Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Interiör från kejsarinnan Dagmars kabinett i Gatschina. I en länstol sitter den sexåriga storfurstinnan Xenia med långt brunt hår, vit klänning och halvstrumpor. Bredvid står den fyraårige, blonde storfurst Miakel lutad mot stolen. Han är iklädd vit kolt med rött skärp och håller händerna på en stor, uppslagen bok, som ligger på en förgylld stol. På golvet till vänster sitter kejsarinnans vita spets. I bakgrunden bladväxter samt en grön avdelningsskärm till vänster. 75 x 61. Signerad: A. Edelfelt 1882. Målat på uppdrag av kejsarinnan Dagmar i Gatschina i januari-februari 1882 för 2,500 rubel. Skisser och studier utfördes i Gatschina i december 1881. Talrika kompositionsstudier i blyerts och akvarell i Ateneum, bl.a. A III 2022:62 samt i skissboken A II 1517:8. Porträttet hängde ursprungligen i kejserliga Anitschkoff-palatset i St Petersburg. Efter revolutiuonen 1918, då palatset tömdes, överfördes porträttet till Leningrads museu, historiska avdelningen, därifrån det 1929 genom "Antikvariat" i leningrad förvärvades av konsthandlaren Walter Sjöberg, Helsingfors. Förvärvat från denne av privatperson.

Förekomster i brev

Petersburg söndag afton d. 22 Dec. 1881 22 december 1881
Storfursten som jag träffade, sade att kejsarinnan och kejsaren varit der i Zarskoïe på middag tisdag afton, inga andra än de. Kejsarinnan hade då så mycket tyckt om porträtterna att hon genast tänkt på att beställa sina barn. – Tänk hur det passade! Emellertid lofvade han ge mig ytterligare besked. Jag bad att få visa mina taflor åt Hennes Mt och tillsades då att genom Gregarowitsh afsända mina opera omnia först till Zarskoïe, derifrån de genom Storfurstens försorg skola afgå till Gatschina. Inte ett ord om betalning – han tog mig i handen, tackade mig och sade att han var mycket nöjd samt att jag hade gjort Storfurstinnan och honom ett stort nöje och en stor tjenst. Jag hoppas emellertid på att snart få pengar, för många orsakers skull. Troligen får jag, om målningen blir af flytta till Gatschina, för att endast några gånger i veckan komma till Petersburg – 2 timmars järnvägsresa är ändå för långt för att göras två gånger dagligen.

Petersburg annandag jul 1881 26 december 1881
Emellertid har jag nu börjat icke flickan Miatleff, utan frun Sjelf, hvilket är mycket mera intressant. I fredags var jag der, träffade herrn, en gammal pratmakare med polissonger, prins Leuchtenberg och frun, och det beramades då att jag som i dag skulle ha den första séancen. Det är knappt om rum, isynnerhet som största delen af våningen är mörk – Hvad der är magnifikt! Frun talar just ej till sin herre och man. För resten är hon bestämdt en intelligent qvinna, men nervös och bitter och kokett. Mycket aimabelt bytte hon 2 ggr om toilett i dag för att jag skulle afgöra, – och beslöto vi då att ta en hvit atlaskostym, i något renaissansartad snitt, med perlor, hög uppstående krage och en ofantlig spetsknut framföre. hela taflan blir ljus. Gubben M. frågte mig mitt pris – jag sade för hufvudet 1500 r. och för knästycke 2500, hvarpå han gick in, ännu vet jag ej huru vi göra. – I dag har jag gjort åtskilliga croquis'er, – i morgon skall jag fortsätta hon poserar mycket snällt. Prinsen frågte mig om jag ville måla prinsessan Therese, rivalen, men hennes nyssfödda arfvinge i naturlig storlek – men jag lofvade ännu ej något – för resten ha de hört glunkas om Gatschina och veta att jag om i slutet af februari måste vara i Paris.

Onsdag afton 4 dag jul 1881 28 december 1881
Nå, ändtligen har jag blifvit presenterad för hennes Majestät och i morgon börjar arbetet på Gatchina. I går på aftonen var jag bjuden på Sarah Bernhardt af fru Linder och hemkommen kl. 12 hade jag ett bref från Iseeff med inneliggande telegram från Storfursten Wladimir emot mig. Telegrammet sade endast att Kejsarinnan önskade träffa akad. Edelfelt i morgon kl. 11. första tåget till Gatschina gick kl. 9, och för att hinna till bangården måste jag i väg redan kl. 8. Jag steg in och Dagmar stod der och såg ytterst fin och behaglig om också alls ej Kejsarinnelik ut. hennes enkla väsen och snälla, goda blick hennes lilla växt och något blyga uppträdande kontrasterade med ståten och ceremonierna förut. Hon var klädd i svart atlas. – Tilltalade mig genast på franska – om att hon var förtjust i mina porträtt, taflorna hade ännu ej kommit från Zarskoje, samt önskade att jag skulle göra hennes barn – I morgon skall jag börja och installera mig. Hon frågade om jag talade svenska, hvarpå jag svarade att det var naturligt eftersom det var mitt modersmål; men hon fortsatte icke destomindre på franska. – Det var litet krångligt för mig att passa in Votre Majesté – veut-Elle o.s.v. Hon sade sig ha ett alldeles utmärkt minne från Helsingfors – j'aime tant la Finlande, et je serais très heureuse de voir votre tableau – Derpå sade hon att ännu ingenting kunde bestämmas om porträtternas storlek och hvilka af barnen skulle målas – i morgon får jag se dem. Kejsarinnan har något i sin blick som påminner om fru Leuhusen. Detta egendomligt fixerande och drömmande på engång – en utmärkt vacker blick. Hon står hela tiden – det gjorde hon med de andra med såg jag. Slutligen sade hon att hon var "charmée d'avoir fait min bekantskap.

Gatschina d. 30 dec. 1881 Kejserliga slottet 30 december 1881
Jag bads nu stiga in ett litet sidorum, dit hennes Majestät strax skulle komma. – Hon kom och tilltalte mig genast på danska sade att hon ville att jag först skulle börja de två yngsta storfnan Xenia 6 år och Michaïl 3 år i grupp som Wladimirs barn. – Jag kunde i den våning som upplåtits (Nikolais gemåls) rumstera om hur jag ville för att göra fonden. Jag gick nu igen (alltid följd af en lakej) ned till fru Flotow, för att se barnen – De höllo på att äta frukost på tumanhand. Den lilla prinsessan liknar modren, är blyg och ser mycket snäll ut. Lille Storfursten är blond och den vackraste af barnen. Mme Flotow som tycktes vara mycket svag för dem, bad mig att ej plåga dem för mycket med seancer, och talte om alla möjliga kungabarn i hela verlden som hade suttit en qvart timme i sender för David, Boucher, Mme Lebrun o.s.v. En rysk målare Makaroff har just slutat deras porträtt i bröstbild, alls ej illa. Jag frågade af lilla storfurstinnan om hon förstod franska, men det tycktes hon ej göra – Engelska tala de, och ryska. Så frågte jag om de ej talte danska "Ær De dansk?" sade madame Flotow med den renaste Kjöbenhavnska accent – Ja hon är så godt som danska, då hon är dotter till ryska generalkonsuln i Kjobenhavn, och lefvat der till 30 års ålder. – Och sedan talte vi bara danska. "Jag ær saa glad at Di är Finlænder, fordet daa ær De ju Kejserindens undersaate, og jeg syns man maa holde sig til sine egne. I dag var den lille opasslig; och Kejsarinnan lät säga mig att han ej kunde komma (kl. 2 först). Jag gick och dref omkring och ordnade mina tre fonder – får nu se hvad hon väljer. Jag har tänkt göra flickan sittande och gossen stående och taflan på höjden. Duken är något större än Estlanders porträtt – möjligt att jag ännu kommer att måla de två andra – men de äro så upptagna. Deras lärare påstår att de nästan öfveransträngas.

Gatschina 3 januari 1882 3 januari 1882
Hit kom jag i går morgse. Ändtligen har jag börjat på duken, sedan Kejsarinnan stadfästat en skizz. Kompositionen kommer ej denna gång. Det blir något slett och icke "trouvé". Jag tror dock att detta blir bättre än de första skizzerna. Storleken är ung. som drottning blanka, på höjden. De två barnen sitta på en soffa, ungef. som Bertha, en stor magnifik snöhvit hund, bland de vackraste kräk jag sett, Kejsarinnans, skall målas bredvid. Vid tal om att gossen var sjuk första dagen sade Kejsarinnan: Det ær saa kjedeligt att De nu har forloret en heel Dag". Den lilla prinsessan är söt; hon är ej vacker, men har något mycket piggt i sina ögon – och så liten hon är är hon ej utan att vara litet kokett, på ett sött och angenämt sätt. Förresten är hon liflig som en eld, och ritade i dag, under det jag tecknade, sitt eget porträtt, ungefär i Buttis maner, och kom och förklarade att detta var betydligt bättre än mitt arbete. Barnen äro klädda i crème med röda skärp – enkelt i det hela. Kejsarinnan vill ej att flickan skall vara decolletée, hvilket vore fördelaktigare. – Nå ja, vi få se i morgon. Måtte jag blott lyckas i min målning. Storfurstinnan är jag säker på, men den lille Mihael Alexandrowitsch blir det kinkigare med.

Tisdag – 5 januari 1882
I Gatchina har jag målat mera litet, de små hållas alls ej stilla.

Petersburg Lördag – d. 9 jan. 1882 9 januari 1882
Taflan avancerar med stora steg. Ledsamt nog är Xenia nu så förkyld, att Kejsarinnan anser mig böra skjuta upp séancerna till torsdagen Hon har snufva och ser jemmerlig ut. Hunden är färdig, Michaels figur likaså – likheten är ej fullständig men den kommer väl.

Gatschina d. 15 januari 1882 15 januari 1882
Sedan har jag alltjemnt varit härute med undantag af nyårsdagen o. aftonen. Ack, nu har jag igen ändrat taflans fond. Kejsarinnan ville så ha det. Barnen stå ej en minut. Flickan blir bra – pojken liknar deremot ännu ej. Grefve Woronztoff har varit inne och sett mig måla några gånger. Det lärer verkligen vara meningen att det skall bli en surpris för kejsaren. I dag, söndag då kejsarinnan var i kyrkan, skulle jag taga skizz af hennes hvardagsrum – ack det är så svårt då det är så mörkt i dessa låga entre sol-rum. Den blir hvad den blir min tafla, men inte blir den något konstverk. I morgon reser jag in till staden och stannar öfver tisdagen. Jag måste låta någon af familjens barn sitta för armar och ben, ty med de här blir det ingenting af.

Måndag d 23 jan 1882 23 januari 1882
I morgon går jag till Spetschinskys för att teckna Sirioschas ben och fötter för Michail Alexandrowitsch. Jag hoppas nu på 10 dagar få taflan derborta färdig. Var nu lugn för mig och mina pengar, jag har ej en minut varit nedstämd häraf. Nej icke är det pengar som får bugt på mig. Dessutom kan det ju vara bra att jag får allt på en gång

Gatschina fredag 28 januari 1882
Under dagen hade jag tecknat Serioscha Spetschinskys ben och armar, och ätit frukost der, köpt en vexel, skickat rek. bref till Paris, och sedan åkt skridsko med Unge Bruun, Armfelts och fröken Sophie till kl. 4. I går på f.m. kom jag hit – ja Kejsarinnan hade låtit telegrafera efter mig på onsdag qväll. Barnen äro nu fullk. fria från snufva, men sitta lika illa som förr. På e.m. brukar aldrig någon annan än betjenterna komma. Jag satt derföre och rökte och smågnolade, hörde att dörrn gick upp bakom mig, men lät mig ej störa – öfvertygad som jag var att det var betjenten – Tänk, det var kejsarinnan, som med ett goddag fick mig att flyga upp från stolen. Hon beklagade nu att jag blifvit uppehållen så länge, och sade att jag troligen gerna ville vara i Paris vid det här laget. – Hon anmärkte ett och annat, isynnerhet om den lilla, som hon tyckte alltför allvarsam – "i grunden ær det en lille Skælm" sade hon. Jag förklarade huru svårt det var att måla barn, så små som Michael Alexandrowitsh isynnerhet, och sade att jag ofta varit alldeles förtviflad öfver denna tafla, så mycket mera som jag nu ville göra något rigtigt utmärkt, så att "Ers Majestät blefve nöjd dermed" "Vær De kun ganske rolig" sade hon "det blir nog udmærket; det hele ær så godt, kompositionen og Farven ære nydelige, og Xenia ligner allerede. Om en stund kom storfursten Michael, den äldre, Madame Flotow och barnen – Hvad M. ser ut. röd med utslag i hela ansigtet. Då Kejsarinnan Mme Flotow och jag talade danska vände sig M. som gått omkring i rummet tvärt till gumman Flotow och frågade: pourquoi parlez vous danois? "Parceque cela fait plaisir à Sa Majesté" hvartill Dagmar smålog. – Kejsarinnan erbjöd sig nu att sjelf hålla i Michael Alexandrovitsh, så att han skulle stå. Jag satte mig att måla, och Kejsarinnan steg då och då upp, stälde sig bakom stolen och bad mig måla fortfarande Som Snoilsky säger: Han sitter och hon står. – Då det började skymma, kl. 1/2 4 gingo de och hon försäkrade ännu att det blefve utmärkt bra. Ce sera un trés joli tableau sade storfursten, och så gjorde jag min stora bockning. Nu går det med raska steg med målningen – I dag har jag gjort mycket och om jag blott finge den lille att stå 10 minuter i gången vore jag räddad. I dag på morgonen var guvernören öfver slottet en gammal, gammal general utan tänder deruppe: Quel talent monsieur – comme je vous envie, quel talent, chaaarmant – et patati et patata. Xenia sitter litet bättre nu, men jag kan beklagligtvis ej inspirera tecken till respekt – hon sticker ut tungan, kommer och rycker mig i rocken, och ritar alltjämt mitt porträtt – Monsieur Edelfelt, that is your portrait. I dag läste hon upp för mig nyårsverser som M. Duperré skrifvit och inlärt henne, och som hon sagt åt Kejsarn De började så "Cher papa, dire gue je t'aime, C'est bien facile, tu le sais, Mais j'ai du mal tout de même Quand il faut le dire en français Nu hinner jag ej mera – jag måste springa dit upp – först skall jag ned till kejsarinnans rum der jag skall be att få låna en stol som jag målar i taflan. Det är mörkt i dag och jag måste profitera af den korta ljusa tiden

Gatschina Måndag afton d. 31 Jan 82 31 januari 1882
Ack om den Michail Alexandrovitsch ville bli bra – jag är alldeles förtviflad öfver honom, och ser ej mera sjelf hvad jag gör – Totaleffekten blir bra, färgen bra, men han, han, pojken!

Gatschina Onsdag d. 2 febr. 1882 2 februari 1882
Taflan blir bra nu ändtligen – Alla menniskor och jag sjelf mena att den gjort stora framsteg, att flickan är mycket lik och att pojken blir bättre och bättre. Färgen är bra, bland det friskaste jag gjordt, temmeligen raskt påstruken. Mr Heath vill nu bara att jag skall sätta idé i taflan – Idèn representerad af en brödbit som Micha räcker åt hunden. Jag har förgäfves sökt förklara att detta alls ej skulle passa in med ställningen, men han vill ej afstå från sin fundering. Han målar aqvareller, helt små, 2 och 3 om dagen alla de chic, men temmeligen nätta. Jag tror att jag får taflan färdig om söndag eller måndag. Madame Flotow och Madame Binet (Kammarjungfrun) äro i extas, guvernörerna och officerarne tycka också att jag lyckats. På eftermiddagen komma barnen igen – Mischa är oregerligare än någonsin – bara väsnas och är olydig, så att en engels tålamod ej räcker till. Ibland är jag också helt nervös.

Gatschina d. 5 februari 1882 5 februari 1882
Taflan är nu nästan färdig – Lille Michael är ännu ej rigtigt lik – han står också aldrig en half sekund. I morgon hoppas jag dock ha slutat – få bara se om kejsarinnan då blir nöjd. Tonen är bra – teckningen si och så, flickan mycket lik, en beau. För resten är hon söt, och utan att vara vacker blir hon mycket behaglig, och får bestämdt mycket stort karltycke. Hon embellerar för resten alla dar, och har alltid kejsarinnans vackra ögon och hennes kokett-behagliga miner. – Madame Flotow är i extas – vore ej Mischas mun och hake galen, så vore det ypperligt, förklarar gumman.

St Petersburg d. 8 februari 82 Hos Manzeys 8 februari 1882
En dags ledighet innan den sista smörjelsen gifves åt porträttet på Gatchina. Taflan är nu så godt som färdig – den lille liknar ej, men jag hoppas göra under och mirakel på morgondagen. Jag har nu så nog af taflan som möjligt är, och önskar innerligt att jag hade den färdig – Får nu se hvad Kejsarinnan tänker om den i morgon. Det hela är ganska bra, och flickan är fullkomligt lyckad.

Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12 februari 1882
För att från dessa stora sorger återkomma till mina små förtreter (som dock ej ta på mig särdeles, ty jag blir allt mera ferré à glace) så har jag icke slutat på Gatchina, icke fått något af Wladimir, och icke kunnat börja fru Miatleff. Senaste fredag kallade Kejsarinnan mig ned till sig. Med taflan i handen tågade jag in till hennes majestät. Hon var mycket vänlig, beklagade att den lille stått så illa, och att jag förlorat så mycken tid, samt sade sig i allmänhet nöjd med taflan. Dock vore der ännu något i den lilles mun som ej vore bra, hvarföre hon rådde mig att ännu försöka ändra, somt, och lofvade afsyna det hela följande dag. Följande dag hade jag åter haft barnen, och satt sedan och väntade förgäfves till kl. 4 – då Mme Flotow kom och sade att kejsarinnan ej kunnat komma, och att hon bad mig först om några dagar återkomma för att med friska ögon ta ihop med arbetet. Ack den Morbror Gustafska kartan! – den skall förtullas på Wassiliostroff, någonstans långt, långt borta, och jag får endera resa dit sjelf och förlora en half dag, eller låta den stackars Feodor göra det. Huru skulle jag kunna blanda mig i vildfrämmande menniskors saker. t.o.m. om jag sjelf hade något att sälja vore tillfället olämpligt valdt. Jag tycker mig se kejsarinnans förvåning om jag midt i talet om porträtterna skulle komma fram med mina små geshäft om allodialsäteriet med skatte och kronohemman.

Gatschina fredag 17 februari 1882
Jag har förtret med min tafla, är modersallena, och har dödande tråkigt – tag derföre icke allt elände jag möjligen kommer fram med, för banko, utan skrif upp det på den temmeligen trista situationens räkning. Ännu har ej Kejsarinnan sett taflan – ännu är den lille lika olik som förr, och ännu är det alldeles osäkert när jag ändtligen skall få det här slut. Visserligen skulle med mycken möda ett och annat kunnat göras – men taflan är en gång för alla en af dem som från början ej gått, och jag är så enerverad nu, att jag formligen ej kan göra något för att få den bättre. Det enklaste sättet vore att måla en ny tafla, och då skulle jag nog veta huru det borde gå till. Först bråka med att få en duglig fotografi i helfigur och grupp, så modeller i Petersburg o.s.v. Det är nämligen bland de galnaste illusioner man kan ha då jag trodde att jag skulle få dessa barn att sitta. Då jag i dag efter 5 dagars bortavaro återkom hit, såg min tafla otäck ut för mina ögon – detta alldeles entre nous – målad nästan helt och hållet de chic, utan teckning utan natur – men hvad har varit att göra, ty sämre modeller har jag aldrig haft. Jag är litet lugnare nu sedan jag skrifvit om ett och annat och fått tankarna bort från detta eviga: taflan, taflan, och när skall jag slippa detta Gatchina och när skall jag få min plånbok full? – Jag är ändå lyckad, som tar mig utaf sådant här, och ännu löjligare är det att jag klagar för Mamma – men medge att en hel hop små förtreter ställt sig i min väg och att detta tögande, tågande i evighet är så odrägligt. Ack om jag kunde göra något af taflan i morgon! Skall jag ännu fortsätta nästa vecka så blir jag galen – ej stormande, men småtassig och slö. Nog kan denna verldens store vara bra att känna, men nog förlorar man tid med dem, tills man sist förlorar tålamodet. Nog är Berthas porträtt bättre som tafla än de här kejserliga barnen. Jag såg det så tydligt i dag då de stodo bredvid hvarandra. När jag får svar på huruvida Kejsaren verkligen köper Butti vet jag ej, troligen om några veckor, ty vänta får man. Och nu god natt – jag skulle verkligen behöfva litet mera kurage nu för tillfället – isynnerhet emedan jag kommit underfund med att jag behöft ½ månad för att åstadkomma en äkta Petterson, som bara kommer att lända mig till skam. God natt och Gud välsigne Er. Atte

Petersburg söndag 19 febr 1882 19 februari 1882
I förrgår skref jag från Gatchina och beklagade mig litet – ta nu ej detta illa, ty öfverhufvudtaget har jag godt kurage, trots det eviga tågandet med taflan. I går satt jag der som en narr och väntade förgäfves på barnen – tvenne gånger kommo betjenter upp och utsatte ett visst timslag för deras ankomst, och båda gångerna blef jag dragen vid näsan. Dessa menniskor äro fulkomligt ovana att ha att göra med några andra än lakejer och hofmän, eller personer som har någonting annat att göra än att stå på tå för dem. Men det är odrägligt för en arm syndare som jag t.ex. som har brådtom och som är så utled och nervös som möjligt. Ingenting enerverar såsom väntan och ovisshet, och jag tyckes vara dömd till en evig ovisshet, likasom jag bestämdt aldrig får en varaktig stad. Detta kappsäckslif är odrägligt, och jag har det ännu för mig i långt perspektiv om jag skall komma hit i nästa höst igen. Ack hur mycket roligare vore det ej att ha dessa beställningar i Paris. – Après-tout, skulle jag i ekonomiskt hänseende haft det lika bra i Paris, skulle der ha gjort mig bemärkt, ihogkommen, under det jag nu blir totalt glömd derborta.

Gatschina, måndag afton d. 20 febr. 1882 20 februari 1882
Det är troligen sista gången jag skrifver till Mamma från Gatchina. I dag kallade kejsarinnan mig ned till sig och besåg och afsynade taflan, som befanns bra så när som på Mikaels öga och öfverläpp hvilka senare också blifvit ändrade. Furst Obolenski och hans fru hade ett och annat att anmärka, men kejsarinnan gick ej in på hvad de mente och tyckte. Jag höll taflan och vände ryggen mot en dörr, då någon plötsligen kom in och dörren gaf mig en puff i ryggen. Det var kejsaren – ”Pardon je vous ai donné un coup épouvantable” – och alla smålogo. Han såg på taflan fann den bra, isynnerhet som färg och ensemble, och tillade att hvad likheten beträffade, det borde vara ytterst svårt med en sådan liten en. Han behåller Butti – jag skall i dag lemna räkning åt fru Flotow på de båda, Butti 700, Taflan 2500. Det skall gå genom kanslier och saker, ty sjelfva ha de ingenting att göra med pengar. ”De kan aldrig tro hvad ”vårt herrskap” (så kallar hon dem alltid) har litet reda på pengar, derföre att de aldrig haft att göra dermed. När de vilja göra ekonomier äro de alltid på orätt ställe. Om jag blott finge hvad jag begär och intet krångel uppstodo. Jag resonnerar som så: För fru Miatleff tingades 2800 – och jag hade haft tid att göra 2 porträtt som hennes under denna tid, således är det ej tillhugget. Om kejsarinnan ännu icke vore nöjd med ändringen får jag telegram efter mig och skall då ännu påta i detta barnhufvud, som nog minsann är nedklottradt förut. Butti hänger redan i Kejsarens kabinett berättade en kammartjenare. Trots den långa väntan på slutet och den högst medelmåttiga tillfredsställelsen med taflan (jag har verkligen gjort bättre saker förr) så är det ändå intressant att ha varit här Om en timme reser jag – ack om det vore för sista gången! Skall nu gå till Madame Flotow och aflemna räkningen, som de Kejserliga naturligtvis aldrig få se utan som går till Kansliet. Kanske Duperret kommer med mig in till staden.

Gatschina torsdag d. 23 febr. 23 februari 1882
Nej – det var skrifvet i stjernorna att jag ännu en gång skulle datera Gatchina. I förrgår och går målades med glans på fru Ms porträtt – Hon satt utmärkt och teckningen på duken blef rigtigt bra. Jag var återigen en train, det jag ej varit på så länge, då telegrammet i går afton från Madame Flotow kallade mig hit för i dag. – Asch hvad jag tycker det vara förargligt att åter röra vid tafan. Ankommen hit sade Mme Flotow att Kejsarinnan kallat mig, men visste inte hvarföre men troligen för att ändra något på ögat, som Heath och Mme Flotow funno sämre än förr. – Detta bevisar att man icke för hastigt skall sätta tro till allt. – Kejsarinnan mottog mig med: Nå, De skall rejse nu? Ja, det beror på när Ers Majestät tillåter mig det, och när taflan tillfredsställer Ers Mts fordringar. – Ja men Billedet ær ju færdigt nu ”Ers Majestät är således nöjd dermed” ”Ja nu ær det ju rigtigt udmærket – Jag var flat och nöjd. Hon frågade mig huru länge jag ännu skulle stanna i Pburg, sade att hon hört talas om Mme Miatleffs porträtt, frågade om jag skulle ställa ut i Akademin och i Moskva o.s.v. – Det ær visstnok kjædeligt för dem at De förloret saa meget tid – Jag tackade henne och sade att det betydde ingenting om hon blott vore nöjd. Nej, det ær mig der takker Dem, sade hon – var det icke vänligt? Hvarpå hon sade att hon var glad öfver att tillfället fört mig i hennes väg, önskade mig lycklig resa och så gick hon ut med en mycket vänlig böjning på hufvudet och en den mest förbindliga blick. – Mme v Flotow trodde ej sina öron, då jag berättade henne det – hon hade trott att Kejsarinnan icke var nöjd – men då hon nu sjelf sagt det så – och jag kom underfund med att Kejsarinnan sagt ingenting annat åt Gumman än att hon ville se mig.

Petersburg d. 26 febr. 1882 26 februari 1882
Häromdagen fick jag ett lustigt bref från Gumman Flotow – ”om jag hade lust att ändra ögat på M. A, så hade kejsarinnan ingenting deremot”. Det var Gumman och Mr Heath som tillsammans kokat ihop detta, och jag var tvungen att bege mig af i morgse. Ingenting synnerligt att göra jag rörde endast obetydligt vid ena ögat hvilket kom Gumman att finna det hela mycket bättre än förut. – Kejsarinnan lär vara nöjd. Jag fick idag se en stor parad på Gatchina, och kunde välja den allra bästa ”point de vue” i slottet. Bland andra som defilerade var Paul, som med sitt batteri ridit dit ut (de aftågade i fredags, lågo öfver natten i Zarskoïe och anträda återfärden imorgon. Alla gardestrupper skola på detta sätt fara ut och helsa på kejsarn. Det hällregnade, och kejsarns egen mössa såg ut som om den varit af vaxduk. Vackert var det emellertid då han red ut från slottet och alla musikkorpserna stämde upp Kejsarhymnen. Hvad han ser tjock ut till häst. Alla officerarne blefvo inbjudna på frukost (kanske 200) och jag fick då tillfälle att be Paul sticka sig upp för att se taflan. Han kom emellertid ej, troligen emedan han ej kunde skiljas från sina kamrater, utan gick i flock som han kommit. Kejsarinnan har bedt mig beställa ram, lemnande åt min smak detaljerna. Grefve Worontzoff har redan gifvit order om penningarne och i morgon skall jag gå till kansliet i Anitsckoff palatset för att se om jag kan lyfta dem.

Torsdag d. 2 mars 1882 2 mars 1882
Det ser verkligen ut som om det Romanoffska husets örn svajade öfver mig, såsom Mamma engång skref. Jag fick neml. i går en officiel skrifvelse från Wladimir, deri säges att Kejsaren ”vill köpa de af mina taflor som vore till salu, eftersom de i Gatchina exponerade tillhörde enskilda personer.” Nu är det något missförstånd. Endera ha de ljugit för honom att den stora taflan redan är såld, eller också tror Han att jag har ett helt lager af småtaflor här. Jag for i går afton till Iseeff, som rådde att i morgon gå till Worontzoff (här i Winterpalatset). Iseeff trodde att Kejsarn ville beställa något af mig, hvilket ju skulle bevisa att han är mycket nöjd med taflan. Penningarne äro utanordnade, men jag kan ej lyfta dem förrän om 4 dagar (hvarföre, det vete vår Herre, de pratade en hop ryska för mig, som jag inte förstod.

Petersburg 8 mars 1882 8 mars 1882
Sedan sist har jag ännu en gång varit och hört efter pengarne, som ännu ej kunde fås. Det är ett slarf en långsamhet och ett elände med allting här, som förvärras af obekantskapen med språket. I öfvermorgon skall jag åter dit. Wladimir reser utomlands om en vecka, och innan dess skall jag göra mig påmint antingen genom Sebastian eller bref. I går hela dagen som vanligt hos Madame Miatleff, derefter på visit till Wolkoffs (som skickat mig Figaro regelbundet), och så till Duperret som jag visste vara i staden. Åt denne sistnämnde förtrodde jag min förargelse öfver uppskofvet med de usla fyrkarne, och han lofvade, genom fru Flotow ta reda på saken. För resten är han nu ensam ute på Gatchina. Heath lider af en fistel som ännu ej kommit till mognad. Gumman Flotow lär också ha varit sjuk och legat några dagar. I dag hade jag ett bref från Krohn från Wien. Han är far till en pojke sedan December, hans fru har legat för döden i barnsängsfeber men är nu återstäld och han sjelf är i Wien för att organisera Danmarks afdelning i en internationell utställning som skall öppnas der. I somras var han i Venedig – han säger att det är honom rakt af omöjligt att lefva utan att göra en tittut i Europa då och då. Hvad jag förstår honom! Förresten säger han sig vara mycket lycklig. Han ber mig icke bli hofmålare, ty då skulle mina svagheter som konstnär lätt florera. ”Du mangler form og Kraft, og saa et Par elegante Penselströg, der skule dölge det” – han har rätt. Också försöker jag i Mme Miatleffs porträtt att försona hvad jag brutit i Gatchina och jag tecknar, tecknar så ordentligt jag kan. Beklagligtvis har jag ännu ej fått mina pengar. I morgon heter det att jag skall få dem. (fr. Gatchina)

Måndag 13 mars 1882 13 mars 1882
Jag förgås af skam – det tredje brefvet från Mamma anlände just nu. Hvarföre jag varit så lat att skrifva vet jag ej. Jag tror dock att det varit emedan jag ständigt hoppats kunna meddela den glada underrättelsen att jag fått pengar. Men nej – det tyckes ej bli af. Jag gör hvad jag kan. Har varit uppe på kansliet och grälat, har skrifvit till Mme Flotow och talt med Duperret. Etter har lofvat tala med Worontzoff. Är det ej rakt som om jag skulle tigga och be om någon nådegåfva. Hvad jag nu förstår att det ryska folket saknar energi, sedan det gått i en sådan skola. Wladimirs två äldsta söner Kill och Bos, ha difterit, och resan till utlandet som var beramad måste derföre uppskjutas.

torsdag 16 mars 1882 16 mars 1882
Jag har nu kommit så långt att jag fått en chèque på 3200 r från kejsarn, och skall i morgon lyfta pengarne. Till Scalon (Wladimirs majordomus) har jag också skrifvit, få se med hvilken framgång. Då Etter häromdagen var der, hade någon sagt, att storfursten skulle bestämdt vara mycket förargad om han visste att jag ännu ej vore betalad.

Torsdag d. 30 mars 1882 30 mars 1882
Från de kejserlige har jag ännu ej fått något svar angående tillåtelse att exponera porträttet.

Paris d. 7 april 1882 7 april 1882
Ack, menniskan lefver ej af bröd allena! Jag tror ej att man så mycket glömt mig här – Tidningarne lära ha talat om mina kejserliga beställningar, alla lyckönska mig.

Paris d. 15 maj 1882 15 maj 1882
Ahrenbreg skrifver från Moskva, att alla de taflor jag önskat få exponerade, redan äro på väg. Således skulle såväl kejsarens barn som fru Miatleff komma med. Hvarföre de utan att fråga mig skickat ”la Citoyenne” som dock är medelmåttig vet jag ej.

d. 28 juni 1882 28 juni 1882
Talte jag om att Botkin skrifvit och komplimenterat mig öfver min utställning i Moskva. Han regretterar att jag icke har något till salu, och säger att han säkert kan påstå att jag skall bli dekorerad vid utställningens slut. – Troligen Stanislavkan! La belle affaire! Emellertid tyckas mina taflor ta sig bra ut och Ahrenberg skrifver att de göra en briljant figur bredvid de ryska.

Petersburg fredag 13 mars. 13 mars 1896
Han gör från början till slut intryck af "bättre folks barn" och en europé. Om Rjepins porträtt sade han: Il m'a torturé tout l'hiver dernier, Rjepin, – et tout ça pour aboutir à ce portrait à l'expression hautaine et dure – que je n'ai pas, je l'espère, sade han småleende. – Han är minst af allt hautain et dur. och har modrens ögon, hvilket jag sade honom. Han kom mycket väl ihog Gatschina och min målning der samt alla de taflor hans föräldrar ega af mig. Hans yttre är mycket mera fördelaktigt på nära håll. fin, ytterst jemn hy – icke gul, men blek – ljust skägg och vackra goda ögon, med samma omärkliga kastning som tant Leuhusen och kejsarinnan – . Han är ej kort egentligen, men då han alltid är omgifven af kusiner och onklar som äro långa som Ettrarne, ser han kortare ut.