Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Studie till katalog nummer 182, målad i Toledo omkring 1-5 maj 1881.

Förekomster i brev

Toledo d. 30 april 1881. 30 april 1881
Men jag har tänkt att åtminstone anlägga en tafla i det makalöst vackra klostret San Juan de los Reyes, hvad ämnet blir vet jag ännu ej – Om jag kan skaffa mig så mycket studier att jag kan fullborda taflan i Paris så vore jag nöjd

Toledo d. 4 maj 188[1]. 4 maj 1881
Sedan 3 dagar är jag alldeles ensam här. Vår resplan (Noëls och min) blef hastigt omintetgjord derigenom att han på söndagsaftonen fick ett telegram om att hans en onkel dött och fick derföre lof att hufvudstupa resa af. Boît och han reste derföre d. 2 Maj kl. 6 på morgonen, och jag slå mig ut ensam så godt jag kan till fredag eller lördag då jag hoppas ha gjort färdig den studie Jag börjat på med i San Juan de los Reyes. Om tisdag eller onsdag anträder jag återfärden till Paris. Jag kan ej neka att denna ensamhet i en så märkvärdig stad som Toledo ej har sitt stora behag. Osäker koppling I klostret San Juan de los Reyes har jag två tiggargubbar som stå modell från 8 till 12 alla f.m. De äro lifvade laxar på 75 och 80 år, den ena blind och den andra döf. – Jag har engagerat en slaf som bär mina saker, kör bort nyfikna, underhandlar med modellerna o.d. och han gör otroligt mycket nytta för sig för de 3 frcs jag betala honom om dagen. Han sjunger på köpet mitt lof för alla som vill höra på.

Toledo d. 5 maj kl. 12 på dagen 5 maj 1881
Sedan igår har jag ej upplefvat mycket. Jag har så godt som slutat min studie i San Juan de los Reyes, och Moreno hittar ej på uttryck nog starka för att uttrycka sin beundran. Han har förklarat mig vara "un gran colorista" – måtte så ske. Amen.

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.