Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Espanja

Kirjeet jotka on kirjoitettu paikassa Espanja kronologisessa järjestyksessä

Kirjeet joissa mainitaan paikka Espanja kronologisessa järjestyksessä

Paris d. 5 September 1874. 5. syyskuuta 1874
I korrespondensen till Helsingfors Dagblad ser Alexandra Edelfelt att den Baudryska expositionen är öppnad; några av dekorationerna till Operan påminner om MichelAngelo som är Paul Baudrys ideal; de stora pendanterna [pendangerna] tragedin och komedin är vackra; komedin illustreras av en ful gubbe som med en lejonhud spelar Herkules och som störtas av skrattande genier [andar] och Thalia ner från sin tron; det förekommer även scener från musikens historia föreställande David som spelar för Saul, Salomes dans och sång för Herodias, Orpheus och Eurydice, den heliga Cecilias dröm, Jupiter och Chorybanterna; de länder som spelat en roll i den dramatiska och musikaliska konstens historia representeras av en allegori, Egypten, Rom, Grekland, Frankrike, England, Tyskland och Spanien; på tavlan le Parnasse ser man bl.a. Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach och Gioacchino Rossini, samt porträtt av operans arkitekt Charles Garnièrs och av Baudry.
Paris. Adventssöndagen 1874. 29. marraskuuta 1874
Edelfelt hoppas någon gång komma till Spanien och Italien för att se "El Prado", som lär vara det bästa muséet i världen, samt Rafael och Michelangelo i Vatikanen.
Paris d. 20 Januari 1875. 20. tammikuuta 1875
Före Edelfelt begav sig till familjen Sargent vid Champs Elysées måste han införskaffa handskar; Herr FitzWilliam Sargent liknar Stjernchantz och är läkare; han är mycket rik och har de senaste 20 åren vistats i Europa, mest i Nizza, Venedig och Florens; båda barnen är födda i Italien; Madame Mary Sargent är röd och trind, ytterst glad, livlig och "fiffig"; sonen John Singer Sargents uppfostran har gjort honom till en skicklig målare, han har en massa skisser, figurer och landskap från Italien, Spanien, Böhmen, Tyrolen och Ungern; dottern Emily Sargent är ful och illaväxt, men intelligent.
Paris d. 24 Aug. 75. 24. elokuuta 1875
De senaste dagarna har Edelfelt inte kunnat arbeta p.g.a. illamående från allt stillasittande, kanske en liten förkylning och ovanan av det ensamma livet; Julian Alden Weir har rest till Cernay på andra sidan Versailles, Adolf von Becker har rest, då och då träffar han Karl Alfred Caveen; av kamratena från ateljén har han ibland varit ute om kvällarna med Sergej Vereschagin; han är ett stort original som sent börjat med målningen, är bara 29 år men ser ut som 45; han har varit rysk topograf i Kaukasien, gått till fots från Wien till Rom, vistats länge i Italien och Spanien; Hans bror är på kommande och håller på att bygga en villa nära St Germain; broderns sjuklighet lär möjligen förhindra hans avresa från Indien, och väntas inte före jul.
Paris le 13 Nov 1876. 13. marraskuuta 1876
Julian Alden Weir har just återvänt från Spanien; Edelfelt har sett hans tavlor för salongen och tycker inte de var så fula som Pauline Ahlbergs skrev.
Det är underligt att vara tillbaka i Paris; Julian Alden Weir säger att det bara finns ett Paris också efter sin resa till Spanien; det som han beundrade mest var Rafael, Hans Holbein och Tizian i El Prado, inte de spanska konstnärerna; Weir har målat goda studier i Alhambra och Toledo.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3. joulukuuta 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
Paris d. 18 maj 1877. 18. toukokuuta 1877
Rafael de Ochoa bjöd Edelfelt hem till sig på frukost; familjen utgörs av modern, systern Pepita och den 2-årige systersonen Federico de Madrazo; det var mycket tal om Marià Fortuny, Spanien och Italien; lille Madrazo är blond (alla Ochoas är blonda, liksom många i Madrid) och talar franska och spanska utan att blanda; i deras familjealbum fanns många vackra duquesor [hertiginnor] och marquesor [markisinnor]; Madame Ochoa försummade inte att påpeka att deras släkt inte hade arabiskt blod i ådrorna.
Paris d. 18 febr 78. 18. helmikuuta 1878
För några dagar sedan var Edelfelt och ett 10-tal kamrater bjudna på middagen till Bourgains; Gustave Bourgain och Max Faivre utgjorde en elitklick av parisergaminer [ynglingar]; Edelfelt satt bredvid Rafael de Ochoa som bad honom följa med till Spanien följande år; Edelfelt skulle få bo hos Ochoa och komma in vid hovet, där Ochoas bror är ordonnansofficer hos kungen; Julius Stewart var i Madrid över bröllopet och hade tillträde till alla högtidligheter.
Paris d. 29 april 78 29. huhtikuuta 1878
Frankrike blir det intressantaste på världsutställningen, följt av Spanien, Belgien och Italien.
Paris d. 12 maj 78 12. toukokuuta 1878
I stekande hetta fick de vänta på en överfull omnibus för att fara till expositionen [världsutställningen]; Edelfelt ville se Pietro Krohn och titta på den tyska avdelningen som öppnats föregående dag; Krohn har mot bättre vetande åtagit sig att slutföra arbetena i en del av industriutställningen, i och med att entrepenören reser till Köpenhamn och arkitekten Wilhelm Dahlerup till Spanien; Krohn är en för bestyrsam natur och kan inte säga nej; han åtog sig detta tråkiga bestyr föregående kväll då Edelfelt lämnat honom för att gå till Runebergs ett ögonblick; det innebär att Krohn de närmaste 14 dagarna kommer att vara "pinegal i hovedet" [galen i huvudet] av allt arbete.
Paris d. 16 Juni 1878 16. kesäkuuta 1878
Den arme Pietro Krohn förstör sig på utställningen; den danske kommissionären Schou sade att Krohn inte är den karl som borde ha åtagit sig allt detta; Krohn är konstnär, medan han nu får vara arkitekt, kvartersman, bokhållare och kassör, till chef har han en halvtassig, avsigkommen kammarherre och under sig endast arbetare; allt beror således på honom; det sorgliga är att Krohn märkbart "fallit av" sedan han anlänt och hans konstitution är inte alls stark; Krohns lynne påminner Edelfelt om Pauline Ahlberg (som hon var för två år sedan, nu har hon lugnat sig), endera en överretning, oro och extas eller fullkomlig utmattning; det är ett nervöst inre tvång som driver på honom; Krohn ser inte att de andra kommissionärerna tar det lugnt och lever som andra människor; Vilhelm Dahlerup som kommer att få lönen för det Krohn gör, har under tiden gjort en resa till Spanien och till Danmark; löjtnant Hagen roar sig kapitalt.
Paris måndag 24 mars 79 24. maaliskuuta 1879
Tavelhandlaren som köpte ett huvud av Edelfelt i somras vill att Edelfelt skall måla spanska scener åt honom; Edelfelts "en spanska" har gjort succé i Amerika; Edelfelts invändningar om att han inte känner till Spanien hjälper inte; Edelfelt sänder en hjärtlig kyss till småsyskonen.
Paris d. 27 maj 79. 27. toukokuuta 1879
Emile Claus, Edelfelts vän från Antwerpen, var på visit; Claus har kommit hem från en 8 månaders resa i Orienten, Algérie och Spanien; han har varit i Sahara och arbetat bra; djupaste intrycket tycktes ändå de 60 målningarna av Diego Velasquez i museet i Madrid ha gjort.
Stockholm torsdag afton – juli 79 Hôtel Rydberg 10. heinäkuuta 1879
Gossarna Leuhusen har vuxit; Gustaf blir officer i höst; Reinhold är med en eskader i Spanien, Edelfelt förde ett brev från honom daterat i Barcelona från baron Alexander Leuhusen till tante Adelaide Leuhusen; tante Leuhusen håller av Edelfelt, även om det främst är för att han är Alexandra Edelfelts son.
Paris d. 27 nov. 79 27. marraskuuta 1879
Många bekanta är borta, Jules Bastien Lepage, Jean-André Rixens och John Singer Sargent i Spanien.
Paris d. 15 dec 1879 15. joulukuuta 1879
Edelfelt är förskräckligt ensam; John Singer Sargent är i Spanien och Edelfelt saknar honom.
Paris d. 16 mars 1880 16. maaliskuuta 1880
Unge Monsieiur Raymond Koechlin försöker övertyga Edelfelt att följa med på en lusttur till Rom och Neapel, som ordnas av ett järnvägsbolag; Edelfelt vill till Spanien.
Måndag d 10 okt 1880 10. lokakuuta 1880
Edelfelt överraskades av det Hovingska stipendiet; han hade hellre önskat få tavlan såld och att Gunnar Berndtson fått stipendiet; han är i varje fall glad att kunna göra resan till Spanien.
Etters och Manzeys har inte svarat på Edelfelts brev; han vet inte om de tänker göra en tur till Spanien och hur länge de tänker stanna i Biarritz; det är troligen klokare att vänta här och arrangera ateljén och då tillbringa några veckor med dem i ostörd ro; i februari skulle Edelfelt resa söderut, men det hinner ändras många gånger ännu; den senaste tidens nervösa oro har gjort att Edelfelt inte tänkt så mycket på den lilla vackra fröken; han gläder sig åt deras återkomst, men är orolig att ateljén inte ska vara i ordning.
d. 15 Oktober 1880 15. lokakuuta 1880
Edelfelt har varit i valet och kvalet om han ska resa till Biarritz; det är inte bara förnuftsskäl som avhållit honom från att resa, utan också ren egoism; att resa till Spanien med Etter & Manzey utan att stanna där vore galenskap, 1) då han inte vet om de vill resa till Spanien, 2) då han inte kan räkna med mer än ett par dagars vistelse i Madrid och alls ingen resa till Alhambra, 3) då en sådan lustresa skulle kosta honom minst 1 000 francs; däremot vore han lycklig om han kan få dem att stanna lite längre hos honom, han ska försök vara den bästa guide man kan tänka sig; han kan ändå inte hålla sig från att skriva till dem och fråga om de tänker resa till Spanien.
Lördag. Okt 1880 16. lokakuuta 1880
Resan till Spanien skulle knappast ha blivit möjlig; de 21 baden som Nikolaj Buistroff rekommenderat måste först tas i Biarritz och Edelfelt har räknat ut att de tagit slut först i dag; han har tänkt dra söderut i februari; det vore roligt att göra en resa där man hade tid på sig med Manzeys; han vill till Boruvna nästa sommar; han kan få resa till Alhambra med Jean-Joseph Benjamin Constant; om det inte blir någonting av porträtten i Petersburg kommer han troligen att tillbringa våren i Andalusien.
Tisdag d 19 okt 1880 19. lokakuuta 1880
Det är naturligt att allt arbete med att få ateljén i ordning har gjorts med tanke på Manzeys visit; de har ännu inte skrivit, fastän Edelfelt i sin "epistel" uppmanade Paul von Etter att hålla honom underrättad om deras görande och låtande; det var inget tal om någon resa till Spanien då de reste, och Edelfelt är i valet och kvalet; han skulle helst se att de stannade tillräckligt länge hos honom, så att han fick vara deras ciceron och njuta av deras sällskap.
Fredag d. dec. 1880 1. joulukuuta 1880
Edelfelt tackar för Alexandra Edelfelts brev och tidningsurklippet; han har samma dubier som Mamma om korrespondensens bonne foie [ärlighet]; det är en rå figur som heter Janson som kom upp till Edelfelt efter en vift; Edelfelt blev sötsurt överraskad då han såg att denne gjort en korrespondens av besöket; Edelfelt kan inte förlåta honom att han skrivit om sin tilltänkta resa till Moskva; han hade nämnt resan i samband med att resan till Spanien kom upp.
d. 2 februari 2. helmikuuta 1881
Först den 18 mars beger jag mig till Spanien. Benjamin Constant har rest i dessa dagar, och stannar der blott i 14 dagar. En Girardet, elev till Cabanel kommer kanske att resa samtidigt med mig.
torsdag d. 10 febr 1881. 10. helmikuuta 1881
Bra roligt vore det att få en treflig reskamrat till Spanien. Benjamin Constant har rest för längesedan, och torde snart vara att vänta tillbaka.
Paris fredag d. 12 mars 81. 12. maaliskuuta 1881
Hvad min resa till Spanien beträffar så är det omöjligt för mig att företa den förrän i början af April.
Jag skrifva nu samtidigt till Sanmark för att lyfta en del af stipendiet. Som sagdt, det är mig alldeles omöjligt att resa förrän den 1ta april ungefär, tidigast och jag stannar väl i Spanien till medlet af maj,
Paris d 16 mars 1881 16. maaliskuuta 1881
Jag har gått ihop med Aublet, min gamla kamrat och vän att nu realisera sitt projekt att göra en resa i Spanien. Han är mycket lifvad att komma med mig, men vet ej om detta går ihop med en massa påbörjade porträtt. Det vore utmärkt roligt att få honom till reskamrat – att resa ensam är tråkigt vore man äfven i Andalusiens sköna nejder.
Paris d. 18 mars 1881 18. maaliskuuta 1881
När våren kommer får jag en reslust på mig som är otrolig. Gud skelof, jag kan få tillfredsställa denna i år, och gläder mig ofantligt åt resan till Spaniens land. Måtte jag blott få någon med mig! Så ledsamt att Sargent var der i fjol, jag skulle hellre ha rest med honom än med någon annan, och lärt mera af honom. Jag tycker att hans konstrigtning ligger närmare min än t.ex. Bastiens och Dagnans. Det ljusa, behagliga nästan lekande färgspelet, hans utomordentligt fina "kunstsandt" och hans touche behaga mig oändligt.
1 april 1881 1. huhtikuuta 1881
Jag gläder mig alldeles ofantligt åt att få se det "sköna det herrliga Spanien" tänk på Sevilla i vårskrud, tänk på palmer rosor och lagrar i Alhambra – ack hvad jag är lycklig som får se detta. Mitt sällskap den ena amerikanare den andra fransman, båda rika, båda dilettanter (alls ej utan begåfning) äro utmärkt hyggliga karlar, rigtiga gentlemen. Måtte de blott ej resa för dyrt.
Paris d. 7 april kl 5 e.m. 7. huhtikuuta 1881
Och nu farväl, goda älskade Mamma tusen tack för brefvet, tack för i går, för i dag, för alla dagar. helsa hjertligt småflickorna och alla från Atte Ledsamt blir att skaka ensam i jernväg. Gud var med Eder! Jag skrifver härnäst från Madrid Vill mamma skrifva till Granada så skrif. Fonda de los Siete Suelos Granada. (Espagne). det hôtet der jag kommer att ta in.
Lördag 9 april 1881. Madrid – Casa de Huespedes Calle de la Salud 13. 9. huhtikuuta 1881
Jag har blott någa minuter på mig tills franska posten går, men vill ändå skicka några rader, för att säga att jag är lyckligen och väl anländ, att jag är förtjust öfver allt som jag sett, att Spanien har en alldeles märkvärdigt "spansk" karaktär och att jag redan i dag sett så mycke af gammal konst, ehuru jag ej varit i "museo del Prado" att jag känner mig helt upprymd.
Jag kom igår kl 11 f.m till Biarritz, såg der rosor och den herrligaste vår, hafvet blått och grannt i färgen, och kl. 2 voro vi i Hendaye – Irun. Så med ens i Spanien. Alldeles annan natur – pyrynéerna utan träd, små buskar, gamla borgar kyrkor och byar, af den mest pittoreska verkan allt brunt, kargt, dystert, under natten passerades Burgos och Valladolid, så dem såg jag ej.
Karlarne bära mera nationaldrägter, sombrero, tröja med stora knappar damasker o.d. – Quinnorna gå klädda i Norra Spanien precis som våra bondgummor, duken bunden på samma sätt, förkläde och halsduk, men färgerna äro rödt och svart. Jag tyckte mig se Anteskan, Eliaskan och Lovisa Gröndahl.
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11. huhtikuuta 1881
Igår på Prado voro tusentals vagnar Kungen och Drottningen, infanterna med förriddare, pager i uniform till häst och sedan hela aristokratin. Madrazo kände de flesta och hvar minut sade han: Voici la duchesse Carmen de Fernan-Luñes, la comtesse Iinez de Capoquinta, fröknar den och den – alla Spaniens grannaste namn – alla med de vackraste förnamn – Pepita, Dolores, Carmen – och de buro dem bra. Damerna i le grand monde äro kanske ännu vackrare än las manolas, qvinnorna af folket, och det vill säga mycket. Vädret var herrligt, himmeln mörkblå nedanför foten af Buen Retiro (som mycket påminner om Monte Pincio) Madrid och den långa konsonten af ödemark och Sierra Guadarrama med snötoppar Solen gick ned och de tusentals promenerande stodo som silhouetter mot den röda himlen – vackert makalöst vackert. Herrarna se ut som Caballeros, mindre knoddiskt-positiv spelare än italienarne
Då jag kommer tillbaka har Madrazo lofvat presentera mig för vackra fruntimmer (det äro de alla) han tänker arrangera några utfärder med unga damer i le monde till Escorial, la Granja o.s.v. – Il faut que vous voyiez comme elles sont gentilles. – ”Je vois que vous aimez l’Espagne, et que vous la comprenez“ säger han ofta.
Alhambra d. 13 april 1881. 13. huhtikuuta 1881
26 timmars jernvägsresa från Madrid hit – det är dugtigt, och bevisar huru långsamt de spanska jernvägarne framforslar resenärer. Vi foro öfver la Mancha Don Quijotes land – den värsta öken som finnes på jorden. Kl. 5 på morgonen passerade vi Sierra Morena och la Puerta de los Perros (hundporten) så kallad emedan mohrerna här blifva drifna ut från norra Spanien. Högst egendomlig vild natur himmelshöga röda klippblock, formade som orgelpipor. På andra sidan bergen låg Andalusien! Det var här på dessa förfärligt kantiga berg som riddaren från la Mancha roade sig med att slå kullerbyttor i bara skjortan för att späka sin kropp.
Andalusien är bördigt, grönt, raka motsatsen till allt det jag sett förut af Spanien. Palmer, stenek oliveträd öfverallt – Kaktus och aloë. Det var Södern, Afrika! Så kommo vi till Menjibar (de arabiska namnen begynna) så till Cordova, kalifernas stad, till Bobadilla, och då begynte bergen åter, Sierra Nevada denna gång.
Jag stannar troligen här en vecka; mina reskamrater, som vilja se Spanien icke från kupéfönstret utan i vagn med mulåsnor, resa om måndag till Ronda i diligence och derifrån likaså i dil. till Sevilla der jag återfinner dem.
Torsdag d. 21 april 21. huhtikuuta 1881
Vädret har i dag och i går varit ostadigt och regnigt och jag har ej kunnat måla mycket. Jag skulle behöfva minst 3 månader här – men det är nu en gång för alla beslutadt att jag blott skall göra en kort tur i Spanien i år.
Sevilla d. 22 april 1881 22. huhtikuuta 1881
Usch, hvad jernvägsresorna i Spanien äro tröttande. Igår från kl. 5 på morgonen till 6 på aftonen för att fara från Granada till Sevilla.
Om tisdag resa vi troligen till Cordova och derifrån till Toledo der vi stanna länge. Toledo måste efter allas utsago vara den märkvärdigaste stad i Spanien.
Sevilla d. 24 april 1881. 24. huhtikuuta 1881
Om en stund skall jag på en af Spaniens största tjurfäktningar Jag kan ej neka att jag ej är mycket nyfiken och i en viss feberaktig oro. I går blef jag ef en slags guide här på hotellet presenterad för den berömda "spada"n (matadoren) don Antonio Carmona, kallad el Gordito. Dessa toreros, isynnerhet de som med ära stått sina 1000tals blodiga strider, förtjena ända till 100 tusen francs årligen; de äro lika populära här som sångerskorna i Ryssland och aktriserna i Paris. Ej under derföre om guiden sade mig. "Vous avez l'honneur de toucher la main du celebre Antonio Cormona." – Jag sade på spanska, så godt jag kunde att Jag, jemte mina vänner kommit direkte från Paris för att beundra !la fuerza heroica de Usted" – don Antonio sade likaledes några ytterst artiga ord, och tog af sig med en elegant rörelse den runda hatten, gjorde en djup bugning och gick, sedan han lofvat mig att i morgon måndag låta mig välja bland hans gamla kostymer en svart som Sargent bedt mig köpa. I dag, om en timme skall han slåss mot 6 tjurar, den ena efter den andra. Hela Sevilla tänker blott på "Corrida de Toros" i dag. Arenan, Cirquen som rymmer tiotusen personer, har ej en enda plats öfrig. Vi ha platser i skuggan "el sombre" – och jag är som sagdt ytterst nyfiken. Få se om det sköna, vackra i denna förnöjelse skall utplåna det grusliga intrycket. Sällan slutar en tjurfäktning utan att 10 hästar äro döda och 1 karl sårad.
I dag på morgonen var jag i högmessan i Katedralen. De spanska kyrkorna ha något mysteriöst derigenom att midtelskeppet är inbyggdt ända till halfva pelarenas höjd. Som i Katedralen funnes 90 kapeller, hör man ofta messor utan att se presten och ser rökelse ångor uppstiga långt borta bakom de rikt skulpterad trädinhägnaderna. Det kungliga griftkapellet der San Fernandos silfverkista står är bland det rikaste jag sett, och troligen bland det rikaste som finnes i verlden ett sådant öfverflöd på silfver och guld talar om hvad Spanien fordom varit, ett rike, der solen aldrig gick ned, Mexico, Peru Flandern!
Det himmelshöga torn som är dômens campanile, daterar sig från arabernas tid, men är ytterligare påbyggdt. – i allmänhet saknas dock vacker arkitektur här. – Som slutomdöme om Spanien (det jag hittils sett), skulle jag säga att landet och minnesmärkena (med undantag af Alhambra) äro mindre betydande och mindre sympathiska än Italien, folket har deremot mycket mera cachet.
Sevilla d. 25 april 1881 25. huhtikuuta 1881
I går såg jag för första gången i mitt lif en stor tjurfäktning. Det är ytterst spännande och intrycket är ofantligt deladt – det otäcka, barbariska, blodiga står lika klart för en efteråt, som det vackra, ståtliga, storartade. Emellertid sitter man under två timmar som på nålar – ingen dram, ingen opera kan hålla intresset så spändt. Arenan är ofantlig, Och hela cirken, stor som Colosseum, rymmer 15 tusen personer, fruntimmerna äro i utmärkt fina toiletter, ljusa handskar, hvita mantillor – folket i granna färger. Anblicken af detta ljushaf, dessa otaliga åskådare, denna väldiga arena der taket är Spaniens blå himmel och ljusen remplaceras af Guds sol, är bland det mest gripande man kan tänka sig, isynnerhet då musiken ljuder och hela torero-skaran kommer in. Hvarje kostym kostar ungefär 2 000 (tvåtusen francs) – först går spadan (matadoren) så kommer ett tjog toreros så picadorerna 8, till häst, så hela skaran af mulåsnedrifvare med anspann (för att släpa bort de döda hästarna) sedan de gjort sin tur kring arenan, helsat guvernören för provinsen, kommer der en ryttare i Filip IIs kostym som begär af guvernören nyckeln till tjurstallet. Denna kastas ned – alla menniskor tiga, en trumpetstöt ljuder, ögonblicket är förfärligt, Dörrarna till stallet öppnas, och tjuren rusar ut som en pil, anfaller den första hästen, som dödades på fläcken, en ström af blod sprutade ut ur hästens länd, piccadoren kastades öfverända och jag trodde han var dödens man, ty tjuren stångade ännu en gång den döda hästen, och lyfte upp honom som en boll – Så var början – detta räckte icke en half minut. – Hvarje strid räcker ungefär 15 minuter. Tjuren som slutligen blöder från alla sidor, gör mig ej ondt, karlarna lika sålitet, ty dessa äro viga, listiga och modiga, och man är säker på dem. Men det värsta är med de stackars hästarna, hvaraf 20 dödades i går sant är att endast till döden dömda kämpar begagnas. Några dog på fläcken, andra fläcktes upp som man sprättar upp en ärtskida och släpade sig sjelfva till barrieren. – Ögonblicket då spadan alldeles ensam, beväpnad blott med sin värja står inför den rasande tjuren, är storartat, och lyckas stöten som är giltig endast om den sker mellan hals- och ryggkotorna, så att värjan tränger in ända till fästet, då tjuren sjunker ned som slagen af åskan, så erbjuder detta ett det ståtligaste skådespel. Tjuren är alltid så rasande, att man ej kan ha någonslags sympathi för honom, och då man ser denna kamp mellan 20 menniskor och ett vildt djur, faller det en aldrig in att ha någonslags medlidande med tjuren. Hästarnes öde, som dö som flugor, äro ohygglig. – Nej detta måste ses för att förstås. Jag trodde ej att detta "nöje" var så farligt för toreros som det verklig gen är. 6 tjurfäktningar egde rum i går. Cormona dödade 3 och en annan spada 3. af dessa sex fick endast en rigtig mästerstöt af Carmona. Tänk en ensam karl, alldeles ensam med värja i hand. Tjuren rusar rakt mot honom, och om han sticker litet till höger eller litet till venster är han dödens man; då man ser värjfästet i nacken på tjuren, som i och med detsamma segnar ned, försäkrar jag att man andas lättare och att en sten faller från ens hjerta. – Denna Cormona gjorde en massa våghalsigheter för att skryta för publiken. bl.a. satte han sig på en stol midt på arenan, med två bandilleros små spjut med band som fästas i tjurens nacke. Tjuren rusar emot honom stjelper ikull stolen som redan är tom, ty Cormona har hoppat åt sidan och fäster "bandilleras" med en utsökt grace i nacken på besten. publiken vrålar af förtjusning kastar hattar, cigarrer näsdukar allt möjligt ned på arenan efter ett dylikt tag. – Men ger spadan en dålig stöt - om han t.ex. som en gång hände i går, räddade sig med dolkstygn mellan båda hörnen, så vrålas det alla verldens skällsord mot honom: Slagtare, Mördare, fähund o.s.v.
Toledo d. 30 april 1881. 30. huhtikuuta 1881
Det var till en del Boits fel att vi lemnade Andalucien så der hals öfver hufvud. För att förstå denna hans brådska vill jag presentera mannen. Han är 42 år, och är sedan 15 år gift med en charmant fru, har 4 döttrar, och har genom sitt giftermål fått en stor förmögenhet – han depenserar 150 tusen om året. Sargent har sagt mig att hans hem är bland det finaste och mest konfortabla man sett. Han är en fulländad gentleman, och jag kan så väl förstå den känsla hos honom som drifva honom till ett så ytterst reguliert och träget arbete. I det hela taget arbetar och säljer han mest för att ingen skall kunna säg att han lefva på sin frus pengar. Han säljer mycket isynnerhet i Amerika. Denna resa till Spanien är uteslutande företagen för att göra aqvareller, och så snart en stads förråd på arkitektoniska vyer är uttömdt reser han sin väg. Toledo är det rikaste i den vägen, och derföre har han drifvit på alldeles obarmhertigt. Som vi ej ville skiljas från honom, ha vi som beskedliga barn följt med. Han har hela tiden saknat sitt hem ofantligt likasom ock komforten der. Jag har lyckligtvis inga vanor, och finner mig temmeligen bra öfverallt. Om måndag reser han som sagdt, medförande en rik skörd aqvareller, 50 tror jag, hvaraf många äro mycket bra.
Toledo d. 5 maj kl. 12 på dagen 5. toukokuuta 1881
I går på aftonen kom han och hans vän don Eugenio de Olavarría, kapten och läkare i krigsakademin *) *) (Toledo är neml. Spaniens Fredrikshamn, 400 kadetter uppfostras i de Mohriska kungarnes Alcazar.) litteratör och mycket pratsam, hit för att föra mig ut i staden.
Madrid, söndag d. 8 Maj 1881 8. toukokuuta 1881
Mme Ducreux beklagar sig öfver hettan – jag njuter deraf, och har ännu ej en minut haft för hett här i Spanien.
Madrazo var på utgående, till "le jour du vernissage" i den Madrileñska expositionen, och jag följde honom dit. Många goda taflor, men också ohyggligt skräp. Hvad detta det målade Spanien ändå är underlägset det verkliga sedda. Konsten är ändå en usel karrikatyr af naturen – och är ganska ledsam att se på i det hela taget, på få undantag när.
Dessa urgamla legender som voro fästade vid hvarje gathörn bidrogo till att göra dessa aftonvandringar så egendomliga. Här stodo vi i Baño de la Cava, der den sköna Florinda brukade bada sig med sina tärnor. Konung Rodrigues kunde från sitt palats titta ned genom badhusets tak (det kan man verkligen ännu i dag) och det var Spaniens olycka, ty Rodrigues blef kär, bortröfvade Florinda och hennes far, grefve Juliano kallade Mohrerna till sin hjelp för att hämnas. Hade Florinda varit ful, kobent och puckelryggig så hade Mohrerna aldrig kommit hit, men olyckligtvis var hon vacker som en dag och växt som "en svarfvad docka". Olyckligtvis har historieforskningen bevisat att hela denna legend är tvifvelaktig, ty Rodriguez var vid den uppgifna tiden åttiosjuår, en ålder vid hvilken man föga bekymrar sig om badande flickor, vore de också sköna som Florinda.
Madrid d. 12 maj 1881 12. toukokuuta 1881
Min spanska resa sjunger på sista versen. I morgon kl. 5 e.m ta jag snäll tåget til Paris, der är om lördag kl. 7 på morgonen. Jag kan ännu ej rigtigt få i mitt hufvud att jag om några dagar icke mera skall få se stora kappor, mantillor toreros och mulåsnor omkring mig. Jag har redan hunnit vänja mig vid Spanien och det är derföre med en viss känsla af vemod jag nu skall lemna detta land.
Torsdag, några timmar innan afresan. – Jag är således nu rigtigt på resande fot. Sannerligen, jag är ej skapad till turist, ty det är med verklig ledsnad jag lemnar Spanien.
Jag tar en vagn och far till museet för att säga ett hjertligt farväl åt Velasquez Tizian, Goya – Adios Madrid, adios España! tusen helsningar från Atte
Paris d. 15 Maj 1881. 15. toukokuuta 1881
Visserligen känner jag mig nu, isynnerhet i afseende å allt hvad till lifvets nödtorft hörer, i en mera civiliserad verld – men har ännu, sedan jag kom, icke ett ögonblick hört upp att sakna Spanien. Redan vid Bordeaux var jag alldeles förvånad öfver att allt såg så grått ut – och ändå var vädret vackert. Den blå himlen, ljuset, teckningen i allting saknades. Menniskorna föreföllo mig alla förfärligt "bourgeois", fruntimmerna fjeskiga – och här i Paris tycker jag allt är så gammalt och kändt, och har en litet trivial anstrykning, åtminstone i jemförelse med det jag nyss lemnat. Ack, Spanien och dessa 5 veckor stå för mig som något briljant, storartadt som jag fåfängt söker här. Och så förefaller det mig så eget att menniskorna här göra en konst i boleros och peteneras, och ej intressera sig för den eller den gatan i Toledo eller Granada; jag tycker det vore helt naturligt att alla, alla, som jag skulle vara midt upp i extasen öfver Andalusien och Castillen. Ännu har jag ej hunnit sätta mig in i Paris, och jag har sällan känt mig så dépayée här. Boulevarden med dess bråk, tidningarna med deras käbbel, menniskorna med den affärsmessiga brådska som utmärker dem, förarga mig.
Det är betydligt större skilnad mellan Spanien och Frankrike än emellan Frankrike och Finland, och jag trodde aldrig att de "fina tonerna här i Paris, som jag så ofta beundrat förr, skulle kunna förefalla mig så grådaskiga och fadda.
Mina vänner och bekanta tycka att jag blifvit mycket solbränd i Spanien och att jag magrat litet.
Jag kan icke säga huru mycket jag saknar Spanien och här upprepar jag hvar minut för mig sjelf – ce n'est plus cela. – tusen helsningar från Atte
Paris d. 7 juni 1881 7. kesäkuuta 1881
Från Bos har jag haft en längre epistel, en slags kommentar till det egendomliga inlägget i tidningarne. Jag måste verkligen säga att Jag var litet förargad då jag såg brefvet från Toledo med denna märkvärdiga appendix af Bos' hand. Först och främst var brefvet illa och slarfvigt skrifvet, öfverdrifna uttryck, floskler och fraser som kunde gå i Bos men som hvarken motsvarade min tanke eller kunna gälla som prof på min stilistiska förmåga. Då man talar till en menniska som ej har "le sens artistique" måste man ju inskränka sig till utrop ty några anmärkningar mot de gamle (jag tror visst ändå att jag håller af dem lika mycket som någonsin han) skulle tas som hädelser. Hvad nu Rafaël beträffar, så reser man ej till Madrid för att se honom. Och upprigtigt taladt spelar Rafael en mindre betydande rôle i denna täflingskamp mellan verldens störste som står att ses i Spaniens hufvudstad. Jag kan dessutom ej, utan att tala mot mitt bättre vetande, ställa honom högre än t.ex. Leonardo och MichelAngelo, för att nu alls ej tala om de primitiva eller de holländska eller spanska mästarne. Jag har ju aldrig påstått att min mening är den rätta; känslan kan ju ingen kommendera, och om jag tycker mera om Julqvällen än om Kung Fjalar, och ger skäl derför, så har ingen rätt att säga att Jag derföre icke är "de bonne foi" eller något dylikt. Det vore väl döden också om jag, trots mitt tankearbete under den tid jag sysslat med måleri, icke skulle ha kommit längre än att måsta ord för ord efterstafva hvad hundrade sagt före mig, den ena mest efter den andra, utan att tänka så mycket hvar och en. Bos håller ett slags förmaningstal till mig, talar om huru "sorgligt" det vore om jag ej skulle ställa Rafaël högst, o.s.v. – Ingenting på jorden kan förhindra mig att ej tycka så mycket om t.ex. Meyerbeer som om flere af de klassiska, och om jag också miljoner gånger hör att afrikanskan och hugenotterna äro mästerverk af första ordningen, så måste jag med handen på hjertat säga att de lämna mig temmeligen kalla. – För mig slår Rafael inom den italienska renaissancen såsom den komplettaste, den stilfullaste, den elegantaste, men – han lemnar mig kall, ty det är skickligt, så elegant och så väl arrangeradt att det rigtigt menskliga, djerfva, upprörande och omedelbara litet gått bort.
Zarskoïe Selo d. 28 nov. 1881 28. marraskuuta 1881
Vet Mamma, jag försöker, försöker så mycket jag kan att bli varm för deras religion deras seder, minnen och sagor, men – det går ej. Kunde jag med hela min värme omfatta denna urgamla, vördnadsvärda kult, deri se något upplyftande, om icke bättre, så likagodt som våra 30-årakrigs minnen, så ginge det bättre. – Jag har lättare att sympathisera med katholicismen, ty jag känner den bättre och den står oss närmare. Och Rysslands storhet! Ja, jag försöker! "Hur är det möjligt" sade fru Armfelt "att vistas i Ryssland utan att älska allt ryskt! – Hvarföre fick jag ej vid späd ålder komma in i något militernij gimnasia" eller helst i Alexandersgymnasium i Helsingfors? Hvarföre heter jag ej Arbusoff, Apelsinoff eller Pritschipenko? Och hvarföre gaf man mig ett så barbariskt klingande namn som Albert, då man kan vara lycklig nog att heta Apollon, Pjotr eller Nikolai? Hur kom det sig att jag var så mycket mera bekant med allt långt nere i Spanien, Ja, morerna, Abencerragerna, föreföllo mig såsom gamla vänner. Och den spanska grandezzan! Jag förstår den mycket bättre än titeln af "tituljärnij sovjätnik". – Det finnes racer som äro omöjliga för civilisationen – jag hör till dem!
P.burg. tisdag afton d 28 mars 1882 28. maaliskuuta 1882
Fru Linder presenterade mig för spanske ministern, markis de Campo Sagrado, om hvilken fru Miatleff talat mycket. Det är en jätte, enorm, men en typ för en bon garçon och viveur. Han lär vara gift med kungens kusin, och ha denna slägtskap att tacka för att han nu är ambassadör. – Vi talte om Spanien, om fruntimren der, och då blef vår Campo lifvad – Voyez vous, madame, sade han, åt fru L. vous autres dames de Petersbourg vous avez toutes des petits glaçons là ou nos espagnoles ont un coeur.
Paris d. 20 april 82 20. huhtikuuta 1882
Wahlberg är med i den der fin-fina utställning som Petit tänker ställa till i sin nya expositions lokal. Det blir bara 20 målare – för Frankrike: Bonnat, Meissonier, Baudry Tyskland Mengel och Knaus, Spanien Madrazo, Italien de Nittis, Sverige Wahlberg Ryssland Boguluboff och Pohitonoff, England Herkomer och Millais österrike-ungern Munkacsy, Belgien Stevens hvad tycks? lofvar det ej bli ganska fint. Om expositionen lyckas och förnyas i nästa år, lofvade Wahlberg ställa så till att jag på något underligt sätt skulle representera Finland – men då gäller det att få någonting rigtigt fint. Tala ej om denna ytterst vågade idé.
Fragment 6. kesäkuuta 1882
Både sista gången och i går voro der en amerikanska och en ung sångeska från Nizza, som båda varit länge i Spanien, och som trakterade oss med peteneras Seguedillas, malagueñas etc. – Jag märker nu att vi ganska mycket misstagit oss på takten och rythmen i "Señor alcalde mayor” etc.
Paris d. 21 Juli 1882 21. heinäkuuta 1882
Denna, vän, kommer att bli ett motstycke till den senaste endast med skilnaden att det nu är de unge, och ej de sämste för det. Jaquet, som är parisare framför alt, och kanske ger för stor del af sig sjelf och sin talent och verlden och flärden, sade att han, Stewart och Beraud som äro i spetsen för det hela nu ville bjuda Paris på något rigtigt raffineradt artistiskt, och derföre hade de sammankallat oss Bland utländingarne representerar Stott England, Liebermann Tyskland, Ribeira och Egusquiza Spanien, Boldini Italien, och jag alla de nordiska länderna med Ryssland inbegripet.
Paris d. 13 febr. 84. 13. helmikuuta 1884
Gerna skulle jag resa till Södern om jag finge någon målare med mig. Noel kan ej komma nu – han reser om en månad på landet i närheten af Paris. Venedig, Nizza eller norra Spanien se deri tre förslag. Men jag måste ha en arbetsam och glad reskamrat. – Får se om jag får någon.
London, 3 juni, aftonen 1884. 3. kesäkuuta 1884
I går på morgonen kilade jag af till det uslaste qvarteret i London, bakom City, vid Middlesex street. Der bo nu mest judar och tjufvar ex professo. En sådan ohygglig syn! Ingenstädes i verlden, ej i Spanien, ej i Polen, ej i Italien har jag sett sådan lort och sådant elände. En fadd, snuskig lukt, de ohyggligaste ansigten, de rysligaste jud-typer man kan tänka sig, ett uselt lif i hela dess fullkomlighet – nej aldrig glömmer jag huru denna sida af London såg ut. Jag andades fritt då jag ändtligen hade lemnat detta bakom mig. Många af butikerna buro hebreiska skyltar – typer värre än på Narinken, qvinnorna med lösbenor, karlarne med spottlockar. – Dickens "smutsiga ansigten" som han ofta talar om, förstod jag nu först rigtigt. De sågo alla ut, i denna myrstack, som om de aldrig sett tvål och vatten, och som om de vore födda med dessa ohyggliga paltor på sig 13, 14 års flickor med den fräckaste uppsyn, qvinnor eländiga, sjuka och magra! Äro icke de stora städerna ett helvete? På landet kan jag sådant elände ändå ej florera.
Paris lördag 18 april 85 18. huhtikuuta 1885
Dagnans målande löper inte heller; han övertalar Edelfelt att komma med till Spanien; Edelfeltfunderar, resan är kanske för lång.
Paris d. 3 april 86 3. huhtikuuta 1886
Marseille nästan mer sydländskt än Spanien.
22 juni 90 22. kesäkuuta 1890
Det är fortfarande vacker och lagom varmt; koleran ser inte ut att komma över spanska gränsen ännu.
Højfjildssanatoriet i Gausdal, söndagen den 9 juli 1893 9. heinäkuuta 1893
I den mest glödande sommarhetta. som mera påminner om Spaniens land än om den kulna norden sitter jag här i Sanatoriets kåda och fernissadoftande läsesal med det höga fjället Skeidkampen på ena sidan och någon annan Kamp på den andra. Det är slut med växtligheten redan den begynner först några hundra steg längre – Det är hett, kalt, torrt och mera tråkigt än storartadt. Går man några hundra meter upp för bemälda "kamp" så förändra sig det hela, då synas gröna dalar och allvarliga granskogar och så långt borta en två tre bergskedjor – i Nordvest Jotunfjällenas eviga Snötoppar. Det liknar icke Schweitz, der bergen äro spetsigare och der man på en gång ser sjöar, städer, löfträn, granskog, kala berg och sist snö och is – det liknar heller alls ej Finland, ty intet vatten ses och granarna har ej samma taggiga karaktär – det liknar Norge så som jag förestäld mig det – endast allvarligare och större. –
Paris, söndag d. 28 Mars 1897 28. maaliskuuta 1897
Det är ju väl betaldt, icke sannt? för ögonblicket tänker jag ej på Spanien – här är för vackert för att längta härifrån.
Paris 15 juni 1900 kl ½ 11 e.m 15. kesäkuuta 1900
Som sagdt Enckell kom och var frisk och glad och ännu ej anfäktad af polisen för lösdrifveri. Han hade gjort många bekantskaper i Spanien och var förtjust i Toledo och Sevilla – I Madrid hade han haft regnväder hela tiden och alls ej för varmt.