Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk författare och journalist

Stockholm d. 9 november 1879 9. marraskuuta 1879
Edelfelt läste Alphonse Daudets senaste bok "les Rois en exil".
d 21 dec 1880. 21. joulukuuta 1880
Gunnar Berndtson saknar schwung; Edelfelt känner väl till naturer som inte är som han, han kan hålla av dem, men aldrig bli förstådd av dem; föregående dag kom de inte på litteratur: Émile Zola, Alphonse Daudet, Gustave Flaubert, Honoré de Balzac, Victor Hugo, Voltaire så till romare och greker och sist till Homerus; Alexandra Edelfelt ser att han riktigt skrävlade om allt; på morgonen hade han i tre timmar pratat om dessa saker med Pascal Dagnan och Gustave Courtois; det verkligt konstnärliga, som gör att Flaubert är artist, då Zola inte är det, som ställer Victor Hugo i främsta ledet trots all dårskap, tycktes vara hebreiska för vännen Berndtson; i förståndiga människors ögon är man blixtgalen då man ställer högre frågor än mat och dryck, kläder och föda och sin ekonomiska framtid; är man inte själv skald då man tänker och känner varmt, även om man hindras att uttrycka tanken klokt, den inspiration som är det härligaste och lyckligaste på jorden, och som Alfred de Musset avser då han skriver "ce petit battement de coeur que je connais si bien" [denna lilla hjärtklappning som jag känner så väl].
Onsdag d 16. febr. 1881 16. helmikuuta 1881
Ack hvad jag ofta känner det på samma sätt som Mamma vid läsningen af fransk litteratur – samma förargelse öfver att det icke skall finna den sunda jemvigt som gör så godt hos t.ex. Runeberg. Det skulle oftabehöfvas blott en enda varm, klar solstråle för att göra en bok förträfflig och ge den rätta färgvalören åt alla de irrbloss, elektriska ljus och talgdunkar som författaren låter de upptänder. Fröken Augusta! Ja någonting sådant finnes ej i den franska litteraturen, Gud vet om någonting sådant finnes i verkligheten men hon kunde finnas hos oss – hvarföre icke äfven här? Jag tycker att menniskorna äro sig så fullkomligt lika – och tycker det så mycket mera som jag nu ej mera stöter mig vid seder och bruk och en del åskådningssätt som i början låter oss tro att det ännu finnes skilda, fiendtliga, i grunden olika racer i Europa. – Men olyckan med den franska litteraturen är att den göres uteslutande i Paris, att den skrifves för en blaserad, upphetsad publik, som ofta glömt hur naturen ser ut och som mera hört talas om än egentligen känt "le clocher de son village". Alph. Daudet har skrifvit några provencaliska nouveller som ha denna intima, varma prägel, och ofta återfinnes i hans böcker någon strimma af sol och ljus men så kommer åter pariser dimman med de fina grå tonerna, fina visserligen men – grå. – Men med allt detta känner man sig aldrig i den franska litteraturen så "på landet" som t.ex. med Fritz Reuter. Det är alltid parisarn på landet som dumt och sjåpigt hänföras af höns och kalfvar, men som icke förstår att inandas den friska sunda luft som finnes derute. – Fröken Augusta är verkligen den allra vackraste typ som man kan tänka sig. Jag läste just om Julqvällen – hvad hon är söt, elegant comme il faut, gammal adel tillika, icke sant? – Hade Al. Dumas någonsin haft en sådan inspiration i sitt lif så kunde han ha blifvit stor, nu blir han det aldrig. – Musset är jag rent af arg på nuförtiden. Dessa verser skrifna af en, visserligen snillrik petit crevé efter en orgie, förarga mig trots deras skönhet, eller kanske just för deras skönhets skull, just derföre att så mycken makalös form, så praktfull färg blifvit slösade på falska och upphittade känslor.
Paris d. 31 Mai 1881. 31. toukokuuta 1881
I går på förmiddagen hade jag en intresant séance. Jag tecknade nemligen Alphonse Daudet, som med mycken artighet ställt sig till min disposition. Han hade reda på hvad jag gjort och gjorde mig komplimenter öfver mina taflor i fjol och i år. Det är en liten mycket lurfvig herre med den allra vackraste profil, bruna ögon som genom den mest förryckta närsynthet (à la tajta – hans pincenez är No 2) se något blinda ut. Jag var hemma hos honom. Han bor borta vid Luxembourg, ganska enkelt. En massa skizzer och taflor af hans vänner bland målarne pryda salongen och arbetsrummet. Han är särdeles sympathisk, enkel och kamratslig, talar mycket men sakta och med en liten provencealsk accent.
Vi talte om Finland, om Ryssland om Turgeniev, som är en af hans intimaste vänner, om Sverige, om folkvisor, kommo derifrån till zigenare, Ungern, Brahms och Chopin. Då var han rigtigt i sitt esse och under det jag tecknade gnolade vi ömsom alla möjliga ungerska danser som vi ömsesidigt påminte hvarandra om. "Ack, den som vore kompositör suckade Daudet – . Så gingo vi tillsammans åt "les fils de famille" i Paris, dessa dumma, pösande borgare, som förpesta Paris.
Vi resonnerade hela tiden, och det var roligt att höra honom tala om sin ungdom, den sorgligaste, fattigaste, eländigaste man kan tänka sig – svält, utfattigdom, försakelser talade han om, men utan ostentation, mycket annorlund än t.ex. gubben Serlachius som gerna talar om och svär på att han lidit förbannadt".
Dagnan har en af sina varmaste beundrare i Daudet. "Il est tout jeune encore, ce vienard la, et vous, vous n'êtes pas bien vieux non plus – Jag sade min ålder. "Comme on arrive vite dans votre art" – "Mais monsieur, je suis très loin d'être arrivé". – En tout cas vous êtes en très bon chemin. – Han proponerade mig derefter att komma upp till honom, någon morgon.
Jag bad att få göra af honom en croquis skrifvande – "Ah ca, c'est une tragè-comédie; ma myopie me fait littéralement ecrire avec le nez". Jag har ändå trots pessimismen, bra stora sympathier för honom som författre. Dessa små, bitande skizzer äro för mig på ett helt annat sätt sympathiska än Zolas tunga, pösande bökande i lorten. Jag kunde ej hålla mig från att sjunga ut min hjertas tanke om Nana och en massa artiklar i Figaro som Zola förargat mig med på sista tiden, och Daudet kunde, som jag så väl förstod, ej annat än ogilla detta. Zola saknar totalt esprit, är alltid tung, trög och alls ej distingerad.
À propos Dagnan, så är jag allt mera förtjust i honom som konstnärstemperament Detta fina, obarmhertigt sanna, skarpsinniga i hans konst har något slägt tycke med Daudet – och hvilken Karl han är sedan – man kan se upp till honom!
Fredag 11 maj 1882 11. toukokuuta 1882
I lördag är jag åter inviterad på stor soirée hos Charpantier, Zolas och Daudets förläggare; Gambetta m.fl. brukar vara der.
Paris d. 15 maj 1882 15. toukokuuta 1882
I lördags var jag på en helt annan soirée – icke dansant – hos Charpentier – Daudets och Zolas förläggare. – Bl.a. voro der Gambetta, Daudet, Zola, de Goncourt, Puvis de Chavannes, Stevens Sargent, Cazin, Antonin Proust.
Daudet kom genast och komplimenterade mig öfver min tafla – frågade hvar jag varit så länge o.s.v. samt sade att han och Charpentier tänkt ge ut en illustrerad praktupplaga af alla hans verk – samt frågade om jag ville ta något af dem på min del – Dagnan och Bastien Lepage skulle också engageras. – Jag svarade naturligtvis att jag var en af Daudets varmaste beundrare och att jag vore ett otacksamt nöt om jag ej med glädje antog detta.
Vi talade sedan med Charpentier derom, och han bad mig tänka på le petit Chose och Nabab – Dagnan har redan gjort Fromont jeune et Risler Ainé.
Petersburg, tisdag d. 22 nov 82 22. marraskuuta 1882
bjudit Etters d.v.s. Vania Paul och fru Etter på theatern – efter eget val gå vi på Bouffes och se "la Mascotte" icke Daudets Jack på Th Michel. Fru Etter menar att man har tillräckligt af sjukdom och elände omkring sig för att ännu vilja se deraf på scenen.
Paris 18 dec. 85 18. joulukuuta 1885
Edelfelt skickade genom Nilssons bokhandel några böcker till julklapp; "Tartarin dans les Alpes", som är Daudets nyaste, illustrerad, åt Berta Edelfelt, två Kate Greenaway-böcker, barnbok med gamla franska barnvisor; åt Annie Edelfelt la Rochefoucaulds maximer, senaste halvår av tidningen Punch; har prenumererat på Punch för nästa halvår för Alexandra Edelfelt; de andra julklapparna kommer senare.
Paris d. 17 april 86 17. huhtikuuta 1886
Beskriving av Daudet, som säger artigheter som ingen tror på.
Edelfelt ska gå med Neiglick till Daudet.
Paris, Kristihimmelsfärdsdag. 86. 3 juni 3. kesäkuuta 1886
Alphonse Daudet har sagt någonstans: "la vilaine chose que la politique".
Paris d. 2 Januari 87 2. tammikuuta 1887
Man kan inte bli en bra skald då man heter Grandmougin; Edelfelt har känt Grandmougin i sin ungdom på restaurangen "Chez Anna", som Daudet beskrivit i [den självbiografiska romanen] "Le Petit Chose".
Paris torsdag, en vecka efter bröllopet och vår första dag i Paris 1. tammikuuta 1888
Edelfelt och Ellan anlände mycket reströtta kvällen innan till Paris klockan 19; formaliteterna på bangården tog en evighet och det var litet kusligt på den mörka och ruskiga bangården, sedan gav livet på gatorna och ljuset från butikerna det där "je ne sais quoi d'enivrant de Paris" [det där jag vet inte vad, en Parisberusning], som Daudet beskriver som "Parisine", en Parisstämningen, vilket gjorde både Ellan och Edelfelt glada igen.
Paris fredag 12 april 89 12. huhtikuuta 1889
Berta Edelfelt var förtjust hos Vallery-Radots igår; Vallery-Radot var rolig: talat om litteratur med en berest herre; Vallery-Radot läst ur sin bok om Voltaire och en satir om Franska Akademien som han skrivit långt före Daudet gjort samma sak.
Paris Lördag 15 juni 1895 15. kesäkuuta 1895
Epävarma yhteys Under början af veckan var jag rätt mycket ute och kom sent hem om qvällarne. I tisdags var det middag hos Mme Menard Dorian – Georges Hugo, Magin, Daudets, Clemenciau, Hellen, målaren (alla med fruar) Vallgren och Antoinette, och några löshästar som jag. Georges Hugo är mycket sympathisk tycker jag mycket mera än Leon Daudet som är vigtig och nervös. Emellertid är det roligt att vara vid ett så spirituelt middags bord, der alltjemnt konst och litteratur äro på tapeten. En niece till Mme Menard Dorian, Dora Dorian, gift med advokaten o. författaren Ajalbert är utmärkt vacker – hennes mor en halftokig rysk furstinna har nog gifvit henne litet fri steppnatur (som åt Wahlberg med de soliga ögonen). Vallgren är mycket i smörek hos alla dessa – G. Hugo har beställt af honom silfver bordsuppsatser, som han redan gjort, för resten. – Mme Menard Dorian är en ovanligt treflig vacker fru, – alldeles inne i konst och den af den "le dernier cri". – De känna till Skandinavien alla dessa menniskor mycket bra – utom resor till Norge och Köpenhamn, ha de också besökt Stockholm. G. Hugo reste till Stockholm på sin bröllopsresa under den värsta kölden i år.Och skandinavisk konst och Ibsen och Strindberg och de unga norrmännen känna de på sina fem fingrar. – L. Daudet och G. Hugo ha sin oläsligt Nouvelle Revue.