Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

polsk-österrikisk sångerska

Källor

Petersburg torsdag – nov. 1881 23/nov. 1 november 1881
Buistroff hade bjudit Manzeys och mig på Operan, der Sembrich, (Petersburgs nuvarande primadonna, sjöng la Traviata. Nikolai Ivanitsch klädd i syrtut och hvita handskar, var älskvärdheten sjelf, hans fru som är ett får smålog och jämrade då och då något med en ynkelig stämma, och Sembrich sjöng mycket bra, och spelte isynnerhet förträffligt i sista akten. Ingenstädes, utom på finska theatern har jag sett en så stormande och bullersam samt tacksam publik som här. De vråla af förtjusning, och framropningar följa efter hvarje akt.
Petersburg annandag jul 1881 26 december 1881
I går voro vi på den der omtalade konserten hos Sembrick – Makalöst sjöng hon några af Rubinsteins saker, han sjelf accompagneradt, det gick verkligen bra. R. spelade med Auer och ensam – och den berömda tyskan Barkany deklamerade först en lång tragisk dikt om en målare – ett dumt tyskeri, öfverdrifvet framsagdt – men sedan några små naiva poem, hvilka hon tolkade alldeles förtjusande väl. Det hela var arrangeradt som en privat-soirée, Sembrick tog emot alla, uppmanade att gå till buffetten, som var mycket välförsedd och hon betedde sig som "la maîtresse de la maison. Förskräckligt mycket judar voro der – hennes egen man f.d. organist i Synagogan – en otäck israelit. Fröken Manzey hade sin nya klädning som satt ypperligt – var litet uppfiffad i hufvudet, af Lucien, l'artiste en cheveux", och var med ett ord en bland de vackraste flickorna. Kitty D. åt och drack och mådde godt, Lize O. krånglig och kokett. Brummer, Levaschoff m.fl. chevaliergardister, många genraler, furstinnor o.d. – En liten furst Urusoff, högst obetydlig, slog för fröken Sophie, men utan synnerlig framgång. Jublet var allmänt – också var konserten lyckad. Masini och Sembrick sjöngo den makalösa duetten från Gounods Rom. et Jultta, ovanligt bra.
Tisdag – 5 januari 1882
I morgon far jag ej dit, ty jag vill hvila ut efter soiréen. Sembrich kommer att sjunga hos Ds, och man väntar sig mycket nöje.
Gatschina d. 5 februari 1882 5 februari 1882
I lördags reste jag in – var på aftonen bjuden af Manzeys på Romeo och Julia af Gounod. Sembrich var utmärkt. Jag har en chertendre för R. o. J. som dock ej slog an på fru Etter och Manzeys så som jag hade väntat.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12 februari 1882
Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.
Gatschina fredag 17 februari 1882
Sembrich var der, ”hon är söt – ”ana priljesnaja” skall man säga här, annars är det inte bra. – Emellertid är hon ful och tillgjord samt har den ohyggligaste lilla smutsiga jude till man – detta kan hon ju vara utan att hennes artistvärde derigenom det ringaste förminskas – Jag har sagt att Chr. Nilsson har något fräckt och pigartadt i sig och kommer att säga det alltid – detta förhindrar henne ej att vara en av verldens största artister. Det der modets magt och bristen på sjelfständighet i omdömen och idéer plågar mig ofta här.