Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

son till Michail Volkov och Sophie Manzey

Lähteet

Ei lähteitä

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Volkov
Cannes 16 april 1891 Hôtel Paradis 16. huhtikuuta 1891
Etters och Manzeys tycka pojken är enorm – han är också två gånger så stor som deras lilla Kohatschka, fastän denna har mera verldsmannasätt än vår tjocka blonda palt. Den pojken, vår, är mig till bra stor glädje nu när han är frisk och rosig och rolig igen. Han talar Svenska med många engelska ord i – inte är det något fulländadt akademiskt språk, och inga särdeles komplicerade ideer heller, men jag förstår honom så bra. Han har nu börjat sluta att rita Soldater äro nu hans allt annat uppslukande intresse – och han sitter timtal och leker med sina träsoldater, sedan har först med stor omsorg brutit armar och bössor och fötter af dem allesamman. –
Cannes fredag 24 april 1891 24. huhtikuuta 1891
På Santa Maria var jag i går Ellan for på morgonen dit med pojken och denne trifdes så bra der, att han på inga vilkor ville tillbaka hem – Han blef der derföre med sin bonne till kl. 5 – Jag blef orolig och gick efter honom men mötte honom i porten, stadd på hemväg. Han hade varit mycket munter och hemmastadd der, genast slagit embargo på allt som liknade Soldater bland lilla Volkoffs leksaker – klappat och pajat lille V, talat med alla mycket oförskräckt och gjort komplimenter öfver maten vid frukosten. "What a lovely soup" har han sagt om en höns buljong som han fick vid afskedet hade han tagit farväl af damerna, gjort en stor bugning och en gest med båda armarna och sagt "Good bye, ladies". – Han är mycket herrligt som synes – betydligt stolligare än lilla Volkoff men det gör ingenting. De två kunde ej tala med hvarandra – den ena bara ryska, den andra engelska och svenska, men de hade roat hvarandra med att kittla hvarandra i halsen och nacken
Lille Volkoff skäms bort, tror jag, på allt sätt. Jag blef häpen i går då jag såg att han fått, för att måla, en fin Rowney aquarelllåda, en sådan som jag aldrig tyckt mig ha råd att lägga mig till, en sådan som kostar 50 à 60 frcs. En kista med leksaker har skickats till Petersburg. Vår pojke får ej bli annat än en enkel man. Tills vidare har han ej några dyra leksaker, ingenting som kostar öfver 1fr 50. –
Här medfölja några fotografier – misslyckade ty min ofta klandrade apparat är ej god, "ljussvag" skulle Daniel säga – På en af fotografierna skrattar han – hurra för da Mama Edelfelt" Mamma kan se hur stor han blifvit. Han är nästan ett hufvud längre än lilla Volkoff, hvilken dock är äldre än han. Han frågar alla dagar efter "Da Mama och auntina. Fotografierna äro tagna af mig här i hotellets trädgård Ni kan se hur utmärkt rikt och sydländskt här är – så när som för temperaturen.
St P.burg onsdag morgon 1. tammikuuta 1893
så foro vi till Etters – de voro djupt nedslagna öfver Sofi Wolkoffs pojkes sjukdom han tyckes nästan öfvergifven af läkare. Schura Nu också dålig. Någon middagsbjudning kom ej i fråga under sådana omständigheter – i dag skola vi gå till Gossarne på aftonen. Koki är i Rom, och fru Etter är orolig för honom ty koleran lär grassera i Italien. Alla frågade de de mycket om Mammas sjukdom och skrattade hjertligt åt friherrinnan Borns uppmuntrande tal. Lily skulle på aftonen sjunga hos de andra Heydens. De frågade Sparre mycket om Mannerheim naturligtvis –
Paris fredag. 1. tammikuuta 1893
Jag var bjuden på middag till Volkoffs i dag, men fröken Grieser var just nu här och bad mig komma före middagen nu på dagen, emedan gossen, som i tisdag var jemförelsevis bra, nu blödt så mycket igen att läkaren beredt dem på det värsta om blödningen började i natt igen. Det är rysligt synd om dem. Hans ådror lära aldrig ha varit rigtigt nomala – att de äro ytterst sköra och att der redan finnes en lesion någonstans, är klart. Den stackars stackars Sofi V. – Kanske emellertid detta går öfver som de tidigare anfallen – Skrif ej något till fru Etter i alla fall. – Jag vet icke huru Jag skall tacka Gud för att ha en så frisk liten gossen jag – utan fel och skavank, tills vidare åtminstone –
lördag 1. tammikuuta 1893
Lyckligtvis mycket bättre hos Volkoffs – Jag var just der – pojken satt och lekte i sin säng. Gud låte honom få lefva och bli bättre fortfarande –
Paris långfredag 93 31. maaliskuuta 1893
Wolkoffs äro här, bo Rue de la Paix med betjent, kammarjungfur, barnsköterskan och sällskapsdam (Fineluscha Grieser) Jag var der i förrgår afton. Gossen ser ej så dålig ut, fastän han är otroligt liten. Han var sjelfva artigheten och hon var sig lik, litet mera afstånd och med ett drag af ledsnad som allt mera accentuerar sig. Hvad deras lif ändå förefaller tråkigt och tomt trots de många pengarna.
Paris 10 april (måndag) 93. 10. huhtikuuta 1893
– Sofi Wolkoffs gosse är sjuk nu igen – ständiga mun och näsblödningar om nätterna. Dr. Bouchard ger dem hopp emellertid och säger att det bara är anemi. De stanna här ännu en månad. Helsa alla
Paris 14 april 1893 14. huhtikuuta 1893
I går var jag på middag hos Volkoffs – Bouchard säger att pojken är bättre nu. Vi gingo på Teatern men midt i andra takten fick Sofi V. ett bref från Anna Griser, som kallade henne hem – pojken hade vaknat och skrek. Mischa gör ingenting här, har inga intressen och tiden blir honom lång. Stackars liten.
Paris 20 april 93 20. huhtikuuta 1893
– I förrgår var jag på middag hos Volkoffs igen, fastän jag icke kände mig rigtigt rask. De voro oroligare nu igen, ty pojken hade litet feber. Han är vaxblek men temmeligen munter ändå – Visserligen har jag sett honom endast sitta vid ett bord, så att jag kan bedöma hans rörelser då han blödde som mest om nätterna kunde han alls icke gå. De äro båda (Wolkoff och fru) mycket förbittrade på Buistroff, som enligt deras mening icke gjort allt hvad han skulle ha gjort för gossens helsa.
Jag har skrifvit till fru Etter angående Sofi Wolkoff och hennes gosse – men hvad betyda mina meddelenden i denna sak, som endast läkare förstå sig på. De komma att stanna här så länge det är varmt och vackert.
d 5 maj 1893 5. toukokuuta 1893
Hos Sofi Wolkoff var jag häromdagen. Hon sitter hela dagen med gossen i Boulognerskogen – Han är bra vaxgul, hennes gosse, isynnerhet äro händerna alldeles genomskinliga – Gud låte honom få lefva ändå – Hon skulle sörja sig till döds om han togs ifrån henne. Hennes Mischa är ju rätt vänlig hemma, men otroligt loj och lät. Han har satt lättjan i system, förklarar den såsom menniskans förnämsta rättighet och mål o. d. för resten försvarat han all slags reaktion – censur bl. a. – Jag ger mig aldrig in i diskussioner med honom – men vår ömsesidiga utmärkta artighet gör lifvet oss emellan mycket drägligt. – Hvarför hon tvärt emot fadrens vilja tog honom begriper jag ännu ej – alla andra skäl har hon lätt kunnat kull resonnera, men detta att utan någon oläsligt och häftig kärlek, just göra det som hennes far och bästa vän minst ville – det förstår jag som sagdt ej. – Der är något obegriptigt, något af "den grymme turken" som Morbror Gustaf sade, i detta.
Paris 10 maj 93. 10. toukokuuta 1893
På eftermiddagen gick jag omkring med grefvinnan Moltke, fru Torneblad och hennes dotter Signe – (Mamman har kommit och blir här till månadens slut) fru Holmblad från Göteborg [med blyerts:] Köpenhamn och Mme Artôt. – Stackars Sofi Wolkoff kunde ej komma emedan hennes gosse oläsligt igen blöder hvar natt och är mycket skrabbig. – Emellertid gick jag till dem och blef emottagen som en räddande engel, ty deras lif är ju ej omvexlande, och sorgligt till. De höllo mig qvar till middag, och så på aftonen var jag af Mme Artôt bjuden i hennes loge på Valkyrian – det var en väl änvänd dag icke samt, för en som haft influenzan
– Håll detta bref så att Ellan kan få läsa det – hon blir nog intresserad af Salongsnyheterna. Alla fråga efter henne och sade i går: C'est Mme E. qui serait Contente – quel dommage que'elle ne sont pas ici" Gud ske lof att hon blir bättre, att Kikuli får vara frisk (hvad jag tacka Gud derför när jag ser de stackars Volkoffs elände) och att ni alla mår bra.
Paris lördag 20 maj 1893 20. toukokuuta 1893
– Ja de stackars, stackars Volkoffs Manzeys. Jag har varit der ofta och har sett dem förtviflade – ehuru jag icke finner pojken se ut som en döende. Han sitter och leker, småler, pratar – gulblek visserligen men liflig och alls ej abottu så som t. ex. Kikuli var i Italien. Och Bouchard som icke kommer så ofta, så samvetsgrann han ändå är – det tycks mig vara ett godt tecken. Sofi V. var ledsen på mig för att jag ej varit der på 7 dagar – kunde jag veta att pojken just då blifvit värre? Hon är nervös till ytterlighet, gråter och skrattar om hvartannat, men säger att hon dör eller går i kloster om hennes enda skatt i verlden, den pojken, dör. Pojken tycker mycket om mig fastän jag bara han tala några ord med honom – men Jag har ritat soldater och hästar åt honom då och då och så tycks mitt ansigtet behaga honom. I går var jag der och såg fru Manzey som var mycket pessimistisk.
Under de dagar Sparre varit sjuk (han blir, såsom doktorn sade) frisk i morgon) har det varit ett öde med de tusen menniskor som sprungit här. Så kommer min berliner vän Leistikow och annonserar jublande Gerhard Hauptmanns ankomst som i dag – Jag har låtit säga att jag är sjuk, jag kan ej, jag kan ej med detta skick med alla midt under Sps sjukdom och med tanken så lilla Wolkoff. Dit skall jag i dag i gen. –
Paris 29 maj 93 29. toukokuuta 1893
Volkoffs reste i går till Schweitz; och Jag var hela dagen, (så godt som), hos dem. Jag tror att Schwitz skall vara bra och bättre än Paris för dem ty här blef isynnerhet den stackars Sofi V. alldeles galen af nervositet. Hon hade ej varit ute på 14 dagar, och dödoron och bullret på gatan gjorde henne alldeles besynnerligt. Hon gret och skrattade om hvartannat så att det gjorde en ondt att se det. Gossen var bättre nu, annanrs hade Bouchard ej låtit dem resa. Jag öfverlemnade henne en magnifik bukett efter att i sista minuten ha följt henne på Salongen som hon nödvändigt ville se. Det är djupt tragiskt med henne, och då hon säger att hon är djupt olycklig är det minsann ej lek. Ibland hoppas hon och talar om hur hon skall göra när hennes gosse blir stor – och så komma de dystra framtidsutsigterna igen. Hon vet nog hur illa det står till, men hoppas ändå, ty Bouchard har en patient 16 års pojke som lider af samma sjukdom och som troligen blir räddad.