Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

arkitekt, professor

Paris 1 Maj 99 1. toukokuuta 1899
Arbetena för verldsutställningen äro långt framskridna redan. Det ser ut att bli mycket trångt både på marsfältet, Trocadero och Invalidesplanaden. Stora, många våningars hus äro redan uppförda – icke vackra tycker jag. Det är märkvärdigt hvad de hålla i med sin renaissance, de franska arkitekterna. Det är först här man ser hur mycken talent Boberg i Stockholm, Saarinen, Lindgren o.a hemma ha, huru mycket mera originalitet och mod. Då man ser Bouguereau m.fl. stofiler i Champs Elysées måste man beundra eller under öfver fransmännens kinesiska konservation. De radikalaste äro radikala mera i handtverket än i sjelfva saken. den fri Udstilling i Kbhvn hade mera nya uppslag och nya tankar än allt hvad jag ser här. Och så denna côté aimable och litet fläska ytlighet som ändå vidlåder den franska konsten, den har jag icke sett förr, men de plåga mig så mycket mera nu. Naturligtvis finnas stora undantag – men en sådan förlust som Puvis de Chavannes är ändå mycket märkbar.
Paris tisdag 3 april fortsatt onsdag 4 april 1900 3. huhtikuuta 1900
med Sanmark hade jag en special dust angående Gallén, Gebhard och Engberg – Sanmark ville nu nämligen icke betala Galléns medhjelpare, såsom han lofvade mig i Helsingfors med orden: pengar fås, om han bara får det färdigt, och hjelp får han ta" allt i afskedets stund. Då nu allt blifvit färdigt i mycket god tid tycka de att Gallén af sina 5000,*) (Gallén har i två månader hemma arbetet på kartongena.) med hvilken han betalat sin och Bengts resa och Bengts' uppehälle här också kunde betala de andras. – Då blef jag rigtigt arg och sade till Sanmark: hör nu, hvad vore hela er utställning utan Saarinen och Lindgren Gallén och oss artister allesamman? Hvad vore den utan mig och mitt arbete under ett år för detta, arbete som ni fått och får gratis och som i pengar vore värdt 20,000 mark! Och då vill ni börja hushålla med de enda som verkligen gjort att utställningen blir en stor succès, ty inte är det skrifhäftena och daglinnet och nattlinnet och broderieländet och skolornas ritningar som göra att folk komma att fästa sig vid Finland. – Och vore konstnärernas fordringar orimliga så säger jag ingenting derom – men att de, sedan de stått der i väta och köld och riskerat sina lif för fosterlandet – ja, för fosterlandet, i bokstaflig mening – ty det är hvarken Runeberg eller Du som klifver upp på de usla ställningarna i den kölden – men det har jag gjort – Ja, att då dessa konstnärer skulle komma på förlust, det tycker jag dock är något starkt – o.s.v. – Så talade jag, och slutade med att säga att jag, fattige fan, skulle betala Gebhard och Engberg ur egen ficka hellre än låta den skammen gå öfver oss att de blefve obetalta. ... – Det verkade och Sanmarks etiopiskt skurna anlete antog ett allt mera oroligt uttryck tills han slutligen gaf mig rätt och lofvade styra om saken.
9 maj 1900 9. toukokuuta 1900
Ellan bor allt på hôtel du Louvre ännu, då hon måste försöka klädningar två och tre gånger om dagen alldeles derinvid. Jag är rädd att hon ej får användning för dem alla här, ty under det att jag 1889, utan någon som helst officiel befattning hade inbjudningar till höger och venster, har Jag nu ej haft en enda inbjudning genom ryska kommissariatet – sådana äro de – utan någongång, såsom i går vid spanska paviljongens invigning, gått under det fantastiska namnet Gesellius Lindgren & Madame, genom Runebergs godhet.
Paris 14 maj 1900 14. toukokuuta 1900
I ett fall kan bristen på telefon eller dess sparsamma förekomst här i Paris vara rätt bra. När jag tänker på huru många gånger Jag under dessa senaste veckor hemma skulle ha blifvit uppringd mellan soppan och köttbullarne t.ex. i museifrågan, så välsignar jag det relativa barbariet här. Jag får broschyrer så det haglar i museifrågan, bref från Alex. Federley, (som på arkit. Hugo Lundbergs vägnar är sårad öfver vår protest) m.m. – men har endast ytligt kunnat sätta mig in i saken och tror mera på Lindgren och Saarinen än på Ahrenberg och Gripenberg.