Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

norsk diktare, författare och samhällsdebattör

Stockholm den 19 Juli 1872. 19. heinäkuuta 1872
I Strömparterren träffade de Gösta Antell, som var på väg hem till Helsingfors efter en badortsvistelse i Sandefjord; "Stackars gosse! Det är synd att ett så godt hufvud som hans skall uppbäras af en så skrabbös lekamen"; i Norge hade Antell varit bjuden till Bjørnstjerne Bjørnsson, men funnit denne "sökt och affekterad"; Antell lovade hälsa deras bekanta i Finland, också Alexandra Edelfelt om han träffade henne.
Paris d 9 Juli 1882. 9. heinäkuuta 1882
Talte jag om en Miss Brown från Amerika som har de mest besynnerliga funderingar – vill ställa till en skandinavisk konstutställning här och i Amerika, samt fara till Finland och der försöka locka Gubben Topelius att komma öfver för att hålla föreläsningar och förevisas i New York, Chicago o.s.v. – Jag kan tänka mig Gubben T. – det vore både ynkligt och löjligt att se honom trajas omkring så der – Björnson har visserligen gjort en sådan tur, men han är en "höfdinge-natur" som tycker om att se "trälarne” ligga för sina fötter.
Paris d. 9 dec. 1882 9. joulukuuta 1882
Jonas Lie är här med familj och Runebergs ha lofvat göra mig bekant med dem. Björnson kommer snart, säges det.
Paris d. 19 Xber 82 fortsatt den 22 Xber 19. joulukuuta 1882
I afton blir det en ryslig massa menniskor – det som man kallar "tout Paris" kommer att vara der, och dessutom en massa utländingar. Jag har bjudit 120 personer. Bl. dem Björnstjerne Björnson, Jonas Lie, Gérôme, Laurens, Antonin Proust (f.d. konstminister) Koechlin – ja jag kan ju ej räkna upp dem alla 120.
Julafton kl. 4 e.m. 24. joulukuuta 1882
Igår afton var jag hos Björnstjerne Björnson. Han verkar i allmänhet mycket behagligare, anspråkslösare och hyggligare än hvad man föreställer sig. Sällan har väl också en stor konstnär blifvit mera förlöjligad häcklad och påljugen än han. I detta fall delar han öde med Victor Hugo. Naturligtvis är han förfärligt norsk ock röd demokrat, men låter också andra säga sin mening.
Han är förtjust i min tafla, men ännu mera i Portalis' porträtt, som han aser så godt i karakteristiken.
Han är alltid i tagena, Björnson. En lifskraft och en rikedom på idéer som förvånar – ehuru hans funderingar ofta slås omkull af logiken. Paris behagar honom mycket: "Man blir saadan dramatisk stæmt”. Han skall gå på boulevarden, i folkhvimlet och tänka ut sin nya bok. Komisk ser han ut på gatan: en stor hög skinnmössa och en knölpåk värdig jag vet ej hvilken af forntidens vikingar.
Kauffmann spår att innan denna tid går till ända, han redan fått öfvernog af Paris.
Valter och Björnson äro naturligtvis icke för hvarandra sympathiska. "Det är en ärans man, säger Björnson, men han är fördomsfull och torr”.
I alla fall märker man nog att man har att göra med en stor intelligens. Småaktig är han i sitt hat till kung Oskar, och försummar ej ett tillfälle att förlöjliga honom. "Den skandinaviske Kejser" som han kallar honom. – Gambetta är hans idol – dock anser han honom ej tillräckligt demokrat.
Alla Parisertidningar ha talat om Björnsons ankomst.
Vid något tillfälle ber jag mamma skrifva upp sina melodier till Björnsons verser. Jag skulle gerna vilja låta spela och sjunga dem för honom. Naturligtvis om mamma ej har något deremot.
Hans fru förefaller ganska hygglig – de äro illa installerade tills vidare i garni, men nu skola de köpa möbler och bo här i två år.
Paris d 9 februari 83. 9. tammikuuta 1883
Mamma tycker ej om Björnson som politiker – icke jag heller. Helt simpelt derföre att jag anser hvarje konstnärsnatur alldeles inkapabel för politik. Historien har alltid visat att skalder varit högst misslyckade i detta afseende. Men det är ju Björnson, skalden, jag gjort bekantskap med, och alla mina franska utopister till vänner gå mycket längre än han, för resten, i politiska konseqvenser och samhällsförbättring.
Björnson är dock alltid intressant – jag vet ej om han vore det i längden – tills vidare har jag haft rigtigt roligt i hans sällskap. "Jeg elsker dig, du ær ej som de Andre" säger han sjelf i sin dikt till Drachmann. Och det är något ofantligt varmt och ungt hos Björnstjerne B. Han talar och berättar så väl! Naturligtvis har jag fått ett godt intryck af honom emedan jag hört få menniskor mera förlöjligas och kriticeras än han, och sedan för det han varit så vänlig, kamratslig mot mig. Han har något så kraftigt, ungt i sig, något hvari bo igen känna det bästa af vår nordiska karaktär, att han åtminstone på mig verkar uppfriskande, glädjande.
Hvad bryr jag mig om hans förhållande till kung Oskar? Dessutom är det ej Norges politiska ställning, som utgör samtalsämnet. Nu, för ögonblicket är det Gambetta, som utgör föremålet för hans lyriska utgjutelser. Hvad han säger allting bra, naturligt, lifligt, poetiskt. Det är dock en konstnär. Hvad gör det mig att han är en norsk norrmand – vore han kines så vore det mig detsamma – det är geni på karlen.
I förrgår afton voro han med fru och Jonas Lie med familj hos Thaulows på middag. Jag var den ende icke norrmannen.
Eget är att de båda ställa Strindberg så ofantligt högt.
Björnson har jag ännu ej hört säga ett ord om Runeberg, men jag är mycket nyfiken att få tala med honom derom.
Björnson talte om att han stod bredvid en socialist, som stod der "den förste Time, og log, saa stod han en tie til, og vær taus, og vid den tredje Timen gav han sig og han græd." Mamma skulle höra huru bra han säger något sådant der
Lie är bra ful – men jag har ändå lust att åtminstone göra en teckning af honom. Björnson har ett magnifikt hufvud fint och kraftigt på samma gång.
Såväl hans som Lies fru äro tråkiga – Björnsons rättar honom, faller honom i talet med de grymmaste plattheter.
Unter uns tror jag att Björnsons kraft ej är mycket att komma med. Han är bestämdt en lättledd natur och hans kraft är mest ett öfvermått af lif och inbildning, än den stränga moraliska kraft som förståndet gifver. En gång skall jag bjuda båda två hit på frukost – men vore bra glad om jag kunde slippa fruarna. Jag märker att jag alls ej talt om mitt görande och låtande. Förlåt mig dessa reflexioner – de ta sig dumma ut på pappret. Hur gerna ville jag ej sitta, så som nu i afton, och tala i afton med Mamma, som pro primo är den intelligentaste qvinna jag träffat, och pro secundo den som jag hållit håller och kommer att hålla mest utaf.
Odaterat 19. tammikuuta 1883
Sedan sist har jag blifvit litet led åt Björnson. Han saknar logik, och vill dock vara tänkare, djupsinnig politiker o.s.v. Han är som ett barn – förvånad och "gobeur", och ingenting vore lättare, om man det ville, än att ljuga honom full.
Om J.L. Runeberg sade han en gång, då han skälde ned den svenska literaturen, med en axelryckning: "romantiker." Då blef jag arg, och om jag ej sade det rent ut borde han dock kunnat förstå grundtanken: ägget bör ej lära hönan värpa. Runeberg är tusen gånger mindre romantiker än Björnson, om någonsin en jemförelse mellan dem kommer i fråga
Dessa norrbaggar äro odrägliga – och bevisa sig vara de största fantaster på jorden, i det de tro att deras Norge, med 1,700,000 innevånare någonsin betyder något i verlden, utom att de äro en öronpina. Och deras tal om Sverige är så genomförargligt – Ha de någonsin frambragt Bellman och Sergel? Då Björnson gick åt Sverige en gång, fick jag ett anfall att försvara adel i allmänhet och den svenska adeln i synnerhet, – och gjorde det med hela min själs öfvertygelse.
Utan att bli reaktionär, måste man ju dock med grämelse se att de s.k. republikanerna använda samma vapen, gå ut från samma sjelfviska grunder och sträfva till samma mål: magten, som alla verldens tyranner. "Ôte-toi de là que je m'y mette” – det borde skrifvas i guldskrift öfver all verldens historia och all politisk äflan. I morgon skall jag åter sammanträffa med honom.
Paris 1 februari 83 1. helmikuuta 1883
Björnson var här länge och väl i går. Han har gått och tänkt på vårt sista samtal, och kommer in med ett: det förargade mig, det som Ni sade sist vid vårt samtal om Sverige, Bellman och Runeberg – hvarpå det fortsattes med ökad kraft, trots 14 dagars mellanrum.
Han är naiv och öfvertygad om hvad han för ögonblicket säger, och är derföre mera sympathisk än man på längre håll kunde tänka. Det är som ett barn som vaknar upp till tankar och tror att han ensam tänkt dem sedan verldens skapelse. Hans egenkärlek eller, rättare sagdt, naiva erkännande af sig sjelf, är mera lustigt än föragelseväckande. Tröttande skulle han bli i längden – ty der är ett bråk och ett väsen i hans hjerna, och man blir alldeles vimmelkantig af allt det stora i tankar ord och åthäfvor. Han går som Gulliver bland pygméerna och är värre än Hobergsgubben i att ta till i stort. men som sagdt, hans "idéer” komma och gå med ofantlig lätthet, och 3 dagar efteråt säger han raka motsatsen af hvad han påstått.
Björnson lär, enligt hvad Norrmännen säga, alls ej vara van vid motsägningar – men här får han lof att höra på sådant.
d. 2 febr 83 2. helmikuuta 1883
Valter Runeberg var just nu här. Han är ej särdeles förtjust i Björnson. Valters rättrådiga sinne kan ej fördraga en så despotisk natur, och svårt har man verkligen att gå in på denna odelade beundran han har för sig sjelf.
Söndag d. 4 februari 1883. 4. helmikuuta 1883
I morgse kl. 1/2 9 träffade jag Björnson som bor här bredvid och som var ute för att köpa tidningar. Jag gick och väntade på en modell, som ej kom förrän kl. 11. Björnson fick tag i mig och, med hans omständliga behof att meddela sig, talade han om att han ej fått en blund i sina ögon under sista natten, emedan inspirationen då kommit öfver honom, och han, i tankarne, fått ett helt drama färdigt. Detta drama har han sedan 14 dagar talt om och för hvar gång jag träffat honom, har det alltid varit någonting helt nytt. Iden har varit: en intelligent qvinnas fordran på männens absoluta renhet, innan hon ger sin hand. I början var hans fundering till den grad barock, att den skulle ha varit rent af dramatiskt omöjligt – nu, enligt hvad han sade i dag, har han modifierat den betydligt, och t.o.m. icke skytt alla gamla theaterknep såsom vilsekomna bref, igenkända handskrifter o.d för att ge fart åt det hela.
Hvad han alltid har, det är eld. Ingen gymnasist skulle varmare ha kunnat tala om ett förstlingsarbete – han skrek, agerade, fäktade med armarna – och ingen gymnasist skulle ha rört ihop mera rent barnsligt och verkligt snillrikt än han. Det blir det bästa jag någonsin har skrifvit sade han. Hvilken lärdom för mig, som alltid går och misströsta. Man bör tro på sig sjelf, absolut, blindt, löjligt, det är det enda sättet att frambringa något stort.
Hans hjeltinna, som på ett brutalt sätt upplyses om sin fästmans lättsinne, ger honom afsked på grått papper, afsäger sig denna verldens härlighet och blir folkskolelärarinna (ett norskt sätt att gå i kloster). Björnson saknar sinne för proportioner och sättet derföre lika löst värde på den simplaste plattaste sanning som han tror sig ha upptäckt som på en verkligt genialisk och ny tanke. På ett helt annat sätt än Mac-Mahon, går också han i en "étonnement chronique". Förvånad öfver verlden, öfver menniskornas litenhet, öfver sin egen storhet, är han en hel serie af utropstecken.
Valter Runeberg påstår att hans underliga, profetiska språk är affektation, jag tror det är en andra natur. Jag går ofta här på kammare och härmar honom, och jag tror jag kan komma långt i den branchen.
Sedan Björnsons anfall mot den svenska literaturen har jag fått en stor och ny kärlek till den, isynnerhet till en massa af de äldre.
Paris lördag d. 10 febr. 83 10. helmikuuta 1883
Björnson, som skrifver ifrigt på sitt stycke, lägger sig kl. 9 alla aftnar, och vill ej på något sätt bli distraherad – så bör man alltid göra om man vill ha något dugligt fram.
Paris d. 23 febr 83. 23. helmikuuta 1883
Jag har haft tråk med skandinaverne – Björnson, en herr Fich, danska konsulatet o.a. skola ställa till en bal för att få in pengar till Holbergmonumentet i Bergen. De hade valt mig i komitén, men jag afslog tvärt, under förevändning att jag ej hade tid att befatta mig med detta. Deraf prat. Fichs tycka att jag är bål, och Björnson kommer hit och säger att ingen annan än jag skall föra in hans fru på balen, han vill det. "Det kan Du göra för min skull" säger han, och jag har halft om halft lofvat. Nu är jag arg öfver detta aftvingade löfte – de komma att trycka mitt namn bland inbjudarnes och då får man med eller mot sin vilja lof att följa med, gå upp på balen, vara artig o.d. och nu har jag hvarken tid eller lust dertill.
Reuterskiölds komma ej med för att Björnsons stå i spetsen – deras politiska opinioner och Rs ställnig tillåta honom ej att umgås på minsta sätt med Bs.
Björnson skall om några dagar läsa för oss sitt nya stycke "En handske” på hvilken han nu arbetar mycket flitigt. "Jeg ær psycholog, ja det ær jeg" säger han – och ingenting är han mindre – han är lyriker, lyriker, lyriker – men alla stora konstnärer ha ju mer eller mindre tagit miste på sig sjelfve.
Paris d. 25 februari 83. 25. helmikuuta 1883
Mamma frågar hvad jag tycker om "en Folkefiende" – den är bra – en fart och ett lif i den. Till dessa aristokratiska funderingar kommer man ändå lätt som konstnär – massan är alltid dum, lättledd och orättvis. Pjesen måtte ta sig bra ut på scenen den är så dramatisk, ehuru ramen är den mest borgerliga och småstadsaktiga. Dr Stockmann påminner förskräckligt om Björnson – också lär Ibsen ha velat teckna honom. Hjertegod, entusiast, godtrogen naiv, naiv, naiv till otadlighet, sådan är Bson. Man måste vara en sådander usprungsnatur för att tro menniskorna om så mycket godt som Stockmann i början af pjesen. Alltsammans är ju dock en ram blott för Ibsens egna idéer om hopen "profanum vulgus" – en tanke som alla tiders skalder haft i sitt hjerta.
Björnson är i grunden alls ej någon demokrat heller; han kan ej vara aristokrat emedan han innerst erkänner endast sig sjelf såsom verldens andliga och verldsliga öfverhufvud – således autokrat. "La democratie c'est l'envie" det är ofta lumpenhetens, litenhetens afund. Så länge verldens står kommer alltid ett qvickhufvud att ha mera succès än en åsna, och en flitig man att förtjäna mera än en lätting.
Allt, allt i Stockmann påminner om Björnson. B. sade mig sjelf att Ibsen velat porträttera honom – åtminstone i början – Och detta behof att förbättra verlden det är så Björnsonskt – hans egendomligt kamratsliga förhållande till barnen, hans ätande och drickande alltid oberäkneligt, titaniskt, urkraftigt.
Han har en dotter, B., som heter Berliot, ett underligt namn, och som är 13 år. Inte skulle jag vilja att Butti skulle få höra allt det hon hör, och heller ej att hon skulle ha samma tvärsäkra, nästan oförskämda sätt.
Petersburg söndag afton 30. joulukuuta 1883
Jag längtar att få träffa Björnson i Paris. Detta kämpalika, som stretar emot, det rent manliga med ett ord, skall göra mig så godt att se.
Petersburg måndag 7/1 84 7. tammikuuta 1884
Hon har ifrigt studerat Runeberg efter den der högst bristfälliga franska öfversättningen. Hon tyckes förstå både Julqvällen och Hanna, hvilket förvånar mig och hedrar hennes förstånd. Hvar skall jag få tag i en engelsk öfversättning af "Arne" – den måste ju finnas, Björnson har ju varit så berömd och bekant i Amerika.
Paris söndag d. 3 februari 84. 3. helmikuuta 1884
Skandinaverna här moraliskt rysande öfver Kaufmanns Don Juans tilltag, allt mera sqvaller tills Björnson får höra det, skrifver ett bref till Kaufmann vari han säger honom de värsta sanningar – han hade "systematiskt förderfvat denne brave pige" – K. svarar intet tills han får höra att Björnson ville skrifva ett likadant bref till fröken Dons' far – (som ej lär ha vetat af detta). Då telegraferar K. att Björnson och alla de andra skandinaverna få nödiga upplysningar af Nordau. – "En bande" presentera sig dessa hos Nordau, och Nordau presenterar för dem – Kaufmanns och fröken Dons vigselattest – de hade i hemlighet skuttat öfver till London och låtit viga sig der. Jag är öfvertygad om att Kaufmann gjort mycket af detta bara för att vara vigtig och förarga skandinaverne. Hvarföre denna hemlighetsfullhet.
I går afton sammanträffade jag med Björnsons, Lies o.a i Runebergs atelier. De frågade alla efter Mamma och talte om den "dejlige aften" i ateliern i våras. Björnson precis sig lik – tyckte att der var sådan "Kraft" i mig, nu då jag kom hemifran o.s.v
Paris d. 6 februari 84 6. helmikuuta 1884
Middagen var hos Wepler, Place Clichy; fru Runeberg satt emellan Björnson och Lie, Valter emellan den vackra fru Munthe och lilla fru Larson, Carl Larsons nyss förvärfvade vif. Jag hade skrifvit till alla i sällskapet och försökt göra det så homogent som möjligt de flesta i staden vistande finnar, Hagborg, Thegerström, Spada Carl Larson – de hyggligaste och gladaste bland svenskar och norrmän. – Stämningen var alltigenom lifvad. Då champagnen kom, steg jag upp och drack i korta och kraftiga ord en skål för Johan Ludvig Runebergs minne – niofaldigt hurra – och så steg Björnson upp och höll ett af sina allra grannaste tal – till den grad storartadt, storslaget och ståtligt att alla som en man stego upp vid slutet, tårar glänste i de flestas ögon. Han talte om Runeberg som skald – den ädlaste afslutning på den gamla tegnerska tiden och den bästa början till den nya, talte om hans manlighet, hans lugn och gjorde då långa naturbeskrifningar bl.a öfver en vacker frostmorgon i norden – så som blott Björnson kan göra det. – och så kommo tal på tal. Munthe talade, jag talade om Joh. Ludvig Runebergs hem i Borgå och om gästfriheten der, och slutade med att dricka en skål för Walter och hans fru. Så reglerade jag räkningen och fick ånyo konstatera att det är ytterst ofördelaktigt i ekonomiskt afseende att gå i utläggning – men jag hoppas peu à peu få igen mina fyrkar.
Sällskapet hade emellertid gått ned till Valters atelier, ditbjudet på bålar af Valter. Der blef det ett talande, skålande och sjungande. Fritz Arlberg var der bl.a. Björnson höll ett tal för min tafla som han sett samma dag. "Den ær ikke blaseret der sætter saadan en Kraft in" – Ville Vallgren blef rörd – han hade också sett taflan – och höll ett annat tal till mig – icke så galet, ty öfvertygelsen lyste ur hvarje ord – och förklarade att någonting så nordiskt, så rigtigt nordiskt hade han aldrig sitt i Paris. – Mamma ser att jag blef firad. – Lie talade mycket om Mamma, Björnson kom ofta och skålade "för din Mor". "Jeg kan ikke glömme hende, der laa saaden et genialt og dejligt skimmer over hende." Mamma kan tänka sig hur glad jag var. – Så talte jag för Bellman och Sergel – ett tal som Björnson afbröt med opposition mot hvad jag sade om tiden, om Gustaf III – afbrott som nedtystades af hurrarop från svenskarnes sida, men allt förlopp dock i största sämja. Stämningen var ytterst lifvad. – Kl. 3 på morgonen reste Hagborg Larson och hans fru och jag till Hallarne och superade hos Baratt, och först kl. 5 kom jag hem. Det var en i allo lyckad afton. Lie höll ett tal för Finland som var rigtigt bra.
Min tafla är uppspänd sedan i går och gör stor lycka. Dagnan, Sargent alla säga att detta är det bästa jag målat och förutspå stor succes. Den stora taflan anse de vara bäst af allt det jag har med mig. Björnson var här i går morgse för att se den – Mamma kan tänka sig att ämnet allt var rigtigt i Björnsons anda. Han blef lifvad, gestikulerade talade och slutande med att ta mina båda händer och tacka mig för taflan.
Paris d. 17 febr 84. 17. helmikuuta 1884
ty jag kan ofta ej begripa hvad han vill säga – långa meningar, så blir han generad, så söker man hjelpa honom och så tror jag alltid att det är jag som är så dum att jag ej begriper. Men med Björnson är det detsamma. T. utvecklade något för B., och vår vän Björnstjerne funderar en stund och säger: "Ja, nu har jag virkelig ikke förstaaet et ord.”
Paris d. 20 mars 84 20. maaliskuuta 1884
Här skall ges ut en svenska norsk artistisk tidning dit jag lofvat teckna. Snoilsky, Jonas Lie (icke Björnson) skrifva, och jag har lofvat illustrera en sida – den skall säljas för välgörande ändamål, för en understödsförening för fattiga nordiska arbetare. Reuterskiöld står i spetsen för den och för ett lotteri som skall dragas i maj, och dit jag gifvit en pastell.
d. 10 maj 84 10. toukokuuta 1884
I går afton var det venetiansk fest hos Herrskapet Kaufmann ute på l'Île de la grande Jatte. Det var årsdagen af hans stora kärleksförklaring i fjol – tänk då voro vi här, och då de sedermera voro församlade hos oss. Björnsons och Lies m.fl., då voro också K. och Domsch förlofvade. – Emellertid voro i går afton Lies, Nordau, Acku, Geijerstam och jag derute. Vädret var det herrligaste. Illuminationen lyckad, Kaufmann strålande, tassig med en blå hufva uppvikt à la Napoleon, blommor i knapphålet – salig, salig. Domsh i en röd lufva, röd schal och röda blommor. Hon såg ut som en socialdemokratisk revolution.
Paris d 17 mai 84 17. toukokuuta 1884
I dag fira norrmännen sin 17 maj ute i Meudon som i fjol. Björnson håller naturligtvis tal – men som jag hade modell på f.m och är bjuden på middag till Boits i afton, så deltar jag ej.
Paris 16 april 1885 16. huhtikuuta 1885
Friherrinnan Mellin och Ekelunds har varit hos Bjørnson, som de tycker är charmant; Edelfelt konstaterar: de förstår inte varandra, men osedligheten förenar dem nu.
Paris lördag 18 april 85 18. huhtikuuta 1885
Bjørnson är förtjust i Alexandre Dumas pjäs "Denise"; Bjørnson säger att han har lärt sig mycket.
Paris d. 22 april 85 22. huhtikuuta 1885
Edelfelt har träffat Bjørnson som var "lifvad och intresserad" och hälsade till Alexandra Edelfelt; Bjørnson frågade vad modern tyckte om hans roman "Det flager" [Det flager i byen og paa havnen, 1884].
Bjørnson har haft nervösa anfall, "nervkriser", i vinter, men inte så allvarliga som tidningarna har antytt; Edelfelt förundrar sig över att Bjørnson har kunnat drabbas av något sådant.
Bjørnson och Strindberg är "brouillerade", osams; Edelfelt konstaterar att det är galet att samtidens författare bara lever på sina nerver; det var en lycka att Runeberg var lektor, jägare och fiskare; det var en god motvikt till litteraturen som Edelfelts samtida författare saknar, vilket gör dem "sensitiva och bråkiga"; att skriva, dissekera och rota i allt [så som författarna gör] måste vara "skadligt för karaktären", menar Edelfelt.
Bjørnson har konstaterat om Bangs roman "Haabløse slægter": den är "talentfuld men svinsk" [citerar på norska].
Roligt att Alexandra, Annie och Berta Edelfelt "haft utbyte" av Bangs försläsningar; modern har frågat vad man anser om Bang i Danmark; enligt Edelfelt anser man att Bang har stor talang, men finner honom lustig; Edelfelt citerar Pietro Krohn: "Jeg kan ikke lide hysteriske mandfolk" [på danska]; Bjørnson anser lika; i Köpenhamn umgås Bang med sina likar, "små magra pessimister"; inte konstnärer, Krohn eller Benzon, eller skådespelarna vid Det Kongelige Teater.
Paris. d. 26 April 1885 26. huhtikuuta 1885
Som svar på något modern skrivit, konstaterar Edelfelt: Herman Bang producerade ett konstverk då han talade, han hade rätt att kräva uppmärksamhet av publiken; vad hindrade fru Linder och Konni Zilliacus att gå ut om de inte lyssnade?; Bjørnson konstaterade om Bangs senaste bok: "talentfull men svinsk", svinaktig; Edelfelt om fru Linder och Konni Zilliacus: bara svinaktiga.
d. 16 maj kl. ½ 5 e.m. 16. toukokuuta 1885
Edelfelt var bjuden till Ekelunds tillsammans med Bjørnson, men hade tidigare accepterat en inbjudan till Hoskier, som är dansk släkting till general Appert; han hade dock velat höra friherrinnan Mimmi och Bjørnson tillsammans.
Edelfelt skulle inte förundra sig om Bjørnson tagit friherrinnan Mellin för en "nordisk kämpekvinde"; Bjørnson intresserar sig bara för sedlighetsfrågan.
Paris d. 15 januari 1886 15. tammikuuta 1886
W. Runeberg har arrangerat Topeliusfest i Palais Royal: Bjørnson, Lie; tal av dem och Söderhjelm.
Bjørnson talade om Norge, vänstern, Garibaldi, Paris, Runeberg, Topelius, lövskog och fågelsång.
Bjørnson läste upp några nya vänsterpolitiska dikter och höll ett tal för Finland som fick Edelfelt att torka tårarna i servetten.
Paris, onsdag d 27 jan. 86 27. tammikuuta 1886
Bjørnson har varit på visit hos Edelfelt med barn och fru; Bjørnson har upptäckt Edelfelts specialitet: luft.
Bjørnson läser upp sina nya dikter för Edelfelt.
Bjørnsons son som bor i Tyskland har "fel i bröstet".
Paris d. 28 april 86 28. huhtikuuta 1886
Meyer Söderhjelm har berättat att fru Runeberg är arg på Edelfelt för att han i ett brev till Tavaststjerna har skrivit att fru Runeberg tycker att Tavaststjernas dikter är dåliga, medan Bjørnson tycker att de är bra; varför skriver Tavaststjerna sådant till Runebergs? Söderhjelm menar att Edelfelt ska stå för sina ord.
Edelfelt har bara citerat för Tavaststjerna vad Bjørnson sagt om fru Runebergs uppfattningssätt, inte hennes egna ord.
Paris, tisdag d 18 maj 86 18. toukokuuta 1886
Hälsningar från Bjørnson och Lie som firat [Norges nationaldag] 17 maj igår; Edelfelt kunde inte följa med dem, eftersom han väntade på en modell.
Paris d. 1 februari 1887 1. helmikuuta 1887
Edelfelt var föregående dag hos W. Runeberg, som har gjort en byst av Bjørnson; bysten liknar inte.
Paris d. 12 maj 87 12. toukokuuta 1887
Bjørnson blev så betagen av Ellan de la Chapelle att han bara talar om henne; Edelfelt förstår det, men inte Bjørnsons omdöme om Julia de la Chapelle som Bjørnson kallar en fin och klok människa.
Paris, måndag 7 maj 88 7. toukokuuta 1888
Edelfelt är nyfiken att läsa om Bjørnsons föreläsningar i Helsingfors [i maj 1888].
Hoppas att Alexandra, Annie och Berta Edelfelt träffar Bjørnson; måtte han inte vara för omringad av "tjocka Thyror, fru Aspar, Kurténar, Viktorer, Heikellar".
Alexandra, Annie och Berta Edelfelt ska försöka bjuda Bjørnson på middag hem till sig; han skulle säkert vara förtjust över att äta bättre mat än man annars kan få i Helsingfors och i litet sällskap; Mari lagar god mat.
Paris, söndag 13 maj 88 13. toukokuuta 1888
Edelfelt skulle gärna ha hört Bjørnsons föredrag i Helsingfors.
Det var ledsamt att kvinnoföreningskvinnorna "slog embargo" på Bjørnson i Helsingfors så att Alexandra Edelfelt inte fick "rå om honom".
Paris 17 maj 88 17. toukokuuta 1888
Edelfelt tackar för Alexandra Edelfelts roliga brev om Bjørnson.
Edelfelt har läst i tidningen om Topelius och Neiglicks tal för Bjørnson, och om Bjørnsons rörelse och entusiasm.
Det var tur, konstaterar Edelfelt, att det inte bara var fennomaner på festen för Bjørnson, och att de som var där som t.ex. Rein hedrade sig.
Edelfelt hade gärna varit med när Alexandra Edelfelt satt mellan Emilie Bergbom och fru Asp på festen för Bjørnson; Edelfelt föredrar den förra av de två damerna; han hoppas Alexandra Edelfelt hävdade den Edelfeltska intelligensen.
Det var roligt att höra att Berta Edelfelt var så ivrig över Bjørnson; vad sade systern Annie, undrar Edelfelt som är nyfiken över intrycken från festen.
Edelfelt undrar varför inga adelsmän var på festen för Bjørnson, vad hindrade Wrede och de andra?
Edelfelt är glad att Topelius talade bra på festen för Bjørnson, att han inte var en sådan "nahjus" som han brukar vara.
Edelfelt kan föreställa sig "tjocka Thyra" i "kejserlig kunglig ståt" på festen för Bjørnson; hon hade väl Maria Stuarts krage och svärtade ögon.
Paris 11.4.90. 11. huhtikuuta 1890
Ellan och Edelfelt följer intresserat Tolstojs "Kreutzersonaten", som kommer ut som följetong i Figaro; Edelfelt: krasst och rakt på sak i könsfrågor och äktenskapsfrågor och mera logiskt än Bjørnson; Tolstoi skriver saker som är tusen gånger tänkta, men aldrig förr sagda; det finns mycket ryskt i romanen; läkarna påminner om Buistroff.
Ospedaletti 1sta Mars 1891 1. maaliskuuta 1891
Hon har varit mycket i Norge och har öfversatt några norska barnböcker till engelska. känner derför till Björnson och Ibsen lika bra som vi. Hennes bror har en villa i Norge och en liten pojken som är född der och heter Erik. Hennes barn känna sig derför mycket hemmastaddamed vår Kicki.
Kjobenhavn 14 juni (onsdag) 1893 14. kesäkuuta 1893
I afton skall jag träffa Björnson Björn, hans son och fröken Oselio hos Bissens. – Det är nu 7 eller 8 år sedan jag såg Björnson sist.
Torsdag d. 15 juni 15. kesäkuuta 1893
I går var jag hos Bissens der hela familjen Björnson var Gamle Björnson frågade så mycket efter Mamma och systrarna och min Kone, frun likaså. Björnson tog mig rigtigt afsides för att "tale om gamle tider" om den aftonen i ateliern och så slutade han med "Ja, det är en begavet och nydelig Moer Du har, du, – jag glemmer henne icke. – Han fann mig densamme som förr – "kun solidere" till själen, icke till kroppen. Han talade mycket och ofta, och lyckligtvis ej alltför mycket om politik. Det var roligt att höra honom igen så der i tagena.
Lustigt är det att se hur han skänker Björns nya kärlek, fröken Oselio sin välsignelse (fröken Oselio heter Aas på norska, jag känner henne sedan gammalt från Paris – stor talent ypperlig röst, simpel, påminner i detta som i annat om Kristina Nilsson). På samma sätt har B. Björnson med tvärsäkerhet förklarat att fröken Fich, den gamla galanta'n som han sedan gifte sig mig – Lindeberg tror jag hon hette, och nu Oselio var den "eneste rigtiga" Gifter och förlofvar Björn sig 10 gånger till, så är det skäl att antaga att sammefaderliga välsignelse står till buds. – Björn var värdig och förälskad på samma sätt jag sett honom förälskad med alla de andra högtidligt, offentligt.
Björnson fadren lofvade ge ut dikter till julen: saa blir Du förnöjed, Edelfelt, som alltid siger att jag maa skrive Lyrik" – detta kom han ihog, och det står jag vid ty poet är han med Guds nåde som ingen annan i Norden nu. Om onsdag äro de här hos Krohns.
Stockholm den 28 juni 1893 28. kesäkuuta 1893
I går reste jag ut med mitt bagage till Djursholm och måste använda hela min energi på att ta ihop med detta från början så föga intressanta arbete. Men jag sade mig: du har gjort Pasteur, du har haft succès i år i Paris, och du kan måla – du är dessutom frisk och sund – det måste bli bra". Jag målade om det hela på 2 timmar – det blef mycket bättre i färgen, och effekten mycket mera koncentrerad, om också vid ommålningen något af det öfversinliga, som fans der förut, gick bort. Nu tränar jag mig för att måla bra i morgon – jag lägger mig tidigt och ber Gud gifva mig det lugnt jag behöfver, den "serenité" och glädje som äro absolut nödvändiga. Fru Susens klappande, en ung baron Klinckowströms jams och hela den onaturligt tonen af "snälla, rara, lilla" der i huset gjorde mig litet nervös – men oläsligt tar jag det som en hederssak att icke bli arg och att bara måla lugnt, och så gick det. När denna Klinkowström med den mest käringaktiga sopran föredrog ett poem af honom sjelf om Valhalla gudar och sköld mör och dylikt, och här V. P. förklarade att denna tomma färglösa smörja var af en stor skald, utan ironi, då jäste det i mig igen. Svår meter rim kors och tvärs, form utan hjertligt innehåll, utan blod i ådrorna o hvad det plågar mig. Jag kommer från Paris der det fins lif, man må säga hvad man vill, och jag hörde för några dagar sedan Björnson som också lefver lifvet, sitt eget, norskt och besynnerligt ibland, men lif är det ändå – och så komma in i denna oppstoppade-fogel-atmosfer sedan jag sett konstens och diktens fjäderfä i granna båglinjer draga förbi under Guds fria himmel – nej det var inte roligt.
Højfjildssanatoriet i Gausdal, söndagen den 9 juli 1893 9. heinäkuuta 1893
Som jag kan färdas här i Europa numera utan att träffa någon bekant under der första halftimmen af mitt uppehåll på ett ställe, träffade vi, straxsom vi kommo till Kristiania Octavius Hansen (höjer oläsligt advokaten) fr. Khvn. Otto Benzons svärfar med 2 dötre, som skulle göra en fodtur genom Norge. Vi voro litet med dem och O. H. förklarar nu att han som fordom varit en af Björnsons intimaste, nu begynt bli "lidt degoutered af ham" som politiker. Hela Bjsons prat om skilnaden mellan en agitator och en politiker förstod han ej. På grund af denna teori, tar han, agitatorn Björnson, till harapasset nu och låter politikerna reda ut konseqvenserna af hans läror – B. sade mig i Khvn. I ett trögt folk, som det norska, behöfs det en agitator som bara sätter sinnena i rörelse. Men detta är ju ytterst farligt och Bson har mycket på sitt samvete uti alla dessa dumma konsulats och flagghistorier, som kanske föra till krig innan man vet ordet af. Octavius Hansen sade dessutom att B.B varit så otroligt naïv, att han verkligen, på fullt allvar i höstas trodde att Sigurd Ibsen tvärt skulle bli utrikesminister, och få gage som sådan. Så trodde han vid bröllopet – nu blef Sigurd Ibsen emellertid ej norsk utrikes minister, och da blef Bargliot gal i hodet och så blef Björnson knusende vred på ministrarna som ej strax "grejede" saken. Emellertid sitter nu Sigurd Ibsen med fru på Aulestad hos brodren Ejvind Björnson som är gift med en rik bonddotter. De strålande litterära namnen och allt detta politiska kannstöperi lär emellertid ej behaga bonden svär fadren.
På hotellet i staden Kristiania upptäckte jag en qvart innan jag reste Henrik Ibsen sittande ensam först på Cafét sedan i läserummet der jag skref brefkortet till Mamma. Han satt och stirrade uf i rymden genom glasögonen – i svart tillknäppt lång redingote. Han liknar mycket porträtterna, är röd i synen och förefaller mycket liten. Men jag tänkte då jag såg honom, såsom sist då jag var med Björnson, på de många af mina skönaste stunder som jag haft genom honom. Poesi det är ändå qvintessensen af lifvet, och dessa norska poeter har så svängt om våra begrepp, så fylltvårt andliga lif med bilder att vi rakt ej kunna säga hvad vi vore om de dessa gubben "ej funnits till" Jag såg på Ibsens knubbiga hand och tänkte på att den skrifvit Peer Gynt, Aases slädfärd med Grane till Soria Moria slottet, Solveigs sang och – jag kunde ej se den längre ty min blick blef skum och jag satt der och tårades som en narr. Hade jag ej varit rädd för skandal skulle jag ha bedt lilla Kikuli, den lilla åsnan, se noga på den der gamla herrn, som är en stor skald, en sådan som Runeberg. –
Gausdal måndag 11 juli 1893 11. heinäkuuta 1893
Bland bekantskaper här har jag gjort en massa höjre grosserer bekantskaper. Alla äro höjre här och tala om venstre och Björnson och det rena Flag med största ovilja. Jag tycker de alldeles för litet uppskatta sitt eget. Nog tala vi om Ibsen och Björnson med mera aktning alltid.
Köpenhamn torsdag 25 okt 1900 25. lokakuuta 1900
Jag har träffat Mechelin, E Wolff och många andra landsmän. Vidare grefve Erik Moltke som berättade mig mycket om dem på Bregentved, Svendsen som talte om Finland med stor värme, min norske vän Grönvold som hade de befängdaste historier från Björnsons Aulested der han nu varit några veckor o.a. På e.m. skall jag gå till fru Holmblad och Brandes.
Paris 12 dec 1900. 12. joulukuuta 1900
Nog är det här Paris ändå en verld för sig. Björnson och Lie lär vara här och jag har ingen aning haft derom, Drachmann har varit här – ingenting vet jag och ingen har jag mött. Det är ändå annat än att gå på Esplinadsgatans tortoal! Der få man åtminstone veta hvem som har kommit till stan.
Paris 7 januari 1901 – måndag. 7. tammikuuta 1901
Till Björnson har jag icke gått nu emedan han varit sjuk – som jag tycker på beskrifningen, ett litet slaganfall – men är nu bättre. Han har börjat skrifva igen.
Paris 12 febr. 1901 12. helmikuuta 1901
I söndags var jag på frukost hos norske tandläkaren Heidé, som tyckes förtjena duktigt pengar, att döma af installationen vid Bd Haussmann. Det var för Björnsons, Langens, en norsk lärarinna fr Sievers och undertecknad – Björnson var rigtigt på sill briljantaste lynne nu då han slutat "Laboremus" "Nej, hvad jeg morer mig" och det var da den beste mad jeg har spist i mitt lif" och "den dejligste champagner" o.s.v. och så höll han ett tal om sitt nya stycke ett tal som räckte en halftimme, med stora gester så att den franske betjenten såg alldeles förskräckt ut. Men roligt är det alltid att höra honom, han är ändå en af de bäste talare i vår tid. Senare höll han ett tal också det långt, och det var till – mig. Ja, till Finland också, i anledning af mina fänrik ståls teckningar. "Der är ett träd i Indien, som skjuter högt till väders, men när det vuxit om de andra träden och grenarne bli tunga, böja sig dessa alltmera till jorden tills de nå den, och då slå de rot, fast och säkert, och trädet står som en äreport." – ja det var mycket vackert, och fru Langen gret, och fru Heide gret – . Och så talte han om Finlands kraft att föra hem sina söners tankar och så var det mycket vackert om ynglingen med barmen genomskjuten om Döbeln och den yngre generationen af kämpar – och Finland "detta namn som lyder som sang" – ja det är ej godt att dissikera ett sådant storartadt tal – jag satt också och bet mig i läppen. Och han sade att jag blifvit "sund och stark" och att jag skulle helsa mor och hustru och syskon och alla derhemma" och det lät icke som ett brefslut utan mycket pompöst så som han sade det. – Detta tal gick igenom hela registret af tonfall och känslor – det var alldeles glänsande och glödande framsagdt, och jag skall nog minnas det.
Fru Langen kan ej höra Finlands namn nu utan att bli utom sig – jag såg sjelf huru hon, som satt bredvid mig hos Heides darrade nervöst under fadrens tal.
Paris 24 febr. 1901 24. helmikuuta 1901
Innan dessa underrättelser kommit var Björnson här i går, rätt nöjd med den franska förvisningen. Han sade att de skulle ha två middagar, en för skandinaver och en för fransmän, att de tänkt bjuda mig, som "den felande länken" till den franska middagen men om jag ville komma på den skandinaviska – kunde jag komma på den skandinaviska som i går afton. Jag valde så mycket hellre den franska, som jag ej varit riktigt klar i min mage och fört diet dessa sistadagar.
Björnson var för resten intressant som vanligt – talte klokare än förr om germaner och latinare, men visade sig samma dåliga psycholog som alltid då han talte om Georges Clemeuceau, den han nu beundrar öfver alla andra. Hvartenda epitet om denne, som också jag beundrar, var, enligt min anspråkslösa mening alldeles galet. Deremot går jag in på allt som kan säger om Picquart. – "De fransmän, som känna och tänka som européer äro de första i verlden" sade han – men de äro ej många.
Björnson var mycket, mycket förtjust i Mme Menard Dorian – säg Bertha det! "Hon er dejlig, syns du ikke det?" sade han gång på gång. Jag undrar om han är der i kväll – jag skall dit på middag.
Björnson är ändå konstnär framför allt, mera än profet i Israël, och det håller jag honom räkning för. De unga litteratoriena har skicka honom sina arbeten och han läser dem. Han hade många utmärkt bra omdömen om deras konst – men då det gäller att bedöma menniskorna diktar han nya karaktärer på dem i ondt som i godt och då är det slut med psychologin. Han tyckas ha förtjenat mycket pengar på Over Evne i Tyskland.
Lördag 30 mars 1901 30. maaliskuuta 1901
Derefter kl. 12 på dagen i dag gick jag på frukost till Menard Dorians för Björnson (som nu igen är sjuk), så att han fick representeras af sin dotter Dagny Langen – Der voro Picquart, Georges Clemenceau och de andra.
Långfredag 1901 5. huhtikuuta 1901
I går afton var jag på afskedsmiddag hos Björnsons – d.v.s. han tänkte resa, men var ganska skral i går och reser ej innan han blir bättre. Han säger det är influenza men jag tror det är någon slags hjernöfveransträngning, ty han har arbetet mycket allt sedan det lindriga slaganfallet i somras. Mycket mild och vänlig var han i går, steg upp från bordet och gick och lade sig. Hans dotter fru Langen reser med föräldrarna till Venedig nu – fru Björnson är näml. stendöf och det tröttar honom att skrika – Han, Bj. tog mig afsides före middagen och sade mig mycket vackra saker att han alltid tyckt om mig, men aldrig så som denna gång – "du voxer stadig" påstod han, både som menniska och konstnär. Der voro en massa menniskor på five o'clock och så blefve vi bjudna på middag: tandläkar Heide, Paul Clemenceau med fru, den Schweitziske tecknaren Steinlen med fru och jag. Middagen var mycket rolig men Bj. Bj. var som sagdt trött.
Paris Annandag Påsk 1901 8. huhtikuuta 1901
Midt under det jag målade för Moltke i lördags kl. 10 f.m. fick jag ett bref från fru Thaulow som bad mig komma på afskedsfrukost för Björnson och med Drachmann. – Jag åt just ingenting – men Mamma skulle ha njutit af de 3 tal jag fick 1 af Björnson, 2 af Holger Drachmann. Björnson höll ett tal till "Nordens aand" och tre så olika representanter som undertecknad (han började med mig) – Drachmann och Fritz Thaulow. Han talte om Finland och "tragiken" som jag fått in i fänr. Stål, den största, den ädlaste tragik, ditt lands tragik" denna tragik som kompletterat mig och gjort mig djupare och bättre, sade han – Så Dachmann, lyrikern, rusets skald, ungdomen, hafvets – allt mycket vackert sagdt som endast Bj. Bj kan det och sist Värden Thaulow naturen, idyllen, bäcken som obekymrat om menniskornas öde och olyckor flyter fram under träden, och bara rinner och rinner och rinner – Vi gapskrattade, men Fr. Thaulow "riait Jaune" – Så höll Bj. ett tal om Paris och Dreyfussaken och rättvisan också så att man kunde sitta och gräma sig öfver att det ej Skrefs upp – och Så höll Dachmann att tal till mig – huru han känt mig för 23 år sedan, och då bara tänkt: hvis jeg nu var et pigebörn vilde jeg slaa damerna om den Fyr – och det var hans intryck under många år. Men nu såg han mig med streck och kors i pannan som lifvet ristat, som Finlands öde tecknat och så talade han om min tafla, Rosqvist i träsket som han sett i Filadelfia, "det bedste Billede der" som utstrålade hela Nordens poesi, och derför ville han dricka med mig som "man och digter" och ville trycka min hand för hvad jag gjort, utan att tänka på om han skulle vara "et Pigebörn" nej nu ville Holger Drachmann dricka med Albert Edelfelt. – Och så ännu ett tal till Finland som var ord och inga visor. "Det är hårdt att vänta, men man väntar aldrig för länge på seger, ty många tecken tyder på att Er sak skall segra.