfelt har fört Sophie Manzeys solfjäder för att monteras; han har sprungit hos Paris förnämsta solfjädershandlare och rådgjort med Pascal Dagnan; han har valt grön och röd pärlemor med brons- och guldinläggningar i moderniserad Louis XVI-stil för 70 francs; det hade inte varit artigt att skicka bara målningen, i synnerhet som man inte är konstvän i Ryssland.
Fjerdedag jul 1880. 28. joulukuuta 1880
Edelfelt måste säga att han bland konstnärer träffat på de trevligaste sällskapen, där det utvecklats en samvaro med esprit och fördjupade tankar, även om de framsagts under skoj och komedi; han talar i detta fall inte om skandinaverna på Ermitaget; det umgänge Edelfelt efterlyser är omöjligt med människor som stelnat i en eller annan form, som avsagt sig alla egna reflektioner för att anta det mindre komprometterande, konventionella sällskapstänkesättet; det som var roligt med Etters och Manzeys var att de blev sig själva och hade mod att uttala sina tankar, man stod inför människor av kött och blod och inte dockor.
12 januari 1881. 12. tammikuuta 1881
Från Paul Etter hade jag i går ett långt bref, skrifvet i vinterpalatset under nattens stillhet, då han höll vakt. Collin tyckes ha slagit an, och han förebrår mig att ha skildrat honom såsom menniskofiendtlig och något tafatt. De tyckas ha ganska roligt, och Paul säger att jag ändtligen må komma till Petersburg, åtminstone passera nästa vinter der. Eftersom ingenting ännu blifvit sagdt åt de Kejserliga, lära väl någon resa i nu på vårvintern ej mera vara att tänka på. Får nu se om Collin verkligen gör några briljanta affärer. I bref till sin familj hade han sagt att han haft större depenser än han trodde. M. W. tyckes fortfarande hålla på med sin, efter mitt tycke, dock temmeligen matta cour. Det kan ju ej vara annat än fadaiser han säger, då han aldrig så kompromettera sig att han kan bli körd på porten. – Till fru Etter har jag skrifvit ett så artigt nyårsbref som jag kunnat. Ännu har jag ej fått veta om solfjädern kommit fram. Nu efteråt ångrar jag att jag ej tog en annan montyr; jag är så rädd att denna efter Pburgska förhållanden skall anses simpel och dock för grann.
Nu farväl för denna gång. Jag skickar en fotografi af mig, densamma som Etters och Manzeys skola få – Ack hvad jag liknar Böning på den; jag måste väl göra det i verkligheten också. – tusen varma helsningar från Atte
Tisdag januari -81. 18. tammikuuta 1881
Från Paul Etter har jag haft ett sorgligt bref i anl af fru Jacobsons svåra sjukdom. Måtte hon gå igenom lunginflammationen. Jag önskar det för Generalskans skull; hon, stackare har nog mycket att bära på ändå. Solfjädern tycks ej ha kommit fram, jag skall i dag gå och försöka ta reda på dess öde genom oläsligt. Manzeys ha också haft det sjukt hemma; ty lilla Schura har haft difteri som tyckes ha varit rätt häftig t.o.m. Om Sophie skrifver han ej ett ord. Fastän jag ej känner fru Jacobson, sysselsätter hennes sjukdom dock ofta mina tankar, som sagdt, derför att jag så ogerna ville se Generalskan med sten på börda.
d. 2 februari 2. helmikuuta 1881
Mamma har ju hört hvilken briljant effekt solfjädern gjort. Jag fick till min stora öfverraskning och glädje bref från både mor och dotter, alldeles förtjusande, vänliga bref. Mamma frågar hvad hon skrifver – och Jag finner ingen bättre utväg än att citera fröken Sophies bref in extenso: "Merci, Monsieur Edelfelt, merci cent fois! Comment vous temoigner toute ma reconnais sance, comment vous dire combienje suis enchantée de mon évantail! Si vous saviez quel effet i a produit, comme tout le monde le trouve ravissant! Si vous pouviez entendre les éloges qu'on fait de l'artiste, de son talent, de son goût, de son idée, de son "imagination vive" (Bornskt uttryck, ifall Mamma mins) Et moi, je suis toute fière de savoir que ce chef d'oeuvre m'appartient et j'ai grande envie de rire en regardant cet heureux couple et la figure moqueuse d'Iris (ämnet måladt på solfjädern) – Il m'était permis de vous écrire deux mots seulement, aussi je vous quitte. Croyez, Monsieur Edelfelt à ma sincère reconnaissance et à l'amitié que je vous porte S. M. "
Detta var ju en utmärkt snäll och vacker tacksägelse för en present. Hade den kommit från – hvem skall jag säga – Minette Munck, Bertha Forsman eller någon annan, hade jag blott ansett den som ett artighets bevis, men voro dessa rader, skrifna med en hög spetsig, ännu något ung flicks-stil, kapabla att försätta mig i ett tillstånd af glädje och tacksamhet, som hade intet att göra med "les exigeances du monde"
Om jag också ej försökt att döda en hel hop känslor som jag under sista hösten erfor, så har jag dock resonnerat betydligt och sett många omöjligheter. Skilnaden i nationalitet, vanor, uppfostran har ofta stått för mig som ett oöfverstigligt hinder – För resten är jag ej säker på mig sjelf. Vi träffades under exceptionella omständigheter, bland sympathiska menniskor, i en vacker natur, hon lössläppt för första gången i sitt lif, Jag omgifven af det jag hade kärast på jorden, Vi voro alla glada, roligare än vi äro i hvardagslag, och lätt böjda att se lifvet i rosenrödt Men lifvet är möda och arbete – är det sagdt att leendet qvarstannar ännu då dagens tunga och hetta begynner? Jag vågar ej tänka på framtiden utan lägger den i Guds hand, och för att vara fullt upprigtigt, litar Jag ännu ej på mina känslor, eftersom jag kan sitta och anatomisera och resonnera mina intryck minnen och planer.
Paris fredag d. 12 mars 81. 12. maaliskuuta 1881
Mme Pascas bekantskap har jag nu ändtligen gjort. hon var alls ej "poseuse" tyckte jag, men aktris ändå ända in i själen. Hon talade mycket om sin misslyckade resa till Haiko om Petersburg o.s.v. samt bad mig lemna henne en hop underrättelser ifall resan till Sverige o. Danmark blir utaf. Hon inlät sig ej på något längre räsonnemang om våra vänner i Petersburg, men pratade sju stugor fulla om sig sjelf om sina planer, o.s.v. Hon är rysligt sysselsatt nu på gymnase spelar 3 à 4 gånger i veckan, inöfva med Augier flere af hans pjeser för resan till Norden, och är derföre i ett sjå som är förskräckligt. Hon erbjöd mig plats på Gymnase närhelst jag funne för godt att be henne derom. – Bonnats portträtt liknar ej ett dugg – jag såg det nu bredvid originalet – det må vara utmärkt som målning, men inte är det hon.
Paris d. 31 Mai 1881. 31. toukokuuta 1881
Jag funderar ofta på mina blifvande taflor som nu redan intressera mig ofantligt. Då ingen exposition blir i Moskva och Manzeys ej äro dernere, kommer naturligtvis ingen rysk resa i fråga, och så bra kan det vara, ty jag vill försöka att vara rigtigt flitig. Mamma må ej beklaga sig öfver att jag arbetar då jag kommer hem och derföre icke helt och hållet kan lemna mig åt hemmets och landtlifvets fröjder – men å andra sidan vet Mamma att jag är glad, munter och på allt sätt angenämare då jag har något att göra. Ingenting gör mig så dyster som sysslolöshet. Dessutom har jag ju lofvat att stanna hemma så länge Mamma någonsin vill denna gång. Jag tänker derföre i lugn och ro börja min tafla i Juli, arbeta hela Augusti och halfva September derpå, på mellantiderna göra ett porträtt (stort) af mina två systrar göra teckningar o.s.v. sommardagen är ju lång i Norden och om jag anslår 5 à 6 timmar om dagen till arbete (jag måste stiga tidigare upp i år) så finnes ju alltid tillräckligt öfver till simning, ridt, sång o.d.
Petersburg söndag 30 okt 81 30. lokakuuta 1881
I Wiborg tillbragte jag en temmeligen stilla afton. Ack hvad hon är tråkig, Axels fru, och ful sedan. Till min glädje konstaterade jag att icke den ringaste likhet förefanns mellan henne och en viss annan person. Sedan vi suttit 4 timmar hos Axel med Rola Borenius, bjöd denne mig på ett glas vin till Sociétetshuset, och först kl. 1 kom jag i säng hos Axel, som ej ville höra talas om att jag att jag skulle bo på hotellet. Kallt som tusan följande morgon då jag gaf mig i väg.
Efter frukosten skulle P. och jag gå ut först till skräddaren och sist till Manzeys. Jag frös som en hund. Vi voro först hos Saschas skräddare som begärde 95 rubel för en paltå, hvilket jag dock ansåg skarpt. – Jag beslöt derföre rådfråga Armfelt, och så gingo vi till Manzeys.
De bo i bel étagen vid Stora Morskaïa. Vacker entrée och stora rum. Alla voro församlade i salen d.v.s. alla Manzeys Armfelts Mima och Hermuschka, för att försöka en flygel som de nyss fört hem, och jag blef så vänligt emottagen som möjligt. Vid första anblicken af fröken tänkte jag: Tante Gadd hade rätt, hon kan ej jemföras med Anna Ehrnrooth, hon är verkligen ett strå hvassare. – 5 minuter efteråt voro Armfelt och tjotje Nadja inne i en diskussion om koketteri, hvari Armfelt med sin gälla röst uttalade sina åsigter fram och tillbaka, till föga fromma för menskligheten. Många frågor gjordes om alla derhemma. Anni Butti och Mamma, Mamma främst. Jag tror ej att Mamma ett ögonblick skulle känna sig generad här. 1o äro de verkligen mycket fästade vid Mamma 2o är det alls ej så farligt med deras lyx att t.ex. Ahrenbergs och Mamma i Hfors skulle ha det lika trefligt i deras salong och 3o äro de bra hyggliga och enkla menniskor.
Vi kommo öfverens om att i dag – kl. 12 gå till Eremitaget, och i dag äro vi samt och synnerligen bjudne till Manzeys på middag. Fröken är sig lik.
Nu får jag lof att sluta, så roligt det än vore att fortsätta, ty vi skola gå till Manzeys och sedan till Eremitaget. – Tusen helsningar till Anni och Butti och Tante Gadd – Hela första dagen hade jag bra ledsamt efter er. – Atte
Petersburg torsdag – nov. 1881 23/nov. 1. marraskuuta 1881
Buistroff hade bjudit Manzeys och mig på Operan, der Sembrich, (Petersburgs nuvarande primadonna, sjöng la Traviata. Nikolai Ivanitsch klädd i syrtut och hvita handskar, var älskvärdheten sjelf, hans fru som är ett får smålog och jämrade då och då något med en ynkelig stämma, och Sembrich sjöng mycket bra, och spelte isynnerhet förträffligt i sista akten. Ingenstädes, utom på finska theatern har jag sett en så stormande och bullersam samt tacksam publik som här. De vråla af förtjusning, och framropningar följa efter hvarje akt.
Under hela tredje akten pratade jag med fröken Manzey, som nu är betydligt vänligare mot mig än under de första veckorna. Hon erkänner nu att denna frånstötande ryskhet var påverkad utifrån, och beklagade att hon i allmänhet så mycket hörde på folks råd från och till
Efter theatern gingo vi till Manzeys der thé intogs och der fru Etter var. Nikolai Ivanitsch var grof i sina liknelser samt ytterst kraftig i sitt tal om kärleken. Han är ändå så bonde, att man måste sluta med att ta honom från den komiska sidan. Familjen Jacobsons afgudadyrkan har skämt bort honom. I allmänhet har jag ej sett många så egendomligt utvecklade familjer som dessa Jacobsöner. I grunden har ingen annan än fru Etter af dem vana vid menniskor samt vyer utom familjens krets. De vilja nu på allt sätt öfvertyga mig om att Nadja är ett ideal, och att jag ännu skall komma att erkänna henne som verldens första qvinna, – men jag fruktar minsann!.. – Ack, jag är ju ej något barn och har sett qvinnor i hundratal, och måste med handen på hjertat säga att denna ej är något märkvärdigt och att hon är specielt osympatisk för mig.
I går afton var jag som sagdt, bjuden till Spetschinskys. Alla hade vi hört talas om en surpris, och denna var, att Jacoby efter middagen arrangerade tableaux vivants. Vid middagen satt jag som alltid, vid fröken Ms sida. Huru än känslorna varierat ha vi ändå vid familjemiddagarne följts åt. – Hon är förtjusande, men det rent främmande i omgifningen, det ryska, har alltid passat på att komma och hälla kallt vatten öfver mig just då jag brunnit som bäst. I tableauerna figurerade äfven jag. Jacoby framstälde endast egna taflor. 1o en rysk scen som han ämnar skicka till Paris. – Buistroff, Armfelt och fr. Odinzoff – vackra kostymer, men som dessa tre hata hvarandra blef uttrycket och ensemblen si och så. – Tableauerna voro mycket väl arrangerade i ett stort spegelglasfönster som skiljer salen från ett förrum – man kan ej tänka sig en bättre ram, belysningen med alluminium o. bengaliska eldar. Derefter kom ett mohriskt rendez-vous (Alhambra) Jag och grefvinnan Armfelt. Vi hade magnifika och rigtiga kostymer båda, och fingo höra åtskilliga komplimenter – endast Mme Armfelt började hvarje gång dumt nog, att flina – hvad det tjente till hvet jag ej. Så kommo två arabiske tiggare, bröderna Jacobson, och detta var någonting alldeles utmärkt. Sist fröken Sonia M. som (arabisk bayadère) "Almee" dansande sabeldansen.
Hela aftonen gick åt till kostymering grimering och stickande med knappnålar, och fru Manzey som ej vetat af historien, var ej rigtigt nöjd med att Sonia så der på egenhand kostymerade sig. Fröken var charmant – men den något för mycket åtsittande drägten, med en otalig mängd sekiner, armband, dolkar (allt magnifikt, äkta) samt ställningen med armarne öfver hufvudet misshagade fru Manzey, som ej fann detta convenabelt och som öppet uttalade sitt ogillande, och som derigenom förstörde aftonens fröjd för flickan stackare. Hvarföre i Herrans namn bråkade hon – der var ju ingen främmande tillstädes och jag försäkrar att jag ej hade den aflägsnaste aning om att drägten var opassande, innan fru M. sade det. Alla kunna ju ej vara så nunn-likt klädda som hon. De äro ändå bra stränga med allt som icke är det enklaste enkla – i vissa fall. Deras drägter kosta hundratal rubel och se ut som de vore köpta i ett kloster. – Ack det är så mycket som jag ej förstår, märker jag. – Säkert är att rikedomen ej hindrar en att uppfinna tusen små miserer för att förvärra lifvet – En stund gingo vi omkring i våra drägter, hörde komplimenter o.d, men fröken S. beslöt att vi alla skulle aflägga dem, och så gjordes äfven, och samlifvet återföll i en temmeligen matt konversation mellan alla och med alla i stor rundel – och ingenting tar mera lifvet af min vältalighet än detta orientaliska sätt att prata.
Onsdag 2. marraskuuta 1881
Sedan jag sist skref har jag varit på en familjemiddag hos Manzeys. De ha ett utmärkt bord och do servering hos M. – Hvad familjen beträffar känner Mamma den till största delen. Fru Manzey vinner på att ses hemma. Hon förefaller lugnare, värdigare och gladare, såsom ju också naturligt är. Herrskapet Spetschinsky behagar mig ej. Han ser alls ej militärisk ut, går i litet gamla kläder, är tystlåten. Frun ful, mycket ful i jemförelse med porträtterna som snarare äro vackra. Armfelt och hans fru gråta som vanligt, ibland så att de alldeles kunna nedstämma en, Sascha är sig lik. Wolodja är en mycket hygglig ungdom, städad och tystlåten. Den yngsta, en slags väluppfostrad, men litet lätvitsiger blond yngling har ej mycket att påstå.
I går voro allesammans på middag här, utom Spetschinskys, som ej komma rätt bra öfverens med de andra. Manzeys äro utmärkt hyggligt folk, liberala civiliserade. Fröken äro söt men kall. Hon har litet utslag i ansigtet, och det klär henne ej. Ytterst enkla äro alla dessa fruntimmer i sin toilett, fru Etter har en magnifik men mycket tunn paltå likvisst.
I dag har jag tecknat Schura Manzey, och jag tror det blir bra. I hatt, kutskinnspels o. muff som tar sig ypperligt ut mot hennes vackra hår. De voro alla förtjusta i teckningen. Jag gör porträttet så stort som Lilys. Schura satt som en bild i dag, men huruvida denna trankila sinnesförfattning i morgon fortfar är svårt att säga. Jag dejeunerade i dag hos Manzeys. Det är bra hyggligt folk och då jag var der taltes bara franska hvilket låter helt ljufligt efter alla dessa familjesamtal på det stora fäderneslandets språk. Jag tror mig kunna göra ett godt och vackert porträtt af lilla Schura, som en face, och då hon ej gör grimacer är rigtigt nätt.
I afton har gubben Manzey tagit en loge för Tannhäuser. Fröken Sophie enda damen.
Jag kunde skrifva böcker fulla af impressioner, men tiden tryter. I afton dinera Paul och jag hos Manzeys före theatern. Och nu farväl för denna gång, min allra, allra bästa vän! Atte.
Tisdag 8 nov. 1881 8. marraskuuta 1881
Häromaftonen voro vi på middag hos Manzeys och gingo derefter på cirkus, der en stor ballet bl.a. uppfördes.
I går var det middag här med Jacoby, Manzeys och fru Spetschinsky. Bara ryska talades, så att jag blef alldeles alamodiger. Fru Etter öfversatte visserligen de största qvickheterna som sades, , men jag kände mig ändå så förfärligt dum. – Då Manzeys äro ensamma hemma är jag rigtigt à mon aise, men så snart någon annan kommer då blir det igen den evinnerliga ryskan, bara ryska ingenting annat än ryska. All konversation rör sig om Wolkoffs Odinzoffs, Armfelts, Sacha, Wolodja och Mitja, German Gustavovitsch etc.
Fröken M. är också mycket rysk af sig – talar så mycket ryska som möjligt.
Manzeys äro förtjusta i Schuras porträtt – och vilja nödvändigt utställa det – det blir också ganska bra och mycket likt.
St. Petersburg d. 9 nov 1881 9. marraskuuta 1881
Fröken Manzey hade i går ett af sina skof af total likgiltighet för allt annat än Paul. Hennes och Pauls förhållande är nog vackert, men de äro fullkomligt som två små flickor.
Petersburg d. 9 nov. 1881 9. marraskuuta 1881
Ack så gerna jag för mitt ämabla värdfolks skull vilja finna Petersburg förtjusande, så litet kan jag göra det för mitt eget samvete. – Smuts, dimma, tråkiga fysionomier. Mademoiselle M. och grefvinnan Armfelt gå på med Pburg är den angenämaste ort i verlden, den förra förklarar högtidligt att hon aldrig vill öfverge detta El dorado. Avis au lecteur.
Hos Manzeys fortfar det att vara trefligt om dagarna, men deras aftonsamqväm, alltid inom familjen äro dödstråkiga. I går var det litet mera munterhet hos Armfelts, genom en nyhet som Wolodja fört med sig från Moskva, derifrån han i går anlände efter ett 2 dagars uppehåll. Vår vän Sebastian skall näml. gå och hoppas på att en aflägsen slägting, en urgammal fru Narischkin skall åt honom testamentera sin förmögenhet – 100 tusen rubel i räntor. Så föga troligt detta än är, funderade vi hela afton i går på hvad fru Etter och hennes barn skulle göra med allt detta. En ny brygga på Haiko var det allra första fru Etter tänkte på. Nadeschda Ivanowna och Sofi Nikolajevna tänke genast i sin ryskhet på att namnet Etter borde utbytas mot Narischkin, och Polja gratulerades mycket. – Gud låte Sebastians drömmar bli realiserade, ingen kan önska det mera än jag, och Mamma med som jag tror.
Armfelt är bra taktlös, och säger ofta enorma och equivoqua saker, som i denna ytterst rena familj gör ett obehagligt intryck. I allmänhet förefalla alla fruntimren utom fru Etter så egendomligt barnsliga och outvecklade. De ha nu fått i sitt hufvud att Paul är allvarligt kär i fröken Manzey, hvilket dock fru Etter bestrider. – Det är dem omöjligt att tänka sig någonting annat än familjen. Det är som om verlden vore slut så snart det Jacobsonska blodet upphör. – Utomordentligt vänliga äro de mot mig, men fru Etter lider alltjemnt af att jag måste ha tråkigt. Jag försäkrar Mamma att jag gör allt i verlden för att synas munter och glad, men lyckas blott till hälften för många orsaker skuld. Isynnerhet gör ryskan sitt till saken – efter en allmän skrattsalfva frågar de mig helt naïvt: "est-ce que vous n'avez pas compris" likasom om det vore så lätt att förstå den Kejserliga jasiken.
Petersburg d. 12 nov. 1881 söndag 12. marraskuuta 1881
Igår var det stor familjemiddag hos Manzeys. Kitty Durassoff och Lise Odinzoff, Spetschinskys, Armfelts, Etters, Jacoby och svågrarna. Utmärkt fin middag som alltid hos dem. Armfelt som vanligt taktlös – Nadja blir allt bättre stämd mot mig – Jacoby beundrar Lize Odinzoff, som i det hela taget är en ganska snäll och angenäm gammal kokett, och som har hvad Jacobsonerna (alltid med undantag af fru Etter) sakna, d.v.s. verldsvana. Spetschinsky är högst osympatisk – grinar dumt åt allting som ej afkastar en viss summa i pengar, och ser ej ut att älska familjen.
Fröken M. var mycket ämabel i går afton efter att på dagen ha haft en nervös attack, Gud vet hvarföre. Hon är så utmärkt söt om morgnarne då jag målar Schura – men i sällskap om aftnarna får hon något styft och otillgängligt för allt utom Polja. Dock tyckes alla allvarliga planer vara totalt borta
Lördag 19 nov. 81 19. marraskuuta 1881
Strax efter en familjemiddag hos Manzeys, som för resten varit ganska lifvad. Schura Etter spelar piano, Paul o. fröken Sophie prata, gubben M. läser tidningar och fruarna arbeta. Tack för brefvet i går.
Söndag nov. 1881 20. marraskuuta 1881
Fröken Manzey är här på middag, vi ha just intagit kaffe, klockan är 1/2 8 och fru Linder med döttrar var bjuden hit, men skickade just nu bud att hon var illamående.
A propos, så lär Armfelt på allt sätt göra klart för Manzeys att jag är den flygtigaste menniska på Jorden, likasom fru A. aldrig försummar ett tillfälle att säga mig att jag är falsk, hycklar, ljugar o.s.v. – och ändå säger hon att hon har så mycket sympathier för mig – drôle de femme!
Jag kommer nu bättre öfverens med fröken M. än först. Hon har sagt rent ut att hon så hört talas om min flygtighet, att det gjort ett visst intryck på henne – Jag hatar sqvaller, och har aldrig dolt det minsta – snarare för litet än för mycket.
Jag kan ej försumma damerna helt och hållet och slutar derföre – I morgon mera. Fullmagten medföljer
Petersburg tisdag 21 nov – 81 21. marraskuuta 1881
I går afton var storartad middag hos Buistroff. Ytterst rikligt, ryskt, champagne i floder, pastejer stekar, fiskar glacer allt pudtals. Ett tjugotal personer voro inbjudne, bland dem Jacoby, författaren Krestovsky en guitarrspelare, någre läkare, mer eller mindre i Buistroffs genre, Manzeys, Etters, Armfelts, Ellis'es m.fl. Det dracks, omfamnades och kysstes förskräckligt, Buistroff flög som en skottspole omkring bordet, tvang folk att äta och dricka – artigheten sjelf Jag och han kyssstes tre gånger under aftonens lopp – Så särdeles aptitligt var det ej, men jag hade i början råkat svälja en rutten ostra och då var allt detsamma efteråt. Efteråt spelades och sjöngs, Krestowsky sjöng komiska kupletter som lära ha varit oanständiga, Buistroff spelade guitarr.
Petersburg d. 26 nov. 1881 26. marraskuuta 1881
I går aftse voro Manzeys, Sascha, Mitja, fröken Odinzoff och Buistroff här. Vi försökte sjunga med accompanjemang af fr. Lise men det gick ej. Denna slog embargo på mig och pratade om allting på detta egendomligt verldsvana, fadda sätt som gör att man efteråt känner sig så tom och förkrympt. Buistroff var högtidlig, och antog på allvar mina tacksägelser för en sked ricinolja och ett bad som han ordinerat – fullkomligt som han igen skulle ha räddat ett menniskolif. Han börjar nu märka att fröken Sofi ser bra ut, och tar sig friheter med henne, klappar henne o.d – som jag ej tycker om. Men här i familjen skulle han kunna göra allt. De äro alltför mycket fruntimmer (både karlar och qvinnor här i familjen) för att kunna göra den ringaste skilnad mellan person och sak.
I förrgår var Sarasates andra konsert. Fru Etter som aldrig hört honom förr var alldeles hänryckt – det var så roligt att se henne så lifvad så förtjust, Manzeys och gossarne E. voro likaså utom sig. Hans spel är verkligen sådant att man ej kan tänka sig något bättre. Han spelade bl.a. en fandango, en zapateada och en "romanza andaluza" – Zapateadan ha vi hemma bland noterna.
I afton åter familjemiddag hos Manzeys – nu den 4de som jag är med om
Petersburg söndag 28 nov. 1881 28. marraskuuta 1881
Återigen efter en middag hos Manzeys. Ungdomen nu föstärkt genom Boris som i dag kommit från Saratov efter en månads uppehåll der, roar sig med musik. Fröken Sophie är förtjusande söt – Gud vet om det är bara koketteri. I allmänhet känner jag mig så väl till mods då Armfelts, Spetschinskys och Sascha ej äro med, såsom nu är fallet.
Nu bad fröken Sophie oss komma in i hennes rum – en liten nätt Jungfrubur i ljusgrått, för att hålla en konklav om nya tableuax-vivants som skola gå af stapeln nästa lördag. Meningen är att framställa (humoristiskt) ett vaxkabinett, der Koki skall bli menniskan från eldslandet o.s.v.
Nu farväl, mera härnäst. Jag är oroligt för lilla Waldemar Brandt – Helsa morbror och moster så mycket – Just nu resonerade fröken länge om Anni och Bertha – jag tror verkligen hon hålla af dem – Tusen helsningar från Atte
Zarskoïe Selo d. 28 nov. 1881 28. marraskuuta 1881
Gubben Manzey gaf mig 1000 frcs för Schura som för fröken Sophie. Han skickade mig dem häromdagen i ett konvolut.
(Kan hon förändra sig och gå ifrån sina sympathier och sina barndomsintryck? det frågar jag mig ofta – Jag tror det ej om mig. (detta inom parenthes).)
Söndag 4. joulukuuta 1881
Fröken Manzey och Boris äro här. Då jag hör dem prata och skratta och vara så innerligt kontanta, tycker jag mig vara så gammal, så främling – jag skulle vilja säga oförstådd.
Tisdag d. 6 Dec. 1881 6. joulukuuta 1881
Härom aftonen var det Pauls födelsedag som firades med supé af fru Etter – Manzeys, Armfelts, Lize Odinzoff och Boris inbjudna. Det var mycket lifvadt. Friden stördes blott mot slutet af makarne Armfelts gräl. Jag kan ej neka att jag ej blef arg på henne ett bas, – hon tillåter sig verkligen tillmälen om finnar och Finland, som måste såra den mest fördomsfria. Hon bad Carolus gå och dricka finnarnes skål i en vrå – là vous pouvez boire à la santé de vos finlandais tant que vous voulez" sagdt med arg och elak ton – Ingen hade talt derom, ingen tänkt på finnar ens, och så kommer hon med ens fram med en sådan der infami. – Jag tror att jag blef blek, såg strängt på henne och försökte att säga så artigt och bedjande som möjligt: "Voyons, Madame" men så emellertid att hon tystnade och blef allt surare och surare.
Hon har ett sådant medhåll i Manzeys och Buistroff, att hon kan tillåta sig hvad som helst – allt är Armfelts fel. Nu ha de fått i sitt hufvud att Armfelt skall pina ihjäl henne – en af Buistroffs assistenter (alla kopierade efter den store Nikolai Ivanitsh) har låtit påskina att den grymma misshandlingen kan sluta med lungsot eller galenskap för henne!?! Hon är dugtigt bortskämd, hon också. Fru Etter står på förnuftets sida – men som sagdt hennes ord och mening betyda ingenting här. Fröken Manzey får stundligen höra att alla män utom Nikolai Nikolaevitsh äro likadana, isynnerhet äro finnarne det värsta pack på jorden. För resten ha de en rysligt pessimistisk och pretentiös uppfattning af äktenskapet. Mannen bör helt och hållet uppoffra sig, helst öfvergå till hustruns familj och bo alldeles nära. – Och ändå är det bara elände, barnsängar, sjukdom död – och det der pränta de i flickan från morgon till qväll. Att hon blir alldeles trist och hopplös på detta sätt är ju klart. Fru Manzey har nu fått i sig att en chevalier garde, Levaschoff gör henne sin kur, och alla upptänkliga brott pådiktas nu denne syndare. Min finskhet, lägger nu, sedan man är säker på att alla finnar äro fähundar och småaktiga, oöfverstigliga hinder i vägen. Blir flickan ej vriden med detta modrens tribulerande, så har hon stor motståndskraft.
Fröken Manzey är i afton på bjudning hos Durassoffs – skada att jag ej är der, eller rättare sagdt att jag en gång kom för sent för att träffa fru Durassoff hos Ms, då hon kommit för att bjuda mig och först göra min bekantskap.
Petersburg fedag 9. joulukuuta 1881
Jag har så ytterst knappt om tid nu. Just hemkommen från Zarskoïe skall jag till Manzeys – Ack denna qvarn -utan sömn – ty jag stiger ju alltid upp kl. 1/2 7 om Jag än går till kojs kl. 3 eller 4.
Petersburg söndag afton d. 22 Dec. 1881 22. joulukuuta 1881
I dag på morgonen sof jag ut – gick derefter till Grigorovitshs och bestyrde om taflorna, åt frukost hos Manzeys (derifrån jag skrifver) och gick sedan ut och spatserade med Mlle Sophie. Vi fingo idén att resa till Staraja Derevna, gingo hem och fingo fru Manzey och Kaleschen. Nu först, kl. närmare sju kommo derifrån. Denna lilla tur var mycket uppfriskande, flickan söt och glad. Hos dem, i de iskalla rummen, sökte vi rätt på portvin och biscuits och restaurerade oss litet.
Manzeys ha biljetter för Sarah, och komma efteråt till Armfelts, dit jag också är bjuden. – Troligen stannar jag här till middagen, som är färdig att serveras så snart Gubben M. kommer hem.
Petersburg annandag jul 1881 26. joulukuuta 1881
Tack för brefvet – min jul här har passerat alldeles obemärkt. På sjelfva julaftonen satt jag här med fru Etter och i går åt jag middag med Manzeys. På morgonen, i går, gick jag ensam till Eremitaget, och denna tur var särdeles vederqvickande.
Hos Manzeys ha de ett elände med Lerche som nu i dag tog bort Mima under gråt och tandagnisslan, mycket, mycket obehagligt – jag var vittne till denna scen. Det värsta är att han lofvat hotat ta bort Bebe då hon blir 8 år – hvilken nedrighet att så här på förhand säga dem det. – Fru Armfelt och fru Manzey voro förtvifla de, greto och jemrade sig – fröken, gubben M. och jag voro lugnare.
I går voro vi på den der omtalade konserten hos Sembrick – Makalöst sjöng hon några af Rubinsteins saker, han sjelf accompagneradt, det gick verkligen bra. R. spelade med Auer och ensam – och den berömda tyskan Barkany deklamerade först en lång tragisk dikt om en målare – ett dumt tyskeri, öfverdrifvet framsagdt – men sedan några små naiva poem, hvilka hon tolkade alldeles förtjusande väl. Det hela var arrangeradt som en privat-soirée, Sembrick tog emot alla, uppmanade att gå till buffetten, som var mycket välförsedd och hon betedde sig som "la maîtresse de la maison. Förskräckligt mycket judar voro der – hennes egen man f.d. organist i Synagogan – en otäck israelit. Fröken Manzey hade sin nya klädning som satt ypperligt – var litet uppfiffad i hufvudet, af Lucien, l'artiste en cheveux", och var med ett ord en bland de vackraste flickorna. Kitty D. åt och drack och mådde godt, Lize O. krånglig och kokett. Brummer, Levaschoff m.fl. chevaliergardister, många genraler, furstinnor o.d. – En liten furst Urusoff, högst obetydlig, slog för fröken Sophie, men utan synnerlig framgång. Jublet var allmänt – också var konserten lyckad. Masini och Sembrick sjöngo den makalösa duetten från Gounods Rom. et Jultta, ovanligt bra.
Häromaftonen släpade Manzeys mig på ryska operan, der vi sågo det tråkigaste jag hört i musikväg – Boris Godunoff. Orloff, deras förtjusning, bölade och såg ut som en simplare sortens kusk. Det hela var oändligt misslyckadt – fru Etter och jag tyckte det åtminstone, men publiken applåderade som besatt.
Boris är nu dagligen och stundligen hos Manzeys – ack hvad han plåga mig!
I fredags åkte vi skridsko fröken åker utmärkt väl – jag som på många herrans år ej haft stålsko på fot, gjorde en högst tarflig figur.
Mamma har lemnat det bästa intryck här – derföre äro alla farhågor fullkomligt ogrundade. Fru Manzey och fröken höllo sådana loftal öfver Mamma i går – och fru Ellis likaså. Alla säga de att jag är bra lycklig att ha en sådan mor – en sanning känd förne den var sagd. – Fru Etter förstod Mamma ändå så väl, och Mamma har en god vän i henne, det är säkert.
Berlin (centralstation, Friedrichsstrasse) d. 24 kl. ½ 7 på morgonen 1. tammikuuta 1882
Etters voro med mig på Warschauer bangården; det är alltid ledsamt att skiljas, och fastän jag för ingenting i verlden hade velat bli i Petersburg, var det dock med vemodiga känslor jag tog farväl af dem – och också af hela den Etters-Manzey Petersburgska tankegången – der ändå fröken S. utgör themat.
Gatschina 3 januari 1882 3. tammikuuta 1882
Jag flydde till Manzeys, och då fru M. ett ögonblick antydde att det ej vore konvenabelt att stanna der öfver natten då Gubben ej var hemma (han är på Boruvna) flydde jag till Alex. Jacobson som gaf mig ypperligt nattherberge. Förstämningen var allmän, och ledsnaden öfver att julen nu skulle bli så trist för fru Etter och Etters lästes på allas anleten. Emellertid är Koki nu bra. enl. hvad fru Etter i går skref – Jag fick brefvet i dag.
Tisdag – 5. tammikuuta 1882
Några ord – Just nu hemkommen från Gatschina, kl. är 7. på e.m. skall jag inta min middagsmåltid solo, ty Paul, Vanja o. Lilly äro hos Manzeys, för att sedan laga mig i ordning för den Durassoffska roligheten.
Petersburg Lördag – d. 9 jan. 1882 9. tammikuuta 1882
Hvad skall jag göra till torsdagen? Att gå till Manzeys duger ej (flickan är förresten mycket bättre nu) och de ha tagit hem Schura.) Madame Miatleffs pojke har nyligen haft scharlakansfeber han också, – hvad skall jag göra – – Det ledsamma med de Kejserliga är att då de engång säga något så är det sagdt och det går ej an att resonnera – så ock med uppskofvet till torsdag – ty jag är öfvertygad om att flickan är bra i morgon.
Åt fröken Manzey har jag under de senaste aftnarne målat en liten aqvarell som ännu ej är färdig, föreställande en liten dame directoire i färd med att fånga fjärilar och träda upp offren på en Amorspil – pure fantaisie – som icke lyckats illa i färgen. Jag skulle gerna ge aqvarellen åt fru Etter, men ämnet passar bättre för en ung flicka.
I morgon afton får jag väl se Manzeys på en koncert. I afton tror jag jag går till Armfelt, jag ej varit på en evinnerlig tid.
Gatschina d. 15 januari 1882 15. tammikuuta 1882
Vi skola börja med den Durassoffska dansen. Den var ytterst animerad, der var rigtigt roligt. Gumman var så pigg och vänlig så att det gjorde godt i själen. Chevaliergardet var starkt representeradt kanske en 15 officerare. Levaschoff anförde dansen. Sofi M. var utmärkt väl klädd och såg fin och lady like ut, samt tycktes roa sig bra. Bland andra unga flickor var der en 18 årig furstinna Galitzin, mycket vacker, men litet fåraktig. Hon är förlofvad med en stormrik tchinovnik i Molanders stil 60 år, ful. Det är synd och skam. En mycket vacker men litet stel Mme Trepoff var der vidare en samling gamla spektakel med dekolleterade klädningar och diamanter hejdlöst, hvilket ej hjälpte upp deras utseende. Bland herrarne många generaler och en turkisk pascha. Vi dansade till kl. 5.
Nyårsaftonen voro vi hos Manzeys, bara slägten, och der var en storartad supé med champagne. Kl. 12 stöptes tenn och företogs alla möjliga spådoms och trullerikonster – I ett slags lotteri som anstäldes drog fröken M ut "déception" hvilket kastade ett visst melankoliskt drag öfver spelet – jag drog ut "succés"
Vi åto middag hos Manzeys och fingo der infallet att kostymera oss och gå till Spetschinskys. Jacoby efterskickades och kom med en massa kostymer. Jag var klädd till Gammal jude och ansågs spela min rol bra. Paul hade en italiensk renaissanskostym, Boris var mujik, Sofi var klädd i en föga klädande drägt från Saratov. Jacoby var arab, fru Armfelt persiska o.s.v. Vi voro hos Sp. till 2, då Paul och Sascha Jacobson ännu gingo på operamaskeraden, dit jag ej hade mod att gå med eftersom jag skulle vara uppe följande morgon kl. 7.
Fröken Sofi har på de sista dagarna mycket taquinerat mig, anklagat mig för att vara opåpasslig, låta tillfället gå mig ur händerna, ha svårt att besluta mig, att välja i wäpplingen, att komma för sent o.s.v. – Hvarföre hon nu med ens gör det vet jag ej. – För resten är hon fix och vet nog precis huru sakerna stå. Då jag talte om att Anna Ehrnrooth frågat något om henne, sade hon: Ah, elle parle déjà de moi – mauvais signe pour vous!
Konstantin Manzey är här – tyst och vänlig. De två bröderna ha ej ett ord att säga hvarandra. Gubben Nik. Nikwitch är alls ej rysk – snarare kosmopolit – hvarifrån har då fr. Sofi fått sin inbitna ryskhet?
Häromaftonen släpades jag igen på ryska operan, och Paul och fr Sofi bli högst mankerade, om jag ej himlar mig öfver Orloff, Prianischuckoff och hvad alla dessa bölare heta. De sjunga så simpelt att om de hade röster med 8 oktaver och kunde sjunga trestrukna 3 fortissimo, så förefalla de mig odrägliga. I denna opera "Nijni gorodki" förekommer en hymn till rysslands heliga jord. Ingenting kan beskrifva det vrålande som deraf framkallades hos publiken. De tjöto, klappade, stampade – Nog har jag sett kommunarderna komma tillbaka till Paris och hört pöbeln hylla dem, men det var bara barnlek mor dessa panslavistiska och patriotiska utbrott.
Måndag d 23 jan 1882 23. tammikuuta 1882
På f.m. hade jag träffat fröken Manzey på skridskobanan, och proponera då att gå på konserten – men alla voro deremot. Hur Paul och jag lirkade fingo vi fröken att gå hem och öfvertala sin Pappa.
omöjligt att gå till Manzeys, så gerna jag än velat det, och jag begaf mig derföre till Armfelts, der Gisiko och Wille Cadenius skulle vara och der vi sutto och pratade kallprat och gjorde några svaga försök att sjunga Gluntar Cadenius och jag. Gisiko sitter tyst, tänker uppå intet just och är rolig.
Jag har nu fullbordat 2 aqvareller och gjort ett nyttigt verk. d.v.s. – fröken Manzeys fjäriljagt och en danserska åt Paul. Den förra är verkligen rigtigt fin och jag har lyckats – den är mera liten figuren ung 5 tum, med ett tjog flygande fjärilar och 10 fångade och uppträdda på en nål – Hon står sjelf på en blomstjelk och det hela ser derföre mycket lätt och luftigt ut. Nu skall jag försöka få en ram, helst af pelucher.
Anna Ehrnrooths hitkomst ger mig ett och annat att tänka på. Huru bli det möjligt att ej stöta sig med någondera parten för hufvudet. ”Entre les deux mon coeur balance” men mina känslor för de båda äro af fullkomligt olika art. Vore ej fröken M. så rysk, så rysk som hon är, så vore jag vid det här laget blixtkär i henne, men detta moskowitiska som alltjemnt kommer fram låter mig ofta förstå att jag är en främling för dem.
Och så var der en bland dem, Natalia Alexeevna, som helt simpelt var bland det skönaste jag sett. Hon liknade fröken Nordenstam så som en vacker ung 18 årig vildunge kan likna en gammal flunsa, – hon var derjemte makalöst klädd, med sekiner i pannan och på halsen – en sådan typ för en odalisk trodde jag ej skulle få se i verkligheten. Jag satt bredvid fröken Manzey som visade sig nog intelligent att också beundra zigenerskan – hon var alls ej vacker men hon var skön. Och hvilken färg – hår, smycken, huden de nakna armarna med guldarmbanden på allt detta skimrande af glöd och dunkel färgprakt. – Hvad jag kan begripa att man kan ruinera sig för en sådan der. Hon satt och smålog åt några Chevaliergardister som tycktes mycket smickrade af hennes uppmärksamhet.
Gatschina fredag 28. tammikuuta 1882
Under dagen hade jag tecknat Serioscha Spetschinskys ben och armar, och ätit frukost der, köpt en vexel, skickat rek. bref till Paris, och sedan åkt skridsko med Unge Bruun, Armfelts och fröken Sophie till kl. 4.
På aftonen gaf jag henne aqvarellen, som gjorde stormande lycka. Hon är så bortskämd med presenter o.d. att det får lof att vara något rigtigt bra som skall falla henne på läppen.
Kl. 1 gingo vi alla till fots och följde Manzeys – jag var grymt trött.
Gatschina Måndag afton d. 31 Jan 82 31. tammikuuta 1882
Gubben Manzey hade bjudit mig på en andra Zigenarkonsert på aftonen. Den var fullkomligt detsamma som den första, hvarföre intrycket ej heller var så lifligt. Min sköna Zigenerska var denna gång fasligt illa klädd – en modern sammetsklädning, som alls ej passade till hennes vilda utseende, och som gaf henne en uppsträckt och derigenom simpel prägel. Buistroff var på concerten, i frack och med en rund filthatt i hand – fint skall det vara. Fröken såg jag blott ett ögonblick.
Gatschina Onsdag d. 2 febr. 1882 2. helmikuuta 1882
Mammas bref skickas nu hitut. I går fick jag ett med reflexioner om Ehrnrooths, i hvilka jag helt och hållet instämmer. Inte tror jag Mamma behöfver frukta för någon förhastad förbindelse. Om det ej blir något af på Petersburgska vägen, så är jag brandförsäkrad för flere år – och så väl kan det vara.
I slutet af veckan skall Mima Lerche ta sitt bad och det Manzeyska huset blir då igen tillgängligt för andra menniskor.
Svårt blir det då skön Anna kommer – hur jag än ställer mig så kommer jag alltid i mellanhand, och blir i hvarje fall klandrad från någotdera hållet.
Gatschina d. 5 februari 1882 5. helmikuuta 1882
I lördags reste jag in – var på aftonen bjuden af Manzeys på Romeo och Julia af Gounod. Sembrich var utmärkt. Jag har en chertendre för R. o. J. som dock ej slog an på fru Etter och Manzeys så som jag hade väntat.
Kl. 2 gick jag till skrinnbanan der fröken M. och grefvinnan A åkte skridsko, och der jag också försökte, trögt gick det, men det gick ändå. Hade jag bara litet trängre bottiner, som hölle stramt om fotleden, så gick det nog bättre med amerikanska skridskorna.
Mima Lerche har nu tagit sitt bad och jag kan derför gå till Manzeys. – Nikolai Ivanowitsch den store sade det. Han åkte också skridsko, men det var min själ ej vackert att se – der var då åtminstone en som var sämre än jag.
Derifrån gick jag till Spetchinskys, och der blef jag underrättad om att det fanns en plats på franska theatern för mig. Fru Etter och Lily som ej begrep mycket voro också der, Manzeys hade en annan loge. Det gafs ”le gendre de M. Poirier, och en burlesk komedi. Det förra är ändå bra fint skrifvet och speltes utmärkt väl, så när som på flickan-frun. Det nötet Dica Petit förderfvade rolen totalt. En herrlig role att spela. Denna lilla borgerliga fröken som ofta vurmar att hon ändå är markisinna de Presles, all hennes enthusiasm, hennes storsinthet – det kunde göras något ypperligt deraf. Gurli Åberg spelar rolen bättre, för att ej tala om Comedie Française. Förnöjda öfver vår afton tågade vi hem, fru Etter Lily och jag, i det allra herrligaste månsken, och vi resonnerade mycket om stycket, om karaktären och litteratur. Tydligen hörde Emile Augier till ett tidehvarf som flyr, och kan nog kriticeras om han mätes med realismens måttstock, men hvad det är väl gjordt – hvad det är väl sagdt!
Om torsdag kommer Anna således – och hennes Mamascha. Jag inser till fullo min svåra belägenhet. Hur jag än ställer mig så går det ej rigtigt bra. Fröken M. har nu ett sätt att taquinera mig som är ganska plågsamt, Jag förefaller mig sjelf både tölpig och dum. Men också missförstår hon med flit mina ord och tyder till det löjligaste mina paradoxer.
Hos Manzeys drack jag the, och skyndade mig derefter hem för att klä mig, ty jag var sedan en vecka bjuden på middag af Gubben Furuhjelm – Skandal – jag kom då alla sutto till bords, men ljög en historia som urskuldade mig. Omkr. 20 personer. Baron Boije, Casimir, 4 ryska genraler, Tudeer, en fru Smitten, en page Furuhjelm, bror till Walleenernas bekanta, och ännu några personer som jag ej hörde namnen på
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Jag for hem, dit Manzeys voro bjudna på middag. Mlle S. var på godt humör – men, hvad det är för en annan genre! Jag har en sådan der aktörs-natur som följer med spelet, och jag trifs ganska bra i den koqvicka burlesken med härmningar och hundkonster – men tycker ändå om att vara med på en comedie française – les belles manières et l’art de bien dire – åtminstone lika ofta som på skojet. – Hvarföre, hvarföre skall denna ryskhet ha ställt sig med religion, sympathier o.d. emellan mig och ”le beau style”?
Middag åt jag i dag hos Manzeys, der fröken Sophie fortfor att vara mycket söt och stilig – jag känner att jag tryggar mig i hennes sällskap, under det jag låter mig gå i den andras – det senare är kanske roligare, isynnerhet då man har succès, och det är märkvärdigt hvad man försonar sig med de största och plattaste dumheter man kläcker, då det finnes folk som anse dem ojemförligt qvicka.
Ja der är kostymbal, och gubben M. som har sina kapriser, låter ej sin dotter gå dit, ehuru hon har en förskräcklig lust. – Han hatar chevaliergardisterna och tycker ej om den Durassoffska genren säger han. Paul och jag gå okostymerade – dels emedan man är säker på att sålunda alltid vara convenabel och ej sämre än andra, dels emedan flere civila herrar, Wolkoffarne m.fl. ej kostymera sig. – Visserligen kunde jag få flera vackra kostymer af Jacoby – kanske jag också besluter annorlunda i morgon. – Kitty skall ha en vacker polsk kostym, – gumman D. skall vara kostymerad, friherrinnan Maydel en marquise Louis XV, Lize Odinzoff empire o.s.v. – Levaschoff sotare i svart sammet. Gubben M. är jaloux på sin dotter – han kan ej tåla dessa dumhufvuden säger han, och lider af att se dem slå för Sonjutschka, men han går för långt då han bråkar emot ett tillfälle att roa sig för henne.
Gatschina fredag 17. helmikuuta 1882
Angående Durassoffska balen, så var den hvad kostymerna beträffar ganska misslyckad (efter mina begrepp) ehuru folk ansåg det hela vara fint. Hvar gång vi hos Manzeys kostymerat oss med Jacobys drägter, ha vi erbjudit en vida mer pittoresk och omvexlande anblick. Kostymerna voro ingenting att tala om, utan någon särdeles smak eller originalitet. Jag plågades af Lise Odingoff som stälde så till att jag dansade en française och cotillonen med henne. Trött och full af sött vin från den Ehrnrooths middagen, trodde jag rakt att jag skulle somna der jag satt med min Lisa. Hon tyckte naturligtvis att jag var tråkig, och deri hade hon rätt. Ingen enda af de unga damerna der intresserade mig. Kitty var monumental i sin polska korta kostym, med nakna armar och decolletée – des cascades de chair rose, – skulle en tredje klassens romanförfattare säga. Levaschoff bytte om kostymer och slutade som Montenegrin – der han hade vanliga, sina egna bottiner med stroppar och gummi – högst tarfligt.
Från Berndtson har jag haft ett långt bref, ganska deskriptift, som kommit mig att längta till Paris på en dugtig fazone. Bara namnena på alla dem han träffar, och på ställena dit han går gör mig ”tout drôle”. Det är ändå en artistisk landsflykt för mig det här, och det enda som skulle försona mig dermed är minnet af Etters-Manzeys och en fylld börs.
Petersburg söndag 19 febr 1882 19. helmikuuta 1882
I går afton kom jag hit hem i vredesmod, eller rättare sagdt i ett tillstånd af ilsken slapphet, och gick på aftonen senare till Manzeys, der Boris, som nu ändtligen gått igenom sin sista examen, bjudit på troika. Vanja, Grefvinnan Armfelt, fröken Sophie och jag samt naturligtvis Wohlthätern B. reste så ut till öarne. Det gick som en dans, föret var godt, vädret vackert, och jag glömde så småningom mina sorger.
Efter hemkomsten till Manzeys blef der en stor diskussion, framkastad af fröken, om äkta mäns skyldigheter. Hon uttalade der sin ofta antydda mening att en man skall vara en slags första kammarherre, som ständigt skall stå till ens disposition, följa en o.s.v.
Gatschina, måndag afton d. 20 febr. 1882 20. helmikuuta 1882
I går afton var det en dödstråkig middag och aftonunderhållning hos Manzeys. Levaschoff var der, fröken hade insisterat på att han skulle bjudas, och koketterade för honom. – Jag är ej jaloux men kan i sunda förnuftets namn ej åse ett dylikt sjåperi med lugn. Levaschoff är typen för en fadd officer, och föreföll mig dummare än vanligt i går. ”Aimez vous la franchise Mlle? Faut-il toujours être franc? La vie n’est-elle pas une comédie? Och dylikt innerligt drafvel, som dessutom tvingade hela sällskapet att säga dumheter, ty annat kan i dylika ämnen ej sägas. Fru Etter led och var mycket rolig och lustig i sitt hat mot Levaschoff sedan vi väl voro hemma.
Frökens och Grefvinnan As passion är nu skridskoåkning i alla väder, alla dagar och 3 à 4 timmar dagligen. Levaschoff skrinner illa, deremot finnes der en östersjö tysk marinlöjtnant Klüpfel som åker utmärkt väl, och damerna svärma nu mera för Klüpfel än för Levaschoff. I går var jag, blott för att hålla mitt ord, ute på skrinnbanan, i det allra ohyggligaste väder snöstorm. Fröken M. förklarade dock att det var herrligt. Jag åkte ej ty jag har för vida stöflar som alls ej sitta åt om vristen (bottiner med gummi) och det går verkligen ej om man ej har skodon som sitta fullkomligt bra.
Levaschoff var mycket stolt öfver en charad (dock ej hans egen uppfinning): ”On est mon premier quand on fait mon dernier de mon entier” – Sophie (Sot-fi). Men som det ibland slår lock för intelligensen begrep ej damerna utan L. fick till min glädje utlägga sin charad, hvarvid den betydligt förlorade i ”qvickt geni”.
Torsdag d. 2 mars 1882 2. maaliskuuta 1882
Fröken har varit temmeligen odräglig med sin fasta och sin tillbakadragenhet, och en viss surmulenhet som endast klarnat vid Boris’ åsyn. Denne är nu en stor kaxe sedan han passerat sin examen och blifvit fanjunkare – då han blir officer efter påsk, så blir han rent af olidlig.
Nu skall jag gå till Manzeys. – Fru Etter och gossarne ha gått redan för en timme sedan. Hellre skulle jag stanna här och skrifva, skrifva arktal till Mamma.
Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
Än kommer tid, än är ej allt förbi. Jag finner bland ungdomen här i familjen alls ingen genklang hvad dylika känslor beträffar. Fru E. är den enda som har sinnet lifligt och öppet för det som går utom lifvets nödtorft (dit jag räknar ett och annat, såsom chevaliergardister, familjehistorier o.d). Och de våga säga mig, fröken Manzey i spetsen, att jag icke mera är ung. Det är sannt, jag är och blir alltmera comme il faut och tråkig, men detta är ej min natur. Jag vet att jag har mera ungdom under rocken än de. Kunna de blott spela på fiolen, så nog skall den ljuda. – Men unga fruntimmer äro nu engång för alla omöjliga.
Hvad fröken Manzey beträffar tänker jag då och då som fru Etter: det hade kunnat vara så bra. Att jag icke gick åstad och friade i somras på kommando eller så godt som, det högaktar jag mig sjelf för. Jag vet ej om hon har möjlighet att följa med mig på mina irrfärder i tanken och fantasin – jag tror det knappt – och har hon det ej så skulle hon ha dödstråkigt i mitt sällskap. Och så saknas hufvudsaken i allt detta, tonen som skall ge klang åt det hela, lifvet, glöden.
Petersburg 8 mars 1882 8. maaliskuuta 1882
I går afton voro vi hos Armfelts d.v.s. Paul och jag, bjudna på en marinlöjtnant Klüpfel och fröken Sophie. Tråkigt, förfärligt tråkigt. Denne Klüpfel, en slags skridskokung här, är en faslig åsna, och vi (P. och jag) voro så öfvermätta på hans dumhet och den allmänna tråkigheten att vi gingo och superade efteråt, hvilket litet friskade upp mig.
I dag passerade jag förbi Manzeys och blef invinkad, samt stannade der till middagen. Jag hade en liten förklaring med fröken, som beklagligtvis par principe söker döda alla slags känslor och tankar, menande att "l’abrutissement” är det lyckligaste stadium i ett tråkigt lif. Hon sade bl.a.: Då Ni redan är utledsen vid detta evigt samma, vid detta trånga familjelif och dessa fördomar, huru vill ni då att jag ej skall vara det. De bråka verkligen så förfärligt med den flickan att hon blir alldeles bortblandad. Är hon glad, uppsluppen så får hon heta kokett, är hon triste så talas om hennes otacksamhet och ditt och datt. Då hon dertill saknar energi och initiativ (allmän svaghet i ryska karaktären) så kan man ändå förstå att hon låter sig gå åt en sådan der liknöjdhet, som är värre än allt ondt. Hvarje ung man som kommer inom synhåll anses som en pretendent, och af instinkt kriticeras han, ofta mera än han förtjenar.
Måndag 13 mars 1882 13. maaliskuuta 1882
I dag åt jag middag hos Manzeys och stannade der en stund med frun och fröken. Jag vet ej hur det blef fråga om Mamma, – och med ens märkte jag att jag talat ensam, fort, länge och mycket och att jag gjort en hel lång lyrisk improvisation öfver det fruntimmer som jag hållit och håller mest af på jorden. Mamma har hvad man så väl betecknar med franska ordet envergure, bredd mellan vingspetsarna. Här kommer detta ord ej i fråga, ty det är så sällan man träffar på någon som har vingar.
Fröken Manzey är en annan mennsika, glad och hygglig. Gumman Durassoff lär ha gjort ett ordentligt giftermålsanbud för Levaschoff, – som dock lyckligtvis refuserades. Hennes sista flamma, Klüpfel, har nu från sin förra värdighet af glad naturlig och okonstlad yngling sjunkit ned till sin verkliga grad – den af komplett åsna. Sic transit o.s.v.
torsdag 16 mars 1882 16. maaliskuuta 1882
I går afton träffade jag Ahrenberg och fick af honom paketerna – tusen tack för dem. Generalskans duk är ju rigtigt vacker, och har haft den största succès. Hon sjelf och Manzeys ha mycket beundrat den. Jag finner den mycket bra och fin, och kan konstatera att den tar sig briljant ut i salen som antimacassar. Fru Etter ber mig tacka Mamma mycket, mycket och lofvar sjelf skrifva i morgon.
I går afton först på middag hos Manzeys och sedan med Ahrenberg.
Lördag afton kl. ½ 12 på kvällen hos Manzeys 25. maaliskuuta 1882
I går var vädret vackert. Jag hade sofvit mycket godt på bantåget och var derföre alls ej trött. Manzeys företogo en tur i vagn till öarna
I dag tråkiga afskedsvisiter hos gubben Furuhjelm och Bruuns, dit jag blifvit bjuden på stor bal om måndag – Nu gå – Ja, längre hann jag ej hos Manzeys.
Det är märkvärdigt hvad fröken M. har tinat upp – ty det är ett faktum att vi sedan Paris i fjol ej varit sams. – Månne skilsmessan vara orsaken dertill?
Jag hinner ypperligt och utan fjesk göra det jag har att uträtta så att jag kan resa om onsdag. Vi skulle så gerna ha damerna med oss på en supé på Samarkand, men får se om det går i lås. Seb. reser ännu ej i morgon, således kan man ej räkna på morgondagen, och Gubben Manzey tyckes ej vara lifvad för företaget. Med Hornborg lära de ha redt ut affärer i går, ehuru de voro indignerade öfver Alex. Es beteende och pretentioner.
Petersburg d 27 mars 1882 27. maaliskuuta 1882
I afton var förken M. här med sin Mamma. – och samtalet föll naturligtvis igen på medlemmar af familjen. De sakna då totalt förmågan att generalisera och kunna ej föra det minsta samtal utan att genast komma till Jacobsönerna. Ibland tänker jag på att denna vinter varit för mig en profbit på familjelif sådant det skulle gestalta sig för mig om jag gifte mig. – Är jag då en så inpiskad vagabond och bohême-natur att jag derför finner detta lif mördande? Kontrasten har ju dock varit stor, det måste medgifvas. Jag har alltid förut varit omgifven af artistiskt och intelligent folk, ofta stora nöt, det är sannt. Jag känner på mig att jag är främling i Paris, likasom här och öfverallt – half, half, half – se der min olycka, litet ett och litet ett annat, ingenting i grund och botten. Också har jag blifvit latare här – de långa familjesittningarna med thy åtföljande sena uppstigande ha till stor del varit orsaken dertill.
I morgon skall jag först och fernissa mina Wladimirska taflor innan de skickas till Moskva, de äro nu på akademin. Jag får troligen alla Ettrar Manzeyar och Spetchinsky’ar med mig för att se på dem.
Hvad skall jag hitta på åt Lilly? Jag har rådgjort med fröken Manzey, men vi ha ej hittat på något. Det vore så bra om jag finge tag i något nyttigt och vackert. En lång piske lär hon ha önskat sig, men dels har jag gifvit henne en förut, dels är detta ej tillräckligt.
P.burg. tisdag afton d 28 mars 1882 28. maaliskuuta 1882
Tillstås måste, att jag i går ej förde den diet som av omständigheterna anvisats mig – På morgonen med hela familjen Manzey, Etter och Armfelt på akademin, der mina Wladimirovitschar mycket beundrades så frukost med Paul, så en exposition, derefter visiter till fru Linder, Volkoffs, Nikiforakys m.fl. så ett evinnerligt språng efter Duperret, som suttit och väntat på mig halfva e.m. och underhållit sig med fru Etter, och sist bal hos Bruuns, derifrån jag kom kl. 5 på morgonen.
Då jag igår kl. 5 ½ kom hem, mötte jag fru och fröken Manzey, som tydligen hade någon surprise i faggorna. Två karlar buro något mycket stort och tungt – aldrig kunde jag tro att jag var föremålet för öfverraskningen. – Fröken Sophie ville lemna mig ett litet minne af P.burg – och så rullades upp i Etters stora förrum en magnifik, magnifik persisk matta, som upptog mera äm ¾ af rummet. Jag kunde aldrig tro det och likväl var det sannt. Fröken hade satt sig emot alla silfver och guldsaker, ringar o.d. och yrkat på något som jag kunde ha i ateliern. Likväl beklagade de att jag skulle ha tull att betala. Mattan är som sagdt utmärkt – mörkröd och svart med en massa helt små orientaliska mönster och en bred kant. Den ser ut att ha kostat några hundratal rubel, kanske 400, 500. Hvad sägs om en sådan present? Alla mina om och men voro onödiga. Denna matta är väfd någonstädes i Turkestan, så att den på sätt och vis är rysk. Under två dagar lära mor och dotter ha sökt den. Jag var rörd – Fru Etter sade, för att trösta mig, då jag låg förkrossad i medvetandet om min ovärdighet: Pourquoi n’aurait-elle pas le droit de vous en faire cadeaux, vous êtes cependant des grands amies, vous deux. – Jag skickade tvärt en stor blomsterkorg med hvita syrener, do rosor, kamelior och hyacinther och liljekonvaljer till Manzeys. – (I dag har jag ej kunnat gå dit. Prosaiska skäl har hållit mig till privatlifvet och de nödvändigaste resorna).
Torsdag d. 30 mars 1882 30. maaliskuuta 1882
I går afton voro vi hos Manzeys, der jag tecknade en profil af fröken, som ansågs vara mycket lik.
Åt fröken Sophie ger jag min palett och har derpå målat en liten skizz som anses vara mycket bra. Det är en liten genie, som står och skrifver upp på en stor uppspänd duk alla orter der jag målat med denna palett – Madrid, Paris, Stockholm, Haiko, Gatchina o.s.v. och årtalen 1880, 1881, 1882. Färgerna stå qvar rundt omkring, som om jag slutat måla. Den lilla genien är ganska väl lyckad, ehuru jag gjort honom alldeles de chic och på 1 timmes tid.
Manzeys och Etters äro verkligen utmärkta mot mig nu, så vänliga, så tillmötesgående, att jag sannerligen vore en Thomas, om jag tviflade på att jag i dem har rigtigt goda vänner.
Etters och Manzeys öfverhopa mig verkligen med håfvor – så gaf fru Etter mig i går ett silfver papyrossfodral. Jag refuserade först, men har i dag antagit det efter mycket dividerande. I morgon skall jag söka reda på något åt Lilly och Schura.
Söndag morgon 2 april 82 2. huhtikuuta 1882
I går voro alla Manzeys här på frukost, för att sedan följa mig till bangården. Jag var ännu alldeles förbi då, och blef först sedan jag hvilat mig litet på e.m., menniska igen. Aldrig har fröken Manzey varit så söt som nu, och man skall verkligen ha min egendomliga karaktär full af motsägelser och dum räddhåga för att resa. Etters pojkar tyckas verkligen få ledsamt efter mig, åtminstone öfvertala mig alla att stanna.
Jag är nu representerad genom 4 mästerverk i fröken Sophies jungfrubur: solfjädern, Mimas porträtt, paletten och aqvarellen.
Mattan tar jag med mig i en säck, som passagerargods – den må nu kosta litet mera på detta sätt, så har jag den åtminstone genast. Fröken lät påskina i går att hon ej hade något emot att jag i min atelier skulle bli påmint om henne hvart jag än vänder mig – nu har jag mattan, bordduken, det röda tyget. Af fru Etter har jag förut 1 dyna – nu 2 dynor, det stora broderiet och cigarrfodralet. – Jag reser härifrån nästan som en stråtröfvare.
Jag skall ännu gå till Manzeys och säga dem farväl. Möjligtvis sticker jag mig då in till Runeberg också.
Måndag morgon 3. huhtikuuta 1882
I går höll jag mig med flit mest stilla hela eftermiddagen, och fann mig väl deraf. Fröken Manzey var här på aftonen, men icke så en train som i förrgår. Eget är att mitt obehag af det ryska hos dem alls ej minskats sedan den första dagen, och att det alltännu förargar mig då de, t.ex hon och Paul, prata sin ideliga ryska – och ändå har jag börjat förstå bättre nu. Är det fördom, är det medfödt och hör till racen, denna motvilja mot våra östra grannar.
Paris d. 7 april 1882 7. huhtikuuta 1882
Mitt afsked från Petersburg var rörande – Fru Etter har varit som en mor för mig, och var det ännu i sista stunden – en resdyna och en matsäck, samt ett reseapotek hade hon gjort i ordning åt mig – tacka henne för all hennes utomordentliga vänlighet. Hon är en krona till qvinna, och jag håller af henne och kan aldrig nog tacka henne. Manzeys voro vid stationen, fru M. tårades – och bra ledsamt var det för mig att skiljas från Sonsitschka – men fröjden att lemna det hålet Pburg var nästan lika stor.
Mycket har jag tänkt på Sofi Manzey. Skulle hon trifvas här, skulle hennes hjerta slå som mitt vid åsynen af detta lif, denna stad? Skulle hon förstå Paris? Hvarför, hvarför skall hon vara moskovit. Det pinar mig, plågar mig. Det är som om ödet ville förfölja mig. Hennes inbitna ryskhet gör mig förtviflad. Jag kan aldrig gå in derpå, aldrig ens med sympathi följa det ryska lifvet. Och det är grymt att ej i en så vigtig fråga kunna sympathisera. Ack om Mamma visste hur hjertat vidgas här. Friheten, friheten, se den gör sitt till saken! Och hvad vore väl lättare än att älska den – skall ett ungt hjerta anslås deraf, skola aldrig oförderfvade ögon se hvilket elände det är deruppe vid Nevan i jemförelse med det stora mägtiga lif som pulserar här?
Paris d. 8 april (lördag) 82 8. huhtikuuta 1882
Jag saknar ofta Etters och Manzeys. Det hade nästan varit bättre om det blifvit något af – något att hålla sig till, får se huru det går i sommar – min natur att skjuta upp tar ut sin rätt – men det går ju alltid bra för mig till slut.
Paris d. 12 april 82 12. huhtikuuta 1882
Påskdagen fick jag af hela Etterska och Manzeyska familjen kort med påritade påskägg och Christos voskres – samt några ord af hvar och en. Fröken Sophie ber mig framförallt ej glömma dem – nous pensons toujours à vous. Krohn råder mig på det högst att tänka på saken, Om hon är intelligent och frisinnad, – och europé. "Ser du" sade han "både du och jag ha varit för mycket ute och ha från början allt för lifliga sinnen, för att nu mera vara rigtiga skandinaver, och ett fruntimmer med kråkvinkelsidéer från någon småstad i Norden, med detta rent skandinaviska förakt för den förvekligade södern, och det lättsinniga Paris, skulle förefalla oss lika främmande som om hon vore från Mesopotamien. – Jag kan med bästa vilja ej hata den ena eller den andra nationen, knappast tyskarna, sade han, och äro de europeer och frisinnade så äro de alltid mina landsmän.
Paris, fredag d. 21 april 82 21. huhtikuuta 1882
Här talar man om ryssarna ungefär som hemma, d.v.s. såsom ett mycket arriereradt folk, och den vän- och frändskap som existerar är mycket mer till namnet än till gagnet. Jag känner så tydligt att jag ej är annat än en. nordisk målare som utveckladt mig i Paris, och att jag är resultatet af denna min härkomst och utveckling. Alla moskovitiska funderingar och sympathier bli mig alltid i grunden främmande – något påklistradt falskt, onaturligt. Då jag några gånger försvarat ryssarne i dispyt med fransmän, har jag känt på mig att de innerst haft rätt och att jag haft fullkomligt samma åsigt, men att fru Etter och Sonutschka Manzey liksom tvungit mig att ta deras försvar. Det förefaller mig ibland som vore det en rigtig olycka att dessa två fruntimmer äro ryskor. Jag hade bordt inse detta från början, så hade jag alltid hållit mig mera reserverad och icke gifvit mig in på en äfventyrlig affär, som kan ha oberäkneliga följder.
Om du skulle hålla af henne rigtigt, säger Mamma "Skulle denna race-olikhet göra ingenting – Detta kan vara bra då man är 20 år. Detta gäller om passion. Men giftermålet har ej mycket att skaffa med passion.
Paris d 29 Maj 2dra dag Pingst 1882 29. toukokuuta 1882
Det är sannt, jag fick igår ett lyckönskningstelegram signeradt Etter och Manzey, hvilket bevisar att mitt bref kommit fram – Det är snällt af dem att tänka på mig helsningar Atte
Fragment 30. toukokuuta 1882
Helsa nu hjertligt alla Etters Fråga om det icke är den 20 juni gamla stilen som det är fröken Manzeys fördelsedag. Då jag någon gång tänker på mina planer i detta afseende, tycker jag att hon omöjligen kunde vara lycklig här, med en artist till man. Hon borde ha en homme du monde som alltid skulle stå på tå för henne, och lefva i Petersburg. Det är ändå en himmelsvid skilnad i allt mellan de två städerna – nog kan Pburg ha sina företräden, men jag trifs ej der, och skulle gå rakt till grunden om jag tvangs att lefva der.
Paris d. 20 Juni 1882 20. kesäkuuta 1882
Mamma förvånar sig öfver att jag icke helt och hållet gifvit giftomålstanken på båten. Ack, jag har ju drömt som alla andra, om en ung, klok, glad, kamratslik följeslagarinna – men jag litar ej tillräckligt på mig sjelf, och detta Ryssland skrämmer mig. Hela den malaise jag kände under min dervaro kommer öfver mig ibland som maran. Kanske har jag uti giftermålet ofta sett den säkraste utvägen att slippa en massa komplikationer, som vänta en man med framtiden för sig. Jag regretterar djupt att jag ej varit så kär, eller att hon varit så passlig för mig, att jag skulle ha känt mig tvungen att ta ut steget. – Behofvet af ett hem har jag aldrig känt. Jag har ju ett, det bästa, det käraste jag någonsin kan få, och barnkammarens myster tilltalar mig föga.
Det är ett faktum att Dagnan, fastän han håller af sin fru, blifvit allt dystrare på senare tider – Vi ha ofta talt om saken och hans reflexioner äro ej uppmuntrande. Tänk sedan på att flere andra af mina vänner Sargent m.fl. säger åt mig att jag vore galen om jag band mig. Jag vet ej hur jag från första stund det var fråga om fr Manzey, kände mig såsom förpligtigad på ett eller annat sätt. Det var ju fånigt, men det är så och denna känsla af pligt, fullkomligt imaginär och galen, kommer ändå någongång öfver mig. I allmänhet är jag högst besynnerlig – med min fantasi och mitt vexlande sinne kan jag tänka på 10 olika sätt under en dag – och hvarje ny tanke är lika upprigtig.
Paris d. 26 juni 82 26. kesäkuuta 1882
fru Etters vänlighet att ge Anni engelskalektioner förvånar mig ej – hon är verkligen bra söt och snäll. Hon skulle väl ändå ej göra detta och så mycket annat om det ej roade henne, och jag tror verkligen att vi ej äro henne likgiltiga – Jag skall i afton skrifva till Paul Etter att han skickar en bukett till fröken Manzeys födelsedag – några dagar efteråt skall jag skicka en vexel på 60 frcs som borde kunna bestrida det hela.
Paris d 9 Juli 1882. 9. heinäkuuta 1882
Ifrån Paul Etter hade jag bref i går; den bukett jag bad honom skicka till fröken Manzey kunde i alla fall ej komma fram i tid och i godt skick, ty Manzeys lära vara på resa. Jag får derföre skjuta upp saken till hennes namnsdag den 17 september.
Petersburg fredag d. 10 nov 82 10. marraskuuta 1882
Fru Etter är naturligtvis mycket hemma nu, då systrarna äro borta. Manzeys komma att stanna till jul på landet, der de få vara rigtigt i fred, enligt fruns smak. Spetschinskys skola passera hela vintern på landet.
P.burg måndag d. 20 november 1882 20. marraskuuta 1882
Varma rum, böcker framme, tidningar, tidskrifter, god mat gästfrihet. – Alla voro de utomordentligt förekommande – fröken var ovanligt söt – på godt humör, vacker och helt annorlunda än i Petersburg, der alla dessa förfärliga familjehistorier mala på sinnet. Tjotje Nadja var bättre än någonsin och ej ett enda gräligt tonfall förnam jag på de 2 dagarne.
På söndagsmorgonen åkte fröken Sofi och jag ut i en liten släde, Paul och Tjotje Nadja följde efter – Utfärden gälde en by Fedowa, bebodd af raskolniki. miserabelt såg der ut ehuru icke smutsigare än i en finsk by.
Mycket godt förhållande tyckes råda mellan Manzeys och folket. Åtminstone tilltalade både gubben och fröken alla särdeles vänligt, frågade efter barn och blomma o.s.v
Fröken Sofi sade sig trifvas utmärkt väl, och jag förstår att derute är lika roligt som i Petersburg med det underliga slägtlif de lefva. De togo ett löfte af mig att återkomma i sommar och att då måla gubbens porträtt. Frökens hänger nu derute, och är verkligen dåligt.
Hvad mina känslor efter Borovnaresan beträffar, så tror jag att jag att det vänskapliga förhållandet mellan fröken och mig aldrig varit bättre. hon var tusen gånger bättre nu än sist, och Jag kände mig mindre främmande och oförstådd. Skada blott att hon skall vara härifrån detta land, som jag så litet svärmar för.
Petersburg, tisdag d. 22 nov 82 22. marraskuuta 1882
Detta Ryssand är ännu något stort, främmande, dystert, tråkigt och dödt för mig. Jag tror ej att någon grad af kärlek, vänskap eller medlidande för personer kan ändra detta mitt intryck af det hela. – Utaf Boruvna fick jag ett godt intryck – derföre att jag såg Manzeys som jag håller af, skilda från hela karavanen af slägtingar, fördomar, manéer och modets inverkan på tänkesättet.
Om jag ej haft en sådan förskräckelse för Ryssland, skulle jag kanske sagt mera än jag sade åt fröken Manzey. Denna skilnad i nationalitet och detta gamla racehat, som man under långa tider tror vara dödt, faller stundom ned som en mur emellan mig och dem. Skall någondera öfverge positionen – Jag kan det ej och de vilja det ej.
Paris d. 2 Dec 1882 2. joulukuuta 1882
Samtidigt fick jag ett från – fröken Sophie M., som ber mig skrifva till henne om Sascha, tackar mig för visiten på Boravna m.m – en vänligt bref. Hvad har gjort att jag vederfarits en sådan ära. "Je suis bien indiscrète en vous priant de m'écrire” – Soyez sans crainte, Mademoiselle, vous ne savez pas combien cela me fait plaisir. Det är ändå någonting med den flickan. De der familjehistorierna ha ibland alldeles skymt bort henne för min blick. Jag tror att om man får rätt på bilden, är den ändå bra sympathisk. Skada att hon skall vara af en race som jag hatar.
Paris d. 9 dec. 1882 9. joulukuuta 1882
Till Etters skall jag skrifva igen. Jag talte ju om att jag skref till fröken Manzey. Hvad tyckes om ett sådant brott mot convenanserna!
Paris d. 19 Xber 82 fortsatt den 22 Xber 19. joulukuuta 1882
Skrockfull på fullt allvar, pjåkig, nej – han är svår! Och så det der spetsiga hufvudet med de olycksaliga kindknotorna direkt från Urasien och Tamerlan! (Till min oändliga sorg måste jag erkänna att fröken Manzey har samma spetsiga huvudform och samma kindknotor.
Paris torsdag d. 4 Jan. 1883. 4. tammikuuta 1883
Strax efter denna uppskakande underrättelse på nyårsmorgonen fick jag ett bref, ett nyårsbref af fröken Sophie Manzey, – vänligt och snällt. Hon beklagar sig öfver att ha tråkigt, och säger öppet att detta är motivet för hennes brefskrifning – et puis, comme cela ne peut faire du tort à personne – , tillägger hon.
d. 2 febr 83 2. helmikuuta 1883
Roligt att de nu, genom kröningsresan, kunna få fröken Manzey i "le mouvement" – hon har haft en bra tråkig ungdom, stackars flicka
Paris lördag d. 10 febr. 83 10. helmikuuta 1883
Just nu fick jag ett telegram från Manzeys att Etter dött i Moskva hastigt. Hvilken olycka! Huru skall nu lifvet gestalta sig för dem? Det är det första jag tänker på. Haiko – skola de sälja Haiko det är ju förfärligt att tänka – Han var ju förfärligt insyltad i skuld. Stackars Stackars fru Etter. Gud, om de pojkarne nu kunde någonting göra för modren, så att hon icke skulle bära allt på sina axlar. Tänk om Manzey skulle köpa Haiko åt fru Etter af kreditorerna – det vore ett karlatag – Hvad kan det kosta. Stackars Sebastian som skulle dö ensam – föga älskad i lifvet, ensam i döden. Om blott affärerna vore bättre, skulle detta dödsfall vara en lättnad för henne. Rysligt sorgligt är det. Skrif snart derom. Jag telegraferar till Manzeys för att få bref.
Paris d. 13 februari 83. 13. helmikuuta 1883
Etters död sysselsätter alltjemnt mina tankar, och jag skulle gerna vilja höra litet mera utförligt derom. Jag telegraferade samma dag till Manzeys och bad dem framföra mina condoléancer samt bad om skriftligt meddelande. Stackars, arma fru Etter! Skall hon nu få svåra affärsbekymmer till efter ett olyckligt 20årigt äktenskap, så är hon verkligen att beklaga.
Paris den 20 februari 83. 20. helmikuuta 1883
Jag har just nu slutat ett bref till fröken Manzey som skrifvit om de sorgliga detaljerna vid den Etterska katastrofen. Hvad skall man skrifva, vid dylika tillfällen! All den medkänsla man har får i skrift tycke af de utnöttaste beklaganden. Och här vore det bra mycket bättre att kunna slå 2 à 3 hundratusen i bordet, köpa Haiko och arrangera hans affärer. Ohyggligt att tänka sig Eklöf eller Askolin på Haiko – och ohyggligt för fru Etter att veta dem och oss vara der. De borde väl dock ej tvifla på den vänskap vi ha för dem. Det är visserligen en mager tröst, men det är dock en att veta sig omgifven af folk som ha de varmaste sympathier för en.
Petersburg lördag morgon 8. joulukuuta 1883
och så till Manzeys. Här erfor jag att ingenting kan bli af porträttet, emedan M., som är någonslags adelsmarskalk i Twer, om några dagar måste resa dit och stanna der i 8 dagar, hvarefter han skall till Moskva i affärer.
Fröken Sophie är sig mycket lik, men den allmänna förstämda tonen har naturligtvis också återverkat på henne
De ha hyrt två stora präktiga rum, man kunde nästan säga salar till, till venster om förra salongen; hans rum har blifvit frökens och det hela har derpå vunnit ofantligt. Manzeys nya rum är så ljust att jag nog skulle ha kunnat måla hvilket porträtt som helst derinne, men efter han nu ej kan sitta så är det ej vidare värdt att tänka derpå.
Petersburg måndag 10. joulukuuta 1883
I går voro vi igen på konsert. Petersburgarne äro galna i pianobuller, för Rubinsteins skull – och en helt ung tysk, 18 år som heter d'Albert, ger på så förfärligt att man tror han kan slå hela flygeln sönder och samman – mycket kraftigt spelade han Beethoven, Rubinstein och Weber, men som jag, fattiga okunnig man tyckte, mycket känslolöst Schumann och Chopin. Emellertid var publiken i extas, och gaf honom en stor guldkrans, och fastän man hört piano och bara piano från 8 till 11, tvangs han ännu att spela 2 nummer öfver programmet. Denna d'Albert, liten, ful, otymplig, med en lejonman à la Rubinstein, är dagens hjelte långt mera än Sarasate. "C'est un genie” säga ryssarne, och då är det ej att resonnera emot. Visserligen är han förvånande säker och har en styrka som endast Rubinstein, men detta förfärliga slammer detta hamrande i timtal! – nå ja, jag är nu en okunnig stackare, och vill derföre ej komma fram med mina funderingar Sascha Manzeys och jag voro der. De voro i extas, fullständig extas.
Petersburg onsdag – 12 dec. 83 12. joulukuuta 1883
Jag känner mig verkligen friare och derigenom oändligt mycket lyckligare nu än sista gången. Gossarne går ut kl. 8, 9 jag ½10 – så äter jag frukost ensam hos Domineque eller "à l'Ours" der frukostarna à 1 rubel äro alldeles magnifika. Vanligtvis träffar jag dem hos Manzeys kl. 6.
I afton är f.d Kitty Durassoff, numera furstinna Barclay de Tolly jämte man på middag hos Manzeys och vi med.