Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

armenisk-rysk konstnär

Lähteet

Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.
Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.