Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

svensk författare, publicist, konsthistoriker

Paris d. 5 Maj 1878 5 maj 1878
Edelfelt har fått låna litterärt album av Pauline Ahlberg; han är alldeles betagen av en dikt av Viktor Rydberg, det är ett samtal mellan Prometheus och Ahasverus, den vandrande juden.
Det är märkvärdigt vad man skriver dålig vers nuförtiden, trots allt bråk om språket, Götheborgs Handels- och Sjöfartstidnings ivrande för det gammalsvenska och trots Johan Ludvig Runeberg; Viktor Rydberg är ett undantag; de övrigas ansträngningar låter bara styvt och de saknar egna tankar, de idisslar på en dum romantik från flera decennier tillbaka.
Stockholm Okt. tisdag 1891 1 oktober 1891
I går var Hanna Palmes stora fest för Mechelin och mig (!!) Hundra personer, mycket väl arrangeradt, tal af Sven Palme, och ett mycket bra svar af Mechelin. Der voro Hela venster-Stockholm, qvinliga Idun, Hedin, Gyldén, Victor Rydberg Strindberg, Tor Hedberg Millets, fröken Törnebladh (som sjöng mycket) Gunnar Berndtson med fru, Zorns, den der behagliga fiffiga fröken v. Knorring, en mycket vacker ung fru Medin, fru till en doktor, och en massa menniskor som jag aldrig fick veta namnen på. –
Djursholm 19 1 januari 1892
Rydbergs porträtt omöjligt slutföra innan dagern tillåter mig se det arbetar i mörker – kan ej skilja rödt från grönt i skumrasket.
Köpenhamn 2 maj 92 2 maj 1892
En kammarjunkare Kragh, som är gift med fru Stillings dotter vill att jag skall göra ett hufvud af hans fru (1500 kronor har jag sagdt som pris – det är ju ordentligt betaladt för ett hufvud?) – men jag vet ej när jag skall göra det. Skulle nu något spektakel inträffa i Paris, så har jag ju alltid detta arbete att gripa till, ty först omkr. d. 8 juni börjar jag Rydberg.
Köpenhamn pingtsafton 4 Juni 1892 4 juni 1892
Jag hoppas ha fru Ks porträtt färdigt lördagen den 12 – då reser jag till Stockholm och telegraferar samtidigt till Ellan och Er – Jag tycker att flickorna i början af nästan vecka, omkr d. 15 skulle komma till Stockholm Gud vet när det Rydbergska porträttet blir färdigt och jag skulle sjelf behöfva litet tankedusch genom att fara till Gripsholm eller Skokloster och icke genast sätta mig ned till ett porträtt igen. Ack om jag kunde skjuta upp Rydberg. Det är rigtigt farligt att tänka på denna sommar som igen går till porträtt målning Mitt önskningsmål – en sommar, hemma. från 1sta Juni till 15 September, det skall jag då aldrig få i detta lifvet!
Djursholm tisdag morgon 28/6 92 28 juni 1892
Jag har rigtigt vältaligt tackat Rydbergs Snoilskys & Elin Berger får deras vänlighet mot flickorna. Hos faster Hermanine var jag på lördag afton med en vacker bukett, som jag lemnade i flickornas namn.
Rydbergs porträtt går mera långsamt än säkert framåt
Djursholm 1 juli 92 1 juli 1892
I dag har det varit en besvärlig dag för mig. Gubben Nordenfalk har varit ute hos Rydbergs – och de två herrarna äro rätt tunga båda två, trots deras intelligens, intressen och högstämda lefnadsvisdom. Nordenfalk är en mycket stor beundrare af Rydberg och hans synnerligt goda vän – det är uteslutande denna vänskap jag har att tacka för porträttet, som uteslutande efter hvad jag nu erfarit var baron Nordenfalks uppfinning. Så underligt att tänka sig att N. är fru Reuterskölds far. Han är så enkel och borta från denna verldens flärd, djup och litet tung (som Rydberg, för resten) – mycket klok och human och varmt intresserad för svensk konst – han är för resten Konstakademins præses. – Jag var ledsen öfver att han skulle se porträttet just nu, då det bara är upptecknadt på duken – Han gjorde några anmärkningar om accessoirerna, som han tyckte vara väl mycket i ögonen fallande (Skrifbordet, böckernana och fönstret). Gubbarne höllo tal för hvarandra under middaggen, Ryberg höll ett tal för mig och mina systrar och min fru derefter höll Nordenfalk ett för konstnärens moder, hvilket härmed anmäles för den som vederbör.
– Rydberg är så förvånad öfver min lärdom – ett godt munläder och minne för hvad jag läst i tidningar och på bok-permar – Om han i sitt djupt visste hur oändligt litet jag vet! Emellertid är det rätt roligt att få honom in på den första kristna tiden, och öfvergången från klassiciteten till Kristendomen, allt saker som jag ej har reda på.
Jag har läst mycket af hans skrifter nu under dessa aftnar – ja det är ädelt och högstämdt men jag vet ej ändå hvad det är som fattas – jag tror det rent konstnärliga det omedelbart hjertenypande – jag blir ej varm af hans skrifter. Han är mycket god och naiv till sin natur, men är mycket blyg och saknar fullkomligt esprit – det är ju sannt att espriten alls ej är af samma slägt som geniet – men jag får ej heller något intryck af geni hos honom. Kanske är jag bara så omenskligt flack och ytlig Hans person som hans diktning är alls ej pittoresk. Jag läser med förvåning en panegyrik öfver R. i Svensk tidskrift af en herre som heter Wetter-lund-ström eller – stedt. Det är som om man läst om Goethe. Är jag då så granslöst oemottaglig för djupt tänkande? Jo åtminstone då tänkandet har lyrisk form – då vet jag att bara Goethe och Shakespeare låta mig glömma system och verldsåskådningar och dogmer, poesin är för mig så mycket att den tarfligaste lillasanning, om, den bär poesins drag är förmer än den djupaste tankegång som kånkar på en tung metrisk form. Om konst talar han gerna, men ofta som den blinda om färgen. Att i dag höra honom entusiastiskt tala om Gustaf den tredje var som att se champagne serverad i tjocka, grå lermuggar.
Måtte bara porträttet bli – bra – jag bäfvar vid tanken på att jag kanske icke är så fullt entusiastisk för min sak som jag borde och skulle vara. Hvad Pasteur ändå var annorlunda – det var glöden under den sträfva ytan som då betog mig och som ännu gör att jag alltid liksom känner mig klokare, mera genomskådande med den gubben.
Bra glad vore jag om det här arbetet vore lyckligt slutfördt.
Djursholm, tisdag 12 juli 1892 12 juli 1892
Det är ett ohyggligt vädret här – kanske har Ni det likadant, under detta besynnerliga år. Köld, blåst, regn – ja, Jag har ej sett solen nu på 4 eller 5 dagar. Detta inverkar naturligtvis på humöret till den grad, att jag nästan varit färdig att öfverge porträttet och komma hem, så mycket mera som Rydberg sjelf har brådtom att komma till Göteborg, der han brukar tillbringa sensommaren. –
I söndags på e. m hade vi en liten solglimt genom att Sven Scholander kom ut till Rydbergs med sin luta. Snoilskys råkade just vara der och det blef ett sjungande som aldrig tog slut, lyckligtvis, ty det är ändå bra roligt att höra honom. Jag försökte på flickornas vägnar snappa upp finter. Han sjöng en hel mängd nya Bellmanianer nu t. ex. "aldrig en Iris" och "Märk hur vår Skugga" flere af Fredmans sånger och nya saker ur ordenskapitlen. Snoilsky var mycket begristrad och Rydberg likaså – jag trodde ej att han var så åtkomlig för Bellman. Fru Svan, som flickorna känna och en ung fröken v. Bahr voro idel begeistring också, likaså grefvinnan S. – Hvad fru Susen R. tänkte vet jag ej. Sven Scholander sjöng utmärkt, isynnerhet mot slutet då han märkte hur entusiastisk publiken var. Rydberg känner mycket väl till Bellman och han kom i diskussion om rätta läsarten af många ställen och ord. – Det var rigtigt roligt – Fiskartorpet, Dandryd allt det der ligger här i trakten Vi hade alla, trots ösregnet, haft en förnimmelse af sol under det han sjöng. förunderliga magt osv.
Ryberg sjelf är mycket nöjd med porträttet. –
Stockholm lördag 16 juli 1892 16 juli 1892
I går ansåg jag mig böra lemna sällskapet på Djursholm och Sven Scholanders sång för ett löfte jag gifvit Karl Langensköld Jag kunde ej tala med honom i telefon och reste i plaskregnet kl. 8 till Stockholm. När jag kom fann jag L. färdig att gå och lägga sig. – Mitt lif går åt att gifva förhastade löften; sedan vara en slaf af dem och sist finna att jag plågat mig onödigt. Det regnade så kl. 11 att jag gick på Hotel Skandia och låg der öfver natten. –
I onsdags var jag med Wåhlin och alla herrarne från Nat. Museum på middag hos häradshöfding Montelius ute på Vermdön. Signe Törnebladhs pappa bankfullmäktig och alltid på vippen att bli minister var med – en herre som ser krånglig ut – jag kan så väl förstå hur han blängde argt på pojkarna då han var rektor. Derute var mycket sång. – två doktorer sjöngo Valerius, Franzén och Bellman – rätt lustigt att höra alla gamla bords- och dryckesvisor "goda gosse" o. a. – samt gluntar. – V. Rydberg sade om Valerius och (Bérangerska skolan) i förhållande till Bellman att de äro Sepia teckningar – torra och nyktra med en liten oläsligt i bakgrunden under det Bellman målar i fulltonig färgskala. det var ej illa sagdt? I går hörde jag från 6 till 8 en massa Bellman deraf igen flere nya, sjungna af Scholander. Carl Langensköld sade – ja, nog har Jag hört Scholander sjunga, men jag kan nu inte sentera den der Bellman – det var rätt tänkte jag. –
Paris fredag. 1 januari 1893
När jag tänker på Djursholm och Rs porträtt igen får jag qväljningar –
Berlin 4 mars 1893. lördag Hôtel du Nord 4 mars 1893
Nordenskiöld har bjudit oss på frukost i morgon. Jag har talt med honom om Stockholmsresan, och fastän han alltjemnt varit tillsammans med Rydberg och Nordenfalk, har han ej hört dem "puttra" en enda gång. Han ber mig visserligen komma med för att få ressällskap men de der kolerahistorierna gjorde att jag beslöt mig för att först resa till Paris. Det blir kanske så konstigt att resa i maj fram och tillbaka, att jag nu tar det säkra för det oräkra, nu reser till Paris, via München och försöker att vara på återväg igen den 30de maj.
Paris 29 maj 93 29 maj 1893
Jag måste göra en J. L. Runeberg för Finland, i 19 seklet och göra den här der den skall graveras. Detta tar mig en vecka och jag kan således ej tänka på att resa för än nästa tisdag eller onsdag. Huru jag sedan gör vet jag ej, om jag far direkt till Stockholm och derefter till Köpenhamn (der Krag väntar mig) eller tvärtom Ja nog behöfvs det med att börja på med det der Djursholms idiotiserandet igen – jag hoppas dock det skall vara gjort på högst en vecka.
Paris 5 juni 1893 5 juni 1893
Till Köpenhamn kan jag ju komma senare tillbaka efter Norge, men jag kan ej denna gång igen lemna Rydberg. I Köpenhamn måste jag dessutom stanna 2 dagar för att retouchera fru Holmblads ögon. – det är ett öde med dessa porträtt i olika länder!
Torsdag d. 15 juni 15 juni 1893
Fru Holmblads porträtt har jag återsett och finner det rätt bra – måtte jag vara lika nöjd med Rydbergs! – Det der Rydbergs porträtt och koikandet ut till Djursholm är en rigtig mara för mig.
Stockholm midsommardagen 93 24 juni 1893
Adjö – I morgon Rydberg m. m. Osäkert hur länge vi stanna. Ellan, som ser rigtigt rask ut och Kiki helsa och pussa alla.
Stockholm den 28 juni 1893 28 juni 1893
Jag är nu inne i mitt Djursholmeri igen. Då jag först återsåg porträttet på Nationalmuseum, blef jag modstulen öfver dess bleka gråblå färg, men Ellan som var med, tröstade mig och försäkrade att jag med några friska tag och färger kunde få den önskade effekten i det. Hon rådde mig också genast att ta bort det ljusgröna fönstret, som hon kallade, sant nog, "impressionisme de chic" och det var ett godt råd. Att porträttet det var likt och väl tecknadt det är säkert. kl. 2 på dagen hade jag stämt möte med Rydbergs på danska konstutställningen, och Kikuli, som var med, var mycket frimodig och gick fram till V. R., tog af sig hatten bockade och tackade för Ville Viggs äfventyr. – Han såg V. R. en minut blott då. Några timmar senare stod porträttet i hotellrummet och Kiki sade genast, utan att någon frågade honom "der är professor Rydberg". Det är således likt.
I går reste jag ut med mitt bagage till Djursholm och måste använda hela min energi på att ta ihop med detta från början så föga intressanta arbete. Men jag sade mig: du har gjort Pasteur, du har haft succès i år i Paris, och du kan måla – du är dessutom frisk och sund – det måste bli bra". Jag målade om det hela på 2 timmar – det blef mycket bättre i färgen, och effekten mycket mera koncentrerad, om också vid ommålningen något af det öfversinliga, som fans der förut, gick bort. Nu tränar jag mig för att måla bra i morgon – jag lägger mig tidigt och ber Gud gifva mig det lugnt jag behöfver, den "serenité" och glädje som äro absolut nödvändiga. Fru Susens klappande, en ung baron Klinckowströms jams och hela den onaturligt tonen af "snälla, rara, lilla" der i huset gjorde mig litet nervös – men oläsligt tar jag det som en hederssak att icke bli arg och att bara måla lugnt, och så gick det. När denna Klinkowström med den mest käringaktiga sopran föredrog ett poem af honom sjelf om Valhalla gudar och sköld mör och dylikt, och här V. P. förklarade att denna tomma färglösa smörja var af en stor skald, utan ironi, då jäste det i mig igen. Svår meter rim kors och tvärs, form utan hjertligt innehåll, utan blod i ådrorna o hvad det plågar mig. Jag kommer från Paris der det fins lif, man må säga hvad man vill, och jag hörde för några dagar sedan Björnson som också lefver lifvet, sitt eget, norskt och besynnerligt ibland, men lif är det ändå – och så komma in i denna oppstoppade-fogel-atmosfer sedan jag sett konstens och diktens fjäderfä i granna båglinjer draga förbi under Guds fria himmel – nej det var inte roligt.
Så följde vi Hanna som for till Norge till bangården. Hon hann under denna korta färd säga några gemenheter om Rydbergs porträtt – seder mera har jag funnit dem vara fullkomligt osanna. Hon har dessutom undfägnat Rydbergs med berättelser om mina lidanden på Djursholm i fjol. Om jag blott begrepe hvarför då jag varit för utsökt hygglig mot henne. –
Snoilskys träffade vi i en butik och så gingo vi hela aftonen, och spatserade åto tillsammans och pratade. Grefvinnan var lustig som alltid han piggare än vanligt. De båda helsa tusen gånger. Alla äro så ledsna att höra att Mamma varit sjuk. Snoilsky sade att kungen varit alldeles betagen i teckningarna, Osbahr, som är ett slogo smakråd här hade sagt till Rydberg, att några af dessa teckningar, fru Lenngren och G. III vid Svensksund voro det bästa jag någonsin gjort. får se hur Geber gör med betalningen. Han ville först ej betala mera än 50, och jag har gjort 65.
I dag har min familj spatserat på Djursholm medan jag målade – först senare kommo de till Rydbergs. – När nu detta i sitt slag ensamstående porträtt blir färdigt blir jag som en annan menniska – det trycker mig ofantligt nu.
Stockholm fredag afton. 30 juni 93 30 juni 1893
Just nu återkommen från en 10 timmars séance på Djursholm, der det nu ändtligen ser ut att bli bättre med målningen fick jag Bertha bref, och ser deraf till min obeskrifliga glädje att Ni nu, efter alla vedermodör, äro på Haiko i godan ro. Måtte Mamma bara kunna vara rigtigt försigtig, rigtigt lydig – (lyda tante Gadd och Annie) så att Mamma icke får något fel igen. –
Jag tror mig nu ha slutat Rydberg för andra gången – Och i början af nästan vecka kan jag resa från Stockholm Bra god lust skulle jag ha att komma hem nu och sedan besöka min familj i Norge – får se huru det går.
Stockholm 4 juli 1893 4 juli 1893
Jag har nu ändtligen slutat målningen på Djursholm, derifrån jag just nu anländer.
1sta April 1895 1 april 1895
Min lilla Madonna är helt annorlunda än den på Vasa tafla. Hon sitter mycket mera böjd – tar mera kärleksfullt i barnet – ser det i ögonen – med tårfyld och blick och leende mun (det är rysligt svårt att få fram detta) bakom henne går vägger horisontelt och i fonden synes Betlehem i månsken med tindrande stjernor. – Jag är intresserad af detta och förfärligt rädd att få det banalt och dumt – det kunde göras så vackert. Jag ville ha det hela så som Rydbergs "Barnen och herdarne följa dig gerna, strålande stjerna" men med något mera till: Jungfru Maria som ser i andanom törnekronan omkring Jesu hufvud. – Men jag vill ha in något rytmiskt i det hela – Något af Rydbergs verkligen sköna verser. Ack jag ville så mycket – och så är man ett söt som ingenting kan! – Jungfrun är helt hvitklädd hvitt dok också och ljuset från barnet mycket starkare än allt hvad jag hittils målat Det hela ser ut som en syn, icke som verklighet. Gud låte det blifva bra!
Paris lördag 1sta Juni 95 1 juni 1895
Mamma har sina misstankar om den stora Gösta M.L. fullkomligt som jag. Jag vet ej hvarför jag ej kan med det utseendet och den karlen. Victor Rydberg annars så mild i sina omdömen säger de värsta saker om M. L. – det måste vara något med hans ormögon. –
Glion s. Montreux den 5 Juli 95 5 juli 1895
Och så torrheten och kylan deruppe! Torrt och kyligt som en akademisk disputation. Hvem var det som talte om bergsluften hos Victor Rydberg – ack hvad det var sannt. Just detsamma fattas hos alperna och hos R. – något af fuktig vegetation af pulserande lif. – Blommorna deruppe ha feberfärger och lukta innozensluffs droppar. – Luften är icke olik marsluften hos oss – brännhet åt solsidan och snöfläktar åt norr. När jag kom ned till andra regioner igen med träd och buskar, så kände jag mig mera hemmastadd, om än luften icke var fullt så akademisk.
Viborg söndag afton [blyerts 1897 hösten] 1 oktober 1895
Jag läser en tysk öfversättning af Eddan eller Eddorna – och finner också der, jemte den der hårda kraften, en slags försigtig snusförnuftighet som förvånar mig – alltid detta om att misstro det och det och allt och alla, att aldrig tala då man kan tiga o.s.v. som blir så tråkigt i längden. Emellertid skall jag, i Hfors få tag i V. Rydbergs germaniska mytologi (som jag förr läst i men ej läst) för att försöka få nyckeln till ett och hvarje. Tillsvidare verkar mycket på mig lika obegripligt som t.ex. Japanska sagor, der man efter ett helt stycke som tyckes helt modernt logiskt, kommer till en vändning som man alls ej begiper, ja, der stämningen och meningen alldeles undgår en.
Stockholm onsdag afton 11 november 1896
På nationalmuseum har jag ej sett Rydberg, emedan salen undergick reparation – och är lika glad, ty jag skulle bestämdt bli ledsen.
Stockholm måndag 16 nov, 96 16 november 1896
Det är tråkigt, ehuru det naturligtvis ej angår mig direkt, att Leffler skall vara så allmänt hatad här. Alla säger att han pinat lifvet af Viktor Rydberg och nu sist af Gyldén, – ingen annan än kungen har han på sin sida. Att han är inne i alla miljon affärer i Sverige är säkert – han har utlagt för mig om några spritt nya uppfinningar som han håller på att lancera, och som skola undantränga alla belysnings och värmematerial, elektriciteten inbegripen. – Sverige blir verldens rikaste land säger han. Han har nog ett utmärkt hufvud, men mig vinner han ändå ej dermed. Han är så förskräckligt skarp i sina omdömen om andra, och behandlar dem alltför gerna som åsnor och borickor.
Stockholm, lördag 12 dec 96 12 december 1896
I måndags var jag hos Gubben Nordenfalk med det förlofvade paret, hans dotter Anna, en gammal bekant till mig från Paris, och grefve Magnus Brahe. (Om måndag är jag bjuden med dem till sonen Nordenfalk, som bor ute på landet, men som resan ej kan göras på en dag, säger jag nej). Värden höll ett det varmaste tal för mig. Utgick från annekteringar, och fördömde dem – dock ville han förklara och försvara den lust man i Sverige har att annektera mig eller anse mig som en svensk besittning i Finland. Så talade han om alla mina taflor, om alla de band som bundo mig vid Sverige. Om den genklang hvarje arbete af mig haft här. Sedan om min rigtning, om Runeberg och V. Rydberg – ett mycket långt och verkligen vackert tal. Jag svarade få godt jag kunde – vet ej huru det tog sig ut, ty rörd var jag och då beherrskar man icke alltid sina medie. Grefve Brahe och hans fästmö bjödo mig ifrigt till Sko och Rydboholm i sommar – der skulle finnas så mycket af intresse för mig – det tror jag det!
Stockholm lördagen d. 19 Dec. 1896 19 december 1896
Kan Mamma tänka sig att jag i morgon, på Sv. Akademins högtidsdag skall sitta på fru Rydbergs plats – gubben Nordenfalk kom sjelf till mig med detta bud från fru Rydberg – (minnestalet gäller honom V.R.) – Det kunde jag då aldrig drömma om! Jag kommer nog att ha många bekanta der: Snoilsky, Nyblom, Nordenskiöld, Warburg G. Wennerberg – och Reinhold Leuhusen, som skall komma dit med kronprinsen och småprinsarne.
I förrgår var jag på Ekeliden hos fru V. Rydberg. En alnshög snö att vada igenom. – Hon var mycket rörd och gret hela tiden – Jag skulle se alla de ställen der jag varit somrarne 1892 och 93, sitta i Viktors Stol, se på desamma böckerna, konstverken, mina egna teckningar och allt. Det var verkligen rörande. Stackars menniska – ännu lefver hon som om han funnes, allting är orördt, och man väntar sig att han hvilket ögonblick som helst skall komma in. – Men så har hon varit så god och så galen att skänka hela hans rum med böcker möbler, konstverk och allt till Nordiska museet, som reklamerar det till d. 15 maj, då utställningen öppnas. hade Nord. Museet fått detta efter hennes död så hade jag förstått det, men nu, så snart, det är dock ett för stort offer. Och så kommer hon att bli alldeles utan "midtpunkt" då hon skall flytta tillbaka till Göteborg.
Rysligt mycket tyckes hon, likasom alla Rydbergs vänner ha emot Leffler, – de säga rent ut att han pinade lifvet ur V.R. med trakasserier ang. högskolan. En underlig menniska är Leffler. – Mycket godt hufvud, mycket intresserad, mycket beläst, men maktlysten i stort som smått och nöjd med sig sjelf så att det är fenomenalt.