Edelfelt är osäker på om han kan ansöka om stipendium redan i vår eller om han måste vänta till hösten; vad gör han om han då inte får förlängning på stipendiet?; han kan inte räkna med Kalle Holms och August Eklöfs pengar ännu, innan han målat tavlorna; i annat fall får han komma hem och missa ett helt år, mista modet och måla porträtt; om geheimerådet Samuel Antell var i senaten vore han säker på en röst; tror Alexandra Edelfelt att Edelfelt borde skriva till B.O.Schauman för att få upplysningar?
Edelfelt har fått brev från Adolf von Becker och Berndt Lindholm; han behöver därför inte skriva till Carl Gustaf Estlander, som det visade sig inte bemödat sig om att känna till de bådas adresser; B.O.Schauman har skrivit och varnat Lindholm för att "locka" Edelfelt till Paris; Lindholm anser att det vore "utmärkt bra" om han kom till Paris i maj under Salongen, som "är den besta exposition i verlden"; Lindholm lovar också att hjälpa honom till rätta och ordna det så billigt som möjligt; Becker och Lindholm verkar umgås mycket med familjen Antell; Lindholm har resonerat med senator Samuel Antell om att förstora konstnärsstipendierna och om att Edelfelt borde få förlängning; Lindholm uppmanar Edelfelt att arbeta flitigt och påminner om Thomas Coutures ord: "för att blifva en god konstnär, måste man först vara en god arbetare.
Ansökningstiden för stipendierna har ändrat; det var en "lyckans skickelse" att B.O.Schauman informerade Alexandra Edelfelt om saken; det gör Edelfelt ont att Mamma, Leonard Serlachius eller Mille (Emil) Cedercreutz kommer att ha "bråk" [besvär] för hans skull.
Edelfelt har fått brev från B.O.Schauman, som uppmanar honom att söka stipendiet; han tackar Alexandra Edelfelt för allt "bråk" [besvär] för hans skull.
Edelfelt har skrivit till B.O.Schauman om flamländsk konst; han har också frågat om råd för hur han skall transportera torsen och kompositionerna till Finland i maj.
Resultatet från konkursen [tävlingen] har kommit och Edelfelt fick tredje platsens prix d’exellence; i alla kategorier, förutom i expression, placerade han sig bland de 6 främsta; i målning var placeringen: 1. Pieter Frans de Beule, 2. Aloïs Boudry, 3. Peeters, 4. Émile Claus, 5. Edelfelt, 6. Léon de Pape; tänk att han placerade sig före Sidney Adams, Jozef Van Rijssel, Nicolaas Staffelaar och Jules Dubois; en ung skulptör, Monsieur Lambeaux tröstade Edelfelt och Adams för deras 5:e och 6.e placering i komposition med att deras kompositioner avvek från de akademiska reglerna, men var de första i originalitet och teckning; som Alexandra Edelfelt ser är han hjärtligt glad över framgången; det är bäst att inte nämna om hans 3:je prix d'excellence för B.O.Schauman innan resultatet finns i svart på vitt i den tryckta katalogen.
Varför skriver inte B.O.Schauman om hur Edelfelt ska sända tavlorna?; han tar med kartongen och torsen till Paris och ber Adolf von Becker om råd; försändningen kommer därför först i slutet av maj till Helsingfors.
I katalogen står både Émile Claus och Edelfelt under rubriken "medaille de vermeil" [medalj av förgyllt silver], men det är bara den första som får medalj, medan de två andra får nöja sig med äran; det grämer Edelfelt att inte bara hans hemort stavats fel, Helsingford, i katalogen, utan även att det anges ligga i Ryssland, fastän han uttryckligen skrivit Finland (Russie) i matrikeln; han behöver inte skilt sända de olika elevernas nationalitet till B.O.Schauman i och med att hemorten är angiven i katalogen.
Edelfelt ber Alexandra Edelfelt meddela B.O.Schauman att tavlorna snart är på väg till Helsingfors; han ångrar inte att han tog dem med sig, i och med att Adolf von Becker fick se dem; han slutar brevet för att pappret, bläcket och pennan är så dåligt och ber Mamma hälsa alla.
Tavlorna har Edelfelt redan sänt till B.O.Schauman genom konsul Klingström i Lübeck; Alexandra Edelfelt får betala frakten med pengarna han fått av Calle Holm.
Cajus Cajander publicerade Edelfelts beskrivningen av le Sphinx i Borgåbladet; han hoppas att Cajus redigerat "de fattiga raderna" så att de inte får alltför mycket kritik av den litterära klicken med Rappe och Snabeling, Schauman, ”Borgås Svenska akademi”.
Edelfelts flicka (Calle Holms tavla) blir mer och mer färdig; huvudet och händerna orsakar ännu bekymmer; Adolf von Becker menar att tavlan ännu saknar ljus och effekt; det är svårt att måla egna tavlorna, man får oftast nöja sig med oerfarna modeller; Alexandra Edelfelt skall inte vänta sig något mästerverk; han är rädd för den finska kritiken, som inte inser att han är en nybörjare; han hör B.O.Schauman, Fredrik Cygnaeus, Fredrik Berndtson, Emil Nervander och Karl Viktor Bremer fälla sina kommentarer om att de väntade sig något mera storartat som Marius på Carthagos ruiner eller någon stor Mogul.
B.O.Schauman har i all välmening men i enfald föreslagit att Edelfelt åker till Florens för att studera; Edelfelt blev indignerad då Berndt Lindholm visade ett brev från BOS, där denne beklagade att Edelfelt lämnat Antwerpen och att han sökt sig till Jean-Léon Gérôme.
B.O.Schauman borde inse att i deras tid är Paris, München och Antwerpen de enda städerna att studera i; Edelfelt skulle vilja veta vilken målare från Italien som i deras tid kan jämföras med Alexandre Cabanel, Jean-Léon Gérôme, Léon Bonnat, William Bouguereau, Alphonse de Neuville, Carolus Duran och Charles Chaplin; muséerna är visserligen utmärkta i Florens, men de är inte så dåliga heller i Paris; för att göra framsteg hjälper det inte att springa på muséer, det gäller att studera naturen och hantverket, samt noga studera hur de gamla mästarna, som Rafael och Peter Paul Rubens, målade; det finns tillräckligt att studera för ett helt liv i salon Carré i Louvren; om Edelfelt har lust att se något muséum är det muséet i Madrid, där man hittar Diego Velasquez, Bartolomé Murillo, Jusepe de Ribera, samt Rubens och Anthonis Van Dyck; hur kan Schauman gå emot hela Europas omdöme? Rom förser visserligen världen med konstverk i tidsandans smak, målade under Marià Fortunis chefsskap och säljs dyrt till engelsmän och amerikaner; Schauman måste [under världsutställningen] i Wien ha fått den snedvridna uppfattningen av konstfältet genom att ha sett på allt "genom ryska glasögon".
B.O.Schauman har än en gång skrivit till Berndt Lindholm och beklagat att Edelfelt är i ”detta förskräckliga Paris”, under Jean-Léon Gérômes "fördärvliga" ledning och riskerar gå förlorad för konsten; även fransmännens värsta fiende tyskarna erkänner att den franska konsten är överlägsen; Schauman har en snedvriden bild, där Italien är idealet, man skall åka till Tiberns strand och sällskapa med alla världens skandinaver i Rom; Thomas Couture har aldrig varit i Italien och kan ändå mäta sig med Robert Wilhelm Ekman och Erik Johan Löfgren i europeisk ryktbarhet; Italien är renässansens vagga, men Grekland är antikens, Egypten, Persien och Assyrien den äldsta konstens, borde han därför även resa till Nineves ruiner?
Edelfelt har fått brev av Alexandra Edelfelts med utklipp av den gynnsamma Schaumanska kritiken av hans tavla; "Det var ju tirr tirr bom bom så att det håller om min anspråkslösa tafla".
Edelfelt har träffat Mille (Emil) Cedercreutz varje dag; häromdagen åkte han med herrskapet Cedercreutz till St Cloud, som är Edelfelts favoritort i närheten av Paris; ikväll skall fröken Maria och friherrinnan Emmy Cedercreutz på Français, medan Mille kommer till Edelfelts; Mille läser den Schaumanska kritiken och har roligt åt B.O.Schaumans uttryck.
Edelfelt har fått ett "långt och hjertligt" brev från B.O.Schauman, som varnar honom för "tidens falska riktningar"; BOS beskärmar sig över studierna att teckna naken modell "hur jag ryser då jag tänker på alla dessa nuditeter i franska afdelningen i Wien!"; BOS borde veta att allt sedan renässansen har i alla länder alla studerat naken modell.
Hippolyte Flandrin är Edelfelts (och Carl Gustaf Estlanders) favorit bland konstnärer som målar religiösa motiv; B.O.Schauman verkar inte känna till honom, J.A.D. Ingres, Paul Delaroche och många andra ur den franska skolan; dessutom är det vågat av BOS att kalla Léon Bonnat, Alexandre Cabanel och Jean-Léon Gérôme för "storheter för stunden"; Edelfelt skall skriva ett artigt och övertygande brev till honom.
I Jean-Léon Gérômes ateljé finns en stipendiat från akademin i Florens; denne säger att det inte finns något tecken på modernt konstliv i Italien; storheter som Stefano Ussi har inga ateljéer och ställer ut i Paris och Wien; varje italienare med talang kommer till Paris eller München för att studera; ändå har B.O.Schauman föreslagit att Edelfelt åker till Italien, propositionen är så enfaldig att han inte mera vill tala om det.
Det är B.O.Schauman som åtagit sig att sköta fotografierna; Edelfelt har talat med Pietro Krohn om fernisseringen av bilderna; det vore bra att få Adolf von Becker eller någon annan målare att göra fernissan, så att de sedan kan föras till fotografen; Edelfelt ville gärna få fotografierna för att visa dem åt Krohn och Walter Runeberg; han vill också genom sina kamrater eller hovrådet Alexander Tanninen få reda på Hjalmar Munsterhjelms adress i München; kanske kommer han på vägen till Paris eller upp att passera München; han ber Alexandra Edelfelt hälsa systrarna och alla andra; Krohn hälsar.
Edelfelt kommenterar krigsrykten; det väntade kriget [mellan Ryssland och Storbritannien] verkar torka in; konstaterar att ett krig mellan "två s.k. civiliserade nationer" vore galet; nu slipper Helsingfors bli utsatt för bombardemang och kejsaren kan komma och se sina söner exercera i Villmanstrand; Edelfelt kan ställa ut på Finska konstutställningen i Helsingfors; undrar om han borde be Fürstenberg låna "På havet" till utställningen; ber Alexandra Edelfelt rådfråga B.O. Schauman .
Edelfelt har skrivit till Berndt Otto Schauman om Victor Hugo; han bad Schauman gå upp till Alexandra Edelfelt för att läsa upp brevet för henne; Edelfelt visste inte att Alexandra Edelfelt är i Haiko.
Jarl Hagelstam och Edelfelt fördes till "dödsrummet"; vid Hugos lit de parade tänkte Edelfelt på Napoleon, 1830-talsromantiken, Alexandra Edelfelts tal om romantiken, Annie Edelfelts deklamation på fruntimmersskolan, Hugos texter, Runebergs kritik av Lucretia Borgia; Schauman, Cygnaeus, Tegnér, trikoloren, Marseljäsen, "Frankrikes storhet och ära".
Sångerskan fröken Backman, som bor med fröken Oterdahl, har bett Edelfelt om ekonomisk hjälp; Edelfelt har skrivit till B.O. Schauman att han måste tala med Yrjö Koskinen.
Har fått brev från B.O. Schauman angående Maria Backman: Yrjö Koskinen kan inte göra någonting; igår brev från fröken Oterdahl; Edelfelt kommer att ge conciergen damernas kännetecken så att han inte släpper in dem.
Har skrivit till B. O. Schauman att han bara ska använda början av Edelfelts brev till konstnotiser; nu har han publicerat hela brevet om Portalis och Chambure.
Har fått ett lustigt brev av B.O. Schauman, som skriver att han förstår "Lördagskväll vid Hammars" först sedan han sett den franska titeln och reproduktionen i Figaro-Salon; Schauman är förgrymmad över Meyer Söderhjelms och Neiglicks artiklar; Edelfelt antar: troligen för att de inte är "tillräckligt värdigt hållna".
Några tidningsurklipp medföljer; det om pastellerna är till B.O. Schauman; det kan roa honom att la Finlande talas om som en slags konstrival till Frankrike.
"Granna ord" om Edelfelt i tidningen l’Intransigeant; samtidigt som [tidningsägaren] Rochefort spyr galla över Pasteur; kan Alexandra Edelfelt ge artikeln åt [redaktören] Axel Berndtson; B.O. Schauman har fått tillräckligt för tidningen Finland.
Edelfelt skickar tidningsurklipp, som Alexandra Edelfelt kan ge åt B. O. Schauman; Edelfelt är själv missnöjd, men det vore bra om Standertskjöld skulle höra om "I Luxembourgträdgården" via tidningarna.
Publiken har inte glömt Edelfelts namn; "Dam som skriver brev" på utställningen på Mirlitons har gjort succé; Edelfelt skickar urklipp ur Madame Adams revy, som B.O. Schauman kan vid tillfälle få klippet [förmodligen för att publiceras i finländsk press].
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)