Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Studiehuvud av en 15-årig flicka. Oljemålning utförd i Toledo 29 april 1881 (brev till modern, Toledo 30 april 1881: "denna studie är bland det bästa jag för med mig"). Möjligen identisk med "Toledoflicka".

Förekomster i brev

Toledo d. 30 april 1881. 30 april 1881
I går målade jag en liten 15 årig flicka och denna studie är bland det bästa jag få med mig, i dag har jag tecknat åtskilliga tiggare, Osäker koppling Jag har arbetat dugligt här, men beklagligtvis ej kommit längre än till studier och obetydliga croquiser. Toledo är bland det mägtigaste man kan se – och genom Sr Moreno har jag haft tillträde till flere privat-gårdar (patios, de flesta arabiska) fått en och annan tiggar gubbe att stå o.s.v.

Paris d. 31 Mai 1881. 31 maj 1881
Osäker koppling I går voro här en friherrinna Mellin en gammal fru Forsblom och den unga fr. Forsblom Ellens kamrat samt en student Kihlman. Hvarifrån de kommer vet jag ej, troligen från Italien. Fru Forsblom (eller) fröken sade om Erikssons porträtt, med denna milda ton, som utmärker äldre ogifta fruntimmer "Aj, hvad han ser präktig ut – gubben ha pröfvat mycket af lifvet" – om spanskorna anmärkte de att de voro brunetta och om min atelier att jag hade höga, vackra rum. Den stackars unga flickan lär ha varit sjuk och derigenom förhindrad att sjunga, hvilket har varit hufvudändamålet med resan.

Gatschina Måndag afton d. 31 Jan 82 31 januari 1882
Osäker koppling Om söndag var jag hos Grigorovitsch – mina taflor ofantligt illa exponerade, och så råka de komma samtidigt som några af Kuindji, dessa utbasunerade i hela Petersburg. Jag var arg, arg, arg, så mycket mera som Grigarowitsch ej visat den minsta goda vilja då det gällt att låta mig komma till min fulla rätt. De äro ej vänligt stämda mot mig. Det qvittar mig lika, och jag betalar dem med samma mynt. Om ryssarne genom sin falska patriotism tro sig vinna mera sympathier så misstaga de sig högeligen. Fru Etter var mankerad å mina vägnar. Vänta, vänta bara i Paris, ifall de ej helt och hållet ha glömt mig der nu redan. – Grigarowitsch en bland de värsta blagueurer jag träffat på – ljuger allt hvad han säger – lofvade emellertid skaffa mig bättre platser till i morgon – De foderfäna ha placerat Bertha högt upp, så att det är rakt omöjligt att se henne – och så ha de ännu aplomben att säga: Mais ce sont des places que vous avez choisies vous même….– Quand, où comment, moi, ?!!!!

Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12 februari 1882
Osäker koppling Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.

Petersburg d. 26 febr. 1882 26 februari 1882
Osäker koppling Mme Miatleff går med fart. Jag tror nästan jag får taflan färdig till den 1/13 mars, då expositionen i Akademien begynner. Jag har succes der och man finner nu redan likheten stor äfvensom att jag rigtigt återgifvit hennes ställning och karaktär.

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Det finns inga bilder för det här konstverket.