Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Mot bakrund av en antydd husvägg sitter en gitarrspelande spanjorska med svart mantilj över håret och axlarna; knäfigur i halv fas åt vänster. Starkt solsken. Akvarell i breddformat. Osignerad. Målad sannolikt i Sevilla i slutet av april 1881, troligen såsom förstudie till katalog nummer 172.

Förekomster i brev

Sevilla d. 24 april 1881. 24 april 1881
Osäker koppling Det blef, som jag trodde – mycket litet gjordt i Sevilla. En figurmålare skulle ha enormt mycket att göra här, men dertill skulle framför allt fordras ett längre uppehåll.

Paris d. 31 Mai 1881. 31 maj 1881
Osäker koppling I går voro här en friherrinna Mellin en gammal fru Forsblom och den unga fr. Forsblom Ellens kamrat samt en student Kihlman. Hvarifrån de kommer vet jag ej, troligen från Italien. Fru Forsblom (eller) fröken sade om Erikssons porträtt, med denna milda ton, som utmärker äldre ogifta fruntimmer "Aj, hvad han ser präktig ut – gubben ha pröfvat mycket af lifvet" – om spanskorna anmärkte de att de voro brunetta och om min atelier att jag hade höga, vackra rum. Den stackars unga flickan lär ha varit sjuk och derigenom förhindrad att sjunga, hvilket har varit hufvudändamålet med resan.

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Det finns inga bilder för det här konstverket.