Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

g.m. Viktor Rydberg

Djursholm tisdag morgon 28/6 92 28. kesäkuuta 1892
Jag har rigtigt vältaligt tackat Rydbergs Snoilskys & Elin Berger får deras vänlighet mot flickorna. Hos faster Hermanine var jag på lördag afton med en vacker bukett, som jag lemnade i flickornas namn.
Djursholm 1 juli 92 1. heinäkuuta 1892
I dag har det varit en besvärlig dag för mig. Gubben Nordenfalk har varit ute hos Rydbergs – och de två herrarna äro rätt tunga båda två, trots deras intelligens, intressen och högstämda lefnadsvisdom. Nordenfalk är en mycket stor beundrare af Rydberg och hans synnerligt goda vän – det är uteslutande denna vänskap jag har att tacka för porträttet, som uteslutande efter hvad jag nu erfarit var baron Nordenfalks uppfinning. Så underligt att tänka sig att N. är fru Reuterskölds far. Han är så enkel och borta från denna verldens flärd, djup och litet tung (som Rydberg, för resten) – mycket klok och human och varmt intresserad för svensk konst – han är för resten Konstakademins præses. – Jag var ledsen öfver att han skulle se porträttet just nu, då det bara är upptecknadt på duken – Han gjorde några anmärkningar om accessoirerna, som han tyckte vara väl mycket i ögonen fallande (Skrifbordet, böckernana och fönstret). Gubbarne höllo tal för hvarandra under middaggen, Ryberg höll ett tal för mig och mina systrar och min fru derefter höll Nordenfalk ett för konstnärens moder, hvilket härmed anmäles för den som vederbör.
Fru Rydberg var mycket tacksam för flickornas helsning.
Djursholm, tisdag 12 juli 1892 12. heinäkuuta 1892
I söndags på e. m hade vi en liten solglimt genom att Sven Scholander kom ut till Rydbergs med sin luta. Snoilskys råkade just vara der och det blef ett sjungande som aldrig tog slut, lyckligtvis, ty det är ändå bra roligt att höra honom. Jag försökte på flickornas vägnar snappa upp finter. Han sjöng en hel mängd nya Bellmanianer nu t. ex. "aldrig en Iris" och "Märk hur vår Skugga" flere af Fredmans sånger och nya saker ur ordenskapitlen. Snoilsky var mycket begristrad och Rydberg likaså – jag trodde ej att han var så åtkomlig för Bellman. Fru Svan, som flickorna känna och en ung fröken v. Bahr voro idel begeistring också, likaså grefvinnan S. – Hvad fru Susen R. tänkte vet jag ej. Sven Scholander sjöng utmärkt, isynnerhet mot slutet då han märkte hur entusiastisk publiken var. Rydberg känner mycket väl till Bellman och han kom i diskussion om rätta läsarten af många ställen och ord. – Det var rigtigt roligt – Fiskartorpet, Dandryd allt det der ligger här i trakten Vi hade alla, trots ösregnet, haft en förnimmelse af sol under det han sjöng. förunderliga magt osv.
Stockholm lördag 16 juli 1892 16. heinäkuuta 1892
I går ansåg jag mig böra lemna sällskapet på Djursholm och Sven Scholanders sång för ett löfte jag gifvit Karl Langensköld Jag kunde ej tala med honom i telefon och reste i plaskregnet kl. 8 till Stockholm. När jag kom fann jag L. färdig att gå och lägga sig. – Mitt lif går åt att gifva förhastade löften; sedan vara en slaf af dem och sist finna att jag plågat mig onödigt. Det regnade så kl. 11 att jag gick på Hotel Skandia och låg der öfver natten. –
Stockholm den 28 juni 1893 28. kesäkuuta 1893
I går reste jag ut med mitt bagage till Djursholm och måste använda hela min energi på att ta ihop med detta från början så föga intressanta arbete. Men jag sade mig: du har gjort Pasteur, du har haft succès i år i Paris, och du kan måla – du är dessutom frisk och sund – det måste bli bra". Jag målade om det hela på 2 timmar – det blef mycket bättre i färgen, och effekten mycket mera koncentrerad, om också vid ommålningen något af det öfversinliga, som fans der förut, gick bort. Nu tränar jag mig för att måla bra i morgon – jag lägger mig tidigt och ber Gud gifva mig det lugnt jag behöfver, den "serenité" och glädje som äro absolut nödvändiga. Fru Susens klappande, en ung baron Klinckowströms jams och hela den onaturligt tonen af "snälla, rara, lilla" der i huset gjorde mig litet nervös – men oläsligt tar jag det som en hederssak att icke bli arg och att bara måla lugnt, och så gick det. När denna Klinkowström med den mest käringaktiga sopran föredrog ett poem af honom sjelf om Valhalla gudar och sköld mör och dylikt, och här V. P. förklarade att denna tomma färglösa smörja var af en stor skald, utan ironi, då jäste det i mig igen. Svår meter rim kors och tvärs, form utan hjertligt innehåll, utan blod i ådrorna o hvad det plågar mig. Jag kommer från Paris der det fins lif, man må säga hvad man vill, och jag hörde för några dagar sedan Björnson som också lefver lifvet, sitt eget, norskt och besynnerligt ibland, men lif är det ändå – och så komma in i denna oppstoppade-fogel-atmosfer sedan jag sett konstens och diktens fjäderfä i granna båglinjer draga förbi under Guds fria himmel – nej det var inte roligt.
Så följde vi Hanna som for till Norge till bangården. Hon hann under denna korta färd säga några gemenheter om Rydbergs porträtt – seder mera har jag funnit dem vara fullkomligt osanna. Hon har dessutom undfägnat Rydbergs med berättelser om mina lidanden på Djursholm i fjol. Om jag blott begrepe hvarför då jag varit för utsökt hygglig mot henne. –
I dag har min familj spatserat på Djursholm medan jag målade – först senare kommo de till Rydbergs. – När nu detta i sitt slag ensamstående porträtt blir färdigt blir jag som en annan menniska – det trycker mig ofantligt nu.
Stockholm onsdag afton 11. marraskuuta 1896
Fru Susen Rydberg har jag sökt men ej träffat. Hon ligger i influenza stackarn! Hon skref emellertid ett mycket vänligt bref deri hon tackar mig för besöket. – Hon bor alldeles ensam ute på Ekeliden.
Stockholm lördagen d. 19 Dec. 1896 19. joulukuuta 1896
Kan Mamma tänka sig att jag i morgon, på Sv. Akademins högtidsdag skall sitta på fru Rydbergs plats – gubben Nordenfalk kom sjelf till mig med detta bud från fru Rydberg – (minnestalet gäller honom V.R.) – Det kunde jag då aldrig drömma om! Jag kommer nog att ha många bekanta der: Snoilsky, Nyblom, Nordenskiöld, Warburg G. Wennerberg – och Reinhold Leuhusen, som skall komma dit med kronprinsen och småprinsarne.
I förrgår var jag på Ekeliden hos fru V. Rydberg. En alnshög snö att vada igenom. – Hon var mycket rörd och gret hela tiden – Jag skulle se alla de ställen der jag varit somrarne 1892 och 93, sitta i Viktors Stol, se på desamma böckerna, konstverken, mina egna teckningar och allt. Det var verkligen rörande. Stackars menniska – ännu lefver hon som om han funnes, allting är orördt, och man väntar sig att han hvilket ögonblick som helst skall komma in. – Men så har hon varit så god och så galen att skänka hela hans rum med böcker möbler, konstverk och allt till Nordiska museet, som reklamerar det till d. 15 maj, då utställningen öppnas. hade Nord. Museet fått detta efter hennes död så hade jag förstått det, men nu, så snart, det är dock ett för stort offer. Och så kommer hon att bli alldeles utan "midtpunkt" då hon skall flytta tillbaka till Göteborg.
Rysligt mycket tyckes hon, likasom alla Rydbergs vänner ha emot Leffler, – de säga rent ut att han pinade lifvet ur V.R. med trakasserier ang. högskolan. En underlig menniska är Leffler. – Mycket godt hufvud, mycket intresserad, mycket beläst, men maktlysten i stort som smått och nöjd med sig sjelf så att det är fenomenalt.
*Fru Rydberg bad helsa Er alla tusen gånger. Hanna Palme likaså – som är i Norge, men kommer i morgon.
Berlin N.W., den 15 Maj 1898 kl. 11 f.m 15. toukokuuta 1898
*till Stationen i Stockholm följdes jag af fru Victor Rydberg, Heidenstam, Alb Engström och Wåhlin – hvilken qvartett!