Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Vy av Salutorget från nuvarande Stadshuset en grå förvinterdag med snö på torget och öppet vatten i hamnen. I förgrunden längst till höger vandra två ryska gymnasister i uniformer samt tre unga damer, figurerna avskurna av bildranden. Längre till vänster en åkare med släde. I bakgrunden hamnen med Saluhallen och Observatorieberget längst till höger, magasinsbyggnader i mitten och en båt på inkommande mest till vänster. Kolorit i grått med himmeln skiftande i rosa och lila. Dagmått: 36 x 55. Signerad Edelfelt 1890.

Förekomster i brev

d 22 jan. 1891 22 januari 1891
Osäker koppling Snö, alnsdjup snö öfverallt. Det schweitziska landskapet är ännu mycket mera storartadt i denna hvita skrud än om sommarn då det idylliska momentet i förgunden alltid tar bort något af storslagenheten. Kallt var det i rummen, åren hur det var, började solen skina och temperaturen steg till +3 midt på dagen. Utsigten från hotellets fönster målade jag i aqvarel, i färgen temmeligen till den der aqvarellen från Hfors hamn med Murtaja.

Petersburg 14 februari 95 14 februari 1895
Makovski höll talet för mig (på ryska) lyckligtvis förstod jag det ganska bra – mycket hjertligt, så att jag kom i stämning. Han prisade det nationella i den finska konsten – det icke akademiska. – Jag steg upp utan att så noga veta hvad jag skulle säga – men det gick bra. på talte på franska naturligtvis om den alltför stora ära som bevisades mig – att jag ej kunde fatta den som personlig, utan såsom en gärd af aktning för vår unga konst i Finland, och såsom ett bevis på den nya, generösa ande som besjälade den nya akademin – jag talte om den ryska litteraturen, om den djupa mensklighet och det medlidande, hvaraf den genomandades – derefter, vände jag mig till Rjepin och Makovski som i färger sagt verlden detsamma som Tolstoi och Dostojvski sagt den i ord och drack för den nya Akademin, och för detta illustra sällskap som var den säkraste borgen för att den ryska konsten nu slagit in på sin rigtiga, naturliga bana, – en konst som under den realistiska ytan dolde ett behof af, en längtar till det som är "au délà", till det eviga, till den stora kärleken. – Så kom det tal på tal. Rjepin talte så vackert till Finland, om detta poesirika land som nu höll på att skapa en ädel och nationel konst, och drack för Finland. – Grefve Tolstoi talte om kärleken till konsten och broderade på ett ryskt ordspråk "gde ljubof. tam Boch" – der kärlek finnes, der finnes och Gud – och så följde tal på tal. Gubben Semenoff talte på en alldeles ypperlig franska för den nya akademin. – Mycket vänligt sades om Finland – till slut utbrast någon: Nu fattas det bara att Suvorin (Novoje Vremjas redaktör) vore här – det skulle göra honom godt att höra hvad vi säga om Finland och finnarne. – Finland i 19 seklet har gjort susen: – de kallade den la plus belle manifistation nationale qu'on ait jamais vue. – Rjepin behagade mig oändligt. Han liknar alls ej porträttet i Harper. Han ser melankolisk ut – mager och mild. Jag talade åtminstone 10 gånger slutade med en slags improvisation öfver geniet – gudomligt till sitt ursprung – gudomligt till sina verkningar – och rigtade talet till Rjepin, tackade honom så hjertligt jag kunde. Och så började omfamningarna och det ryska pussandet – utan ända.