Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Studie av en kort gränd med trevåningsbyggnader på sidorna, till vänster i blågrått, till höger i rosa och lila. I bakgrunden avslutas gränden av ett starkt belyst vitt hus med en mörkbrun dörr. Mellan hustaken framskymtar en mörkblå himmel. 34 x 23,5. Bet: Toledo. På frånsidan intyg av Berta Edelfelt 1933. Målad i slutet av april eller början av maj 1881.

Förekomster i brev

Toledo d. 28 april 1881 28 april 1881
Osäker koppling Toledo är bland det mägtigaste man kan se – pittoreskt i högsta grad. – Jag ordentligt njuter af hvarje minut, och har redan börjat arbeta. I morgon har jag en studie att göra färdig. Mamma tänke sig ett högt berg, på tre sidor omflutet af Tajo som är en dugtig flod, på berget en stad med trånga gator, höga torn, väldiga murar och öfverallt detta en klarblå himmel. Luften är frisk ty vi befinna oss åtskilligt öfver hafsytan, och det lilla hotellet der vi bo snyggt och bra.

Toledo d. 30 april 1881. 30 april 1881
Osäker koppling Jag har arbetat dugligt här, men beklagligtvis ej kommit längre än till studier och obetydliga croquiser. Toledo är bland det mägtigaste man kan se – och genom Sr Moreno har jag haft tillträde till flere privat-gårdar (patios, de flesta arabiska) fått en och annan tiggar gubbe att stå o.s.v.

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Det finns inga bilder för det här konstverket.