Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Haikofjärden

Kirjeet jotka on kirjoitettu paikassa Haikofjärden kronologisessa järjestyksessä

Kirjeet joissa mainitaan paikka Haikofjärden kronologisessa järjestyksessä

Paris d. 15 juni 1879 15. kesäkuuta 1879
Alexandra Edelfelts sommarprojekt förefaller för varje dag allt trevligare; Edelfelt gläder sig åt båtar, sjön, frihet och kvällarna med utsikt mot Haikofjärden; han är glad att Mamma gjort detta "hjeltemodiga beslut"; kommunikationerna och närheten till Borgå gör att Haiko har alla bekvämligheter som Hindhår har.
Midsommardagen 1880 1. kesäkuuta 1880
Edelfelt gläder sig över att familjen nu är välbehållen på landet vid den vackra Haikofjärden; han hoppas det vackra stället, Etters och sommarljuset utplånar minnet av allt flyttningsbesvär; Alexandra Edelfelt ska inte sörja den andra villan; om de får pengar kan de bygga om gamla Haiko och göra det till den finaste europeiska villa; Edelfelt undrar om Mamma tänkt på stockrosor och pioner; de gamla lövträden är trevliga och ger mera omväxling än på den förra villan.
Petersburg Onsdag 20 febr 95 20. helmikuuta 1895
I bref till Ellan har jag skildrat audiensen. – Jag var alldeles förvånad öfver att hon var sig så lik, snarare såg hon yngre ut, tyckte jag, mycket smärt i den svarta crèpeklädningen med hvita tyll manchetter och krage. Oemotståndligt vänlig är hon alltid – hon försökte först att vara glad, men då jag kom att nämna Fredensborg, fylldes hennes ögon af tårar – hon gaf likväl ej med sig utan talte om annat. Naturligtvis sade jag så hjertligt och ärligt jag kunde huru tacksam jag var för all hennes godhet och huru jag deltagit i allt det hon gått igenom. Då jag gick sade hon: Det har gladet mig meget att Se Dem. På tal om resorna i skären och besöket på Haikofjärden sade hon melankoliskt: Ja det var den Gang. – Den siste Rejse var ikke som de andre i Finland – Kejsaren følte sig ikke rigtig rask under hela tiden – det var ikke som før. Så frågade hon efter hvad jag målat – när jag bl.a talte om Sorg såg hon bestämdt och allvarligt på mig. Hennes blick påminner om Tante Leuhusens.
Paris, andradag påsk, kl. 6 e.m. 19. huhtikuuta 1897
Brangwyn, engelsmannen som jag beundrar som en af vår tids största kolorister, såg jag i dag. Han ser ut som hvilken liten engelsk maskinist eller skeppsstewart som helst på Haikofjärden, utan ett skäggstrå, rundt ansigte och små svarta ögon. Blårandig skjorta och liten rund filthatt – det var så obegripligt att det verkligen var han.