Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

tysk författare

Lähteet

Antwerpen d. 19 November 73. – 19. marraskuuta 1873
En afton var Frédéric Matthæi, herr Schoultz och Edelfelt hos Carl Scriber: Scriber deklamerade sånger ur Nikolaus Lenaus Faust, Heine, Anastanises Grini [?]; Schoultz spelade violin och Edelfelt sjöng några svenska visor.
Paris d. 20 Januari 1875. 20. tammikuuta 1875
Edelfelt har inte läst något så rent, friskt och ädelt i den erotiska poesin som Johan Ludvig Runebergs Hanna; vad kan Alfred de Musset, lord Byron och Heinrich Heine, dessa tre "enfant du siècle" [barn av seklet] ge, som skulle lämna ett motsvarande intryck?
Paris d. 3 februari 1878. 3. helmikuuta 1878
Många tror att en sång är väl framförd då man varierar mellan att sjuga hårt och svagt; de flesta tror att det är poesi då de hör några rim och ord som hjärta och blomma; Edelfelt längtar efter en klar, redig känsla i poesi och musik, på samma sätt som en god teckning i måleri; bara om formen är så förtjsande som hos Heinrich Heine, Robert Schumann eller Frédéric Chopin kan man nöja sig med det "dunkelt tänkta".
Paris d 4 Juni 1878. 4. kesäkuuta 1878
Pietro Krohn och Edelfelt var bjuden på en skandinavisk konstnärssoirée hos den norske målaren Christian Meyer Ross; Ross är så förskräckligt bildad, hygglig och väluppfostrad att det blev tråkigt; de satt hela kvällen och sjöng Heineska visor; Edelfelt och Holger Drachmann drog sig då och då bort för att skratta åt deras evinnerliga poesi och weltschmertz; svensken Carl Larssons dumkvicka skämt var visserligen riktigt uppfriskande; Edelfelt kan inte neka att han känner sig mera hemma med svenskarna än med danskar och norrmän.
Paris d. 11 Juni 1880 11. kesäkuuta 1880
Det har varit ett elände med Carl Mannerheim och hans situation; Edelfelt vill inte tala illa om honom, men han har blivit trött på honom; Mannerheim har ingen karaktär, ingen fast vilja; Montgomery och Edelfelt har rått honom att resa hem och lida följderna av egna dårskaper; då man tagit fan i båten måste man ro honom i land; ibland har Edelfelt tappat tålamodet och sagt hårda ord, vilket inte hindrat Mannerheim från att komma tillbaka; begåvning betyder ingenting då den inte utvecklas genom ordentligt, manligt arbete; Mannerheim är liksom Karl Wetterhoff offer för den romantiska riktningen, i föraktet för det borgerliga, lättjan och medvetandet om eget snille; Edelfelt säger detta i förtroende; Mannerheim är som om han stannat i sin utveckling vid 20 år; han har kvar åsikter och funderingar från då han var student, sysslade med litteratur och dramatik, läste Alfred de Musset och Heinrich Heine.
Petersburg söndag 19 febr 1882 19. helmikuuta 1882
I går och i dag har jag läst mycket af Heine, som jag hittade i Pauls bokskåp – Jag vaknade neml. kl. 8 och de andra ha sofvit till kl. 12. Hvarföre, hvarföre läser man ej oftare och mera – icke romaner, men stora skriftställare. Det är ju ett så enkelt medel att med ens komma i rigtigt intelligent sällskap, äfven om det ej alltid är sympathiskt. Litet arg och förtretad som jag varit njöt jag rigtigt af Hs genompiskade elakhet.
Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
Vet Mamma, att jag funnit en synnerlig vederqvickelse i att om nätterna läsa – skalder. Victor Hugo, Milton, Heine (il y en a pour tous les goûts). – Det är ändå annat toista än detta ”hvardagslifvets K.” –. Kommer Mamma ihog det der lilla stycket ”Wandere” af Heine – den sista strofen slår mig nu igen som förr (sedan du hunnit bergets topp): Dort wirst du Selbst ein Adlerfart, Du bist wie neugeboren, Du fühlst dich frei, du fühlst: du hast Dort unten nicht viel verloren. – – Det är eget, att jag numera bra litet tänker på hvilka satser eller hvilken lefnadsåskådning en författare predikar. Det är geniet som mest gläder mig och all Heines bitterhet, elände o.s.v. gör nu alls intet intryck på mig men hans geni gör mig stark och glad. Verklig konst uppfyller mig alltid med glädje, bröstet vidgas, jag känner mig fri och erfar fysiskt denna outsägliga känsla af lycka och stolthet – hvarföre – ja det är svårt att förklara. – Jag vågar ändå ej säga åt någon annan än Mamma, hurudan fantast jag är – och Gud ske lof för att jag ännu ej är fullkomligt förfäad just af samma hvardagslifvets K. – Ack Mamma, Mamma, hvad jag känner mig lycklig då jag kan få sjunga ut, just och endast i Mammas sällskap, hela mitt hat och förakt för dumheten, och min beundran, min kärlek, min glöd för snillet! Detsamma har jag erfarit de få gånger jag ensam smugit mig på eremitaget. – Hvad dessa menniskor här äro sömninga, döda, utan kraft och utan energi. Jag är på vippen att bli lika som, ja värre än de, men det måste bli slut, och det skall bli bra igen.
Nyårsnatten 1882-1883 31. joulukuuta 1882
I dag hade jag bref af Paul Etter. De tyckas vara lika förvånade som jag öfver Saschas återkomst. Det är dock såsom ett tungt moln af ledsnad som kommer öfver mig genom deras bref. Schuras sjukdom – Saschas galenskaper – Lerchar, att det der är icke roligt. Jag säger ej detta af egoism, såsom den der ej vill höra talas om andras sorger då han sjelf är lycklig. men det är eller ej sorgen, det är det gråkalla underligt döda petersburgska, "le lent ennui” som kommer öfver mig. Och der finnas ju dock unga menniskor! I ytter måtta ha ju miljoner varit olyckligare än dessa Jacobsöner, och dock har andra, åtminstone någon gång i sin ungdom känt sig spänstiga, raska, unga, modiga. – Det är ingenting som jag fruktar så mycket som att blifva en "raté" halftalent och olycklig. Är man dum och förfelar sitt lif kapitalt, så inser man det naturligtvis icke – detta är fallet t.ex med Sascha Jacobson, den söte pojken, – är man klok, men genom lättja, svaghet och synd kommer ur gängorna så att man ej har någon samvetsfrid, då blir man en långt mera olycklig menniska, en kritisk, missnöjd, egoistisk Heine och Mussetfigur. Men Haiko skall bevara mig – hemma skall jag dricka arbetslust och friskhet i djupa drag – noch ist Polen nicht verloren!
Paris d 9 februari 83. 9. tammikuuta 1883
Flaubert hade rätt då han höll fram ljudets, ordets betydelse. Vi talade mycket om detta underbart förtrollande i vissa välfunna ordsammansättningar – och kommo till det samma som jag så ofta sagt, att konsten är något som icke med ord han förklaras; detta något, som gör att två ljud fogade det ena efter det andra ger oss en kall rysning af förtjusning, under det att tvenne synonyma ord ej gör det, eller t.o.m ordföljdens omkastning förtager all verkan – det är ju detsamma oförklarliga som existerar i musiken och i måleriet – två färger och två toner stå herrligt samman under det att den minsta förändring rubbar harmonien – och detta utan lagar, utan tecken till logik. Det är denna rent fyseologiska sida af konsten, detta som går från öga eller öra direkt till ryggmärgen och hjertat och löper förbi förståndet, det är detta som gör att estetikerna aldrig komma ut med annat än orimligheter. Heine är ett ypperligt bevis. Hvad är det som gör att i sången "Es war ej alter König" den helt banala satsen om pagen: Er trug die goldene Schleppe der jungen Königin” hvad är det som gör att vi bakom dessa högst vanliga ord se en verld af bilder och att hela situationen står för oss glänsande klar. "Sie mussten beide sterben, sie hietten sich allzu lieb" kan ej förstås utan det förra, och det hela får färg lif, och oändlighet just genom detta "Er trug o.s.v. – Men Heine är väl nästan den styfvaste just i detta att sätta färg i orden.
Paris d. 27 februari 83 27. helmikuuta 1883
Så länge jag än varit här, och så väl jag än förstår franska, så måste jag dock säga, upprigtigt taladt, att jag ej fullt förstår mig på fransk poesi. Hela den intima känslan af poesin, hela detta musikaliskt-känslofulla, som endast fullt kan fattas då modersmålet musik sammanfogas till de herrligaste melodier, beror så innerligt af språket, att jag håller före att man endast kan bedöma poesi på eget språk. Jag kan ej bedöma dansk och norsk poesi – men hindras ej att i allmänna drag uppfatta den. Huruvida formen är tung, klar, färgrik genom orden, vårdad eller tarflig – det kan jag endast åtaga mig att afgöra, då det gäller svenska – de andra språken äro mig icke tillräckligt bekanta. Ett undantag vet jag – Heine. Hans form förstår jag, jag anar till denna egendomliga, sällsamma och så delikata musik som ligger i språket.
Petersburg, måndag afton 28/1 84 28. tammikuuta 1884
Tack vare Mammas telegram och detta "gittas fullkomligt” hvaruti jag ser min egen goda älskade mor helt och hållet är jag nu kry. – Jag är ju karl, och ändå ej bland de ynkligaste. Sådana sorger ha dessutom bättre karlar än jag haft. Skulle jag blott i mitt hela lif kunna måla en så god tafla som den minsta strofen från Heines Buch der Lieder!
Paris d 22 mai 85. 22. toukokuuta 1885
Tidningarna publicerar gamla texter om Victor Hugo: elakt och dräpande om Hugo av Heinrich Heine, men inte helt orätt.
Fredag 13. 1. tammikuuta 1891
Jag vet ingen bättre beskrifning på detta Cannes än Heines på Cotterets i de första verserna af Atta Troll Det ena liknar ju ej det minsta det andra, och någon beskrifning ger ju Heine ej heller, men för mig åtminstone ha alltid dessa 2, 3 första strofer gjort ett eget fint, rikt trefligt villegiature-intryck.
Frankfurt 19 januari 1891 19. tammikuuta 1891
Midt emot ligger en bröshalle der Gretchen fans – men så fortsätta gatan moderniserad och faslig. – "Ihr frankfurter Herren", som Heine säger Ni begriper ändå inte rigtigt den stora äran som vederfarits er genom att Gothe täckts födas i Er stad. Likgiltiga judar gingo nere på gatan och jag erfor en viss beklämning då jag tänkte på huru varmt de hade på sina kontor och huru kallt de läta Göthes hem stå – De tänka väl som Jarl Hagelstam: låt de döda begrafva sina döda. Göthes teckningar äro bara skräp, med forlof sagdt. Det visste jag förut. Fadrens biblisthum som han talar om står qvar på samma plats med samma böcker. Ellan blef mycket glad att i fadrens rum upptäcka länstolar absolut likadana som vi ha i Paris, men så lika att man kunde tro dem gjorde af samma hand. – Vi ha hittat dem hos en brocontieur i Paris.
Paris 16 Juli 91 16. heinäkuuta 1891
Nu när Salongen är slut, kan jag konstatera att mina taflor öfverhufvud taget haft succès, ock att de klokaste och de känsligaste af publiken förstått min Magdalena. Jag skickar den och de andra till München – aqvarellerna hem, till Willmanstrand, Jag tror sig skulle kunna bli en bra målare ännu om jag finge arbeta litet mera i fred, litet mindre beroende af pengar för ögonblicket. Jag går bestämdt framåt nu som bäst, och jag är glad deröfver ty det bevisar att jag icke är och förblir "un jeune homme d'un bien beau passé" som Heine sade om Musset. Tvärtom tror jag att jag är ett sant outveckladt barn och jag är alldeles häpen öfver den gränslösa dumheten i min smak och mitt omdöme för 15 och 10 år Sedan. –
Berlin torsdag 9 mars 1893 9. maaliskuuta 1893
och hela eftermiddagen var jag med Schlittgen, en Block, Leistikow och Hauptmann. Denna sistnämnde (f 1863) ser mycket behaglig ut – litet Schilleraktigt – rödhårig och slätrakad.Hans mun är mycket egendomlig. "die gefühlvoll gabogene Dichterlippen" som en tidning sade häromdagen. I början lät han oss konstnärer tala om vårt och var mycket tyst men så började jag att kasta mig in i oläsligt diskussionen och sade att ingenting hade gjort tysk konst så ondt som der falsche Hellenismus, så mycket galnare här än i andra länder, som folket ändå var så fullkomligt o. latinsk, och då blef han lifvad. Jag pratade sju stugor fulla, med en fräckhet som Rhenvinet gifvit mig, och han måtte ha tyckt om det jag sade om Göthe, Brandes, Dürer och tyskarnes förhållande till Stil, ty han blef ytterst lifvad och verkligen intressant. Nu råkade jag komma ihog några saker af Goethe från hans Winchelmann, företalet till Neveu de Rameau o.a. och så kom talet på Heine och då blef det först lifvadt – Alla tyskar medgifva att det varit totalt slut med tysk konst o. litteratur sedan Heine, men nu nu mena de skola de komma upp igen. Zuerst die Franzosen så die Skandinaven, aber jetzt werden wir auch kommen – passen sig mal auf, Alla dessa (sällskapet var 7 8 personer utom Sparre och jag voro stora beundrade af fransk konst och kände till Skandinavien bättre än vi. Hauptmann bedömde Strindberg mycket rätt "sine ira et studio". Alla de närvarande yngre målarne voro öfvertygade om att de skulle bli något utmärkt, en säkerhet som man oftare träffa i de stora länderna och i Norge än hos oss. Det är ändå bra roligt att vara nordisk konstnär nu, då namnet har en så god klang. – Hauptmann och Schlittgen komma i maj till Paris då "die Weber" skall uppföras på theatre libre. –
Berlin fastlagstisdagen kl. 9 på morgonen 1895 26. helmikuuta 1895
Schiller gå de åt desse radikala nyhetsmakare – don Carlos finna de "Ur langweilig" – men erkänna die Räuber och Cabale und Liebe – deremot låtsa de som sagdt, en stor och odelad beundran för Goethe och Heine.
Viborg söndag afton [blyerts 1897 hösten] 1. lokakuuta 1895
Dessa gamla tyskryska Viborgsfamiljer äro ju urinnevånarne, och alla Rolor och Heiklar och Avellaner äro och förblifva kolonister som inbillar sig ha medborgarrätt här men ändå ej ha det. Det Viborgskt-Petersburgskt tyska är också något helt annat än det tysk-tyska och har ingenting att göra med Goethe och Heine, romantik och filosofi. Jag tänker alltjemnt på Katharinas memoarer med alla dessa tyska och ryska svenska namn på alla möjliga litet äfventyrliga figurer i Petersburg under förra århundradet. – Jag förstår och ursäktar Ahrenberg och hans svenskhet och konstnärlighet (båda gemacht i grunden) då jag ser hans milieu.
Berlin N.W., den 15 Maj 1898 kl. 11 f.m 15. toukokuuta 1898
Det här regnvägret med kall blåst är ganska litet värdigt wunderschöner monat Mai. Annars vore det ju alltför herrligt också att komma till alla dessa Göthe och Heine ställen i maj. Några fotvandringar till Blocksberg blir det nog ej af i vätan.
Paris 28. (Jag tror det är den 28, onsdag är det i alla fall) mars 1900 28. maaliskuuta 1900
"Es sind nicht die alten Franzosen mehr Auch tragen Sie andere Hosen" låter Heine Vater Rhein säga. Hvart har den franska enkelheten, stilen, smaken tagit vägen? Det är ändå herrligt med bildande konst, den kan ej ljuga. Och allt detta här talar ändå om Panama och Dreyfussaken och pengar och aktier och jobberi så tydligt att inga granna fraser någonsin kunna öfverskyla dekadensen. Då står vår lilla, mycket lilla finska kyrka der, med ädelhet i hvarje linje, med stil i hvarje detalj och talar om ett fattigt folk som lidit och sjungit sig fram till denna enkla skönhet som man sakna öfverallt annorstädes i denna karnavalsorgie.
Hamburg 27. Okt. 1900 27. lokakuuta 1900
Här i Hamburg trifs jag alltid så ypperligt. Först det gamla Hansestilen så Heine minnena: Hier ist die druckerei, wo ich die Reischilder druchte, Hier ist die Austernkeller wo ich die ersten Austern schluchte.