Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

svensk opera- och konstsångerska, grevinnan de Casa Miranda, g.m. 1) franske bankiren Auguste Rouzaud, 2) spanske adelsmannen don Angel Ramon Maria Vallejo y Miranda, greve Casa de Miranda

Antwerpen Allhelgonadagen 1873. – 1 november 1873
Efter mässan blev de bjudna till Mister Sidney Adams som är talentfull [talangfull] och bor i ett präktigt rum vid Place de Mer; Adams satt nästan hela kvällen vid pianot och spelade utantill flera stycken som Edelfelt kände igen från Helsingfors; Edelfelt lät sig övertalas att sjunga några svenska visor, bl.a. Bellman; Monsieur Arthure hade hört Christina Nilsson i Amerika.
Paris d. 5 September 1874. 5 september 1874
Det finns ypperliga aktriser, som är vackra och spelar bra; Edelfelt har inte sett dem, det får vänta till vintern; Anna Judic skall vara oemotståndlig och påminner lite om Hulda Berndtson; Filip Forsten och Adolf von Becker har sett Louise Théo, som är förtjusande och påminner om fröken Thunberg i Helsingfors; en annan är Paola-Marié i Fille de Madame Angot; i varje bodfönster hänger porträtt av Sophie Croizette, Sarah Bernard, Adelina Patti och Christina Nilsson; Edelfelt tycker om det parisiska enkla och okonstlade sättet att spela teater; herrskapet Bosin sade att det ser ut som om de inte hade någon teatervana, skådespelarna står och går precis som andra människor, fastän de är på scenen.
Paris d. 12 Maj 1875 12 maj 1875
Jean-Baptiste Faure är både en utmärkt aktör och världens främsta sångare; till sin figur och sina gester påminner han om Raa; utmärkt är också Pedro Gailhard (som Christina Nilsson inte vill sjunga med); Pierre-François Villaret har en charmant tenor, men ser ut som alla tenorer, rund, uppnäst och tjock.
Paris, måndag d. 12 april 1880. 12 april 1880
Alexandra Edelfelt har i tidningarna kunnat läsa att den stora skandinaviska middagen hölls för en vecka sedan; den var lyckad, med undantag för Georg Sibberns , "Ciceros", tal; Edelfelt satt mellan Ellan de la Chapelle och fru Lina Runeberg; Ellan fördes till bordet av greve Hans Wachtmeister; där var ungefär 250 personer, bland andra svenska, ryska och danska ambassaderna med fruar, Christina Nilsson, den vackra grevinnan Barck celeber genom Henri Regnaults porträtt, fru Sebel-Lagergren som på sin tid var omtalad i Paris för sin skönhet, kammarherre Adolf Boy med sin vackra men romanska fru, samt målare och rika trävaruhandlare.
Gatschina fredag 17 februari 1882
Sembrich var der, ”hon är söt – ”ana priljesnaja” skall man säga här, annars är det inte bra. – Emellertid är hon ful och tillgjord samt har den ohyggligaste lilla smutsiga jude till man – detta kan hon ju vara utan att hennes artistvärde derigenom det ringaste förminskas – Jag har sagt att Chr. Nilsson har något fräckt och pigartadt i sig och kommer att säga det alltid – detta förhindrar henne ej att vara en av verldens största artister. Det der modets magt och bristen på sjelfständighet i omdömen och idéer plågar mig ofta här.
Paris söndag d. 3 februari 84. 3 februari 1884
Underligt är det, underligt isynnerhet att hon brydde sig om detta romantiska äktenskap med K. – Hennes debut i florens lär ha varit ett fiasco. Kaufmann tror emellertid att hon skall bli en nya Kristine Nilsson och derför, derför fick ej hennes giftermål offentliggöras, det skulle skada hennes "Kunst og Carrière".
Paris d. 7 maj 85 7 maj 1885
Edelfelt har varit på en "concert intime" på Hotel Continental; en repetition inför Christina Nilssons konsert följande dag; kommentarer om kulturutbudet i Paris; skickar utklipp ur Figaro med närmare detaljer.
Tänk att höra Gounod accompangnera Christina Nilsson och Gounods syster.
Edelfelt har hört Christina Nilsson för första gången och hon motsvarade förväntningarna; hon är konstnär.
Adelina Patti är en "speldosa" jämfört med Christina Nilsson, som "sjunger från hjärtat"; Edelfelt, som är kräsen då det gäller sång, är förtjust.
Christina Nilsson går in i sin roll när hon sjunger; Mannerheim menar att hon är den bästa skådespelaren han sett, bättre än [Farale?].
Christina Nilsson sjungit "Ave Maria" storartat; "gubben Gounod" var förtjust.
Christina Nilsson sjöng också svenska folkvisor och "trallade trovärdigt", utan koketteri, till skillnad från de flesta andra sångerskor.
Edelfelt ser fram emot konserten följande dag: Gounod spelar orgel och dirigerar körerna, Christina Nilsson sjunger, Judic uppträder.
Edelfelt har uppfattat ett stycke ur "Faust" helt annorlunda än tidigare då Christina Nilsson sjöng det.
Paris d 10 maj 85 10 maj 1885
Christina Nilssons konsert var "utmärkt"; hon sjöng "Inflammatus" av Rossini, Brages serenad.
Christina Nilsson fick 20 blomsterbuketter; Gounod kysste hennes hand.
Edelfelt mötte sångerskan i artistrummet, fick "en nick och en skakehands av divan".
Christina Nilsson har enligt Edelfelt något "vulgärt och rått", nästan fräckt i sin blick, men det gör ingenting eftersom hon har "kraft och glöd som ingen annan".
Konserten med Christina Nilsson och Gounod inbringade 60000 franc för de blinda, den stora salen i Palais de Trocadéro var fullsatt.
Paris fredag d. 11 mars 87 11 mars 1887
Edelfelt är bjuden på middag i kväll hos Lewenhaupts tillsammans med prins Eugen, två engelska ladies, och Christina Nilsson, som kommer att sjunga.
Paris d. 13 mars 87 13 mars 1887
Christina Nilsson var på middagen hos Lewenhaupts utan sin man, trots att hon blivit borgerligt vigd samma dag med Mirànda; han åtnjuter inte sina medmänniskors respekt.
Det talades inte ett ord om Christina Nilssons man; Edelfelt satt bredvid "tant Christine", som lilla Björksten kallar Christina Nilsson.
Christina Nilsson talar hellre och bättre franska än svenska; svenska talar hon nämligen som en småländsk bondpiga; Christina Nilsson är en "teatermänniska"; hon talade om Wagner, Grieg, Svendsen, fransk musik och teater, ypperligt om konst.
Man märker att Christina Nilsson är skådespelerska eftersom hon är "simpel"; hon liknar porträtten av henne själv: "duktig, vältecknad, kraftig, karlavulen", påminner om fröken Grönberg i Helsingfors.
Greve Miranda ger Christina Nilsson frihet; hon konstaterade själv "le comte Miranda me laissera absolument libre".
Christina Nilssons fraser om Sverige och patriotism verkade inlärda.
Mannerheim har sagt att Christina Nilsson är den bästa skådespelerska han sett.
Det är löjligt att en person som Christina Nilsson vill gifta sig till titeln grevinna, särskilt som Miranda lär vara "ett nöt".
Christina Nilsson sjöng inte hos Lewenhaupts; hon slog takten med solfjäder när Mademoiselle Noguéras sjöng och en ung norska sjöng Grieg och Kjerulf; Christina Nilsson uppmuntrade fröknarna med banala fraser.
Christina Nilsson är en gåtfull varelse.
Paris d. 15 mars 87 15 mars 1887
Edelfelt jämför Jeanne Samary och Christina Nilsson utanför scenen till Jeanne Samarys fördel.
Paris 10 maj 93. 10 maj 1893
Men Valkyrian den var herrligt – jag märkte att jag kände så godt som allt. Mme Viardot satt i logen bredvid. och Gummorna, som hvar i sin stad varit betydligt styfvare än Patti och Nilsson tillsammans, voro hänryckta. – Allt hvad Valkyriorna sjunga i luften är storartadt genialiskt tänkt – ja deras skrik och rop och så ridten genom molnen – det går kalla kårar genom ryggen ännu när jag tänker derpå – men det skall höras icke ses – åtminstone var jag choquerad af teaterstassen och de tjocka snörda valkyriorna, friggas bockar som icke ville gå fram, pappershästarna som valkyriorna sutto på o. d. och ändå är detta på Operan i Paris der dekorater o. d. är utmärkt. – Jag mina Strindberg, sade en gång, då han var rasande på theater (det var då) att han hela tiden der såg bara målade papper och utklädda menniskor – så jag erfor litet af densamma i går! Andra akten är mycket långtrådig, det medges – Odin – nej oläsligt, för det är en ärketysk – står och håller långa tal om den kyss han skall ge Brynhilde för att borttaga hennes gudavärdighet och det der räcker i evighet. Brynhilde var klädd i hvit klädning röd mantel och brynja – nej det skulle ha varit mörkt blå gröna färger någonting hemskt och vildt och icke de der teatermadamernas smak. Der är en kärleksduett i första takten aj aj aj aj hvad den är vackert! och hvad det är vackert alt när Siegmund kysser henne, så går fonden upp och det blir vår med ens och harporna låta glitter och blomsterdoft komma in i landskapet – Det är vackert tänkt icke sant? Hvilken makalös konstnär, bara han hade låtit bli att vara så bred och lång och ordrik ibland. får se om Valkyrian skall göra lycka. Jag vet ej om fransmännerna d. v. s.det stora publikum kommer att sentera allt detta germanskt mytologiska. –
Torsdag d. 15 juni 15 juni 1893
Lustigt är det att se hur han skänker Björns nya kärlek, fröken Oselio sin välsignelse (fröken Oselio heter Aas på norska, jag känner henne sedan gammalt från Paris – stor talent ypperlig röst, simpel, påminner i detta som i annat om Kristina Nilsson). På samma sätt har B. Björnson med tvärsäkerhet förklarat att fröken Fich, den gamla galanta'n som han sedan gifte sig mig – Lindeberg tror jag hon hette, och nu Oselio var den "eneste rigtiga" Gifter och förlofvar Björn sig 10 gånger till, så är det skäl att antaga att sammefaderliga välsignelse står till buds. – Björn var värdig och förälskad på samma sätt jag sett honom förälskad med alla de andra högtidligt, offentligt.