Bertel Hintzes beskrivning

I en gotisk slottsinteriör sitter en ung, blond kvinna – föreställande konung Magnus Smeks gemål – i vit atlasklänning med röda, guldstickade sammetsärmar. På hennes knä rider en gosse iklädd guldbrun blus och ljusgrå strumpor. På golvet till höger en björnfäll, till vänster ett emaljerat skrin med brokigt silkesgarn. På ett bord längst till vänster ligger ett broderi i rött och grönt. Drottningens ljusa gestalt avtecknar sig mot ett mörkt, snidat ekskåp. På väggarna bonader i mörkgrönt och mörkrött samt en del av en målad triptyk. 96,5 x 76. Signerad Albert Edelfelt 1877. Målad i Paris vintern och våren 1877. Modellen var en ung kvinna från Elsass, gossen en blond italienare.

Redaktionens kommentarer

Idén föddes redan i november 1876, kanske redan tidigare. Då skriver Edelfelt att hans kollega Bourgain hade sett Edelfelts skisser och uppmuntrat honom att fortsätta med motivet, Edelfelt gjorde studier i Cluny.

Förekomster i brev

Paris, söndag den 19 November 1876. 19 november 1876
Gustave Bourgain har rått Edelfelt att måla rida ranka; Edelfelt har börjat en färgskiss.

Paris, thorsdag d. 23 nov. 1876. 23 november 1876
*För rida ranka får Edelfelt göra studier av medeltidsinteriörer och draperier på Cluny.

Paris d. 8 Dec. 1876. 8 december 1876
I skolan har Edelfelt arbetat duktigt; han är glad att ha gjort lite nakna studier innan han börjar på med en tavla; han har varje dag varit på biblioteket och Musée Cluny för att samla material till Rida ranka.

Paris måndag d. 11 Dec 1876. 11 december 1876
Julian Alden Weir och Edelfelt stämde upp jeremiader [klagade] över pariserkvinnomodeller; Edelfelt hade tänkt teckna en ordentlig kartong till Rida ranka och hade fått tag i en bahaglig liten modell, som emellertid inte dök upp; Weir skulle teckna samtidigt. *Filadelfo Simi och Pascal Dagnan har gett goda råd till det första utkastet av rida ranka; Jean-Léon Gérôme har de senaste gångerna varit mera belåten med hans studier.

Paris d. 15 Dec. 1876 – 15 december 1876
Då Edelfelt får färdig kartongen till rida ranka går han med den till Jean-Léon Gérôme; han tar också med sig illustrationerna till Julqvällen. Filadelfo Simi och Maxime Faivre råder Edelfelt att göra drottningen i rida ranka mera en face [rakt framifrån] och visa pojken bara i trekvart; Edelfelt är rädd att allt blir en pannkaka.

Måndags afton. 18 december 1876
Denna vecka har han börjat på kartongen till rida ranka med modell; teckningen blev inte färdig då han inte har fått tag på någon pojke på 4 år.

fredag d. 22 dec. 76. 22 december 1876
Rida ranka avancerar, men Edelfelt har gjort många ändringar och får goda råd från Filadelfo Simi och hans granne engelsmannen John Macallan Swan.

Julmorgonen 1876. 25 december 1876
Den bästa julklappen var Jean-Léon Gérômes uppmuntrande ord om rida ranka och illustrationerna till Julqvällen (Charles Baude hade gett honom ett exemplar av varje illustration); Edelfelt hade sökt upp Gérôme i dennes skulpturateljé där han höll på med en skulpturversion av gladiatorerna i "Pollice verso" [tavla från 1872] för expositionen [världsutställningen] 1878; Gérôme bad Edelfelt ändra pojkens händer i rida ranka; Gérôme verkade nöjd med Julqvällen, mest såg han på gamle Pistol i stugan och kaptenens hemkomst, samt Majoren och fröken Augusta; Gérôme uppmuntrade honom att visa honom sina verk och att inte överge undervisningen i Ecole des Beaux Arts fastän han arbetade på egna verk. Frågan är om Edelfelt hinner få färdigt rida ranka till Salongen. Edelfelt gläder sig åt att det finns spekulanter på rida ranka; han vill inte lova något åt grevinnan Vasieu [?] eftersom Hackman m.fl. har äldre anspråk; han kommer att ha utgifter för modell och kosym; han tror att han låter göra en klänning av flanell.

Paris. torsdag d. 28 dec. 1876 28 december 1876
Edelfelt har suttit på Cluny och ritat interiörer till sin tavla; han får lov att köpa ett ordentligt staffli, det nuvarande håller inte riktigt bra en så stor tavla; storleken blir halv-naturlig, huvudet som på Ellen Edelfelts porträtt.

Paris d. 3 Januari 1877. 3 januari 1877
Rida ranka är inte så lätt som han trodde; utgifter för två modeller, modern och barnet, kostar; i dag har han målat interiörer på Cluny, som kanske kan användas för tavlan; han önskar Alexandra Edelfelt godnatt och hälsar alla, småflickorna mest.

Paris d. 5 Januari 1877. fortsatt d. 7de 5 januari 1877
Alexandra Edelfelts ord om Rida ranka är desamma som Filadelfo Simis; båda anser att det bara är ett fåtal som förstår sig på den historiska riktigheten, medan alla uppfattar uttrycket och livet i tavlan; dessa är ju ett conditio sine qua non [ett ofrånkomligt villkor] för alla konstverk; Edelfelt skulle också vilja måla historia på så sätt att kostymer och detaljer underordnas det rent mänskliga. Edelfelt har redan gett ut 35 francs på modeller och ännu inte fått allt att stämma; hans nuvarande modell är olämplig för huvudet; Joseph Wencker rekommenderade en 18-årig elsassiska, men hon är inte ledig före den 24; hon är blond, rödblommig och ser ut som en medeltidsskönhet; han får ge sig till tåls med att måla det han mest längtar efter, Blankas huvud; han skall försöka göra drottningen vacker; Filadelfo Simi säger att han måste göra henne vacker och ståtlig från topp till tå, annars kommer tavlan inte att väcka intresse. Edelfelt hade bett Ernst Nordström komma och konstruera perspektivet på hans tavla; Nordström kom utrustad med alla hjälpmedel och gjorde omständligt ett perspektiv, som visserligen var riktigt men alldeles olämpligt för Edelfelts tavla; deskriptiva geomiljöer som är Nordströms styrka var inte mycket till hjälp då det gällde att komponera en interiör; Gunnar Berndtson ansåg att Nordström påminde om en snickare i Helsingfors.

Paris d. 10 Januari 1877. 10 januari 1877
I söndags hade Edelfelts tavla en svår dag; både Maxime Faivre, John Macallan Swan och Charles Baude rådde honom att börja om på ny duk; följande dag börjar Edelfelt teckna om motivet och hoppas att han kan dra nytta av de erfarenheter han gjort; han hade gjort pojken för stor och henne för styv och rak; han har varit olycklig och modlös, Alexandra Edelfelt känner till hur lätt han blir nedslagen då arbetet inte går som det skall. Edelfelt skulle vilja vara lugn och resonera som så att om tavlan inte blir färdig till början av mars, kan han i alla fall göra den färdig till utställningen i Helsingfors, där han högst antagligen får den såld; han tycker ändå att det vore en skam som han inte kunde bära om han blev refuserad till Salongen i år; tandvärken gör att hans reflektioner blir melankoliska. Under föregående aftons lopp hade Edelfelt en sådan "nervös" tankvärk att han inte kunde skriva; han hade också fått lov att skicka bort modellen mitt i sceansen för att det på grund av tandvärken var omöjligt att arbeta. Varje gång Edelfelt vänder sig om ser han sin "horreur" [förskräckelse] till tavla; han önskar han kunde måla som Pascal Dagnan-Bouveret, Jules Bastien-Lepage och Joseph Wencker. Edelfelt har köpt ett par finare stövlar; det tar emot att ge 5 francs per gång åt modellen.

Paris d. 12 Jan. 1877. 12 januari 1877
Häromdagen strök Edelfelt ut varje streck på rida ranka och började om; det var att kasta de utgivna modellpengarna ut genom fönstret, men han är nu nöjdare med kompositionen och har kanske lite mera "la main faite" [~ stadigare på hand]. Edelfelt letar efter en Mariabild och en bönstol från 1300-talet att sätta i ena hörnet av hans tavla; han tänker också göra ett halvfärdigt tapisseri [bonad] bredvid henne och en silverask med silkestråd och nålar, ett gotiskt skåp bakom henne och tapisseri på väggarna. Denna vecka har Edelfelt arbetat på sin tavla på förmiddagarna.

Forts. d. 13 på morgonen 13 januari 1877
Modellen meddelar att hon inte kan komma förrän den 19, eftersom Edelfelts svar kom för sent; han ger utlopp för sin förargelse genom att skriva till Alexandra Edelfelt; han hade förberett allt för att måla drottning Blancas huvud; som Mamma vet hade han efter mycket besvär fått tag i en vacker blondin, som är så upptagen att hon bara kan komma tre gånger före Salongen, varav den första gången nu inte blev av. Alla modeller, mannekänger och kostymer är upptagna före Salongen; genom en lyckoträff har Edelfelt fått en mannekäng, men hon är den uslaste, smutsigaste och trasigaste i hela Paris. Ernst Nordström hade lovat göra en stor konstruktion av perspektivet i Edelfelts tavla men inte gjort det; då folk inte håller vad de lovat blir hans tavla inte färdig till Salongen.

Paris d. 18 Jan. 1877 18 januari 1877
Edelfelts tavla går framåt på ett helt annat sätt sedan han skrapat bort den gamla versionen; Filadelfo Simi och Charles Baude säger att den nu är mycket bättre; Ernst Nordström har inte gjort något åt perspektivet så föregående dag gjorde Edelfelt tillsammans med Gunnar Berndtson konstruktionen på egen hand; de senaste dagarna har Edelfelt mest varit på Cluny och arbetat på fonden; då tavlan framskridit mera skall han skicka en teckning till Alexandra Edelfelt. Det är mycket arbete med en tavla och det kostar pengar att ha modell, mannekäng och kostym; den sista utgiften har han sluppit, han använder i stället ett sidendraperi och en flanellkorsett; medeltids (1300-talets) liv skulle sitta som handskskinn på kroppen. Julian Alden Weir tycker att Edelfelts tavla går bra. För närvarande kan Edelfelt inte tänka på annat än hans tavla, allra minst på korrespondenser till tidningar.

Paris d 24 på aftonen – (1877) 24 januari 1877
Edelfelt oroar sig för tavlan; om man är osäker på vad man kan göra är ett ärligt sökande efter att göra så gott man kan det enda sättet att få visshet. När Edelfelt blir färdig med sin tavla skall han börja studera igen, teckna och modellera; det är i konstruktionen, i själva grundprincipen för all bildkonst, som han är ytterst svag. Det är varmt och trevligt i Edelfelts ateljé; i aftonskymningen ser Edelfelts tavla inte så galen ut, men det är skillnad på "vaxljus och dagsljus"; varje morgon kl. 7 serveras kaffe på hans rum; i mars skall han börja stiga upp en halv timme tidigare och gå till Crêmerie de Buci; följande dag skall han beställa ram till tavlan, vilket blir en dryg utgift. Fyra dagar framåt har Edelfelt modell; han betalar 10 francs per dag; den lilla pojken är nästan färdig; fonden blir dålig på grund av att han måste måla den "de chic" [ur minnet/på fri hand]; på Cluny finns möbler och gobelänger men inte ett enda rum som motsvarar hans interiör; belysningen är en annan än den i ateljén, vilket leder till att han måste modifiera antingen figuren eller fonden; han skriver så mycket om denna tavla och så blir det hela "un four" [ett fiasko]. Under denna period av "inquiétude och bråk" [oro och besvär] med tavlan hinner Edelfelt inte tänka på att åka ut till Versailles för att framföra friherrinnan Armida De la Chapelles hälsningar till Monsieur Surel; han har inte heller sökt upp grevinnan Bobrinsky, men Ahrenbergs sade också uttryckligen att han kunde göra hur han ville; mot våren är man mera livad för visiter.

Paris d. 28 Januari 77. 28 januari 1877
Edelfelt har nu haft modell för huvudet till Drottning Blanca; han gör henne blond 1. för att modellen är blond, 2. han har börjat så och 3. Eugène Viollet le Duc påstår att det inte finns ett enda exempel på att någon brunett under medeltiden ansetts som en verklig skönhet; Edelfelt skulle vilja ha ett elegant, lätt genomtecknat och spirituellt framställningssätt i måleriet, men i stället gör han det tungt, ofta dystert i färgen, klumpigt och dumt. Edelfelt är orolig för att inte få färdig sin tavla till början av mars och för att den inte skall kunna ställas ut; Gustave Bourgain och Ferdinand Gueldry gjorde föregående morgon ett bullrigt besök och försäkrade Edelfelt att det skulle gå som att "lappa vantar i månsken" att få den färdig; Edelfelt är rädd att allt blir en pannkaka, "four" som man säger där. John Singer Sargent var på besök och smickrade Edelfelts tavla; Sargents smicker, i likhet med hans mors, är för översvallande och därför har hans komplimanger inget värde; Julian Alden Weir tycker heller inte om att Sargent för varje struntverk utropar "ravissant, charmant" [förtjusande, charmerande]. Tavlan upptar Edelfelts tankar till den grad att han inte har varit på teater eller konsert på länge; tavlan förefaller sämre dag för dag, men först nästa vecka tror han att man får något begrepp om tavlan; han har tänkt på att göra några figurer till, som Alexandra Edelfelt föreslår, men det skulle splittra helheten; han håller på med klänningen nu; han har haft modell för pojken och Blanca.

Paris – onsdag d. 31 Januari 77. 31 januari 1877
De sista dagarna har han arbetat på men ingenting åstadkommit; Drottning Blancas huvud är lika dåligt som för fyra dagar sedan, men det har kostat honom 40 francs i modell; aldrig mer tar han modell hela dagen, förutom att det kostar ägnar man eftermiddagen åt att förstöra det passabla man åstadkommit på morgonen; det är "abrutissant" [förslöande] att gå på så från dag till dag och han låter det usla huvudet vara någon vecka; han har varit nedstämnd, men Alexandra Edelfelt behöver inte oroa sig, det är främst hans eget fel att han inte kan måla. Edelfelts "eländiga" tavla förföljer honom i tankarna vart han än går. Edelfelt fick av Maxime Faivre låna en stol som han behöver för tavlan; Maxime målar bra; Edelfelt besökte för några dagar sedan Gustave Courtois och Pascal Dagnan; besöket gjorde honom nedstämd; deras tavlor för salongen är utmärkta och de målar som Jean-Léon Gérômes bästa elever, vilket de också är; då man skyller på dålig ateljé och bristande resurser är det i grunden svepskäl, man ger omständigheterna skulden för att man inte kan måla. Jean-Léon Gérôme reser bort i dessa dagar; Edelfelt skulle vilja hinna få kommentarer på sin tavla, men det är inte troligt; ramen är beställd och kostar 100 franc; det är dyrt men det är viktigt med bred ram så att tavlan syns på Salongen; tavlan blir säkert såld i Finland så att ramen och modellutgifterna blir betalda. Edelfelt har på nytt bättre kurage, men tvivlar på att han hinner få tavlan färdig; varje bit skulle behöva målas igenom en gång till.

Paris d. 5 Februari 1877. 5 februari 1877
Edelfelt vet inte hur han skall få sin tavla färdig i tid; pojken sitter inte stilla, och det märks lätt vad som är gjort "de chic" [ur minnet/på fri hand]; speciellt de nakna armarna vill inte bli till något; bokhandlare Knut Nilsson har lånat ut Sveriges historia av Hans Hildebrand och Rudolf Tengberg m.fl.: Hildebrands "Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid" har gjort det ännu klarare för Edelfelt att ingen egentlig gotik har existerat i Sverige och att den så kallade fornnordiska stilen är byzantinsk och den stilen förekommer mera ursprunglig och bättre hos ryssarna; det är fattigt med konst och minnesmärken i Norden; Edelfelt har köpt några siden och sammetslappar vid le Temple; huvudet lämnar han tills vidare och följer Filadelfo Simis råd att först göra allt annat färdigt. Edelfelts tavla är för närvarande brun efter att han doppat pytsen i sirap; tidigare har den varit svart efter att han kluddat på med kimrök; han vet hur det skall vara, men han är inte karl att få det som han vill; under veckan skall han måla fonden. Edelfelt hoppas att Alexandra Edelfelts intresse för Blanca skall göra den nytta; hon vet inte hur dålig "plankstrykare" Edelfelt är, men han vill göra något gott, stort och skönt här i världen; han hälsar till de små älskade systrarna. Gunnar Berndtson "den hederliga själen" påstår att Edelfelts tavla blir bra, bara han blir färdig.

Paris, torsdag d. 8 Febr. 1877. 8 februari 1877
Edelfelts tavla gör honom mycket bekymrad och upptar alla hans tankar; i förrgår åkte han med tavlan i vagn hem till Gustaf Cederström som för dagen hade fått låna en björnhud från Bon Marché. Jules Bastien har besökt Edelfelt och gett honom goda råd och träffande anmärkningar; han tyckte det hela påminde om tidningsillustration; han har rätt i att det inte är tillräckligt tecknat. Hos Gustaf Cederström träffade Edelfelt en målare Adelsvärd, född och uppvuxen i Frankrike; han talar bara franska och är bror eller kusin till svenska ministern; han tyckte att Edelfelts tavla var trist i färgen. Det ges många nya stycken på teatrarna i Paris; efter att ha arbetat och grämt sig hela dagen med tavlan sitter Edelfelt gärna en halvtimme längre vid middagsbordet, vilket leder till att det blir för sent för att hinna på teater. Ny dag med nytt mod; barnmodellen kommer snart så Edelfelt säger ett hjärtligt farväl; det är härligt väder med solsken och värme. Gustaf Cederström var mild då han kommenterade Edelfelts tavla; det är något brutalt i Cederströms måleri, men det saknar inte karaktär; hans granne Adolf von Beckers tavla har förbättrats till den grad att den tar sig tämligen passabel ut; Edelfelt blir mild mot andra då han ser att han ingenting kan göra själv.

Paris d. 15 Februari 1871 15 februari 1877
Följande dag var Edelfelt åter i redet, likaså tisdagen; han gjorde den lilla pojken så gott som färdig. Edelfelts tavla är ännu grå och matt i färgen; Maxime Faivre säger att tavlan är bra, men Edelfelt vill höra Jean-Léon Gérômes omdöme innan han tror på att den duger; Gérôme borde komma från Italien följande vecka; Edelfelt har målat om Blancas huvud ett antal gånger, han har åter modell de tre närmaste dagarna; folk har komplimenterat kompositionen och ställningen. Edelfelt vill göra drottning Blanca i Alexandra Edelfelts smak; enligt den svenska historiebok han konsulterat är ryktet om att hon mördat Erik osant, eller saknar åtminstone historiska bevis.

Paris d. 18 Februari 1877 18 februari 1877
En av de största fröjder man kan ha är att få uppmuntran efter att man misströstat; Pascal Dagnan har sagt att Edelfelts tavla är bra och tvivlar inte på att den blir antagen till Salongen; får se vad Jean-Léon Gérôme säger. Det som pinar Edelfelt mest om han blir refuserad är att han då inte skulle täckas se de svenska målarna, resande landsmän och alla hos Madame Jacquinot i ansiktet. Edelfelt lovade Alexandra Edelfelt en skiss av sin tavla; tavlan liknar mycket den allra första blyertsskissen; Blancas klänning är i vitt ylle med invävda sidenränder, guldstickade röda sammetsärmar, pärlor i håret; gossen har en rödgrå kolt och byxor gris perle [pärlgrå]; rummets tapisseri [tapeter/draperier] är mörkgrönt och mörkrött, möblerna av fernissad ek; syskrinet inlagt med emalj efter Ludvig den heliges skrin; det tapisseri hon syr på är gjort efter hertigen av Lothringens berömda broderi i Eugène Viollet le Ducs utmärkta arbete Mobilier français. Vännerna tycker att kompositionen i rida ranka är bra; Blancas huvud och uttrycket i det saknas ännu; han får ingen modell till huvudet förrän den 4 mars; tavlan tar sig betydligt bättre ut i ram. I fonden på Edelfelts tavla har han Svea rikes vapen infört i tapisseriet [tapet/draperi] och i broderiet som Blanca håller på det; där står Dei gratia rex Svecia, som på kung Magnus sigill; det vore roligare att måla något från Vasatiden, medeltiden var en barbarisk tidsålder utan några andra idéer än de storas egennytta och katolsk fanatism. Edelfelt är numera inte så ofantligt orolig för sin tavla; blir den inget mästerverk blir den åtminstone inte dålig; han hoppas att den inte blir refuserad; han ber Alexandra Edelfelt hälsa till Morbror Gustaf Brandt, tant Adèle Gadd, Tajta (Fredrika Snygg) och de små snälla systrarna.

Paris fredag d. 23 febr. 1877 23 februari 1877
Jean-Léon Gérôme är återkommen och Edelfelt tänker be honom komma och titta på hans tavla nästa onsdag; han tror att Gérôme, i likhet med Jules Bastien Lepage kommer att tycka att det hela ser ut att vara gjort de chic [ur minnet/på fri hand]. Det förargliga med historiemåleri är att man aldrig kan ge dem den "aspect de réalité" [verklighetsaspekt] som åt scener man själv har sett, och en massa småsaker blir klena i utförandet; Edelfelt hatar det måleri som fått spenamnet "la peinture de bibelots" [krimskramsmåleri], där krimskramset är allt och uppfattas som vackra välgjorda stilleben; han kan ändå inte neka till att ett lämpligt val av accessoarer, fonder och landskap gör tavlan så tillvida att huvudfigurerna utan dessa inte skulle göra den minsta effekt. Edelfelt skulle vilja ha det hela i rida ranka glatt, men han lyckas inte; Pascal Dagnan sade: il faut que tout le tableau chante, non seulement la femme [hela tavlan borde sjunga, inte bara kvinnan]. Julian Alden Weir och spanjoren Rafael de Ochoa från ateljén besökte Edelfelt och ansåg att tavlan gjort framsteg; Edelfelt önskar att han bara fick lite mera liv i färgen.

Paris Onsdag d 29 febr 77. 28 februari 1877
Får se om inte Jean-Léon Gérômes elever hedrar sig på Salongen i år; Gustave Courtois har gjort ett prisat fruntimmersporträtt och en förtjusande Narcissus; Pascal Dagnans tavlor är bra; Albert Aublet och Max Faivre har också goda saker; Edelfelt hoppas han inte skämmer ut ateljén om han lyckas komma med. Edelfelt tycker att hans tavla är mycket bättre nu; följande dag kommer Jean-Léon Gérôme för att titta på den; hans kamrater har i huvudsak anmärkt att färgperspektivet är tungt och vart plan står inte på sin rätta plats; flera har sagt att det syns att det är gjort av någon som mycket väl kan, men som ännu inte är van med tavlor. Alexandra Edelfelt behöver inte vara orolig för Edelfelt; hans bekymmer är de samma som för alla konstnärer; olyckan har velat att alltid då han denna vinter har varit nedslagen har han skrivit till Mamma; det får gå hur som helst med hans tavla, åtminstone har han fått massa erfarnheter. Jean-Léon Gérôme har lovat komma och titta på Edelfelts tavla på lördag; Edelfelt har kanonfeber men försöker bereda sig på en torr kommentar i stil med "c'est pas ça - faut être plus sincère" [det är inte där - det måste vara mera innerligt].

torsdag d. febr. 77. 1 mars 1877
Kanske i övermorgon eller på måndag ber Edelfelt gubben Chabod att föra hans tavla till Salongen; han ropar till alla Olympens makter "ut felix faustumque sit!" [till lycka och framgång]; han hoppas att han inte blir refuserad, vad skall Madame Jacquinot, svenskarna och alla där hemma säga då?

Lördag d. 3 mars 77. 3 mars 1877
Jean-Léon Gérôme har nyss varit hos Edelfelt: den första kommentaren var: Mais ça marche trés-bien cela – c'est souple, c'est élégant – allons, continuons comme ça [men det fungerar mycket bra detta – det är mjukt, det är elegant – låt oss fortsätta så här]; Gérôme anmärkte på att skillnaderna mellan de beniga partierna och köttpartierna i hennes ansikte inte syntes tillräckligt; tapisseriet [bonaden] och drottningens kläder var behandlade för mycket; färgen var monoton, men inte obehaglig; Gérôme trodde att tavlan med säkerhet skulle bli antagen till Salongen. Nästa vecka har Edelfelt modell för huvudet; för tillfället presenterar sig inte tavlan till sin fördel på grund av att färgerna slagit in till den grad att han knappt längre kan se hur de varit; han har en ovana att måla i halvtorrt, i stället för att vänta några dagar tills den undre färgen är så torr att den kan skrapas av; att måla i halvtorrt medför att man ett par dagar efteråt ser färgerna mörkna och vitna, så att en yta som man målat i en ton nu dansar i alla världens nyanser; om man stryker fernissa på tar det också bort lätta färgtoner, vilket var fallet med ett av Julian Alden Weirs porträtt, som blev totalt förstört.

Paris onsdag d 7 mars 77. 7 mars 1877
Edelfelt har inte rört sin tavla de senaste dagarna. Edelfelt frågar Alexandra Edelfelt råd om vad han skall kalla tavlan på franska; han ber Mamma läsa igenom Zacharias Topelius saga och se om hon hittar någon fras som kunde översättas; ingen människa blir klokare om han skriver La Reine Blanca de Suède et son fils Haquin [Drottning Blanka av Sverige och hennes son Håkan]; det är heller inte rätt att kalla det för en légende suèdois [svensk legend]; det skulle bli obegripligt att översätta rida, rida ranka till franska; ett förslag är l'Education d'un futur chevalier [uppfostran av en framtida riddare].

Paris Tisdag d. 13 mars 77. 13 mars 1877
Börjesons, Walter Runeberg, fröken Bertha Levin och fröken Judéen har varit i Edelfelts ateljé och sett på hans tavla; fröken Levin tyckte att den nödvändigt borde komma till Finland; Edelfelt har slagit dank i två veckor och tavlan har inte vunnit på uppehållet; Max Faivre vill slå vad om att den blir antagen. Gottfrid Schybergson har läst Zacharias Topelius på allmänna biblioteket, men inte hittat något som kunde tjäna som måtto för tavlan. Tisdagen den 20 mars är sista dagen att lämna in sina bidrag till Salongen; möjligen sänder Edelfelt sin Drottning redan på lördagen i och med att han börjar bli led på henne och vill slippa det eviga kvalet att se på en en tavla som inte blev som han ville; det blir ett hårt slag om den blir refuserad, även om han inte kroknar för det; de svenska målarnas dom blir den hårdaste; han tar sedan han sett Gustaf Cederströms kraftiga tavla för givet att hans bleka entoniga färg kommer att se pjoskig ut på salongen. Edelfelt vågar inte se på sin tavla för då tycker han att det finns så mycket att ändra att han blir helt förvirrad.

Paris d. 18 mars 1877. 18 mars 1877
Edelfelt har expedierat tavlan till Salongen; i den nödvändiga bulletinen skrev han på franska: Blanca av Namur, drottning av Sverige, och prins Håkan; med mindre stil tillade han att drottning Blanca, enligt legenden, hade som ambition att förena sin son Håkan med Margareta av Danmark; i väntan på att realisera sina drömmar lät hon sin son rida på sitt knä medan hon sjöng en sång som uttryckte hennes planer; om Alexandra Edelfelt tycker att förklaringen är dum, finns det tid att ändra notisen; katalogen trycks först i slutet av april. Edelfelt skulle verkligen bli nedslagen om hans tavla blir refuserad; han känner sig ännu inte lugn, fastän Max Faivre och Pierre Petit-Gerard lovat slå vad om att det går bra. Edelfelt tackar Alexandra Edelfelt för Zacharias Topelius sagor; han har läst igenom rida ranka, men inte hittat något lämpligt citat. Det smärtar Edelfelt att Alexandra Edelfelt fann henne [drottningen] fårögd; Gunnar Berndtson och Robert Stigell menar att hon var bättre på tavlan än på teckningen; om Alexandra Edelfelt vill skall Edelfelt göra retoucher [ändringar] efteråt; han vill inte att Mamma tycker hans drottning är kommun [vanlig] och vulgär.

Paris thorsdagsafton d 22 Mars 77. 22 mars 1877
Brevet innehöll råd om Blancas ögon och en översättning av visan; Edelfelts egen översättning av de första raderna i rida ranka, var förvånande lik Alexandra Edelfelts; han tror ändå inte att rida ranka skulle göra ett sådant intryck som t.ex. liten Karin på den franska publiken, som inte kan förstå traditionen, barndomsminnena och det gammaldags präktiga i ramsan; därför nöjde han sig med några förklarande rader, som troligen ännu kan ändras, eftersom katalogen trycks först i april. Edelfelt hoppas att hans tavla och hans porträtt av Robert Stigell skall framstå i sin bästa dager för juryn; Max Faivre gör en ny kompisition varannan dag; Edelfelt, som inte är så hänförd av de eviga mytologiska och gammaltestamentliga ämnen tänker göra skisser ur (Finlands) historia och poesin; han ber Alexandra Edelfelt skicka Gabriel Reins historia.

Paris d. 27 Mars (på aftonen) 1877. 27 mars 1877
Madame Jacquinot har sänt ett brev med inbjudan till middag och där hon samtidigt väntar otåligt på nyheter om Edelfelts tavla; det vore förfärligt att behöva berätta att den blivit refuserad.

Påsklördag 1877. 31 mars 1877
Föregående dag gjorde Edelfelt ett fruktlöst besök i Industripalatset för att få upplysningar om hans tavla; vaktmästarna förklarade att han skulle få besked om 14 dagar, såvida han inte kände någon i juryn; det påverkar lynnet och arbetslusten att se hur protektionssystemet anlitas inom konstnärsvärlden; det är fel av Jean-Léon Gérôme att inte sitta i juryn och inte göra någonting för sina elever; man borde göra som Carroll Beckwith och vara "intim" med Alexandre Cabanel och Jean-Jacques Henner; Wilhelm von Gegerfelt och Hugo Salmson bjuder jurymännen på fina middagar; det är bara naiva provincialer [från landsorten] och utlänningar som Edelfelt som inte har bekantskaper i den artistiska världen; han medger att juryn och publiken är rättvisa mot de mycket stora talangerna, även om de skulle komma från Noukha-Hiva, men medelmåttor tar sig fram med protektion. Albert Aublet i Jean-Léon Gérômes ateljé har lovat skaffa upplysningar om Edelfelts tavla av jurymännen; tack vare bekantskaper och vänners vänner vet redan Max Faivre att han är antagen och Aublet och Auguste Boulard vet redan sitt öde. Vem har skrivit i Helsingfors Dagblad om Edelfelts tavla?; är det Lorenzo Runeberg, Gottfrid Schybergson eller Rafael Hertzberg?; det är så berömmande att det stöter på humbug; han tar farväl och önskar Guds välsignelse. Om Edelfelts tavla kommer in på salongen börjar han i slutet av maj med Carl IX; han ebaucherar [skissar] tavlan ordentligt och spänner sedan ner den från ramen för att ta hem den och visa för Alexandra Edelfelt. Filadelfo Simi har varit i Fontainebleau och har återvänt till Paris för några dagar för att se Eugène Fromentins exposition [utställning]; han vill att Edelfelt kommer dit ut några dagar; Edelfelt kanske åker dit på måndag, oron över hans tavlas öde gör att han ändå inte får någonting gjort och ateljén har stängt under påskferierna.

Paris d. 5 April 77 5 april 1877
Albert Aublet meddelade att Edelfelts tavla är antagen; sorgen är således över och Edelfelt är glad och nöjd. Edelfelt hade inte hört något från Albert Aublet som lovat ta reda på hans tavlas öde; föregående dag, samtidigt som Alexandra Edelfelts brev, fick han äntligen ett visitkort.

Fredag d. 6 April 1877. 6 april 1877
Efter dinern [middagen] förgegående dag skaffade sig Edelfelt ett par fina handskar, lånade chapeau claque av Rafael Hertzberg och lät bränna sig i håret; han tog omnibussen till Pont de l'Alma som låg längre bort från Triumfbågen än han trodde; han fick således gå en god bit i sina trånga balskor till Avenue de la reine Hortenze där Alfred Koechlins hôtel var grannt upplyst; Madame Emma Koechlin hade ett distingerat utseende och satt i antichambren; hon är så van världsmänniska att hon genast kom i håg Edelfelt fastän hon aldrig träffat honom; hon talade, i en ofta avbruten konversation, om Gustaf Philip Armfelt; Monsieur Koechlin frågade genast om Edelfelts tavla, och gratulerade honom för att den blivit antagen; Edelfelt räknade gästerna till cirka 200.

Paris d. 15 April 77. 15 april 1877
Det var underligt att Alexandra Edelfelt den 10 [april] inte hade fått Edelfelts underrättelse om att han var antagen i Salongen; nu är han så gott som säker på att både tavlan och teckningen är antagen; av 7530 inlämnade verk är 2110 antagna.

d. 29 april 77. 29 april 1877
Följande dag är jour de vernissage [vernissagedag] på Salongen; Edelfelt hoppas att hans tavla har fått en mänsklig plats.

1sta Maj 77. 1 maj 1877
Föregående dag var Salongen öppen för utställarna och deras familjer; Edelfelts tavla har en utmärkt god plats på cimaisen [högre vägglist] i en av de förnämsta salarna; Gustave Courtois och Pascal Dagnans tavlor hänger nära; han gratulerades av Monsieur FitzWilliam och Madame Mary Sargent, miss Frances Watts, Mademoiselle Davençon, skandinaverna och kamraterna; många av dem fann tavlan bättre än de trott den vara; den tar sig bättre ut på Salongen än hemma hos honom. Walter Runeberg har en slags "tocquade" [svärmeri] för Edelfelts tavla och prisar den ymnigt; Edelfelt har sagt att han är så god vän att han inte kan bedöma den opartiskt.

den 3 maj 1877 3 maj 1877
Det kan glädje Alexandra Edelfelt att veta att tre firmor anhållit om ensamrätt att publicera fotografi och gravyr av Edelfelts tavla; 1. Goupil & Cie skulle införa reproduktioner av de främsta arbetena i "le Salon de 1877" och Edelfelt svarade genast jakande; Adolphe Goupil har filialer i London, Berlin, Haag och New York; 2. fotograffirman Ferrier & Lecadre; 3. Nordstedt & söner i Stockholm meddelade genom doktor Albert Laurin att de ville ha tavlan i träsnitt i Nordiska målars tavlor; de får göra upp om saken med Goupil. Unga Emil Walléen besökte Edelfelt och frågade efter sin bror Mischa; slutligen sade han att han fått i uppdrag av en person att fråga priset på tavlan; det är antagligen fru Karamzin som för tillfället är i staden. Edelfelt svarade att han inte kan ge något besked om priset förrän om en månad; han vet inte vad han skall ta för pris; kamraterna har sagt så olika, 1 500, 1 800, 2 000 francs. Edelfelt har modell på förmiddagarna; på eftermiddagarna går han till Salongen och gläder sig att se att hans tavla behagar dem som ser den; han är alldeles uttröttad och korrespondensen till Carl Gustaf Estlanders [Finsk] tidskrift får vänta till följande dag.

Paris d. 7 maj 1877 7 maj 1877
Fotografen Adolphe Braun vill fotografera Edelfelts tavla och lovar 10% av försäljningen, vilket Adolphe Goupil inte gör; Edelfelt skall gå till Goupil och fråga om hans villkor. Edelfelt skall skriva till Hackman och fråga om han går med på att betala 2 000 francs, han vill inte sälja tavlan för mindre; i annat fall hoppas han att fru Aurora Karamzin tar den; han vill i varje fall exponera [ställa ut] den i Helsingfors. "Gubben" Surel har sökt upp Edelfelts tavla på Salongen; han är gammal bekant med Ernest Meissonier och talade mycket om konst och konstnärer. Edelfelt skall införskaffa oundgängligt material för landskapsmåleri, portativt [bärbart] staffli, parassol, färger, ny låda, pliant (liten stol); allt borde gå upp till cirka 100 francs; han anser sig ha råd med detta om tavlan blir såld till 2 000.

Paris lördag. 13 maj 77. 13 maj 1877
Jan Van Beers ville göra Edelfelts bekantskap och sade att hans tavla väckt uppmärksamhet på Salongen; Van Beers häxprocess är en enorm tavla med över 200 huvuden; häxan har han gjort till en modern pariserconcierge [portvakt] med sjal och mössa; uttrycket då hon förbannar kardinalerna som dömt henne är mästerligt; mitt bland kostymer från 1500-talet sitter två moderna engelsmän; Van Beers säger öppet att han gjort dessa anakronismer för att väcka uppmärksamhet; Edelfelt tycker det är ett oförskämt humbugsökeri. På Kristi himmelsfärdsdagen gjorde Edelfelt undan en massa visiter; först åkte han till de svenska målarna Axel Borg och Georg Pauli; Madame Enjolras uttryckte sina sympatier för Edelfelts vackra talang efter att hon sett hans opus på Salongen; han besökte Runebergs och sist herrskapet Ahlberg; Edelfelt må anses oartig om han i månadtal skjuter upp visiter, men han kan inte annat om han inte vill försumma arbetet eller trötta ut sig fullständigt, de långa avstånden gör det också tungt, speciellt då vårluften besvärar honom.

Paris d. 18 maj 1877. 18 maj 1877
Edelfelt tackar för Alexandra Edelfelts brev och för att hon gläds med Edelfelt åt tavlan; han hoppas Mamma inte tror att han börjar bli något, eller att tavlan är ett mästerverk, dit är det ännu lång väg. Edelfelt hade kunnat ge tavlan åt Charles Baude, men Albert Laurin tyckte inte om Julqvällen och Regnier skär finare, om än inte märkbart bättre. Albert Laurin och Edelfelt gick först till en trägravör, Regnier, för att se om Edelfelt ville ha sin tavla skuren av honom; Regnier har tidigare arbetat för Nordstedt & Söner; Laurin försäkrade att Adolphe Goupil inte kunde misstycka att tavlan publicerades i Sverige då det inte existerar något fördrag om artistisk äganderätt mellan Frankrike och Sverige; Laurin menade att Edelfelt inte skulle fråga lov av Goupil för att få verket publicerad i "Nordiska målares tavlor”. Edelfelt funderar allvarligt på att få tavlan såld; han har massa utgifter i kläder och målarattiraljer inför hemresan. Folk säger att tavlan är värd 2000-2500 francs; det vore roligt om Johan Friedrich Hackman eller fru Aurora Karamzin köpte den till detta pris. Adolphe Goupil har inte fått fotografierna färdiga; Edelfelt kan inte skriva till Johan Friedrich Hackman innan han kan visa honom en avbildning. Adolf von Becker ansåg att de skulle be William Grommé, som är Johan Friedrich Hackmans kusin och som lär tycka om Edelfelts Blanca, att skriva till Hackman. Eftersom Edelfelt befann sig i närheten av Arc de Triomphe de l'Etoile gick han på visit till Monsieur Alfred Koechlin; de talade länge om årets Salong; Koechlin har ännu inte sett Edelfelts tavla och har därför skjutit upp att skriva till Gustaf Philip Armfelt.

Paris d 21 maj 1877 21 maj 1877
Alexandra Edelfelt överskattar värdet på Edelfelt tavla; hans kamrater och andra har sagt att den gör ett gott intryck; den saknar något effekt och är hård i konturen då man betraktar den på långt håll. Edelfelts tavla har fått god kritik i Finlands allmänna tidning; han håller inte med om att drottningens hand är för stor, han har mätt och tecknat noga; kanske ser den stor ut på grund av att fingrarna är lite utspärrade; kritiken har tydligen skrivits av en svensk skribent, Gottfrid Renholm; Edelfelt har träffat honom en gång, då han och Gustaf Cederström frågade efter Pehr Theodor Stolpes adress, för att han ville skriva till Finlands allmänna tidning. Ahlbergs och Laurins har rest; Albert Laurin överlämnade åt Edelfelt att ordna träsnittet.

Paris d. 29 maj 1877 29 maj 1877
Edelfelt träffade Monsieur Alfred Koechlin på Salongen; han tyckte att Edelfelts tavla var anmärkningsvärd, men han måste absolut vidga sin målning och vänja sig vid att se större; Edelfelt håller med, hans måleri är smått och saknar därför effekt. Om Alexandra Edelfelt har pengar skall hon skicka dem; Edelfelt måste sälja sin tavla för 2 000-2 500 francs; nu har han depenserat [spenderat] pengar på modell, färger *och duk, och har ännu inte förtjänat något för vintern.

Paris 2 Juni 77 2 juni 1877
Edelfelts tavla på Salongen är inte längre på cimaisen [högre vägglisten] utan har flyttats lite högre upp; efter medaljutdelningen flyttas tavlorna om så att de premierade kommer nederst och leder till en allmän omsvängning. Adolphe Goupils fotografier torde bli färdiga i dessa dagar. Vad Edelfelts Blanca ändå är bristfällig, han hoppas att han kommer att göra bättre i framtiden. Edelfelt längtar hem, men först måste tavlan vara såld. 2 500 francs vore bra att ha; tror Alexandra Edelfelt att Hackman är villig att betala denna summa?

d. 11 Juni 77 11 juni 1877
Alexandra Edelfelt måste anse att Edelfelt är slösaktig; han har inte fått in en enda styver i vinter; det är bäst att inte begära för mycket för tavlan, annars kan det gå som med gumman i sagan "timpe, timpe, timpe tö, flundra, flundra i min sjö" som ständigt ville ha mera och slutligen fick ingenting.

Paris s. 13 juni. 13 juni 1877
Edelfelt har varit hos Adolph Goupil som ännu inte har fotografierna färdiga; Edelfelt får 6 stora fotografier.

Paris d. 16 Juni 77 16 juni 1877
Äntligen har Edelfelt fått ett första fotografi från Adolph Goupil; han sänder det till Alexandra Edelfelt och ber henne sända det vidare till Johan Friedrich Hackman i Wiborg; för att Hackman inte skall behålla fotografiet skriver Edelfelt i kanten att det tillhör Mamma. Alexandra Edelfelt ber Edelfelt köpa en sidenklänning; han hade själv tänkt köpa en om han fick tavlan såld; han frågar om hon vill ha den gjord på t.ex. Bon Marché. Samtidigt som Alexandra Edelfelt sänder fotografiet till Johan Friedrich Hackman i Wiborg tänker Edelfelt skriva till honom; Edelfelt tänker som pris ange 2 500 francs, varav han ber att få 1000 genast; ifall Hackmann inte vill ha den skriver Edelfelt genast till unge Emil Walleen i Aachen. Doktor Hannes Runeberg har inte skrivit; Edelfelt tror inte att han vill depensera [betala] mer än 1 000 francs. Edelfelt inser sin tavlas främsta fel; han tänker i framtiden måla mera effektfulla saker. Hettan, missnöjet med vad Edelfelt gjort och osäkerheten kring försäljningen av hans tavla har försatt honom i ett tillstånd som gör det omöjligt att arbeta ordentligt; han skall ännu göra ett försök med Citoyennen på ny duk; om även det misslyckas gör han bara huvudet i akvarell, med hatten och bysten och säljer det till lågt pris, bara så att han tjänar in utgifterna för modellen. Edelfelt har sänt fotografiet, efter att tre gånger ha packat om paketet för att det skulle antas på posten; han ber Alexandra Edelfelt inte döma fotografiet för strängt.

Paris d. 21 Juni 77 21 juni 1877
Carl Gustaf Estlander har inte svarat på om Edelfelt skall sända sin tavla till Stockholm eller inte; Edelfelt blir väl tvungen att inleda en tröttsam korrespondens med Albert Laurin och andra i Sverige. Edelfelt önskar att allt vore ordnat med tavlan, så att han kunde börja fundera på hemresa.

d. 23 Juni 1877 23 juni 1877
Edelfelt hoppas att fotografiet har kommit fram ordentligt till Alexandra Edelfelt; han lever i ständig oro sedan ett paket som Runebergs sände till Finland kommit bort. Det är förargligt att Edelfelt inte kan resa redan nu; han får ge sig till tåls tills hans tavlas öde är avgjort; han har också arbete att utföra. Edelfelt skall gå till Adolphe Goupil och fråga om inte de övriga fotografierna äntligen är färdiga; han vill skicka ett fotografi till Pietro Krohn och ett till doktor Albert Laurin. Edelfelt frågar efter anvisningar för klänningen; om han får pengar av Johan Friedrich Hackman vore det en skada att låta tillfället gå dem ur händerna.

Paris d. 27 Juni 77. 27 juni 1877
Albert Laurin har skrivit att han inte har något emot att Edelfelts tavla fotograferas av Johannes Jæger; Edelfelt hoppas att inget händer ramen och tavlan under transporten till Jæger i Stockholm. Edelfelt visade Carl Mannerheim sin tavla, som nu finns hos färghandlare Chabod; strax efter då de åkte i Champs Elysées föreslog Mannerheim att Edelfelt skulle måla honom en större skiss för 1 000 francs; Edelfelt avslog först med hänvisning till hur det varit med August Eklöfs beställning, samt till Alexander Wilhelm Brummers och Herman Frithiof Antells väntande beställningar; Edelfelt gick sedan med på att ta emot beställningen och pengarna, som han genast lovade sätta in på Föreningsbanken då han kom hem; Mannerheim ville ha en skiss till någon större tavla, men undanbad sig Carl IX och Klas Fleming.

Paris, d 30 Juni 77. 30 juni 1877
"Blanca" har fått kritik i le Soir, som han sänder med; kritikern säger att hon inte har "le diable au corps", inte har det "tusen djefla" som Sergell talade om; Edelfelt begriper inte hur man i ett sådant fridfullt ämne kan lägga in någon djärvhet à la Michelangelo; men kritikern uppmuntrar ju också rätt mycket. En Monsieur Ludovic Bachet som ger ut Adolphe Goupils fotografisamling i ett populärt arbete, Musée pour tous [Museum för alla], kom upp till Edelfelt och begärde en handteckning eller skiss, samt hans autograf; det skall reproduceras heliotypiskt och utkommer följande vecka; Edelfelt visade honom sin skissbok med skisser av Anni och Butti (Berta) Edelfelt, samt Tajta (Fredrika Snygg), som kan komma att förevigas i tusentals exemplar.

Paris, söndag d. 1 Juli 77. 1 juli 1877
Johan Friedrich Hackman vill inte ha Edelfelts tavla, den är för stor och dyr. Skall Edelfelt skriva till fru Aurora Karamzin, som aldrig med namn meddelat att hon är intresserad av tavlan?; skall han fråga Herman Frithiof Antell? Edelfelt tänker gå till Chabod och skaffa upplysningar om den franske herren som hört sig för om tavlan; Edelfelt är lycklig över att ha tagit emot Carl Mannerheims pengar; om Blanca inte blir såld är det ändå ifrågasatt om han kan resa ut på hösten; Edelfelt hade just tänkt expediera [sända] tavlan till Stockholm, vilket han väl får lov att göra i alla fall; han har åtminstone pengar för närvarande och får tid att tala om saken med Alexandra Edelfelt då han kommer hem. Walter Runeberg sade redan från första stund att Johan Friedrich Hackman inte skulle ta tavlan; det vore roligt om den kom i fru Aurora Karamzins ägo. Edelfelt skriver till unge Emil Walleen [överstruket]; han vet inte vad han skall göra.

Ännu Paris 1877 lördag d Juli 7 juli 1877
Edelfelts tavla är avsänd (för 61 francs) med grande vitesse [express, snabb fart] till Böning i Lübeck; därifrån tar Edelfelt den som passagerargods; det blev brådskande på grund av att Johannes Jæger infinner sig i Helsingfors den 25; borde inte Carl Gustaf Estlander & co betala en del, om det inte hade blivit så bråttomt skulle Edelfelt ha låtit tavlan avgå i sakta mak; Edelfelt är skamsen över att han på staden låtit förstå att han sålt tavlan, utan att ha gjort det; han kan inte veta om Aurora Karamzin eller Herman Frithiof Antell går med på att betala den begärda summan. I Musée pour tous [Museum för alla] har Edelfelts tavla kommit ut; där finns också Tajtas porträtt som croquis. Edelfelt har ordnat med Albert Laurins gravyr för Nordiska målares taflor; "dumlingarna" i Stockholm skriver att gravyren skall vara färdig den 20 augusti eller tidigare; Edelfelt förstår inte hur de skall hinna, gravören måste först invänta svar från Stockholm, sända ett första utkast till Edelfelt på Hindhår, som sänder rättelser till Paris och den slutliga klossen skall sedan sändas till Stockholm.

Paris d 11 Juli 77. 11 juli 1877
Edelfelt längtar efter svar från Alexandra Edelfelt om vad han skall göra, resa hem eller stanna kvar ännu en tid med Gunnar Berndtson, som inte längre har feber, men ännu är sängliggande och loj; han frågar sig vad Pietro Krohn skulle ha gjort, men har han en älskad mor som väntar på honom?; om det varit farligt med Berndtsons sjukdom skulle de genast fört honom till Maison Dubois eller något annat sjukhus; Edelfelt är irriterad över att läkaren inte genast sade att denna fièvre muqueuse (Edelfelt tror det är lindrig tyfus) skulle bli så långvarig; han borde ha kommit hem för en månad sedan då han såg rask ut och var på briljant humör, men tavelaffären förhindrade detta; den svåra hettan och oron har gjort honom mager, blek och modfäld; han önskar Gud gav honom ett råd; om något inträffade och han var bortrest skulle han ha samvetskval hela sitt liv; läkaren och Monsieur Camut säger att Edelfelt kan resa; Robert Stigell, Colliander och Otto Wallenius finns i staden, men den äldre Camut är den Edelfelt litar på fullt ut. Tillsammans med tavellådan sände Edelfelt ett brev till Böning, men har ännu inte fått något svar; varken Adolf von Becker eller han vet därför något säkert om ångbåtarna.