Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

En i fullt solsken dansande, 13-årig zigenerska, knäfigur i fas åt vänster, med röd och vit mantilj, vita och röda blommor i det svarta håret, kjol av rött och vitt tyg. Ljus bakgrund, skiftande i ljusgrått, rosa och blått. 65 x 54. Signerad: A. Edelfelt. Granada 81. Målad på tre dagar kring mitten av april 1881.

Förekomster i brev

Söndag d. 7 nov. 1880. 7 november 1880
Möjligen får Edelfelt resa till Spanien i vår med Jean-Joseph Benjamin Constant för att göra studier i Alhambra; denne känner Spanien och spanskan, är en stor talang och hygglig karl.

Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18 april 1881
Jag har börjat på med en studie af en dansande Gitana, en 13 årig flicka. Jag har derföre varit hos dessa zigenare, inne i deras hålor och är mycket snakom [?] med dem nu redan. Mariano, Lucia Dolores o.a. äro gamla bekanta för mig.

Torsdag d. 21 april 21 april 1881
I dag har här varit stor exposition af mina studier, d.v.s. en massa folk i hotellet har bedt att få se dem

Paris d. 31 Mai 1881. 31 maj 1881
Osäker koppling I går voro här en friherrinna Mellin en gammal fru Forsblom och den unga fr. Forsblom Ellens kamrat samt en student Kihlman. Hvarifrån de kommer vet jag ej, troligen från Italien. Fru Forsblom (eller) fröken sade om Erikssons porträtt, med denna milda ton, som utmärker äldre ogifta fruntimmer "Aj, hvad han ser präktig ut – gubben ha pröfvat mycket af lifvet" – om spanskorna anmärkte de att de voro brunetta och om min atelier att jag hade höga, vackra rum. Den stackars unga flickan lär ha varit sjuk och derigenom förhindrad att sjunga, hvilket har varit hufvudändamålet med resan.

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Det finns inga bilder för det här konstverket.