Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

generalguvernör

Paris 27 nov. 1900 27. marraskuuta 1900
Efter frukosten kom prins Waldemar till mig och sade: Nå, Stemningen er vidvarende trykket i Finland? – Ja, hur skulle den icke var det svarade jag och så talte jag om B. och Plehwe, om tidningarnas indragning, och sade "jag hoppas att Kejsaren icke vet af att så lojalt folk som det finska alltid varit, ett så civiliseradt och arbetsamt folk, som just nu haft triumfer här vid verldsutställningen, behandlas på det viset! Lyckligtvis ha vi vänner, sade jag – och våra vänner i Danmark, kronprinsen och Kejsarinnan veta sanningen – "Oh, det er förfærdelig sørgeligt"sade han flere gånger. Jag har fått en viss vana att tala i den finska frågan och det går som ett flytande vatten – dessutom blir jag alltid arg, när jag tänker derpå, och då få orden mera eftertryck. – Alla prisade den finska paviljongen som en af de vackraste och originellaste på hela utställningen. – Går stormen öfver, på ett eller annat sätt så ha vi genom denna pröfningens tid vunnit enormt – vi äro nu mera kända i Europa är någon annan liten nation, och ingen finnes som har penna att gifva de storryska publicisterna och Pobedonostyeff rätt.
Måndag 18 febr. 1901 18. helmikuuta 1901
Har ni läst om åtgärderna i Capkalonin? – Och detta är det fria England, som nu imiterar alla Bobrikoffar och Gurkor i öster Jag skickar ett utklipp. Hvart ta vi vägen om detta allt fortgår! Är icke menskligheten nu förryckt så vet jag icke hvad vanlig dårhusmässighet är.
Paris 24 febr. 1901 24. helmikuuta 1901
Ack hvad jag tänka på Er när den politiska horisonten börjar mörkna – måtte vi bara ha tålamod några år ännu, Jag är säker om att det blir någon ljusning, ty alla ryssar jag träffat mena att alla dessa våldsåtgärder äro onödig och dumma. Svjet och Novoje Wremja, Pobenonostzeff och andra kunna ju ej vara vid makten i evighet. Det är ju visst sannt att ryssar prata mycket, men icke en har gillat lefvernet i Finland och Bobrikoff, – kanske de ljuga! Troligt är dock att de i grunden äro likgiltiga så länge de sjelfva, personligen, icke få piskrappen. Men omöjligt, absolut omöjligt är det att döda den finska nationen och den finska anden och det finska fäderneslandet numera – så djupt och fast äro dessa begrepp rotade. Och rikskonseljen har ju uppskjutit behandlingen af värnepligtslagen – det är ju också ett godt tecken och bevisar att de ha litet skrupler i alla fall.
Lördag 30 mars 1901 30. maaliskuuta 1901
Häromkvällen var en firning på Svenska klubben för alla dem af klubbens medlemmar som blifvit dekorerade: 24 stycken. Jag var kucku och alla trähandlarena kallade mig hr Kommendören. – (ordnarna buros i naturlig storlek). Underligt är det med svenskarnas stora loyalitet – vi ha alldeles förlorat hela den vokabulären. Baron Beck Friis höll festtalet, och der ingick sådant som: då vi nu samlats att gemensamt glädjas åt dessa nådevedermälen och vår djupt kända tacksamhet mot våra konungar och franska republikens president (ty en del hade fått vasan och dannebrogen dessutom). – Der var en grefve Bonde bror till Lulas man. Nog är det underligt att grefvarna Bonde nästan skryta med Hugo Standertskjöld och hans rikedomar – "en slägtinge, som vi vet att herr Edelfelt känner mycket väl! – Det roligaste på hela historien var en ung, stor norska, fr. Dahl, sångerska, som på enträgen begäran uppträdde i egna, komponerade monologen, med en komisk kraft som man mycket sällan ser hos en ung flicka – mycket, mycket bättre än fru Petterson Norrie – och så uppträdde hon på norska, danska (som föredrag hållande folkskolelärinna, ypperligt) och svenska (frödingska saker) lika bra på alla språk – Hon var dråplig – med något godt och gammalt bekant i de stora runda ögonen. Jag har sällan skrattat så godt som då. – Lyckligtvis slapp jag att hålla tal, då generalkonsul Nordling, ehuru blott officier, var vice ordförande i Klubben. – Ja de ha ett bråk med sitt ceremoniel, men de ha ingen Bobrikoff och derför god tid att tänka på sådant der
Paris 21 april 1901 kl. 11 ½ på aftonen. 21. huhtikuuta 1901
Och jag vet att så ledsamt det än varit att vara långt borta hemifrån isynnerhet sedan jag fått veta att Mamma varit sjuk, så har jag dock känt mig så innerligen lycklig vid mitt arbete denna vinter. Jag har ju kommit till den ålder att jag måste göra upp en slags plan för lifvet, och jag har kommit till den absoluta öfvertygelsen att det bästa sätt att gagna mitt land jag har är det att söka blifva en god konstnär. Jag har under de senare åren lidit mycket af att jag icke fått vara mig sjelf, att jag gått upp i saker och ting som varit mig främmande – att min vilja varit god, ty jag har alltid försökt, men att jag icke varit i mitt element, bortkollrad som jag varit af en del konstnärsrörelser hemma som kunna vara ypperliga för andra, men ej för mig – Och så Bobrikoffismen och allt eländet hemma som visserligen kunnat sporra mig till fänr. Stål men som laga sordin på det jubel, man måste känna då man tar penseln i hand! Men denna vinter har jag kännt mig som fisk i vatten, färgerna ha kommit af sig sjelfva det har varit så roligt att måla att tänka på detta, att teckna om aftnarna, att inga fröjder på jorden d.v.s. yttre fröjder, teater god mat, tillfridsställd snobbighet ett ögonblick kunna ersätta detta.
Paris 22 april 1901 22. huhtikuuta 1901
För resten börja ryssarne sjelfva och säga att det Bobrikoffska regementet är den största faute som regeringen kunnat begå. Jag har träffat många här och alla säga de detsamma. Den lilla dumma och små fnoskiga Demidoff den yngre sade att "la société" i Pburg har starka sympathier för Finland nu – det betyder ju ingenting ty ingen annan än Pobbe och knutpiskan betyder något nu derborta – men det är ändå ett tidens tecken.
Paris 24 april 1901 24. huhtikuuta 1901
Ack om jag rigtigt kunde få reda på huru Mammas nervsvaghet skall behandlas – skall man tala gladt eller skall man "humma" som professorskorna i tengströmska gården? Jag vet att Mamma innerst inne har så mycket raskhet och lefnadsmod ändå, att man icke kan tänka sig några Bobrikoffar, huru elaka de än äro, som kunde få bukt med dem. Och vi skola inte ge oss – hela hemligheten med styrkan ligger ju i denna sjelfsuggestion att man icke kan öfvermannas. Det värsta är med tidningarna och Kitaigorosoffski eller hvad han heter – Skulle det icke vara roligt för Mamma att komma litet vesterut för en del af sommarn åtminstone, se blå-gul flagg och slippa se hela tartariet och stora mongoliet på en tid?
Paris 29 april (måndag) 1901 29. huhtikuuta 1901
Nu hoppas jag 1o att jag ofta får underrättelser om Mammas helsa 2o goda underrättelser. Mamma skall snart bli rigtigt rask, icke sannt? och så dra vi alla till Vester eller söder och så glömma vi Bobrikoff, icke sannt? Tusen helsningar från Mammas Atte.