Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Studie till katalog nummer 182, återgivande en gammal gubbe (Jmfr. brev till modern, Toledo 4 maj 1881).

Förekomster i brev

Toledo d. 30 april 1881. 30 april 1881
Men jag har tänkt att åtminstone anlägga en tafla i det makalöst vackra klostret San Juan de los Reyes, hvad ämnet blir vet jag ännu ej – Om jag kan skaffa mig så mycket studier att jag kan fullborda taflan i Paris så vore jag nöjd I går målade jag en liten 15 årig flicka och denna studie är bland det bästa jag få med mig, i dag har jag tecknat åtskilliga tiggare, Jag har arbetat dugligt här, men beklagligtvis ej kommit längre än till studier och obetydliga croquiser. Toledo är bland det mägtigaste man kan se – och genom Sr Moreno har jag haft tillträde till flere privat-gårdar (patios, de flesta arabiska) fått en och annan tiggar gubbe att stå o.s.v.

Toledo d. 4 maj 188[1]. 4 maj 1881
I klostret San Juan de los Reyes har jag två tiggargubbar som stå modell från 8 till 12 alla f.m. De äro lifvade laxar på 75 och 80 år, den ena blind och den andra döf. – Jag har engagerat en slaf som bär mina saker, kör bort nyfikna, underhandlar med modellerna o.d. och han gör otroligt mycket nytta för sig för de 3 frcs jag betala honom om dagen. Han sjunger på köpet mitt lof för alla som vill höra på.

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Det finns inga bilder för det här konstverket.