Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

dansk författare och konstnär

Paris d. 14 dec. 77 14. joulukuuta 1877
I förrgår var Edelfelt bjuden till en norrman Frits Thaulow, dit Holger Drachmann skulle komma och läsa upp sitt nyaste arbete: Derover fra gränsen.
Hos Thaulows var Holger Drachmann, Karl Madsen, P. S. Kroijer, Frants Henningsen, Groot, Laurits Tuxen, Olsen; alla är danska målare, som Edelfelt egentligen inte känner med undantag för Madsen, som är elev till Jean-Léon Gerôme.
Hos Frits Thaulow verkade alla känna till Edelfelt och hans tavla; Holger Drachmann läste bra sina skildringar från danska kriget.
Paris d. 23 Dec. 77 23. joulukuuta 1877
Edelfelt träffade en kväll Holger Drachmann och Karl Madsen hos "Anna"; de gick sedan till Edelfelts ateljé; Edelfelt hamnade i häftig dispyt med Drachmann, som menade att den medfödda naturen, ärftligheten, står över både den fria viljan och uppfostran; denna alltmer spridda lära hänger samman med "den förhatliga" predestinationsdogmen; Drachmann tillämpade teorin på folk och påstod att nationalitet var en nödvändighet, liksom krig, eftersom folk av olika raser aldrig skulle förstå varandra; han påstod också att en man aldrig kunde älska en kvinna av annan nationalitet eller ha en utlänning som riktigt god vän; "onatur" var Drachmanns förklaring på Edelfelts invändning att de bittraste krigen förts mellan brödrafolk och att hatet är livligast mellan bröder; Edelfelt medger att man ofta upptäcker skillnader med utlänningar, men att man alltid med glädje finner det mänskliga hos var och en, om han så än vore mulatt; danskarna är krångliga och kan inte med svenskar, norrmän, fransmän, italienare eller engelsmän; tyskarna framstår dem som de mest sympatiska och dem hatar danskarna ändå ända in i märgen.
Paris, andradag jul 1877 26. joulukuuta 1877
Edelfelt återkommer till dispyten med Holger Drachmann i förra brevet; han håller med om att den historiska utvecklingen (rasen), förfädernas historia och allt som rör det egna köttet och blodet har en förunderlig makt; det förklarar den exstas som svenskar och finnar erfar då de vid festliga tillfällen sammanstrålar och nämner trettioåriga kriget och 1808; hur man än resonerar så ryser Edelfelt då han hör Björneborgska marschen, Vårt land, Mandom mod och morske män, Värmlandsvisan.
Paris d. 4 maj 1878 4. toukokuuta 1878
Edelfelt gick till expositionen för att höra Pietro Krohns intryck av festen hos Patrice Mac Mahon, men Krohn skulle just ta emot danska kronprinsen och prinsen av Wales i sin avdelning; Edelfelt gick omkring med Alexander Beggroff och Holger Drachmann; de åt middag på den ungerska krogen Csárda; en ungersk nationalorkester, zigenare, spelade hänförande valser av Johann Strauss; de drack ungerska viner och åt Wienerschnitzel och kúlasch (en slags ragout, potäter och fårkött med fet sås), så att maror red honom på natten.
Paris d. 5 Maj 1878 5. toukokuuta 1878
Edelfelt har flere gånger ätit middag med Julius Lange, Holger Drachmann, Frants Henningsen, Thorald Brendtsrup och Pietro Krohn hos Richard i Palais Royal; Krohn och Drachmann förstår svenska, med de andra måste Edelfelt knaggla sig fram på danska för att bli förstådd; han skulle föredra att tala franska eller tyska i stället för detta tröttande "mesopotamiska språk"; då Brendstrup reser har Edelfelt mera tid att umgås med Krohn, som fram till dess tillhör fosterlandet och expositionen.
Paris d 4 Juni 1878. 4. kesäkuuta 1878
Pietro Krohn och Edelfelt var bjuden på en skandinavisk konstnärssoirée hos den norske målaren Christian Meyer Ross; Ross är så förskräckligt bildad, hygglig och väluppfostrad att det blev tråkigt; de satt hela kvällen och sjöng Heineska visor; Edelfelt och Holger Drachmann drog sig då och då bort för att skratta åt deras evinnerliga poesi och weltschmertz; svensken Carl Larssons dumkvicka skämt var visserligen riktigt uppfriskande; Edelfelt kan inte neka att han känner sig mera hemma med svenskarna än med danskar och norrmän.
Köpenhamn d 4 Juli 1879 4. heinäkuuta 1879
På kvällen hade Pietro Krohn arrangerat middag till Edelfelts och Gunnar Berndtsons ära; hans vackra bostad var smyckad med silverkandelaber, bordsuppsatser, blommor och vinbuteljer; det bjöds på hummer, kyckling, sallader, bakverk, ostar, desserter och frukt; bland de inbjudna litteratörerna, artisterna och vetenskapsmännen fanns Holger Drachmann, författaren Sophus Schandorf, journalisterna Otto Borchsenius och Frederik Hendrichsen, Ole Haslund, Kristian Zahrtmann, målaren August Jerndorff, konstkritikern Julius Lange och Krohns bror, rektorn Johan Krohn; det hölls många tal; Edelfelt höll ett hjärtligt tal till Krohn och senare på kvällen ett tal om den danska konsten, det senare smörja; Drachmann läste sin nya dikt om och emot universitetet; till formen var dikten ypperlig, Krohns bror och de två docenterna Lange var inte förtjusta över innehållet; Drachmann är utmanande i allt han gör och säger; det hölls många tal till Drachmann som ansågs vara den person som kan bringa till mognad den revolution som sedan några år börjat göra sig gällande inom danska litteraturen.
Kjøbenhavn d 21 november 79 21. marraskuuta 1879
Edelfelt anlände dagen efter Øhlenschlägerfesten; han såg festspektaklet med Aladdin och Holger Drachmanns förspel på Casino; "gubben" Adam Oehlenschläger är redan gammalmodig.
I dag har Edelfelt hört Holger Drachmann läsa upp dikter.
Fredrik Hendrichsen vill införa Edelfelts teckning till ”lilla genius” i Ude och Hjemme och Holger Drachmann ska skriva ny text.
Paris d 9 februari 83. 9. tammikuuta 1883
Björnson är dock alltid intressant – jag vet ej om han vore det i längden – tills vidare har jag haft rigtigt roligt i hans sällskap. "Jeg elsker dig, du ær ej som de Andre" säger han sjelf i sin dikt till Drachmann. Och det är något ofantligt varmt och ungt hos Björnstjerne B. Han talar och berättar så väl! Naturligtvis har jag fått ett godt intryck af honom emedan jag hört få menniskor mera förlöjligas och kriticeras än han, och sedan för det han varit så vänlig, kamratslig mot mig. Han har något så kraftigt, ungt i sig, något hvari bo igen känna det bästa af vår nordiska karaktär, att han åtminstone på mig verkar uppfriskande, glädjande.
Petersburg nyårsnatten 1883-1884 31. joulukuuta 1883
"Noch ist Pohlen nicht verloren" och jag är ung ännu – jag vill försöka. Jag tycker nu, i denna märkvärdiga natt, att det ännu ej är slut med mig, trots hufvudvärk och melankoli. – Jag har nyss läst de der novellerna af Drachmann, Schandorp, Jæcobsen m.fl., och jag känner på mig också jag, att jag fått något litet af denna gudagnista som gör en vanlig dödlig till en man, d.v.s till en frambringade skapande ande. – Tomma drömmar kanske – men det är dock dessa drömmar som med omotståndlig kraft drifva oss till arbete. Tanken på att blifva något, hoppet att frambringa något som öfverlefver stunden, odödligheten med ett ord – det är det ädlaste, det vackraste i vårt väsen. Gud gifver oss krafter till att lefva längre än den korta minuten, Gud gifve oss ett odödligt lif!
Köbenhavn, lördag d. 4 april (påskafton) 85 4. huhtikuuta 1885
Middag hos Emil Poulsen: Drachmann, Bentzon, Carl och Villiam Bloch, fru Hennings, Poulsens svåger och syster, länsgreve Rantzau med fru; skådespelare och författare.
Drachmann och Krohn har blivit ovänner.
Drachmann är karaktärslös och barnslig; manligheten sitter i "bomullsstoppningen" på axlarna och bröstet.
Edelfelt har alltid varit litet i fejd med Drachmann, som också nu undrade varför Edelfelt är så mycket i Paris; Edelfelt har kommenterat Drachmanns vistelser i Wien.
Drachmann är rolig med sina "flamländska funderingar", om Jan Steen, Ostade.
Kjöbenhavn d. 20 sept 89. Rosenvænget 20. syyskuuta 1889
I morgon ges Drachmanns "Det var en gång"; om lördag: "Iphigenia i Aulis" på Operan; Edelfelt vill höra den, eftersom Krohn övat in och scensatt den.
Köpenhamn Måndag (vet ej datum, sent, alltför sent i maj redan) 1894 1. toukokuuta 1894
Med Ellan har jag varit på theatern och sett på "det var en gang" – af Drachmann – Krohns makalösa uppsätting är ändå mera värd än Ds text.
Måndag 15 Okt. 94 hos Koki Etter Kbhvn 15. lokakuuta 1894
I afton skall jag gå på middag till professor Feilberg med Krohns och Drachmann – sedan många år har jag ej varit en afton med honom. –
torsdag d. 18 Oktober 1894 Bregentved Haslev 18. lokakuuta 1894
Till Ellan skref jag redan att jag måndag afton var bjuden på middag för Drachmann hos professor Feilberg. Det var verkligen underligt att se D. med familj – han var näml. kommen till Kbhvn till följd af äldste sonens konfirmation. Han läste upp en längre dikt – om honom sjelf naturligtvis, vacker i formen fornnordisk till innehållst. Men det var något i det hela som sade att han blifvit gammal, och det duger han minst till af alla. Han höll med ens under middagen ett vackert tal för mig, der han (mindre smickrande) jemförde mig med sig sjelf som vagabond och lösdrifvare – han trodde dock att han visste hvar jag var hemma – i finska folkets och mina vänner hjertan. Jag hade just läst förskrevet och kunde tala med honom om de herrliga lyriska sakerna der. Hans fru ser mycket vänlig ut hvitblond med rödt ansigte. Hvad den stackarn ändå måtte ha gått igenom! – Han skall resa tillbaka till Hamburg igen, troligen till – Edith! Är det icke besynnerligt att sådana der gamla hundar aldrig skola få nog af älskog? Och denna idealiska dyrkan för en caféchantant diva (ty hvart ord i boken är sant utom systerskapet naturligtvis)! Han talade om att vi vore galna om vi läte oss förbryllas af symbolismen och hvad det allt heter. – Symbolismen lefver ej länge, ty den är född utgammal – vi hade åtminstone blod i ådrorna." – Och när det blef fråga om Goethe, då var D. i sitt esse! – Han var mycket glad åt att jag skulle ta ihop med Fänrik Stål Det skulle ligga för mig, mente han. Krohn säger detsamma. "Det vill du göra briljant, bedre än Svenske Billeder" säger han. – Ack ja, allt är ju ej forloradt fastän jag råkat in i den här otäcka återvändsgränden med hennes porträtt, mod har jag, helsa har jag och jag känner mig alls ej gammal och grå ännu.
Berlin fastlagstisdagen kl. 9 på morgonen 1895 26. helmikuuta 1895
Något som frapperar här är den magnifika klangen som det skandinaviska namnet har – det är den allra största rekommendation att vara skandinav. De känna Ibsen Strindberg, Arne Garborg, Holger Drachmann lika bra som vi, de tala om de nordiska konstnärerna med en respekt som gå godt i själen.
Paris 12 dec 1900. 12. joulukuuta 1900
Nog är det här Paris ändå en verld för sig. Björnson och Lie lär vara här och jag har ingen aning haft derom, Drachmann har varit här – ingenting vet jag och ingen har jag mött. Det är ändå annat än att gå på Esplinadsgatans tortoal! Der få man åtminstone veta hvem som har kommit till stan.
Paris Annandag Påsk 1901 8. huhtikuuta 1901
Midt under det jag målade för Moltke i lördags kl. 10 f.m. fick jag ett bref från fru Thaulow som bad mig komma på afskedsfrukost för Björnson och med Drachmann. – Jag åt just ingenting – men Mamma skulle ha njutit af de 3 tal jag fick 1 af Björnson, 2 af Holger Drachmann. Björnson höll ett tal till "Nordens aand" och tre så olika representanter som undertecknad (han började med mig) – Drachmann och Fritz Thaulow. Han talte om Finland och "tragiken" som jag fått in i fänr. Stål, den största, den ädlaste tragik, ditt lands tragik" denna tragik som kompletterat mig och gjort mig djupare och bättre, sade han – Så Dachmann, lyrikern, rusets skald, ungdomen, hafvets – allt mycket vackert sagdt som endast Bj. Bj kan det och sist Värden Thaulow naturen, idyllen, bäcken som obekymrat om menniskornas öde och olyckor flyter fram under träden, och bara rinner och rinner och rinner – Vi gapskrattade, men Fr. Thaulow "riait Jaune" – Så höll Bj. ett tal om Paris och Dreyfussaken och rättvisan också så att man kunde sitta och gräma sig öfver att det ej Skrefs upp – och Så höll Dachmann att tal till mig – huru han känt mig för 23 år sedan, och då bara tänkt: hvis jeg nu var et pigebörn vilde jeg slaa damerna om den Fyr – och det var hans intryck under många år. Men nu såg han mig med streck och kors i pannan som lifvet ristat, som Finlands öde tecknat och så talade han om min tafla, Rosqvist i träsket som han sett i Filadelfia, "det bedste Billede der" som utstrålade hela Nordens poesi, och derför ville han dricka med mig som "man och digter" och ville trycka min hand för hvad jag gjort, utan att tänka på om han skulle vara "et Pigebörn" nej nu ville Holger Drachmann dricka med Albert Edelfelt. – Och så ännu ett tal till Finland som var ord och inga visor. "Det är hårdt att vänta, men man väntar aldrig för länge på seger, ty många tecken tyder på att Er sak skall segra.