Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Ranska

Kirjeet jotka on kirjoitettu paikassa Ranska kronologisessa järjestyksessä

Kirjeet joissa mainitaan paikka Ranska kronologisessa järjestyksessä

på Östersjön, nära Bornholm, d. 28 Sept. 28. syyskuuta 1873
Frukost åt Edelfelt med pratglada och matfriska kapten Mattson och en grå "Revalenser-köpman" på ångbåten Porthan, som avgick senare samma förmiddag; salongspassagerarna är inte mera än tre till antalet, Edelfelt inberäknad; de två andra är Landrath, Geheimerath, Hochwohlgeborner herr Eduard von Fock och herr Rosenbaum; Fock var "en gammal, sjuttiårs gubbe, gammal ungkarl och rik godsegare", på sina stora egendomar i Estland lär han ivra för folkupplysning, han frågar Edelfelt mycket om Finland, för en egendomlig diet och tycks i allmänhet vara något originell och pedantisk; Rosenbaum är "studirenden bei der Universität zu Carlsruhe, früher student in Dorpat" [student vid universitetet i Carlsruhe, tidigare student i Dorpat]; han kommer från Östersjöprovinserna, ser bra ut men har som tysk student och "Verbindungs mitglied" [medlemsförbindelse] 3 stora ärr i ansiktet till följd av att "Ehrensachen" [hedern] har prövats i dueller; Edelfelt som förhåller sig negativ till dueller diskuterade de tyska studentduellerna, men konstaterar i övrigt att studenter över hela världen har syskontycke; Rosenbaum har även berättat om kriget mot Frankrike 1870-1871, där han var med som sjukskötare; Edelfelt får sällskap av Rosenbaum fram till Hannover.
Köln. d. 29 September 1873. 29. syyskuuta 1873
I Hannover vimlade det som i andra tyska städer av "krigare"; soldaterna utmärkets av en prydlighet och "herrig"het; det är intressant att höra tyskarna tala om sitt militärväsende; kriget mot Frankrike hörde man ännu talas om; man lade ofantlig vikt vid fransmännens upprustning till nytt krig och König Kaiser Wilhelm.
På den "Frankfurtska knodden" träffade Edelfelt en efterhängsen elegant herre på tåget; han misstänkte att det var en Brauerufärger [?], men blev slutligen av med herren då denne på morgonen tog tåget till Paris; den eleganta herren hade underhållit sällskapet i kupén med kort och "taskspelerikonster" [trick] och berättat om sinar resor i Italien och Frankrike; Edelfelt delade i övrigt kupé med en ung posttjänsteman, en ritlärare vid lyceum i Hannover, en målare från Düsseldorf, några maskinbyggare och en utmärglad sachsare.
Antwerpen d. 8 Oktober 73 8. lokakuuta 1873
Det är enligt Edelfelts mening förargligt att konstakademien inte finns i Bryssel, som är trevligare än Antwerpen; där talas franska, människorna är gladare och pro tertio [för det tredje] är det inte lika katolskt; i Antwerpen ställs i boklådsfönstren ut fotografier och annat material om vallfartsorten Lourdes i Frankrike och jungfru Marias uppenbarelse för bondflickan [Bernadette Soubirous]; på samma ställen exponeras också stora fotografier av greve Henri de Chambord och hela ”maison de la France”, som "hela det Bourbonska och Orleanska sällskapet" kallar sig; på katolskt håll skulle man vilja se Chambord på den franska tronen; Edelfelt anser antwerparna bigotta, de iakttar alla yttre religiösa bruk och regler, men folket i Flandern står på en låg punkt i rent andligt avseende.
Antwerpen Allhelgonadagen 1873. – 1. marraskuuta 1873
De som åkte var herrarna Claus, Anthonies och Edelfelt; Emile Claus är den duktigaste i konstakademien för tillfället; under resan berättade denne sin livshistoria; fadern, en klädfabrikant i en småstad i Flandern motsatte sig sonens konstnärsplaner; Nicaise de Kayser hade emellertid bett att Emile Claus skulle komma till Antwerpen och börja på konstakademien, vilket denne också gjorde efter en vistelse i Lille i Frankrike.
Antwerpen d 13 Nov. 1873. – 13. marraskuuta 1873
Monsieur Gérard Portielje är en "spektakelmakare av första rang", son till porträttmålaren Jan Portielje, och liknar Filip Forstén; det sjungs mycket under målandet på konstakademien; amerikanerna känner till "alla våra sjömansvisor"; vanligtvis är det Portielje som till först tar ton; den populäraste operan i Belgien och Frankrike är ”La fille de madame Angot”, en "opera-comique" av Charles Lecocqe, förlagd i Paris under första revolutionen.
Det märks på "fruntimrens" sätt att gå, stå och klä sig att man inte är långt från Frankrike; skillnaden mellan dessa eleganta, graciösa kvinnor och de nordtyska "Siegergöttinnen" [segergudinnor] är märkbar; i Bruxelles har damerna samma "fransyska tycke".
Antwerpen d. 6 December. – 6. joulukuuta 1873
Den belgiska, franska och italienska adeln är strängt katolsk och håller sig skild från "plebs" [pöbeln/folket]; det anses nästan omöjligt att komma in i dessa kretsar utan att vara av börd och god katolik; men deras sak är nästan förlorad i och med att Henri de Chambord inte kom på Frankrikes tron.
Antwerpen d 11 December 11. joulukuuta 1873
Ingen annan än tyskar och nordbor firar jul på något "särdeles märkligt sätt" i Belgien; där och i Frankrike är det nyåret som firas; barnens fest är St Nicolas.
Antwerpen d 14 och 15 December. 73 14. joulukuuta 1873
Edelfelts humör var "miserabelt" en stund framöver och "den stumma från Porticis" vackra musik hade ingen upplivande verkan; då Madame Angot trädde in på scenen kom Edelfelt emellertid att glömma "Suomen pojka pellollansa" [den finska pojken på sin åker] bredvid honom; pjäsen har gått över 300 gånger i Paris och 200 gånger i Brüssel; som helhet är den inte märkvärdig men den har några mycket lyckade bitar; händelsen utspelar sig 1796, en tid som beträffande politiska omstörtningar har mycket gemensamt med den närvarande i Frankrike.
Antwerpen d. 23 Dec. 73. – 23. joulukuuta 1873
Edelfelt är bjuden på juldagsmiddag hos Frédéric Matthæis; det blir Edelfelts första familjebekantskap; inbjudan skulle ha kommit tidigare om inte modern och systrarna först för en månad sedan kom till staden, efter en resa i Frankrike, och de inte förrän nu kommit i ordning.
Antwerpen d. 8 Januari. 74. 8. tammikuuta 1874
När Monsieur Hubert blir riktigt livad sjunger han med stort patos en alsassisk sång; Hubert berättar också historier från 1848 års och 1871 års kommuner; efter belägringen av Paris 1871 deltog han (under hot om att annars mista livet vid Montmartre) i bygget av kommunardernas barrikader; Edelfelt tycker det är intressant att höra berättelser från tysk-franska kriget och kommunen av ögonvittnen, både preussare och fransmän; båda parter erkänner till fullo varandras tapperhet; fransmännen menar att kriget med Tyskland var en barnlek i jämförelse med kommunens fasor i Paris; Edelfelt blir melankolisk då detta ämne kommer på tal; "Att mennsikan verkligen kan bli ett sådant djur, är en sats som är så mycket sorgligare som den är fullkomligt sann."
Antwerpen d 2 Februari 74. 2. helmikuuta 1874
I Belgien, Tyskland och Frankrike finns det även hederligt folk som tänker raka motsatsen mot det som hederligt folk tänker därhemma; även Finland skall väl i något skede växa ur "den naiva oskuldsperiod" då man kunnat kalla Robert Wilhelm Ekman Finlands Titian och Erik Johan Löfgren Finlands Rafael, vilket det enligt Walter Runeberg har stått i Åbo Underrättelser; Edelfelt tänker också på Emil Nervanders "dumma" yttrande om att kunskap hindrar en målares inspiration; stackars Peter Paul Rubens, Michelangelo och Rafael i så fall.
Antwerpen d. 9 Februari 1874. – 9. helmikuuta 1874
Edelfelt har spatserat [promenerat] med Karel Scriba, Schultz och Heinrich Fischer; han irriterar sig på Fischers "kärringaktiga" sätt och på hans franska; Schultz flammar för en polsk flicka, som de träffade på Café l'Univers i sällskap av hennes mor och syskon; polacker finns det många av i Belgien; flickan talar franska som en fransyska efter att ha uppfostrats i Frankrike.
Antwerpen, Söndagen efter Karnevalen, d. 22 Febr. 74. – 22. helmikuuta 1874
Hela tisdagsnatten var det ett grymt väsen på gatorna; på onsdag uppenbarade sig nästan alla "fruntimmer" med ett askkors i pannan, som prästerna ritar som en gravskrift över karnevalsglädjen; denna sed påträffas inte i Frankrike eller Tyskland.
Antwerpen d. 8 Mars 1874. 8. maaliskuuta 1874
Den suspekta polacken har åkt iväg utan att betala sina skulder; Baptistes räkning är obetald och den beskedlige Hubert, som kallas Bistingot, har säkert gett honom en stor summa; polacken sade sig ha en vän bland officerarna på fästningen Porte de Malines, dit han en gång åkte med en överförfriskad Bistingot; Bistingot hade i sporrsträck kört in i fästningen och i ett tal försäkrat de förbluffade åhörarna att "la France n'est pas perdue, et la Belgique non plus" [Frankrike är inte förlorat, och inte heller Belgien]; på nätterna när Bistingot kommer hem brukar han knacka på Edelfelts dörr och säga att han är glad över att Edelfelt bor där på hotellet Rose d'Or.
Edelfelt gillar fullkomligt Lulle (Julian) Serlachius åsikt om adeln, ”I det hela taget är vår adel derhemma bra human, bildad och folklig"; i Belgien, där adelsståndet som politiskt parti inte har någon betydelse, har man i varje stad adelsklubbar, dit ofrälse inte har tillträde; i likhet med Frankrike är belgarna "ordensgalna"; på festen för Nicaise de Keyser fäste man sig vid att direktören blivit utnämnd till kommendör av Leopoldsorden; det skulle inte falla studenterna i Helsingfors in att gratulera Elias Lönnrot eller biskop Frans Ludvig Schauman för en sådan utnämning; ändå är Belgien Europas friaste land; kungen är inte lika framträdande som i Sverige.
Antwerpen d. 9 April 74 9. huhtikuuta 1874
Jules Favres föreläsning om Jeanne d’Arc på konstföreningen Cercle artistique hölls på kvällen annandag påsk; Edelfelt och Monsieur Schultz kom i god tid och fick bra platser; Favre ser ut som på bilderna, men mycket äldre, han påminner om Fredrik Idestam; hela Antwerpens grädda fanns på plats; Favre var en mästerlig talare i Lorentz Dietrichsons stil; hans föredrag påminde om Erick Gustaf Geijers äreminne över Sten Sture och Gustaf Adolf; Favre avslutade med att vända sig till publiken och säga att Jeannes d'Arcs kamp för frihetens idé passade bra på Belgiens "fria, oberoede jord"; han hoppades att Frankrike också skulle komma fram till att dess enda möjliga regeringsform är en "upplyst och sansad demokrati".
Antwerpen d. 17 April 74. 17. huhtikuuta 1874
Medan Fritz (Frédéric) Matthæi var utom hörhåll vände sig hans mor till Edelfelt och frågade om hennes son hade talang; Edelfelt stod inför ett dilemma – artigheten sade ja, samvetet nej; artigheten segrade; Matthæis väg till målare har varit egendomlig; Matthæi är uppfostrad vid polyteknikum i Hannover, men tillbringade somrarna hos sina morbröder i Bretagne, vilket gjort honom fransksinnad; han hyser "det hjertligaste hat" till preussare; då fransk-tyska kriget utbröt ville Matthæi ansluta sig till franska armén; hans tyska farbröder tvingade honom att lova att aldrig bli militär i varken Frankrike eller Tyskland; eftersom han visade lust för ritning, lät man honom i stället välja en målarakademi och valet föll på Antwerpen; familjen som tidigare bott i Dresden, Schweiz och Paris slog sig också ner i staden; systrarna är glada över att Matthæi har övergett sina officersplaner; Edelfelt tycker att Matthæi är som skapt för att vara soldat.
Har Alexandra Edelfelt hört det sorgliga budskapet från München, att Wilhelm von Kaulbach är död; det tycks gå hett till vid Isarstranden, så Edelfelt tänker inte under några omständigheter åka till München; i Belgien, Frankrike och England har ännu inte märkts av någon epidemi; Edelfelt har inte varit sjuk en enda dag under sin vistelse.
Antw. torsdag d. 30 April 74. 30. huhtikuuta 1874
Efter mässan tog de en lång promenad i stadens omgivningar; Edelfelt hade läst ”Chatiments terribles des revolutionnaires et des ennemies de la Sainte église” som Léon de Pape fann förträfflig; Edelfelt tyckte inte om hur författaren gav negativa epitet åt Martin Luther, Voltaire och Jean-Jaques Rousseau; bokens syfte var att få Henri V till kung; Louis Philippe skall på dödsbädden ha yttrat att Henri V måste regera över Frankrike; "uslingarna" Ludvig XVIII och Carl X görs till hjältar, Louis Philippe och Napoléon till de eländigaste syndare; ymnigt förekommer underverk, jungfru Maria i Lourdes och profetior; Edelfelt försökte tala så sansat som möjligt fastän harmen brände i bröstet; vad Frankrike vore lyckligt om det vore protestantiskt; i maj firas en stor kyrklig fest i Brügge, dit pilgrimmer från Frankrike och Belgien kommer för att be för påven och för att denne skall återfå sin världsliga makt.
Paris d. 15 Maj 74. 15. toukokuuta 1874
I Antwerpen skulle Edelfelt inte ha kunnat tänka sig att låta en vecka gå utan att "göra strå i kors"; så har det emellertid gått nu, i en vecka har han bara sett och sett, och ändå långt ifrån sett allt; han har besöket Salongen, Luxembourg, Louvren med Rafaël och Peter Paul Rubens, expositionen i Corps Legislatif för Elsass-Lothringarna;den sistnämnda utställningen är arrangerad av baron Taylor, till förmån för de Elsassare som tänker flytta till Algier hellre än stannar under Preussen; Frankrikes rikare familjer har bidragit, så Alexandra Edelfelt kan tänka sig att det är imponerande; det finns utställningsobjekt från Nathaniel Rotschilds samlingar; bland porträtten finns alster av Marie Antoinette, Napoleon och Robespierres; där finns också Ernest Meissoniers Napoleons återtåg från Ryssland.
Paris d 22 Maj 74 22. toukokuuta 1874
Med Adolf von Becker har Edelfelt träffat elever till Léon Bonnat; det var ett aristokratiskt sällskap bestående av bland andra greve de Tiremois, Monsieur de Pray och Monsieur de la Boulaye; Edelfelts kommentar om Adolph Thiers och andra republikaner orsakade livlig debatt bland det ultraroyalistiska sällskapet, som ville se Henri V eller Henri D'Aumale som kung; de konservativa idéerna sträckte sig också till folkbildningen, som de ansåg att Frankrike klarat sig utmärkt utan före den senaste revolutionen under de Bourbonska kungarna; lika lite tyckte de att andra än aristokrater passade för diplomati och det politiska livet i allmänhet; Napolen I och III, liksom Louis Philippe betraktades som usurpatörer som genom att störa den naturliga tronföljden hade dragit himmelens straff över Frankrike; de Tiremois liknade till sin stil Gustaf Philip Armfelt och hade rest i Amerika och Västindien, samt deltagit i fälttåget 1870-1871 och flera gånger varit nära att skjutas av kommunarderna.
Paris, tisdagsafton. 3 Juni 1874. 3. kesäkuuta 1874
Alexandra Edelfelt funderar på en resa till Italien eller Frankrike, vilket gläder Edelfelt; om man lever sparsamt vid resemålet, exempelvis Florens, borde levnadskostnaderna vara nästan de samma som i Helsingfors; friherrinnan Emilia Wallensköld torde inte göra av med mycket pengar under sin rundresa; det lönar sig att fråga fröken Constance Lepsen om förhållandena i Italien när hon kommer hem.
Paris , onsdag d 17 Juni 74. 17. kesäkuuta 1874
I ateljén finns amerikanen Julius Stewart, som kommer från en miljonärsfamilj; hans far har den största samling som finns av Jean-Léon Gérômes arbeten; det lär vara pappans förtjänst att Stewart fick följa med på Gérômes resa till Egypten och Arabien senaste sommar; Edelfelt tycker Stewart är en snobb, han talar endast om hästar, hundar och fruntimmer; Stewart umgås inte med de andra amerikanerna eftersom han räknar sig som fransman, han talar franska som om han var född i Paris; "Frankrikes vinst och Amerikas förlust blir ej stor!"
Paris d. 24 Juni 1874. 24. kesäkuuta 1874
Edelfelt har tappat sin almanacka och vet inte om det är midsommardag idag eller i morgon; i ateljén eller av conciergen [portvakten] går det inte att fråga eftersom man i Frankrike inte firar Johanni [Johannes döparens dag som infaller på midsommar]; han har inte heller träffat Adolf von Becker eller Berndt Lindholm de senaste dagarna.
Föregående kväll ägnade han åt boken om Henry Regnault, som han köpt; Ragnault ansågs om en av Frankrikes mest framstående konstnärer, men han dog vid 27 års ålder i tysk-franska kriget, sörjd av sin far, kemisten, och hela det franska folket; Edelfelt kände därefter huvudvärk och gick tidigt och lade sig.
Paris d. 10 Juli 1874. 10. heinäkuuta 1874
På tåget åkte även deputerade i nationalförsamlingen, som kom från en session som man trott skulle avgöra Frankrikes närmaste öde; en dispyt uppstod mellan en republikan och en bonapartist.
Paris d 17 Juli 1874. 17. heinäkuuta 1874
Lilla Johan Wilhelm Brummer är beskedlig men har förutsättningar att bli en riktig Helsingforssnobb, som Anders Ramsay kommer att sätta stort värde på; Brummer ser också upp till fina, snygga och eleganta män som Waldemar von Frenckell, Lennart von Knorring och Carl Armfelt; Edelfelt ger inte mycket för tal om den "nordiska kraften" eller Finlands "söners dygd"; det är bekvämt att tala om ”det förderfvade Frankrike” och det genomkorrumperade Paris, men Edelfelt tror att det i Helsingfors proportionsvis finns lika mycket eller mer "maskstucken" livsåskådning och idéer som här vid Seinens strand; Alexandra Edelfelt får inte tro att han säger detta med anledning av Brummer, det var snarare ett resonemang han hade med Berndt Lindholm härom kvällen.
Paris d. 28 Juli 1874. 28. heinäkuuta 1874
Det var rysligt dumt att ta emot pengar på förhand av August Eklöf; i Frankrike har man antagit följande betalningskutym: 1/3 då man börjar er tavla, 1/3 då man kommit till hälften och 1/3 då ägaren mottagit den; Calle Holms tavla är en utmärkt övning för Edelfelt.
Edelfelt hade gjort samma reflektioner som Alexandra Edelfelt när han var på Versailles, han hade bara glömt att skriva om dem p.g.a. incidenten med fröken Thilda Falckman; han såg för sitt inre markisinnor och hovmän i siden och sammet; skränet från "les dames de la Halle" [kvinnorna från saluhallen] som drog ut till Versailles för att skrika efter bröd i öronen på kung Ludvig XVI; hovlivet överröstades av eftervärldens och 1789 års övertygelse om att det absolutistiska väldet skall försvinna och ersättas av kristendomens och Mirabeaus frihetsidéer; Edelfelts generation skall inte få se det, eftersom hans sekel ännu är ett kampens och utvecklingens tidevarv som låtit sig kuschas av en Napoleon III och hänföras av en usling som Henri de Chambord; Frankrike av år 1874 har svikit sina ideal för jakten på pengar; Ludvig den XIV, XV och XVI kunde inte föreställa sig annat än l'état c'est moi [staten det är jag], medan 1874 års legitimister och bonapartister som Messieurs Charles Chesnelong, Paul de la Cassay och Eugèn Rouher vet vad de gör och intrigerar när de påstår sig rädda landet; historien skall emellertid återupprätta Frankrikes bästa son, Adolphe Thiers.
Paris d. 11 Augusti 74. 11. elokuuta 1874
Alexandra Edelfelt frågar om Edelfelt sett någon av dagens storheter; då han tillsammans med Adolf von Becker var på öppningen av konstindustriella och kostymhistorisk expositionen i Industripalatset såg han Frankrikes president Patrice de Mac Mahon med sin "fetlagda" fru; markisinnan "la Maréchale" är ett intelligent "fruntimmer" som sägs vara den som egentligen styr Frankrike; hon är populär efter sina storartade välgörenhetsprojekt; presidentparet stannade vid firman Christofle & Cs utställning och gjorde några inköp.
Det måste har varit annat att se tidigare presidenten Adolphe Thiers; denna "fosterlandets ädlaste son" som med karlatag tagit Frankrike ur pariskommunen och fransk-tyska kriget; Patrice Mac Mahon har inte på långt när lika "kinkigt", vilket är lika bra eftersom han inte har det som hans företrädare Thiers hade; på expositionen såg Edelfelt även Thiers' minister greve Charles de Rémusat, liksom "gubben" Louis-Antoine Garnier-Pagès, medlemmen av provisoriska regeringarna 1848 och 1870.
Paris d. 5 September 1874. 5. syyskuuta 1874
I korrespondensen till Helsingfors Dagblad ser Alexandra Edelfelt att den Baudryska expositionen är öppnad; några av dekorationerna till Operan påminner om MichelAngelo som är Paul Baudrys ideal; de stora pendanterna [pendangerna] tragedin och komedin är vackra; komedin illustreras av en ful gubbe som med en lejonhud spelar Herkules och som störtas av skrattande genier [andar] och Thalia ner från sin tron; det förekommer även scener från musikens historia föreställande David som spelar för Saul, Salomes dans och sång för Herodias, Orpheus och Eurydice, den heliga Cecilias dröm, Jupiter och Chorybanterna; de länder som spelat en roll i den dramatiska och musikaliska konstens historia representeras av en allegori, Egypten, Rom, Grekland, Frankrike, England, Tyskland och Spanien; på tavlan le Parnasse ser man bl.a. Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach och Gioacchino Rossini, samt porträtt av operans arkitekt Charles Garnièrs och av Baudry.
Paris d. 24 September 1874 24. syyskuuta 1874
Det finns massor av unga målare i Paris som inte har mera bokvett än Severin Nilsson och Gerle, men i stället ett visst savoir vivre [världsvana] och en viss kännedom om Frankrikes historia och litteratur.
Paris d. 23 Nov. 1874. 23. marraskuuta 1874
På söndagen var Edelfelt med fröken Pauline Ahlberg till Berciers protestantiska kyrka, som ligger långt bakom Arc de Triomphe mot Boulognerskogen; det var nästan omöjligt att få platser eftersom Bercier för sista gången predikade i det lilla kapellet, församlingen flyttar nästa vecka till en nybyggd kyrka; i Finland skulle det förefalla "rätt eget" om prästen inledde predikan med långa citat av Jaques-Béninge Bossuet och John Milton, vilket Bercier gjorde; han talade bra och hans sista bön för den protestantiska kyrkan, Frankrike och staden Paris var "utomordentlig".
Paris. Adventssöndagen 1874. 29. marraskuuta 1874
Det är skada att Rafael Hertzberg, som har gott huvud och anlag för poesi, skall ha något "pjoskigt" i sin person, om Alexandra Edelfelt förstår vad Edelfelt menar; exempelvis såg Hertzberg en vacker flicka kopiera på Louvren, han placerade i smyg en ros på hennes staffli och övervägde att ordna samma uppvaktning flera dagar i följd; Edelfelt ansåg att en sådan smånätt kärlek "à l'allemande" [i tysk stil] inte skulle förstås i Frankrike; Edelfelt tror att Hertzberg försöker efterlikna Zacharias Topelius, han visar bl.a. stor uppmärksamhet åt barn, "denna barnsliga barnakärlek hos en ung man" är inte "naturlig".
Paris d. 7 December 1874. 7. joulukuuta 1874
Nu till en nyhet som kommer att ge stoff åt en korrespondens i Helsingfors Dagblad; Edelfelt har med några kamrater och Julian Alden Weir fått tillstånd att se det inre av nya operan; det enda som i lika hög grad imponerat på honom i rikedom är Isaakskyrkan; där finns målningar av Frankrikes bästa målare, Paul Baudry, Isidore Pils och Gustave Boulanger; allt är framdanat av arkitekten Charles Garniers produktiva snille; inträdesbiljetten hade de fått av Joseph Blanc, vars far målat några dekorativa pannåer.
Fortsättning juldagen om aftonen 25. joulukuuta 1874
Edelfelt gick till omnibusleden vid Pont Neuf för att hämta Pauline Ahlberg; omnibussarna var fulla så han fick i hast ta en vagn till Rue Miromésnil som ligger på andra sidan Paris; i snöglopp skyndade de till den protestantiska kyrkan på Rue Taitbout; Edmond de Pressencé predikade fängslande om de grekiska mysterierna, som enligt den nyaste forskningen var en gudstjänst, kult, som väntade på en förlossare och inte mera trodde på Jupiter, Juno och Mars och kom på så sätt in på barnet i Betlehem; han talade om Kristus som frälsare i en tjänares gestalt för att kunna vara en hjälpare för även de mest föraktade och minsta på jorden; han avslutade med en brinnande bön för Kristi kyrka, det arma splittrade Frankrike och hela mänskligheten; Pressencé är en gammal herre med grått skägg under hakan, som Johan Villhelm Snellman och Elias Lönnrot; som Alexandra Edelfelt vet är han medlem i Nationalförsamlingen och en framstående politisk talare.
Paris d. 10 Januari 1875. 10. tammikuuta 1875
Edelfelt förvånades över inbjudan till "la soirée dansante" [afton med dans] hos Madame Enjolras eftersom han under sin tid i staden inte sett till fröken Naëmi Ingman; han gick dit med Filip Forsten och Oscar Kleineh behörigen bränd i håret, försedd med handskar och uppsträckt i frack; Madame Enjolras ger lektioner i deklamation och kvällen inleddes med en "dum scenisk föreställning" kallad "Dispute des Etats de l'Europe" [Gräl mellan Europas stater] som konkluderas i att Frankrike är den främsta bland dessa stater; sedan spelade fröken Ingman och en "liten jude" utmärkt på två pianon samtidigt; Edelfelt dansade med en ung belgiska som påminner lite om fröken Hernmarck i Helsingfors; det utländska sättet att dansa en hel dans med samma dam tycker han är trevligt; han dansade också med fröken Ingman och en fru som han i efterhand fick veta hette Julia och hade ett belgiskt efternamn på Van -.
Paris d. 20 Januari 1875. 20. tammikuuta 1875
Edelfelt ber om förlåtelse för sina slarviga brev; Romeo och Julia, som Edelfelt såg med Pauline Ahlberg, var förträffligt uppsatt; Madame Caroline Carvalho, är en av Frankrikes bästa sångerskor, men inte aktris; Charles Gounods musik var harmonisk.
Paris, söndagen d. 21 Februari 1875 21. helmikuuta 1875
Pauline Ahlberg och Edelfelt tänker försöka skaffa sig inträdesbiljetter till då Elme Marie Caro blir intagen i Franska akademien; om det lyckas får de se en massa av Frankrikes och hela världens mest utmärkta män: Adolphe Thiers, Victor Hugo, Albert de Broglie och duc d’Aumale.
Paris d. 5 April 1875. 5. huhtikuuta 1875
Paul Robert och Eugène Burnand har under veckan varit bjudna till Monsieur Girardet, en av Frankrikes mest utmärkta gravörer, i Versailles; Roberts farbror Leopold Robert har varit bjuden till farfadern Charles Samuel Giradet för att lära sig etsning och nu var hans brorson hos sonen Paul Girardet i samma avsikt; Burnand är bekant och lite släkt med familjen.
Paris 18 April 1875 18. huhtikuuta 1875
"Furst" (Anders) Ramsay har bett Edelfelt se på en tavla han köpt; Ramsay menar att endast en utmärkt målare har en sådan färg och förmodar att konstnären är en av Frankrikes kända landskapsmålare; Edelfelt upplyser honom om att tavlan målats av den 20-årige Charles Cartier, som studerar tillsammans med honom i Jean-Léon Gérômes ateljé; Edelfelt skyndade till Cartier för att berätta att hans tavla har blivit såld på Hôtel Drouot, konstauktionskammaren; Cartier hämtade sina pengar och bjöd Edelfelt på melée-cassis på restaurangen mittemot Ecole des Beaux Arts.
Paris d. 26 april 1875 26. huhtikuuta 1875
Strax efter Edelfelts senaste brev till Alexandra Edelfelt från Barbizon, hade de gett sig av genom den vackra Fontainebleauskogen till Fontainebleau; de såg slottet från början till slut och Edelfelt tyckte att man då och då borde se någon av de mäktiga maktälskande personer som bott och rört sig där, Frans I, sköna Diane de Poitiers, Ninon de Lenclos, Henrik IV, Ludvig XIV; han såg rummet där Napoleon undertecknade sin abdikation, samt Marie Antoinettes sängkammarmöbel som flyttats dit från Trianon; Gian Rinaldo Monaldeschis rustning och värja finns uppställd på samma plats där han lönnmördades, bredvid finns en skylt som upplyser att markisen mördats på order av drottning Kristina av Sverige – ”vackra minne av Gustaf Adolfs dotter!”; alla regenters ståt är nu borta, ingen Marie di Medicis, Marie Antoinette eller Eugenie, inga präktiga jakter; de promenerade i den vackra parken och kastade bröd åt de världsberömda karparna (förfärliga bestar, som laxar); varje gång Edelfelt stöter på historiska minnen i Frankrike tänker han på Talis Qualis "Skyldra gevär för Frankrikes historia!"; på Frankrikes jord har alla mänsklighetens stora strider utkämpats, här blödde hugenotterna, här förklarades ett ädelt folk fritt för första gången genom de mänskliga rättigheterna, här föll Bourbonerna spira och Napoleon såg sitt världsvälde krossas.
Eftersom Edelfelt på lördag kväll var bjuden på musik och dans till Jaquinots fick han redan på eftermiddagen ta tåget tillbaka till Paris; han åkte förbi de bördigaste landskap och han förstår att fransmännen är stolta över la belle France [det vackra Frankrike]; det är inte så storartat som nordens tallskogar och väldiga sjöar, men det är täckt och vackert, rikt och glatt.
Paris, Måndag d. 3 Maj 1875 kl. 12 på natten 3. toukokuuta 1875
Anledningen till att Edelfelt skriver mitt i natten är att han just kommit från Théâtre Français där han med hänförelse sett "la fille de Roland"; han önskar att Alexandra Edelfelt kunnat se tragedin med honom, sett Karl den Store, Berthe (Rolands dotter), Ganelon (förrädaren från Roncevaux), Ragenhardt (den ädle, fångne sachsaren); hon har antagligen läst Rafael Hertzbergs torra utläggning av pjäsen i Helsingfors Dagblad; det är roligt att se en pjäs med bara ädla karaktärer, Ganelons brott ligger långt borta i tiden, men trots ånger vilar förbannelsen kvar över hans släkt och sonen, riddaren Gerald blir en frivillig martyr för faderns brott; pjäsen genomgås av en glödande fransk patriotism och antydningar om att Frankrike igen skall bli stort efter alla sina olyckor.
Alexandra Edelfelt skulle se den patriotiska hänförelsen; Charlemagne [Karl den store] slutar en monolog med orden: "...de sorte qu'un jour tout homme puisse dire qu'il a deux patries, La France et la sienne..." [av ett sådant slag att en dag skall varje man kunna säga att han har två fosterländer, Frankrike och sitt eget], Edelfelt kunde inte låta bli att för sig själv säga att det ögonblicket nu hade kommit och applådera "som en ursinnig"; en gripande scen var kampen mellan Gerald och den Sarrareniske hövdingen, då det gällde att återta Rolands berömda svärd Durandal ur hedningarnas våld; en utmärkt medeltidsstämning fanns i scenen om gästabudet hos greve d'Amaury, Gerald sjunger legenden om de två goda och berömda klingorna [svärden] Joyeuse [glädje] och Durandal, vilken slutar med att Durandal, till Frankrikes sorg ännu är i hedningars hand, medan Joyeuse strålar i tronens prakt; slutet är vackert: Gérald får på sin bröllopsdag veta att hans far, som kallade sig comte d'Amaury, var Ganelon som förrådde Roland i Roncevaux; Gérald avstår från sin kärlek till Berthe och lider straffet för sin olyckliga fars dåd genom att dra ut i världen och utan rast och ro kämpa för de värnlösa, skydda kristendomen och oskulden och lindra sorg och smärta.
Paris d. 5 Maj 1875 5. toukokuuta 1875
Edelfelt har umgåtts mycket med Léon Chevreuil; efter cours de soir (kvällslektionen) äter de middag hos Madame Nail, där elever från École des Beaux Arts äter, eller på Crémerie de Buci eller chez Madmoiselle Anne, som oftast besöks av Alexandre Cabanels elever och lagisterna, de som tävlar om Romarpriset; Chevreuil är som en levande antologi och kan utantill läsa dikter av Victor Hugo, Alphonse de Lamartine, André Chénier och Alfred de Musset; Chevreuil är betagen av Frankrikes medeltid, av Henrik IV och glansen vid Ludvig XIV:s hov och är rojalist; för att komplettera beskrivningen av Chevreuil nämner Edelfelt att han är genomhederlig på ett nästan finskt sätt och massier (kassaförvaltare) i ateljén, han är ful men med ett genomärligt, klokt utseende, han är närsynt och fanatisk beundrare av Rafael och har en stor insektsamling, hans pappa har en egendom i Argenteuil.
Börjadt d. 25 Maj 1875, fortsatt senare. 25. toukokuuta 1875
Pauline Ahlberg har ingen lust att åka hem från Paris; när hon kom var hon genompreussisk, Bismarkisk, könig Wilhelmsk; dag för dag har hon fått lov att erkänna goda sidor hos fransmännen och Frankrike, så till den grad att hon nu säger sig inte vilja dröja i Tyskland för att slippa det plågsamma skällandet på allt franskt.
Paris 31 Maj 1875. 31. toukokuuta 1875
*Medaljerna på Salongen är utdelade; bara två utlänningar belönades, belgaren Emile Wauters för tavlan Målaren Van der Goes galenskap (scen från 1400 i Flandern) och ungraren Weisz, som visserligen bott i Frankrike sedan späd ålder; ingen medaille d'honneur [hedersmedalj] delades ut till någon målare i år, däremot till bildhuggaren Henri Chapu för hans staty Ungdomen som ristar Hemri Regnaults minnesruna.
Paris, tisdag d. 22 Juni 1875 22. kesäkuuta 1875
Intelligentian i Norden är vanligtvis konservativ, medan den i Frankrike är republikansk; *protestanterna i Frankrike är alla republikaner.
Edelfelt och Filip Forstén är ikväll bjuden till Madame Jaquinot; han känner sig hemmastadd hos Jaquinots; man trivs alltid där folk är glada och intelligenta, vilket är två egenskaper som är allmänna i Frankrike; han har ofta tänkt att han och Alexandra Edelfelt har ett franskt lynne.
Paris, fredag d. 9 Juli 75. 9. heinäkuuta 1875
Det är roligt att se hur förtjust Axel Antell är i Paris; de har gjort långa promenader och överallt blivit påminda om Frankrikes historia.
Första kvällen Axel Antell var här bjöd Julian Alden Weir på champagne vid middagen för att fira den 4 juli, Amerikas frihetsdag; Weir hade också bjudit Jean-Léon Gérômes två bästa elever Pascal Dagnan och Joseph Wencker, samt Jules Bastien-Lepage, Edouard Paupion, Léon Chevreuil och Jean-Baptiste Guérin på "viften" "chez Anna", där de vanligtvis äter; de skålade för Amerika, den republikanska idén, Frankrike, George Washington och Gilbert de Lafayette.
Paris d. 25 Juli 1875 25. heinäkuuta 1875
Jules Marie Lavée var nöjd med teckningen på gamle Pistol och översten; han gav Edelfelt rekommendationer till gravören Henri Théophile Hildibrand, som skurit Gustav Dorés och Alphonse de Neuvilles teckningar; för att utföra illustrationerna lika omsorgsfullt som i François Guizots Frankrikes historia ville han ha 400 francs för varje plansch, 250 francs var det billigaste alternativet för en någonslags artistisk tolkning av sin teckning; 80 francs som Edelfelt senast uppgav var alldeles för lite, uppskattningen kom från en av Jean-Léon Gérômes elever [Albin Meyssat] som arbetar för en dålig modejournal; Edelfelt skrev till Gustaf Wilhelm Edlund och rådde om det behövdes besparingar att i så fall minska antalet illustrationer; hos Hildibrand fick han se teckningar av Doré, Neuville och Émile Bayard som var under arbete.
Paris d. 1 Augusti 1875 1. elokuuta 1875
"Viften" hemma hos Julian Alden Weir och Edelfelt blev en riktig förbrödringsfest; Jules Bastien-Lepage sade att ingen är konstnär som inte älskar sina föräldrar och sitt fosterland; det är inte handen, hur skicklig den än är, som gör konstnären, det är hjärtat; de drack för Bastien-Lepages farfar [morfar] som bekostat Jules och Émiles uppfostran (deras far är arrendator i departementet Meuse), för Weirs hem och fästmö; Albin Meyssat utropade en skål för Alexandra Edelfelt och uppmanade Edelfelt att visa sig värd sin mor; de drack för Frankrike, Finland och Amerika; Meyssat "proponerade" ett hurra för de största poeterna i Norden, Johan Ludvig Runeberg och Esaias Tegnér; den förra kände Meyssat bara genom vad Edelfelt hade berättat, av den senare hade han läst Frithiofs saga och Axel; vemod kom alltjämt över Bastien-Lepage; Joseph Wencker föreslog att de skulle tutoyer (dua varandra) härefter, hjälpa och bistå varandra och vara vänner i lust och nöd.
Jean-Baptiste Hugues bjöd hela sällskapet till "le Chalet", ett värdshus med trädgård bakom Luxembourg; man gick dit på rad och Romarpristagaren bars i spetsen; det långa tåget slingrade sig genom Quartier Latin, på place St Germain tog man i ring kring Hugues; sällskapet installerades i en berså och drack en skål för Frankrike och sjöng le chant de depart; arkitekterna som har det bästa kamratskapet i Ecole des Beaux Arts underhöll sällskapet; roligast var det då en ung arkitekt på förfärlig marseilledialekt härmade den berömda djurtämjaren François Bidel, som för närvarande har sitt menageri på place Chateau d'Eau; den tjocke målaren Jean-Joseph Weertz utpekades som den stora nubiska lejonhonan; kl. halv 12 vandrade Julian Alden Weir, Joseph Wencker och Edelfelt hem.
Paris, måndag d. 9 Augusti 1875 9. elokuuta 1875
Den 6 augusti var det utdelning av priserna för Salongen och Ecole des Beaux Arts; närvarande i Melpomenesalen var ministern för allmänna undervisningen och de sköna konsterna Henri-Alexandre Wallon (republikens far), likaså Seine-prefekten och hela Academie des Beaux Arts; ministern nämnde i ett tal de förluster konsten lidit under året (bl.a Camille Corot och skulptören Antoine-Louis Barye) och betonade den vikt konsten har för Frankrike; hederslegionens kraschan utdelades åt skolans direktor, skulptören Eugène Guillaume; på plats var skulptörerna Alexandre Falguière och Henri Chapu, samt den franska konstens veteran Tony Robert Fleury.
Rom, lördag d. 20 maj 76. 20. toukokuuta 1876
Morbror Gustaf Brandt har frågat om solskenet och himlen verkligen är så annorlunda söder om alperna; Edelfelt menar att solen och himlen har annan färg än hemma, i Frankrike eller i Tyskland; ingen annan än Marià Fortuny har kunnat återge detta.
Rom, måndag d. 29 maj 1876. 29. toukokuuta 1876
Edelfelt har läst Victor Hugos tal i amnestifrågan i franska senaten; han talar vackert och storartat om förlåtelse och mildhet, men övertygar inte om att kommunarderna borde få komma tillbaka till Frankrike.
Roma, onsdag d. 31 maj 1876 31. toukokuuta 1876
Doktor Erhardt har inte velat ta betalt av fru Wiesener, trots att hon är en rik mans dotter, i och med att hon var en läkares fru; han hade så ofta blivit vårdad av de skickligaste läkare i Tyskland och Frankrike gratis, att han inte kunde avvika från yrkeskutymen.
Frascati d. 5 Juni 1876. forts. d. 6te Gustafsdagen 5. kesäkuuta 1876
Under vandringen hade Edelfelt fått många tankar om antikens konst; de antika mästerverken måste tänkas i deras naturliga omgivning; i Italien och Grekland bjuder landskapet en sådan mångfald av former att arkitekturen måste välja enkla och fina former för att kontrastera mot överflödet runtomkring; slättlandet i Nordfrankrike och Flandern har också gett upphov till en egen arkitektur, ogivalkonsten (den s.k. gotiken, fastän tyskarna inte haft något att göra med denna fransknormandiska konst); denna nordiska byggnadskonst är rik på form och ornament för att komplettera naturen; Edelfelt vet inte om det lönar sig att använda de grekiska byggnadsmotiven i norden; de gamla grekerna och romarna, liksom senare Donato Bramante, kunde ofta nöja sig med en basrelief i ornamentiken, som i nordens matta, sneda solsken inte skulle synas.
Paris d. 3 Januari 1877. 3. tammikuuta 1877
Edelfelt var på nyårsaftonen hos Madame Jacquinot; Philip Forstén och Mademoiselle Marguerite Jacquinot livade upp stämningen; där var Monsieur Alexandre Parodi, författaren till "Rome vaincue" som spelas på Théâtre français; fröken Krogius lade till allas förargelse beslag på Parodi; Edelfelt fick tala med honom lite; som Alexandra Edelfelt kanske läst i Helsingfors Dagblad är Parodi italienare och han har endast fyra år varit i Frankrike och skriver redan fransk vers; han liknar baron Axel Mellin; han var intresserad av Finland, kände till Johan Ludvig Runeberg och ville ha en översättning av Kungarna från Salamis; Parodi har läst Kalevala och kunde 10 gånger mer finsk mytologi än Edelfelt; Mademoiselles Marguerite och Lilli Jacquinot, två unga Mademoiseller Perrot, deras bror Henry Perrot, Pauline Ahlberg, Carl Gustaf Sterky och Edelfelt var ungdomarna i sällskapet och de roade sig bland annat med bouts-rimés, en rimningslek.
Då klockan slog 12 drack man för ett lyckligt år 1877; Edelfelt bad Gud ge dem, främst Alexandra Edelfelt, ett lyckligare år än det som gått i sin grav; senaste nyårsafton var Ellen Edelfelt ännu rask och Axel Antell var deras gäst; i Frankrike är det sed att med korskyss önska gott nytt år, detsamma såg Edelfelt i Antwerpen hos en fransk familj; Edelfelt korskysste endast Madame Jacquinot som stod närmast och lät de andra vara.
Paris d. 5 Januari 1877. fortsatt d. 7de 5. tammikuuta 1877
Hjalmar Londén är ett otrevligt original; han talar med en gnällig, skrikig och hög röst; Ernst Nordström undviker därför att träffa honom på kaféer och restauranger; Londén besökte för en tid sedan Edelfelt och satt i tre timmar och diskuterade högljutt ryssar och fennomaner; Londén är ofantligt förtjust i Frankrike och den polytekniska undervisningen där.
Paris d. 12 Jan. 1877. 12. tammikuuta 1877
Edelfelt läser Blaise Pascals Pensées [Tankar]; Pascal ser kristendomen stort och vackert, helt annorlunda än "de små usla stackare" som nu för katolicismens sak i Frankrike.
Paris, torsdag d. 8 Febr. 1877. 8. helmikuuta 1877
Hos Gustaf Cederström träffade Edelfelt en målare Adelsvärd, född och uppvuxen i Frankrike; han talar bara franska och är bror eller kusin till svenska ministern; han tyckte att Edelfelts tavla var trist i färgen.
d. 29 april 77. 29. huhtikuuta 1877
Pierre Petit Gerard har återvänt från Strassburg; hans mor har bjudit Edelfelt att hälsa på dem på hemresan i sommar; Petit Gerard är indignerad över preussarna och över elsassarna som börjar vänja sig vid tyskarna; det måste smärta en elsassare som offrat liv och blod för Frankrike; Edelfelt önskar Alexandra Edelfelt farväl.
Paris d. 7 maj 1877 7. toukokuuta 1877
Edelfelt hoppas att tyskarna inte anfaller Frankrike så snart Österrike och England förklarar Ryssland krig; det är inte troligt att engelsmännen skulle komma till Östersjön, men om det sker blir det samma spektakel som 1854; hemma får de i tidningarna inte läsa alla ryssfientliga yttranden som fälls i England; i allmänhet är Helsingfors Dagblad ensidigt underrättad, man hör aldrig om turkarnas entusiasm, flotta och artilleri; nu verkar också grekerna röra på sig, liksom alla folk i Ottomanska riket tycks de vara räddare för ryssar än för turkar; det är synd om de kristna i Orienten som får gå som bulvaner och undanber sig Rysslands beskydd; i Mindre Asien finns mer än 10 miljoner kristna och de kommer att slås ihjäl om turkarna drivs ut från sitt land.
Paris d. 18 maj 1877. 18. toukokuuta 1877
Albert Laurin och Edelfelt gick först till en trägravör, Regnier, för att se om Edelfelt ville ha sin tavla skuren av honom; Regnier har tidigare arbetat för Nordstedt & Söner; Laurin försäkrade att Adolphe Goupil inte kunde misstycka att tavlan publicerades i Sverige då det inte existerar något fördrag om artistisk äganderätt mellan Frankrike och Sverige; Laurin menade att Edelfelt inte skulle fråga lov av Goupil för att få verket publicerad i "Nordiska målares tavlor”.
Det var en stor politisk händelse då Patrice de Mac Mahon, under inflytande av sin fru och prästerna, föregående dag tvingade ministrarna Jules Simon och Louis Martel att avgå; som ersättare talas det om Oscar Bardi de Fourtou (en av Albert de Broglies vänner); den som uppträtt gentilast [värdigast] är Léon Gambetta, som acclamerats [bejublats] av folket på boulevarden de två senaste dagarna; de klerikala är galna nu; Alexandra Edelfelt har kanske läst om biskopen av Nevers som vill dra Frankrike i krig med Italien för att rädda påven; i allmänhet har pressen varit sansad; le Radical hade en lustig artikel; Henri Rocheforts "Lanterne", som på nytt utkommer, var lugn.
Paris d 21 maj 1877 21. toukokuuta 1877
Republikanerna uppmanar folket att hålla sig lugna; Patrice de Mac Mahon har varit rädd för uppror och vakterna har inte varit så förstärkta sedan efter kommunen; allt hyggligt, intelligent och fosterländskt folk är häpen över denna "coup-d'état" [statskupp]; Madame Enjolras och hennes präster jublade åt att kaftanen åter kommit till heders, att Mac Mahon inte straffat de upproriska biskoparna och att den heliga fadern [påven] glatt sig åt ministärens avsked; om det blir krig med Tysklad är det de klerikalas fel; Gud bevare Frankrike från en sådan olycka.
Paris 2 Juni 77 2. kesäkuuta 1877
Vädret har varit tråkigt i vår men föregående dag var vädret det bästa, då hela Jean-Léon Gérômes ateljé höll sin traditionella bienvenue (utfärden till landet); alla de hyggligaste från ateljén hade beslutat att delta och det blev inte som tidigare en suptillställning med herrar Duffaud, Lapesche & co (marseillare och sluskar) i täten; Albin Meyssat och Ferdinand Gueldry åkte i förväg till Joinville för att ordna det praktiska för utfärden; klockan 5 reste Julian Alden Weir, Filadelfo Simi, Pierre Petit Gerard, Max Faivre, Henri Dutchold, Gustave Courtois, Parscal Dagnan, Gunnar Berndtson och Edelfelt; Marne låg spegelklar i aftonsolskenet, där de i hast arrangerade en regatta med hyrda kapproddbåtar; Gueldry rodde till deras "Campagne" [lantställe] Petit Brie och kom tillbaka i sin egen kapproddbåt Amanda; Vion (en liten oförskämd skrävlig jude) plumsade i till allmän förnöjelse; vid dinern [middagen] satt Edelfelt mellan Petit-Gérard och Rafael de Ochoa; alla "anciens" [gamla] satt på en sida om hästskobordet och "les nouveaux" [de nya] på den andra; i mitten tronade Max som massier [ateljéföreståndare]; middagen var god och "le petit vin bleu" [det lilla blå vinet] smakade förträffligt; de överraskades av ett fyrverkeri; champagnen betalades av "les nouveaux"; de hurrade för Gérôme, logisterna Courtois, Dagnan och Farraudt, för Frankrike, republiken och folkens broderskap genom friheten; de åkte tillbaka till Paris kl. 11; Alexandra Edelfelt vet att roligheten betalas från ateljéns kassa och kostade således inget; den som talade om måleri under middagen, dömdes att plikta.
Pierre Petit-Gérard hälsar och ber Edelfelt säga att de goda franska familjerna inte deltog i ovationerna för kejsar Wilhelm i Strassburg; i Strassburg finns 35 000 preussiska soldater, ett tyskt universitet och mer än 20 000 nordtyskar inflyttade sedan kriget, det var dessa som ställde till "tirtir bom bom" för kejsaren; det grämde Petit-Gérard att det skulle se ut som om befolkningen nu låg för preussarnas fötter; han pratar med förargelse om varje elsassare som på något sätt gå preussare till mötes, till och med så kallade autonomister betraktar han som ett pack; folket, bönderna hålls i tukt av militären, borgare vågar inte knysa och den bästa delen av Elsass är i Frankrike på grund av den olycksaliga optionspolitik som tvingat dem som inte vill tjäna Tyskland till en sorts frivillig landsflykt.
Stockholm måndag d. 15. Okt 77. 15. lokakuuta 1877
Edelfelt är nyfiken att veta hur gårdagens val utfallit i Frankrike.
Cöln, fredag d. 19 okt. 77 19. lokakuuta 1877
Edelfelt tycker arkitekturen är härlig; de gamla romaniska kyrkorna intresserar honom nästan mera än domen; han tycker de restaurerat för mycket; på insidan ser Sta Maria im Capitol från 1100-talet ut som om den var byggd igår; Edelfelt anser att de restaurerar bättre i Frankrike; ett "märkvärdigt" hus är det så kallade Gürzenich, en slags börs och festlokal från 1300-talet, som inte heller låtits vara i fred, utan "ein professor aus Düsseldorff" [en professor från Düsseldorf] har målat tjocka lunsor [klumpiga kvinnor] och sköna tyskar längsmed väggarna.
Paris d. 20 nov. 77 – 20. marraskuuta 1877
Det är ganska tydligt att flertalet franska läkare använder kurer från hedenhös, i och med att den franska vetenskapen och hela Frankrike under de senaste 20 åren varit innesluten av en kinesisk mur som skilt dem från andra folk; det är ynkligt att se att Frankrike, som under kejsartiden var fördärvat, förslavat och okunnigt, ändå ståtar med att kalla sig "la grande nation" [den stora nationen]; kriget gjorde dem gott.
Paris, sönd. Dec. 1877 – fortsatt tisdag. – 9. joulukuuta 1877
Henri Dütschod är ovanligt kvick och fin observatör; han är av danskt ursprung, men uppfostrad i Paris: han menade att om Edelfelt vill lyckas i Frankrike behöver han "aplomb" – oförskämdhet, självtillit; tron på sig själv är avgörande, om den inte finns är allt förlorat; Edelfelt skall följa de infall han får även om de verkar absurda, absurt är bättre än tråkigt; Dütschod menar inte att Edelfelt skall bli en skojare inom konst, men ingen känner sig lockad av hans samvetsgranna arbete, man kommer att kalla det minutiöst arbete, ansträngningar som han gör för att han saknar talang.
Paris d. 3 februari 1878. 3. helmikuuta 1878
Middagen hos Bourgains var fin och rolig; sällskapet utgjordes av redaktörer i Journal Amusant, målaren och pratmakaren Emile Vernier med fru, Gueldrys, en student Paul Chaillot, en gammal Madame Metzinger och en ung, ganska behaglig med blek flicka på 20 år; efter middagen var det dags för spel; i Frankrike är korten en landsplåga; de spelade "vingt et un" [tjugoett], som är ett lätt sällskapsspel, men också ett hasardspel.
Paris d. 13 Febr. 13. helmikuuta 1878
Edelfelt har fått en märkvärdig beställning; ett välklätt "fruntimmer" på ca 40 år hade letat upp honom både på Rue Bonaparte och i hans nya ateljé; hon kom för att fråga om Edelfelt i april eller maj ville göra ett porträtt av en dam i Cambrai, vid namn d'Etténheim; trots namnet skall hon vara fransyska och kring 30 år; Edelfelt undrar vem som kunnat rekommendera honom i Cambrai, och om namnet är Edelheim och tillhör en finska i Frankrike, eller om olikheten i namnet beror på vanlig fransk omöjlighet att uttala främmande namn; frun kommer till Paris i mars och Edelfelt kan då överlägga med henne personligen.
Café de la Régence d. 14 april 78. 14. huhtikuuta 1878
Edelfelt är själv inte så genomfransk som för fyra år sedan, men i detta avseende anser han Frankrike stå i spetsen av alla nationer.
Paris d. 29 april 78 29. huhtikuuta 1878
Frankrike blir det intressantaste på världsutställningen, följt av Spanien, Belgien och Italien.
Paris d. 20 maj 1878 20. toukokuuta 1878
Engelsmännens konstavdelning är intressant; där finns det enda nya på utställningen; alla andra länder härmar Frankrike.
Paris d. 22 Juli 1878 22. heinäkuuta 1878
Tavlans figurer blir inte riktigt bra; Edelfelt hann bara göra en flyktig skiss dagen då Gunnar Berndtson och modellen var ute; ljuset förändras i hans ateljé och han är ovan att måla i fria luften; man mår gott på landet i Frankrike.
Paris d. 28 Juli 1878 28. heinäkuuta 1878
Georg Sibbern höll tal för kungen, norrmannen Behrens (inte sångaren) för Frankrike; Pietro Krohn talade bra för den nordiska sången och Christian Meyer Ross för Ivar Hallström och Jacob Axel Josefson som var närvarande; överste Ferdinand Staaf höll ett långt andragande på franska.
Paris d. 19 mars 79. 19. maaliskuuta 1879
De regelbundet återkommande musikaliska soaréerna hos Frizet har skänkt Edelfelt stort nöje; det är en liten genommusikalisk klick bestående av arkitekterna Frizet, Fagel, Clasquin, Redan och en pianist ex professo [professionell] Leboeuf; de har spelat Johann Hummel, Felix Mendelsohn, Ludwig van Beethoven, Frans Schubert, Johannes Brahms ungerska marscher, Camille Saint Saën och Hector Berlioz "Damnation de Faust"; alla som tillhör klicken är av den nya skolan, endast tysk musik godkänns och Richard Wagner beundras; Hector Berlioz anses vara Frankrikes enda och bäste kompositör; i Frizets lilla rum är trångt och man ser knappt sin granne genom tobaksröken; arkitekten Lucien Leblanc, Parisien jusqu'au bouts des ongles [parisare ut i fingerspetsarna] gör emellanåt komiska intermesson; han kan imitera och parodiera opera, hans styrka är italiensk opera.
Annandag påsk 79. 14. huhtikuuta 1879
Edelfelt har skrivit till Alfred Koechlin, som är svår att träffa sedan denne kom in i statens tjänst; Edelfelt fick tillåtelse att skicka tavlan några dagar senare; det är en studie utan betydelse, men behaglig i färgen; ramen kostar 60 francs och med modell har han lagt ut 100 francs för att vara Koechelin till lags; han har inte stort hopp om att få tavlan såld i Mulhouse; i provinsen [landsbygden, allt utanför Paris] i Frankrike är publiken densamma som hemma.
Hos Gottfrid Renholm var förutom Edelfelt även Gunnar Berndtson, Wilhelm von Gegerfelt, August Hagborg, svenska målare och en herr Berggren; fru Renholm är tillgjord och vill spela fransysk grande dame; middagen var en nordisk påskaftonsvard med skinka, gröt, ägg och smörgåsbord; Renholm ser ut som en senator eller präst; han har alltid visat Edelfelt artighet och smicker och Edelfelt får inte stöta bort honom men måste försöka hålla sig på distans; tidigare skrev han i Fäderneslandet [radikal skandaltidning] och nu är han reaktionär i Frankrike!
Paris d. 23 23. toukokuuta 1879
Fastän Jules Bastien i tidningarna utropas till Frankrikes främsta målare har han inte sålt en enda tavla, bara porträtt; det beror kanske delvis på att han begär för mycket för dem.
Paris d. 4 mars 1880. 4. maaliskuuta 1880
I förrgår var Edelfelt på middag hos Moreau Vauthiers, tillsammans med några gamla lyceikamrater till Charles Moreau Vauthier; de är nu elever vid polytekniska skolan, vars elever har en särskild stoika och en hyfsning som är rolig att se; en och annan av Frankrikes klippskare karlar har utgått från den skolan.
Paris d. 11 maj 1880 11. toukokuuta 1880
Värden var aimable [älskvärd]; man talade bara om konst och litteratur; efter middagen fördjupade man sig i den rika samlingen av handteckningar och gravyrer; det var något av forna tiders Frankrike över dessa genomartiga, intelligenta aristokratiska herrar, som lika mycket beundrade värdens makalösa meny som hans samlingar.
Tisdag januari -81. 18. tammikuuta 1881
Fru R. och jag komma nu bättre öfverens än någonsin förut. Hon, å sin sida har blifvit gladare, nöjdare med menskligheten går ej systematiskt åt Frankrike, försöker sätta sig in i franska konsten o.s.v. – Mycket har Paul Dubois dertill bidragit. Han, som Rs måste erkänna vara vår tids störste bildhuggare har varit utmärkt vänlig mot Walter uppmuntrat honom, gifvit honom råd hvad statyn beträffar o.s.v.
Torsdag d. 3 mars 1881. 3. maaliskuuta 1881
Får se om Gubben Pasteur lyckas komma till någon lösning af denna stora fråga rabies canina. Han anställer alla dagar experiment i sitt laboratorium, och hoppas vinna vigtiga resultat. Hans son talade om att hans patienter, en massa gulna hundar i burar, erbjuda den sorgligaste anblick. Något som vackert talar för Pasteurs (fadrens, naturligtvis) oegennytta, är att han ännu ej är rik, ehuru man ofta upprepat att hans kemiska upptäckter inbringat Frankrike mera än hvad hela fransk-tyska kriget kostat.
Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18. huhtikuuta 1881
Jag har arbetat då och då, sett omkring mig och haft utmärkt roligt. Hvilket Paradis – friskt, skönt, högt beläget med vegetation från alla jordens länder är Alhambra, frånsedt det poetiska och historiska intresset, en den herrligaste ort. Huru ofta har jag ej gått af och an i Carl Vs allé, der lindar, bokar o. almar växa och der man kan tro Sig vara i Frankrike eller Tyskland. Några steg derifrån de vackra rosenträdgårdarna – något alldeles makalöst – och så kaktus aloë, palmer, och allt detta i ett friskt, svalt, behagligt klimat, med fågelsång och blomsterdoft. Araberna visste hvad de gjorde då de byggde sitt féslott här uppe på berget. – Det blir svårt att skiljas härifrån. Eget är att man med eller mot sin vilja blir orientaliskt stämd här. Man vaggar in sig i en liknöjd lycksalighet, tanken står stilla, men fantasin reser af på de mest besynnerliga virrvägar. – Jag är nu alldeles förtagen med de gamla mohriska slotten och kan säga att ännu ingenting i konst så fängslat mig som detta. Fantasin fyller ovilkorligen dessa salar som påminna om tusen och en natt med sultaninnor, Abencerrager, kristna fångar o.s.v. och innan en drömbild är slut, tränger en annan sig på mig – Man kan sitta timtal i en fönsternisch och se ut öfver Granada
Paris d. 15 Maj 1881. 15. toukokuuta 1881
Det är betydligt större skilnad mellan Spanien och Frankrike än emellan Frankrike och Finland, och jag trodde aldrig att de "fina tonerna här i Paris, som jag så ofta beundrat förr, skulle kunna förefalla mig så grådaskiga och fadda.
Café de la Régence d. 7 Juni 1881. 7. kesäkuuta 1881
Berndtson funderar på att stanna här i Frankrike under sommaren, men får, hvar gång jag talar om Finland, ett litet anfall af hemlängtan. Det är derföre möjligt att han en vacker dag ger goddag i Dieppe och Trouville och kommer tillbaka till fädernelandets bygder.
Måndag d 23 jan 1882 23. tammikuuta 1882
Duperré och jag har beslutat att fara ut till zigenarne någon afton – De här lalliga pojkarne komma sig ej dertill. Jag tycker mycket om Duperré – Det är så roligt att kunna sitta i timtal och tala om litteratur, konst, Frankrike och Paris, utan att behöfva tänka på all möjlig jemmer, småaktighet och strunt. Då jag nu kanske mera än någonsin förut talat med värme om Frankrike har det naturligtvis slutit honom närmare till mig. Han skall stanna här i 7 år till (3 har han redan varit), och ber mig derföre enträget komma i nästa år. Så är det roligt med honom, att han vet allt, och är som ett konversationslexikon att slå upp i. Rysslands historia, literatur, folksägner o.d. känner han på sina 5 fingrar. Han skrifver för resten i Madame Adams ”Nouvelle Revue.
Petersburg 8 mars 1882 8. maaliskuuta 1882
Man talar mycket om krig. Skobeleff, som man trodde i fullständig disgrace, åt i går frukost med Kejsarn, det hörde jag af Duperret, som träffat S. strax efteråt. Man anser derföre att hela hans uppträdande i Paris varit en ”ballon d’essai” för att sondera England och Frankrike. Eget är att det finnes personer som tänka på möjligheten att icke bli genompiskade af preussarne. Man talar om Napoleon och Moskva – men tiderna ha förändrats, och preussarne behöfva alls ej komma längre än till Polen och Östersjöprovinserna för att få hvad de vilja ha. – Visserligen kompliceras frågan om Frankrike blandar sig i fejden, men det ser ej så ut. De akta sig nog, och äro ännu ej rustade. Officerarne äro modiga och skrifva redan fram och tillbaka för att bli det ena eller det andra under ett stundande krig. Fru Etter talar med fasa om denna möjlighet – och ohyggligt vore det ju. Låt vara att Skobeleff är en tapper man, så äro preussarne det också och ha 10 generaler der ryssarne ej ha mer än 1. – Gud bevare oss för en sådan olycka. Finland skulle dock bli temmeligen oberördt af striden, ifall vi ej skulle få en preussisk ockupationskår på nacken.
Paris d. 20 april 82 20. huhtikuuta 1882
Wahlberg är med i den der fin-fina utställning som Petit tänker ställa till i sin nya expositions lokal. Det blir bara 20 målare – för Frankrike: Bonnat, Meissonier, Baudry Tyskland Mengel och Knaus, Spanien Madrazo, Italien de Nittis, Sverige Wahlberg Ryssland Boguluboff och Pohitonoff, England Herkomer och Millais österrike-ungern Munkacsy, Belgien Stevens hvad tycks? lofvar det ej bli ganska fint. Om expositionen lyckas och förnyas i nästa år, lofvade Wahlberg ställa så till att jag på något underligt sätt skulle representera Finland – men då gäller det att få någonting rigtigt fint. Tala ej om denna ytterst vågade idé.
Fredag 11 maj 1882 11. toukokuuta 1882
Huru länge jag stannar här i frankrike vet jag ej – möjligen målar jag en tafla har under sommarmånaderna och kommer hem först mot hösten
Paris torsdag d. 4 Jan. 1883. 4. tammikuuta 1883
På nyårsmorgonen väcktes jag af Kaufmann som blek kommer in till mig och förkunnar att Gambetta dött nyårsnatten kl. 12 – Han var uppslukad af detta och det grep mig äfven mera än jag kunnat tro – man liksom kände i luften att Frankrike förlorat sin största man.
Söndag d. 4 februari 1883. 4. helmikuuta 1883
Kammarn här har voterat lagen om prinsarnes utdrifning en den skamligaste lag som någonsin proponerats – jag hoppas Senaten säger nej, ty detta får, för Frankrikes heders skull, ej gå igenom. Det är som om de alls icke skulle ha någon solidaritets känsla här – Hvar och en behandlar en motståndare hur han vill, och lyder lagen endast då den är honom till nytta. Koechlins äro förbittrade, så republikaner de äro, och så är det med allt hyggligt folk.
Paris d. 6 April 83. 6. huhtikuuta 1883
Alla målare som sålt till Amerika ha fått en knäck – tänk att kongressen satt en tull om 30 procent på allt utländskt måleri. Är det icke skamligt, då ingenstädes i verlden tull finnes på konstverk. Hvad detta blir för en summa kan man tänka sig, då man vet att under de sista åren man från Frankrike ensamt till Amerika sålt taflor för omkr. 14 miljoner årligen, det fira Amerika har dessutom tänkt sätta en lika hög procent på alla de pengar utländska sångare o. dramatiska artister förtjena – men det har ej gått igenom. Gjorde Frankrike rätt så skulle det stänga statens skolor för de hundradetals unga amerikanare som nu besöka dem gratis. Lyckligtvis har amerikanarne i Paris, med Sargent och Stewart i spetsen hållit ett meeting protesterat mot denna "loi inique" uttryckt sin stora tacksamhet mot den franska konsten och skickat en skrift till Kongressen i Washington
d. 15 april 83 – 15. huhtikuuta 1883
Spara inte på telegram, söta Mamma – från Petersburg och Berlin – Tag biljett öfver Köln, icke öfver Aachen, ty sålunda får ni två à tre timmars rast i Köln, får bestyra om sofkupé och äta qvällsvard i ro. – för resten kan ni ju rådfråga Hendschel – men den senast utkomna, den för maj, ty jernvägsturerna förändras ju litet. Biljettförsäljaren i Warschauerbangården i Pburg är finne – men han rådde mig att ta vägen öfver Aachen hvilket jag var mycket förargade öfver tråkigt blir det för er att köras upp både vid Verviers och Erquelines kl. 1 och kl. 4 på natten, men hvad skall man göra – de dumma tullgränserna kunna ej afskaffas. – det stora Bagaget visiteras endast i Eydtkuhnen och Paris handgepäck deremot i Verviers och Erquelines. Tobak äro de strängast med i Frankrike. När ni är två, så går väl tiden ändå lättare från Petersburg till Berlin. Man reser fr. Pburg kl. 1. Kommer om aftonen till Pskov, följande morgon kl. 7 till Vilna, kl. 1 till gränsen, om aftonen till Königsberg och följande morgon till Berlin. Framför allt tag saken lugnt och kom ihog att hvarhelst ni befinner er, ni bara behöfver telegrafera till mig för att jag med nästa tåg skall komma. Passen böra vara påtecknade af tyske konsuln. – När jag tänker på den massa menniskor som reser alla dagar, finner jag det verkligen löjligt att jag är så rädd, för att Ni ej skola kunna ta er ut – men det är bara för att jag vore mycket mycket ledsen om ni hade det allra minsta obehag eller trötthet eller leda af denna resa.
Paris d. 8 maj 84. 8. toukokuuta 1884
Han läst upp många nya nouveller – visserligen ganska bra men icke just originella – för resten alldeles främmande hvad skrifsättet beträffar – om det moderna Frankrike.
London, 3 juni, aftonen 1884. 3. kesäkuuta 1884
London är ju mycket större än Paris. Här fins Thames, handeln, det internationella hallået, mycket fina och rika menniskor bredvid mycket smutsiga och fattiga – men hvad här ej finns så är det det glada soliga som lyser öfver hela verlden från Paris – här finnes ej Concorde platsen, ej boulevarderna och Louvren, icke jemnlikheten, ej de blå bluserna! För första gången har jag kommit att tänka på att l'Egalité icke är ett alldeles tomt ord i frankrike.
Paris d. 6 Juni 1884 6. kesäkuuta 1884
Skilnaden mellan England och Frankrike förefaller ännu mycket större då man återkommer. Frankrike ser vackert, ljust, litet qvinligt ut – alla toner äro skära, ljusa, alla former äro vekare mindre robusta. Och Paris! Ja, jag ville nu ej upprepa den banala frasen om dess litenhet då man återkommer från London, men måste ändå säga att det finnes något sannt deri. Rörelsen är här koncentrerad i midten af staden, under det den är temmeligen lika
Paris lördag 18 april 85 18. huhtikuuta 1885
Amerikanerna vill ha krig för att få igång ekonomin; funderar på vad Bismarck tänkt, i Frankrike är man övertygad om att det är han som ligger bakom allt.
I Frankrike tror man inte mera på engelsk-ryska kriget.
Paris d. 4 maj 1885 4. toukokuuta 1885
Det ständiga ministerbytet i Frankrike är hårt, särskilt för fruarna; det är hårt att sitta i ett palats den ena dagen, i en lägenhet den andra.
Paris d. 17 april 86 17. huhtikuuta 1886
De inhemska folkmelodierna – "Voi äitini parka ja raukka" – och exemplet från Svendsen och Grieg kunde föda kompositioner "af första ordningen"; i Tyskland och Frankrike finns ingen nationell musik mera.
Paris Påskafton 86 24. huhtikuuta 1886
Hos Monsieur Hecht talades inte om Drumonts bok; det skulle man bra ha kunnat göra, eftersom både Chambure och Edelfelt delar judarnas åsikt om boken; Edelfelt konstaterar att det finns viktigare saker att reda ut i Frankrike.
Om judar i England, Frankrike, Tyskland, Ryssland.
Bra att frukterna från södra Frankrike kommit fram till Alexandra, Annie och Berta Edelfelt.
Paris, tisdag d 18 maj 86 18. toukokuuta 1886
Några tidningsurklipp medföljer; det om pastellerna är till B.O. Schauman; det kan roa honom att la Finlande talas om som en slags konstrival till Frankrike.
Paris, Kristihimmelsfärdsdag. 86. 3 juni 3. kesäkuuta 1886
Porträttet av Pasteur graveras av Leopold Flameng, som är Frankrikes bästa gravör; Flameng har fått medaille d’honneur i gravyr i år; Edelfelt skickar Flamengs svar på Edelfelts lyckönskningsbrev till Alexandra Edelfelt.
Paris d. 2 Januari 87 2. tammikuuta 1887
Det är varmare hos de fattiga därhemma än det är hos de förmögna i Paris; människorna "här" är mera härdade och vana vid kall inomhusluft.
Paris d. 3 februari 1887 3. helmikuuta 1887
"Det blir allt annat än ett vanligt krig för mig"; alla Edelfelts närmaste vänner i Frankrike är soldater och måste med ifall det blir krig.
I Frankrike räknar man inte mera med Ryssland; England spelar den fulaste rollen.
Paris, lördag d 26 februari 86 [ändrat med blyerts till 87] 26. helmikuuta 1887
Det ser ut som om kriget [mellan Frankrike och Tyskland] inte skulle bli av.
Paris d. 27 april 1887 27. huhtikuuta 1887
Edelfelts nervositet tilltar också p.g.a. den politiska situationen och oron i Paris; Bismarck och kriget står för dörren igen; Alexandra Edelfelt har i tidningar läst om arresteringen av en fransk gränstjänsteman som av Tyskland anklagas för spioneri; operan Lohengrin har blivit förbjuden i Frankrike av fruktan för upplopp; människorna har likadan ångest som för två månader sedan; alla med sympati för Frankrike måste se med oro på situationen.
Paris 13 april 1888 13. huhtikuuta 1888
Edelfelt har aldrig kunnat tänka sig att det stora flertalet ("packet, flertalet") av fransmännen är så huvudlösa; det sprids flygskrifter, tidningfar, ritningar och visor; kokarder med texten "Vive Boulanger" delas ut bland arbetarna; förnuftigt folk frågar sig vem det är som ska betala; de tror väl inte på allvar att Boulanger kan göra arbetarna lyckliga, ta Elsass Lothringen tillbaka och genomföra alla utlovade reformer som kan göra Frankrike till ett Eldorado; det är rent löjligt.
Paris 28 maj 88 28. toukokuuta 1888
Om Ellan inte anses ha krafter att resa fram och tillbaka, får Edelfelt och Ellan antingen försöka stanna hemma [i Finland] nästa vinter, eller så reser Edelfelt ensam hem för en kort tid och Ellan åker till franska landsbygden med Runebergs eller Vallgrens.
Paris 31 maj 1888 31. toukokuuta 1888
Världsutställningen är i motvind på många sätt; Tizzas utfall mot Frankrike i ungerska kammaren har väckt ovilja, stämningen mot Österrike är allt sämre eftersom fransmännen tycker att österrikarna lyder Bismarck för mycket.
Arles 4 maj 1891 4. toukokuuta 1891
Jag gick här in i kyrkan St Trophime, en romanisk kyrka från år tusen och såg der alla qvinnor i den vackra arlesiska drägten – svart och hvit. det var oväntadt vackert. Efter gudstjensten spredo de sig i kloster gångarne och jag efter förtjust, hänryckt som målare drack jag deras grupper och ställningar och det hela. Jag kunde ej begripa huru klostergångarne, hvars kapitel hvar snirkel föreföll mig så bekant – tills jag igen fick jag i ett barndoms minne – dessa kolonnader finnas i en stor urblekt fotografi hemma pappa hade den tillsammans med forum och Nürnberg, minns Mamma? – Som Mamma vet anses arlesiennerna för de vackraste i Frankrike, och jag såg en massa förtjusande ansigten och karaktär fulla dito. Drägten är ju också så otroligt klädande. De unga se så sedesamma, de gamla så ärevördiga ut Ehrensvärd skrifver: I Frankriket såg han öfverallt densamma hufvudbonaden på qvinfolket, nämligen af mössor – dessa mössor äro dock mycket olika, och de arlesiska äro bland de mest klädande jag sett. och bra mycket mera karaktärfulla än de normandiska.
Højfjildssanatoriet i Gausdal, söndagen den 9 juli 1893 9. heinäkuuta 1893
Jag är dock den som minst lider deraf. resan till Kristiania var dyr, lång och så nedrigt obeqväm att jag aldrig varit med om något sådant, icke ens i frankrike, der man ändå ej är bortskämd med komfort på jernvägar. – Min stora fröjd under denna genomvakade natt var att läsa om och om igen Mammas kära, välsignade bref. Tack vare det och telegrammet som jag fått dagen förut fans det nu ingenting i verlden som kunde ta bort mitt goda humör. Jag visste att Mamma igen var på bättringsvägen och att Mamma hade sitt hurtiga lynne qvar (det såg jag på passagen om Snolle och mig, nahjussarna!
Paris lördag 9 mars 1895 9. maaliskuuta 1895
Jag var i dag på frukost hos en mycket underlig ung dansk, som kallar sig Willy Gretor, men som egentligen lär heta Pedersen. Han är författare målare m.m. bor furstligt, köper taflor af Frans Hals och Velasquez (ingen vet hvarifrån hans pengar kommit). Han bad mig komma och korrigera ett porträtt han målat af Henri Becque – kanske Frankrikes bästa literära förmåga – åtminstone efter Maupassants död och inom det dramatiska. Becque var rigtigt rolig och intressant. Sådana fransmän, som också ha öga för annat än eget land och egna fördomar, kunna vara alldeles förtjusande. Det var rigtigt roligt att göra hans bekantskap. Han talade mycket om Ibsen och Strindberg – alls ej som en vanlig snobb utan med verkligt omdöme och verklig esprit.
1sta April 1895 1. huhtikuuta 1895
*Kiki lofvar skrifva till farmor. Han är ofta och leker här hela f.m. i ateliern – Han var mycket förvånad öfver Erik Frenckells succes som författare. – Satte sig genast och skref en Frankrikes historia. – Klängväxta kring verklighetens stam – ett opus utan synnerligt historie och litterärt värde. –
Petersburg 19. helmikuuta 1896
Fru R. var bara solsken, mycket mycket vänlig och glad, och alls ej så der fasligt mondän. – Hon hade dansat med Kejsaren häromdagen, och, sedan han talat om Flameng och hans porträtt sade han med ens: vous connaissez Edelfelt, n'est ce pas? – Mais comment donc Sire, je le connais beaucoup, il a fait mon portrait etc. etc. Så hade han frågat: n'est ce pas qu'il a une grande renommée en France? Och fru Louise hade icke sparat på berömmet. – Och så förargligt – gick hon på med – att jag inte hade en aning om att hr Edelfelt skulle komma, då hade allt ihop så lätt kunnat arrangeras, och jag hade varit stolt och lycklig att få vara Er till något slags nytta. Hennes porträtt som verkligen är bra, kommer också på utställningen.
Petersburg lördag 28 mars. 28. maaliskuuta 1896
Det är alltid så här i staden. I Petersburg skall man ha: 1o absolut ingenting att göra 2o 20 tjenare, 3o två eller tre par hästar, vagnar o.d. 4o ett lifligt intresse för verldslifvet här 5o en slafvisk tro på modet för ögonblicket här i Petersburg – ja, har man ej allt detta, så löper man fara att icke rigtigt komma in i förhållandena och följa med. Jag beundra deras nerver och deras magar att de aldrig få nog af sällskapslifvet förefaller mig också så egendomligt; att de, i detta sällskapslif alls ej ha något som kunde kallas esprit och fyndighet (om originalitet vågar man ej tala, det är en förklenande egenskap här i verldsmenniskornas mun), att de således ej egentligen se och höra något nytt, utan bara roa sig dag och natt, alltid lika, alltid med de samma menniskorna, så många som möjligt, – det förefaller mig så främmande och besynnerligt. – Det der karavanlifvet går igen i alla förhållanden. någonslags likhet med Frankrike och franska förhållanden har lifvet här icke – det bildar snarare motsatsen till det pigga, ständigt nya, idérika pariserlifvet. – Till alla dessa reflexioner kommer jag genom mina dagliga erfarenheter. – Och ändå är det för mig omöjligt att säga hvad det ryska sällskapslifvet är, huru dessa menniskor äro, huru de tänka och känna. I det hela taget är lifvet tomt men mycket moraliskt – de få som skena öfver skacklorna äro genast brännmärkta. Någonslags kärleksglöd kan jag ej finna hos folk här, och som man vet att ärelystnaden och kärleksbråk vanligtvis äro fiendtliga känslor, så tror jag att deras mondaina ambition, att vara med, att veta allt i Petersburg och känna alla i Petersburg, men också endast der – att denna ambition ej lemnar rum för någon annan känsla i deras hjertan – eller hvad man skall kalla det, "leure âmes", enfin.
Jo, i går qväll var jag hos en general Teiner. – de äro tre systrar, fru Teiner, Csse Rehbinder och prinsessan Orbeliany, som bo i samma hus och nu ha, bara för sitt höga nöje, utan välgörenhetshänsyn, arrangerat ett Operett spektakel hemma, med orkester, körer – allt amatörer från den högsta chic-kasten – litet gladare dock än Etters bekanta chic menniskor, och mycket mindre rysk-ryska än Etters vänner. Spektaklet 2 pjeser 4 akter, allt med sång, helt franskt – mycket talrik elegant publik, många diplomater – hela franska Ambassaden bl.a. – Tänk dessa menniskor som ha stora teatersalonger med sidenridåer i sina egna hus! – Operetterna af Audran och Adam voro skräp – men jag måste tillstå att de spelades förträffligt och på utmärkt god franska. Sonja Volkoffs gamla tillbedjare Levaschoff spelade älskarn – en ung furst Galitzin, uppfostrad i Frankrike, (bror till den olyckliga hertiginnan de Chaulnes) spelade också en vacker rôle – han spelade ypperligt som en god fransk aktör. En Mlle Scheremetieff talade också en franska som det var ett nöje att höra. Kostymerna så der. – Den der vackra amiralskan Makaroff*) (*)bekantskap från Kræmers.), som skaffat mig invitation tog min arm och var mycket stolt att presentera mig till höger och venster. Tänk att man hörde bara franska der, och ypperlig franska!
Stockholm, söndagen d. 29 nov. 1896 29. marraskuuta 1896
Tag upp Sparre i telefon och säg att våra finska konstnärers patriotism och skamkänsla måste väckas, så att de till Stockholm endast skicka saker som kunna hedra vårt land. – Gallén får ej krångla nu. Denna gång gäller det verkligen Finlands ära. Från Frankrike komma Puvis, Dagnan, Cazin Besnard, Bonnat, från Tyskland Mengel, Lenbach, Max Klinger, Uhde – och så komma vi med fröken Danielson, Woldemar T. och Ahlstedt – Jag är mycket rädd för irreparabel skandal!! – Säg Sparre att jag på allt ser att denna utställning blir mycket bättre än jag tänkt mig den, och att han skall öfvertala, pina be eller befalla de andra att göra mästerverk!
Stockholm lördagen d. 19 Dec. 1896 19. joulukuuta 1896
Apropos signaturer och Autografer, så har jag nu åt Anni, utom Gustaf III och fru Nordenflycht (båda bref med kuvert) följande: Carl IX, Ludvig XIII af Frankrike, Ludvig XVI dito ( – ett pass för en svensk grefve Horn, undertecknadt Louis och kontrasigneradt de Vergennes). Svedenborg ville jag skaffa, men han är den dyraste autografen – det går på hundratal. – De tre ofvannämnda fick jag till skänks af den hyggliga, beskedliga Bukowski, såsom tack för Aqvarellen i fjol.
Paris 3 maj 1897 3. toukokuuta 1897
Felix Faure, som den stora publiken tycker om kejsarporträttet, fastän den fransk-ryska alliancefebern betydligt svalnat och alla i smyg gräla öfver den hållning i grekiska frågan som "le concert européen" fått frankrike att intaga. Alla tidningar äro ej så ministeriela som figaro – tvärtom haglar det sarkasmer öfver hanotaux och turkvänligheten i de små bladen.
21 Juni 97 21. kesäkuuta 1897
Senaste torsdags var jag på middag hos en rik London jude Mr Kahn, kusin och svåger till min vän Mme Kahn från Paris, som nu är enka och här hos dem. – Mme Kahn är bland de sötaste menniskor som finnas på denna jord. Jag kände mig mycket hemmastadd der, fastän jag aldrig sett värdsfolket och deras fullvuxna barn förr. Men judar ha ofta något universellt och allmänmenskligt öfver sig, tala alla språk och känner alla länder. De bo i det rikaste qvarteret (här äro så många rika qvarter) och ha ett mycket vackert och konstnärligt hem. Mr Kahn (som alla judar är han patriot) isynnerhet i de länder der de ha det bra ss. i England, Frankrike, Danmark och Sverige) utlade för mig om Englands förutsättningar att bli den enda utomeuropeiska magten af betydelse, tack vara deras fria institutioner.
Paris måndag 15 maj 15. toukokuuta 1899
I fredags var jag på en konferens i de protestantiska studenternas klubb. En ung man, Puaux, höll ett entusiastiskt och sakrikt föredrag om förhållandena hemma. Kände märkvärdigt bra Ordins och Jeljeneffs arbeten och slutade med (på tal om anfall, förtolkningar och förfalskningar) – et ceci se passe, a la veille du vingtième siècle, dans en pays qui ose se dire l'amie de la République Française!! Der var mycket fruntimmer som sågo rörda ut.
Paris Söndag d. 4 nov. 1900 4. marraskuuta 1900
På utställningen kommer jag tillbaka till Finland och Danmark, hvart jag än går. Det är ändå säkert att ärlighet vara längst, i konst som i allt annat. Danmark är verkligen så bra att packet (det silkeklädda) icke förstår det. Men oj, oj, oj, oj, sådana länder som Ryssland, och Ungern och Böhmen delvis Österrike och de latinska folken! Frankrike har nog ypperliga konstnärer, men der är ändå något ovanligt vid det, utom att färgen är black och rosa färgad. Det är hårdt att se en massa illusioner ramla.