Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

I förgrunden av en gata, som mellan vita husrader leder in mot fonden, står en lastad mulåsna i lätt skugga. Längst i fonden en kulle med byggningar. Dagmått: 29 x 22,3. På frånsidan intyg av Berta Edelfelt 1933. Inramad inom samma kartong som nummer 164 & 165. MÅlad i Granada omkring 15 april 1881.

Förekomster i brev

Söndag d. 7 nov. 1880. 7 november 1880
Möjligen får Edelfelt resa till Spanien i vår med Jean-Joseph Benjamin Constant för att göra studier i Alhambra; denne känner Spanien och spanskan, är en stor talang och hygglig karl.

Alhambra d. 13 april 1881. 13 april 1881
Osäker koppling Sedan gjorde vi en utflygt i Zigenarstaden. Los gitanos äro ett förfärligt tiggarpack, bo i hålor, som kanske vore pittoreska, men dit ingen vågar gå af fruktan för ohyra. De skrika om en, tigga, sjunga, ha sina ungar att dansa, rigtiga tattare med ett ord. Här gjorde jag en liten aqvarell med Boït (som verkligen har mycket talent) och sedan promenerade vi nere i staden.

Torsdag d. 21 april 21 april 1881
I dag har här varit stor exposition af mina studier, d.v.s. en massa folk i hotellet har bedt att få se dem

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Det finns inga bilder för det här konstverket.