Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Studie av en 10-årig flicka, "en liten sylfid" med stora, vackra ögon samt "fint och livligt utessende". Hon bär vit mantilj och blommor i håret. Målad i Toledo omkring 1-4 maj 1881.

Förekomster i brev

Toledo d. 4 maj 188[1]. 4 maj 1881
På eftermiddagarna har jag målat en liten 10 års flicka som frapperade mig genom sitt fina och lifliga utseende. Hon var dotter till en borgarfamilj, som gick in på att låta mig måla henne om jag gåfve dem en skizz. – Nu råkade det så väl att i samma hus der den lilla bor med de sina, finnas inlogerade tenoren contraalton och kostymièren vid härv. opéra comique trupp. Hela detta sällskap har lifligt intresserat sig för målningen, och den tjocka aktrisen, contraalton, klär min lilla modell för hvarje gång i hvit mantilj, blommor i håret o.s.v. – Jag ångrar litet att jag gaf mig in på detta arbete, såsom varande tidsödande, men lilla "Marcellina" är en så äkta typ och har så roliga maner och ett sådant lif i sina stora vackra ögon att jag först kände mig mycket inspirerad.

Toledo d. 5 maj kl. 12 på dagen 5 maj 1881
I går slutade jag skizzen af min lilla vackra 10 års flicka. En sådan liten sylphid, hvad hon vore bra att ha som ständig modell. När hon med sin snusförnuftiga min kom och tittade på min målning och sade: "sta bien, sta divinamente bien" var hon högst näpen.

Paris d. 31 Mai 1881. 31 maj 1881
Osäker koppling I går voro här en friherrinna Mellin en gammal fru Forsblom och den unga fr. Forsblom Ellens kamrat samt en student Kihlman. Hvarifrån de kommer vet jag ej, troligen från Italien. Fru Forsblom (eller) fröken sade om Erikssons porträtt, med denna milda ton, som utmärker äldre ogifta fruntimmer "Aj, hvad han ser präktig ut – gubben ha pröfvat mycket af lifvet" – om spanskorna anmärkte de att de voro brunetta och om min atelier att jag hade höga, vackra rum. Den stackars unga flickan lär ha varit sjuk och derigenom förhindrad att sjunga, hvilket har varit hufvudändamålet med resan.

Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

torsdag 16 mars 1882 16 mars 1882
Jag ger åt fru Etter den lilla spanska flickan i hvit mantilj (jag har fått studierna från Jacoby) och har dertill bestäldt en vacker ram. – Åt Paul ger jag den andalusiska sångerskan, likaså i ram. Jag är så villig som skyldig att ge något åt Lilly – men hvad – en idé, en idé –

Det finns inga bilder för det här konstverket.