Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Andalusien

Kirjeet jotka on kirjoitettu paikassa Andalusien kronologisessa järjestyksessä

Kirjeet joissa mainitaan paikka Andalusien kronologisessa järjestyksessä

Lördag. Okt 1880 16. lokakuuta 1880
Resan till Spanien skulle knappast ha blivit möjlig; de 21 baden som Nikolaj Buistroff rekommenderat måste först tas i Biarritz och Edelfelt har räknat ut att de tagit slut först i dag; han har tänkt dra söderut i februari; det vore roligt att göra en resa där man hade tid på sig med Manzeys; han vill till Boruvna nästa sommar; han kan få resa till Alhambra med Jean-Joseph Benjamin Constant; om det inte blir någonting av porträtten i Petersburg kommer han troligen att tillbringa våren i Andalusien.
Paris d 16 mars 1881 16. maaliskuuta 1881
Jag har gått ihop med Aublet, min gamla kamrat och vän att nu realisera sitt projekt att göra en resa i Spanien. Han är mycket lifvad att komma med mig, men vet ej om detta går ihop med en massa påbörjade porträtt. Det vore utmärkt roligt att få honom till reskamrat – att resa ensam är tråkigt vore man äfven i Andalusiens sköna nejder.
Lördag 9 april 1881. Madrid – Casa de Huespedes Calle de la Salud 13. 9. huhtikuuta 1881
Och nu farväl, goda, älskade Mamma – Jag reser till Granada troligen i öfvermorgon. Här är ej öfverlopps varmt – och jag har gått i paletå hela dagen. – Något litet saknar jag grönska ändå, men det får jag väl i Andalusiens dalar *Tusen, tusen helsningar till alla från Atte.
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11. huhtikuuta 1881
Jag är mycket nyfiken att se Andalusien. Jag tro knappt det blir tid till någon resa öfver Malaga till Tanger, det får bli till en annan gång.
Alhambra d. 13 april 1881. 13. huhtikuuta 1881
Jag kan icke låta en af de intressantaste dagarna i mitt lif gå till ända utan att skrifva till min älskade Mamma. Jag har hela dagen gått som i ett rus, och ändå har jag ej druckit vin. Denna morgon i Alhambra med Andalusien och Granada framför mig, med rosor, oleandrar och vårluft för näsan har försatt mig i ett sådant stadium af förtjusning, att jag känner på mig att jag ännu är ung, och att jag kan göra mycket, mycket ännu, ty annars skulle icke pulsen slå så starkt och hjertat känna så varmt, ögat se så väl!
26 timmars jernvägsresa från Madrid hit – det är dugtigt, och bevisar huru långsamt de spanska jernvägarne framforslar resenärer. Vi foro öfver la Mancha Don Quijotes land – den värsta öken som finnes på jorden. Kl. 5 på morgonen passerade vi Sierra Morena och la Puerta de los Perros (hundporten) så kallad emedan mohrerna här blifva drifna ut från norra Spanien. Högst egendomlig vild natur himmelshöga röda klippblock, formade som orgelpipor. På andra sidan bergen låg Andalusien! Det var här på dessa förfärligt kantiga berg som riddaren från la Mancha roade sig med att slå kullerbyttor i bara skjortan för att späka sin kropp.
Torsdag d. 21 april 21. huhtikuuta 1881
Jag vill egna den sista qvarttimmen i Granada åt Mamma. Ingen ordentlig penna har jag, men det är likavälment med blyerts ändå, Det är tungt att skiljas härifrån, om jag också nu beger mig till ”Andalusiens blomma”, Sevilla.
Sevilla d. 22 april 1881 22. huhtikuuta 1881
Andalusien var åt denna sida, ytterst enformigt. Rikt bördigt, med eviga hvetesåkrar omringade af aloëhäckar, här och der någon hvitmenad gård med några små palmer omkring, de enda träd öfverhufvudtaget som finnas. Vårt nordiska öga saknar betydligt den lummiga löfträdsvegetationen. Ännu är det ej särdeles varmt, men jag kan föreställa mig huru förfärligt det måtte vara här i detta trädlösa land under Juli och Augusti månader. – Sevilla, Andalusiens ros – är en stor, glad, prydlig och snygg stad. Allt hvitmenadt putsadt fint, men utan någon synnerlig karaktär.
Toledo d. 28 april 1881 28. huhtikuuta 1881
Jag är här sedan två dagar, i en helt annan verld än sist i Sevilla. Inga palmer mera, ingen glad lekande sång, ingen bolero och malagueña, inga vackra fruntimmer med blommor i håret! Det var roligt att vädret var så vackert och att derföre det minne jag har af Andalusien är så utmärkt behagligt. – Jag beklagar mig ej nu heller, ty Toledo är, i en annan genre, lika så intressant som Granada och Sevilla. Vi ämna stanna här åtminstone 10 dagar! Karaktären är helt annorlunda. Här är allt allvarligt, storslaget, barskt, här ljuder castillanskan ren och kraftig, och tusen monument tala om romare och Wisigother, mohrer och "los reyes catolicos" och sist om inquisition.
Folket i Andalusien saknar jag mycket och är nu ledsen öfver att ej ha stannat längre i Granada (I Sevilla såsom en stor stad är det dyrare och svårare att arbeta) Men detta är bra att veta för nästa gång då jag kommer tillbaka till Granada och Sevilla ty "hvem det landet engång sett Han längtar dit, längtar dit igen. Och jag hoppas, med Guds hjelp någongång kunna uppehålla mig flere månader med ens dernere.
Toledo d. 30 april 1881. 30. huhtikuuta 1881
Det var till en del Boits fel att vi lemnade Andalucien så der hals öfver hufvud. För att förstå denna hans brådska vill jag presentera mannen. Han är 42 år, och är sedan 15 år gift med en charmant fru, har 4 döttrar, och har genom sitt giftermål fått en stor förmögenhet – han depenserar 150 tusen om året. Sargent har sagt mig att hans hem är bland det finaste och mest konfortabla man sett. Han är en fulländad gentleman, och jag kan så väl förstå den känsla hos honom som drifva honom till ett så ytterst reguliert och träget arbete. I det hela taget arbetar och säljer han mest för att ingen skall kunna säg att han lefva på sin frus pengar. Han säljer mycket isynnerhet i Amerika. Denna resa till Spanien är uteslutande företagen för att göra aqvareller, och så snart en stads förråd på arkitektoniska vyer är uttömdt reser han sin väg. Toledo är det rikaste i den vägen, och derföre har han drifvit på alldeles obarmhertigt. Som vi ej ville skiljas från honom, ha vi som beskedliga barn följt med. Han har hela tiden saknat sitt hem ofantligt likasom ock komforten der. Jag har lyckligtvis inga vanor, och finner mig temmeligen bra öfverallt. Om måndag reser han som sagdt, medförande en rik skörd aqvareller, 50 tror jag, hvaraf många äro mycket bra.
Toledo d. 4 maj 188[1]. 4. toukokuuta 1881
Folket som fyllde bergsskrefvorna tycktes ha roligt men åt hvad de roade sig förstodo vi ej – deras till ordspråk vordna nykterhet visade sig äfven här. Fastän vin fanns att sälja i tälten drucko de fleste endast vatten – men detta också med besked. Det är märkvärdigt hvad spaniorerna kunna hälla i sig stora qvantiteter vatten utan att det bekommer dem illa. – Oljan i maten lider jag nu bättre än först – dock vågar jag mig ej på den samma då den förekommer okokt såsom i salader o.d. Hade de helst fransk olja som är utmärkt god! Men nej denna har alltid en lite härsken bismak. – Det luktar olja öfverallt, på gatorna i husen – ungefär som på en ångbåt. – Den andra lukten som är omtyckt är saffran. Saffranslukten florerar också, likasom saffran i de mest underbara sammansättningar sås. t.ex. med risgryn och fläskbitar med stor smak ätes af Spanjorerne. Brödet är kompaktare än det franska och vårt mycket hvitt, liknar engelsk cakes. Den äkta Spanska rätten "gaspacho" har Jag ännu ej smakat. Det måtte vara rigtig hundmat – vatten, olja, ättika med gurkor, hvitlök salatblad och brödskifvor, sallt och peppar, ätes med sked. I allmänhet lefva de ofantligt enkelt här. Vin drickes mycket litet, isynnerhet ej af fruntimmerna. Många Spanskor af familj finnas som aldrig smakat vin – vatten, ständigt vatten. – Socker är mycket gouteradt. Jag får 7 bitar i koppen om morgnarna, och jag har sett spanjorer köra i sig denna sirap. apelsinerna äro ypperliga men ej så goda här som i Andalusien, der de voro herrliga. Mandlarna äro alltid brynta, hvilket ger dem en mycket fin smak.
Paris d. 15 Maj 1881. 15. toukokuuta 1881
Visserligen känner jag mig nu, isynnerhet i afseende å allt hvad till lifvets nödtorft hörer, i en mera civiliserad verld – men har ännu, sedan jag kom, icke ett ögonblick hört upp att sakna Spanien. Redan vid Bordeaux var jag alldeles förvånad öfver att allt såg så grått ut – och ändå var vädret vackert. Den blå himlen, ljuset, teckningen i allting saknades. Menniskorna föreföllo mig alla förfärligt "bourgeois", fruntimmerna fjeskiga – och här i Paris tycker jag allt är så gammalt och kändt, och har en litet trivial anstrykning, åtminstone i jemförelse med det jag nyss lemnat. Ack, Spanien och dessa 5 veckor stå för mig som något briljant, storartadt som jag fåfängt söker här. Och så förefaller det mig så eget att menniskorna här göra en konst i boleros och peteneras, och ej intressera sig för den eller den gatan i Toledo eller Granada; jag tycker det vore helt naturligt att alla, alla, som jag skulle vara midt upp i extasen öfver Andalusien och Castillen. Ännu har jag ej hunnit sätta mig in i Paris, och jag har sällan känt mig så dépayée här. Boulevarden med dess bråk, tidningarna med deras käbbel, menniskorna med den affärsmessiga brådska som utmärker dem, förarga mig.