Beskrivning

amerikansk konstnär

Paris , onsdag d 17 Juni 74. 17 juni 1874
För två dagar sedan var Edelfelt ute till Saint Cloud för att göra landskapsstudier med 3 elever från Jean-Léon Gérômes ateljé, engelsmännen Bowen och John Mac Allan Swan, samt amerikanen Julian Alden Weir. .
Paris d. 24 Juni 1874. 24 juni 1874
I ateljén går allt sin gilla gång; en unga amerikan, Julian Alden Weir, har fattat en vis högaktning och vänskap för Edelfelt efter att ha sett hans kompositionsutkast till Wilhelm von Schwerin.
Julian Alden Weir vill att Edelfelt skall lära sig engelska, bo tillsammans med Weir och Bowin i Meudon nästa sommar, och besöka honom i samband med 100-årsfesten i Amerika.
Paris d 17 Juli 1874. 17 juli 1874
Eleverna vid ateljén reser bort från Paris under ferierna; amerikanen Julian Alden Weir vill ha med Edelfelt till Bretagne, men Edelfelt har varken tid, lust eller pengar; hans och Berndt Lindholms (d.v.s. nu Adolf von Beckers) ateljéer är drägligt svala att arbeta i under sommarhettan.
Paris d. 21 Juli 1874. 21 juli 1874
De flesta från Ecole des Beaux Arts har rest bort; förra lördagen ställdes det till avskedsfest med matinée dansante i Isidore Pils ateljé; marseillarne [från Marseille] Jean-Baptiste Dufaure och Istres Contensin har redan åkt till le Midi [södra Frankrike], Bowin till England och Julian Alden Weir till Bretagne.
Paris d. 4 Augusti 1874. 4 augusti 1874
Porträttillustrationer av Edelfelts Parisbekantskaper: Peyrot, engelsmannen John Mac Allan Swan 27 år, Johnson, amerikanen Julian Alden Weir, engelsmannen Bowin, Jean-Baptiste Dufaud marse [från Marseille], Istres Contensin marse [från Marseille], Julius Stewart den dryga leda amerikanen och miljonären, Petua en mycket lyckad figur, Duvergnier (le plus grand nez de l'École [skolans största näsa]); Edelfelt hinner inte rita flera för han skall träffa Bassan för att slå fast nästa seance.
Paris . 11 Sept. 1874. 11 september 1874
Om Edelfelt inte kommer in i aftonskolan funderar han på att gå i en privat skulptörskola där Julian Alden Weir arbetar; det är nyttigt för en målare att känna till skulptur; MichelAngelo, Rafael, Peter Paul Rubens, Leonardo da Vinci, och Antoine Wiertz var utmärkta skulptörer.
Paris d. 1 Oktober 1874. – I mitt nya logis Rue Cassette 23. 1 oktober 1874
I Ecole des Beaux Arts har Edelfelt träffat alla sina gamla vänner: Julian Alden Weir, Bowin, John Macallan Swan, Istres Contencin och Jean-Baptiste Dufaux.
Paris, måndagen d. 5 Oktober 1874. 5 oktober 1874
Edelfelt är mitt uppe i concoursen [tävlingen], idag hade de ornamentsteckning; ifall han inte kommer in tänker han tillsammans med Julian Alden Weir gå i en av de privata teckningsskolorna "Ecole Suisse" eller "École de Médicine" (ligger vid gatan Rue de l'École de Médicine).
Det är underligt hur ogenerad man känner sig i Paris; det beror på att ingen känner en; man kan äta hur lite eller hur fint som helst utan att det angår någon; klädseln är också friare; Julian Alden Weir var uppklädd idag, men hade samtidigt en dåligt lappad rock, fastän han är en förmögen pojke.
Paris d. 12 Okt. 1874. Kl. 3 e.m. 12 oktober 1874
Ifall Edelfelt blir refuserad i concoursen [tävlingen] har han med Julian Alden Weir och Dewey Bates tagit ut kort till aftonskolan vid Rue de l'Ecole de Médicine; inrättningen underhålls av staten så de betalar inget; han har lust att börja med lite skulptur; Rafael, Michelangelo, Peter Paul Rubens och Antoine Wiertz var duktiga skulptörer; det är lättare för en målare att ägna sig åt bildhuggeri än för en skulptör att lära sig teckna.
*Julian Alden Weir skulle vilja dela ateljé med Edelfelt.
Paris Söndag morgon kl. 9 d. 18 Okt. 1874 18 oktober 1874
Alexandra Edelfelt är den kritiker Edelfelt sätter mest värde på och han är glad att hon tycker om Calle Holms tavla; kommentarerna om underkäken och hakan har han också hört från Adolf von Becker, Peyrot och Julian Alden Weir, handloven är också ful.
Tre från Jean-Léon Gérômes ateljé har tänkt ta kvällskurser i skulptur i École de Médicine, Edelfelt, Julian Alden Weir och en brasiliansk markis; Aimé Millet är lärare i skulptur; blir Edelfelt antagen till aftonskolan vid École des Beaux Arts kan han "då och då roa sig med modellering" i École de Médicine.
Mille (Emil) Cedercreutz hade då de anlände begett sig till Rue des Carrières 12, där Adolf von Becker nu hade ateljé, och hade fått veta att Edelfelt fanns på École des Beaux Arts; på gården hade Mille träffat Julian Alden Weir som upplyste honom om att Edelfelt gjorde concoursen [tävlingen] och sedan kommit och sökt honom på ort och ställe; de anslöt sig till friherrinnan Emmy och fröken Maria Cedercreutz på Hôtel de Louvre; sällskapet fick rum på Hotel de Pavillon de Rohan, i Louvre-kvarteret med utsikt mot Place de Théâtre Français.
Paris. den 26 Okt. 1874 26 oktober 1874
Edelfelt gick hem tillsammans med Julian Alden Weir, Dewey Bates och en Ferrand.
Arkitekten Karl Alfred Caveen har anlänt och skall stanna hela vintern; Caveen sökte upp Edelfelt i Ecoles des Beaux Arts; han har med saknad talat om Carl Albert Edelfelt; som Alexandra Edelfelt vet har Caveen stipendium från Överstyrelsen för allmänna byggnaderna för att studera arkitektur; Edelfelt anser att stipendiet kommer för sent för en person som är betydligt över 30 år och inte kan språket; Edelfelt vet inte heller om Caveen har anlag att bli en Donato Bramante, Louis Visconti eller Karl Friedrich Schinkel; Caveen var häromkvällen med dem på Folies Bergères; Edelfelt har skaffat honom en lärare i franska och presenterat honom för Julian Alden Weir och Dewey Bates; Filip Forsten och Mille (Emil) Cedercreutz tycker Caveen är "typisk", men hjärtligheten och personligheten själv; han verkar intresserad av måleri, åtminstone gick han noggrant igenom Luxembourg; då Caveen lärt sig något av språket skall han gå in vid en privatateljé vid Rue de l'Ecole de Medicine.
Fragment 1 november 1874
Edelfelt har haft mycket utgifter på sista tiden; bl.a. måste han betala Severin Nilsson hyra för september månad, och dela kostnaderna för en väckarklocka med Julian Alden Weir.
Paris d. 2 November 1874. 2 november 1874
Resultatet från concoursen [tävlingen] har kommit; Edelfelt blev den 15:de av de 85 som gick igenom; alla som placerade sig före honom var elever till Alexandre Cabanel (några emellertid elever till Isidore Pils och William Bouguereau); ingen klarade sig bättre än Edelfelt av Jean-Léon Gérômes elever; Dewey Bates, Bowin och "juden" Bassan refuserades; Julian Alden Weir gick igenom som den 31:sta.
Julian Alden Weir och Edelfelt har tillsammans anlitat en modell, en ung italienska, bildskön som Hulda Berndtson; de har gjort en romerska antik kostym; Edelfelt tänker måla bara huvudet och halsen, håret à la Greque [i grekisk stil]; om det blir bra skriver han någon latinsk kärleksstrof av Horatius och kallar tavlan Lydia; han hoppas får den såld hos Gustaf Wilhelm Edlund.
Paris Onsdagsafton 3 Nov. 1874 3 november 1874
Julian Alden Weirs och Edelfelts gemensamma italienska modell har insjuknat; kanske det inte blir någon Lydia-tavla; Edelfelt har istället hållit på med skisser hos Weir.
Paris d 6 November 1874. 6 november 1874
Julian Alden Weir och Edelfelt har haft otur med sin modell; istället har han börjat ett litet porträtt av Dewey Bates, ett större av Weir, och två skisser; den ena är en scen från Sveaborgs kapitulation, i förgrunden ses två finska soldater på en närbelägen strand (t.ex. Bleckholmen) ta ett sista farväl av fästningen; tycker Alexandra Edelfelt om idén?; den andra skissen är en illustration till scenen från Regina von Emmeritz i "Den första bägarn hurrah, kamrater skall Finland ha".
Julian Alden Weir vill bo med Edelfelt och inte med Dewey Bates; frågan är bara om Edelfelt kan bli fri från sin nuvarande lägenhet; i Paris finns så många underliga bestämmelser om hyrande av rum; Edelfelt som alltid tyckt om att bo ensam, har ju ändå kommit "förträffligt öfverens" med vännen Mille (Emil) Cedercreutz och tror också att han komma det med Weir.
Julian Alden Weir har försökt övertyga Edelfelt om att flytta in med honom i hans ateljé med sovrum på Rue Pont de Lodi 5; Edelfelt tycker mycket om Weir, han är den mest begåvade amerikanen i Jean-Léon Gérômes ateljé; Weir har en fästmö (en liten amerikansk blondin) och tillhör en stor puritansk familj; han påminner om de amerikanska pojkar som Harriet Beecher-Stowe skildrat.
*Mille (Emil) Cedercreutz kan berätta om Julian Alden Weir; Edelfelt önskar Alexandra Edelfelt och syskonen godnatt.
Paris d. 14 Nov. 1874. 14 november 1874
Citaten ur Morgonbladets artikel om Edelfelts tavla, som Alexandra Edelfelt sände gjorde honom först ond och vemodig men skrattar nu åt alltsammans; Gustave Boulanger som denna vecka undervisar vid Ecole des Beaux Arts, medan Jean-Léon Gérôme jagar, komplimenterade Edelfelts arbete; Julian Alden Weir och andra hade sagt att studien är bra; sedan kommer han hem och får i Morgonbladet läsa att han har en "miserabel teckning", att "måleriet var fullkomligt förfuskadt".
Genom Julian Alden Weir har Edelfelt blivit bekant med arkitekstuderande; de röstade för École des Beaux Arts med Julien Guadet, Louis-Jules André och Jean-Baptiste Lesueur eller för Maillots privatateljé.
Edelfelt har betalat hyra och samtidigt sagt upp sig; i december eller januari flyttar han ihop med Julian Alden Weir på Rue de Pont de Lodi 5.
Paris d. 19 Nov. 1874 19 november 1874
Edelfelt har översatt kritiken i Morgonbladet för Julian Alden Weir och Peyrot; de tycker artikelförfattaren är en idiot.
Julian Alden Weir vill att Edelfelt flyttar in hos honom så fort som möjligt; han vill inte ta betalning före januari, om det blir kallt i december kan Edelfelt bidra med att dela kolutgifterna och köpa en liten kamin.
Paris d. 23 Nov. 1874. 23 november 1874
Senaste vecka gick Edelfelt med Julian Alden Weir på Palais Royalteatern och såg Tricoche & Cacolet; han skrattade sig fördärvad; Weir har tråkigt om kvällarna och vill att Edelfelt flyttar in hos honom så fort som möjligt.
Paris. Adventssöndagen 1874. 29 november 1874
Kölden verkar hålla i sig så Edelfelt tror att han redan denna vecka flyttar till Julian Alden Weir.
Följande vecka målar de antik i ateljén; Edelfelt kommer i stället att göra skisser på Louvren eller hos Julian Alden Weir.
Paris tisdagen före jul 1874. och fortsatt juldagen 1 december 1874
Julian Alden Weir funderar att redan efter jul resa till Holland.
Edelfelt skriver på Julian Alden Weirs amerikanska papper; han tackar för Alexandra Edelfelts brev och för växeln.
Paris d. 7 December 1874. 7 december 1874
Som Alexandra Edelfelt kunde läsa i brevet till Ellen Edelfelt är Edelfelt installerad hos Julian Alden Weir på Rue du Pont de Lodi 5 och trivs förträffligt.
Edelfelt tycker mycket om Julian Alden Weir; han är den mest begåvade av amerikanerna, 22 år, lika lång som Edelfelt men bredare om axlarna, ser bra ut, men gnolar falskt; Weir läser varje kväll en psalm av David och ett kapitel ur Nya Testamentet; han och Edelfelt har kommit överens om att läsa på franska ur Bibeln eftersom Edelfelt inte förstod hälften då Weir läste på engelska; Weirs religiositet är levande och varm, som man föreställer sig den vara i gamla amerikanska familjer; Weirs släkt har bott i Amerika i sekler, nära New-York; efter college tillbringade Weir ett år i Minnesota där han lärde känna sin fästmö; han lever lika sparsamt som Edelfelt men lägger mera pengar på en massa saker och resor.
Dewey Bates klagar över sin fattigdom, och jämför avundsjukt landsmän som Julius Stewart, John Singer Sargent, Mason, Carroll Beckweeth, som är amerikanska miljonärer i Jean-Léon Gérômes ateljé; som Alexandra Edelfelt redan fått höra refuserades Bates i concoursen [tävlingen] till aftonskolan, vilken är den enda i Paris som är kostnadsfri; Julian Alden Weir har gett pengar åt Bates för att denne skall kunna teckna i Léon Bonnats ateljé om kvällarna; Edelfelt tycker det är skamligt av Bates att ta emot pengarna, i synnerhet som han hade möjlighet att teckna efter naken modell i Gobelins-fabriken [gobelängfabrik] gratis; Bates eviga prat om kolorit och kraftig färg förargar Weir; Bates påstår att målare som Rafael, J.A.D. Ingres, Hippolyte Flandrin ingenting är värda för att de inte har "stora färghögar" på sina tavlor.
En morgon hade Edelfelt och Julian Alden Weir kaffebjudning för två av Weirs vänner från Jean-Léon Gérômes ateljé, schweizarna Alfred Henri Berthoud och Paul Robert, den senare brorson till Leopold Robert; de bjöd på kaffe och ett glas kirsch.
Nu till en nyhet som kommer att ge stoff åt en korrespondens i Helsingfors Dagblad; Edelfelt har med några kamrater och Julian Alden Weir fått tillstånd att se det inre av nya operan; det enda som i lika hög grad imponerat på honom i rikedom är Isaakskyrkan; där finns målningar av Frankrikes bästa målare, Paul Baudry, Isidore Pils och Gustave Boulanger; allt är framdanat av arkitekten Charles Garniers produktiva snille; inträdesbiljetten hade de fått av Joseph Blanc, vars far målat några dekorativa pannåer.
Deras dagar ser ut som följande: Edelfelt och Julian Alden Weir gör kaffe på morgnarna och går till École des Beaux Arts; frukost [lunch] tar de tillsammans med andra elever från Jean-Léon Gérômes ateljé på restaurangen "la Mère Nail"; klockan 4-6 går de till Adolphe Yvons klass och sist kl. 7-9 i aftonskolan efter att ha dinerat [ätit middag] hos Mère Nail eller på Crêmerie de Brui, eller på studentrestaurangen hos "la Mère François".
Edelfelt påmindes om det gemytliga umgänget med tyskar i Antwerpen då han tillsammans med Julian Alden Weir besökte en amerikan med tyska föräldrar, Göttelmeyer; Göttelmeyer är gravör och elev till Jean-Léon Gérôme; han talade med förtjusning om Tyskland och lovade till våren hjälpa Edelfelt med några eau-forter [etsningar].
Edelfelt har tänkt skriva till Axel Antell och Lulle (Julian) Serlachius, men har inte tid; denna vecka har varken han eller Julian Alden Weir gått i aftonskolan; hans brev borde komma fram i tid till julutställningen vid Luciatiden.
Paris d. 14 December 1874 14 december 1874
Edelfelt har gjort en färdig skiss till "Den första skålen hurrah! Kamrater skall Finland ha"; både Berndt Lindholm och Julian Alden Weir tycker att den med några ändringar är tillräckligt bra för att visas för Jean-Léon Gérôme.
Edelfelt sitter med Julian Alden Weir i deras kylslagna rum; Weir kokar vatten för att tillreda en "grog américain"; Weir få ofta underliga idéer, som t.ex. att resa till Antwerpen, Haag och Amsterdam mitt i vintern; schweizaren Alfred Henri Berthoud gör narr av Weirs infall, "ses toquades (parisisk slang) américaines"; Edelfelt sänder Weirs porträtt och ber Alexandra Edelfelt sända det tillbaka vid tillfälle.
Efter besöket på skolan fick Pauline Ahlberg lust att se Edelfelts ateljé, men han hade inte tid, vilket var bra eftersom de inte hunnit städa; Edelfelt har förberett henne på att man inte kan vänta sig något storartat då man kommer på besök till studerande ungdomar i Quartier Latin; Julian Alden Weir tycker det ska bli roligt att få henne på besök och de skall göra något riktigt fint av deras artistiska vindsvåning.
Paris den 16 Dec. 1874. Kl. 11 på natten 16 december 1874
I kväll har Edelfelt och Julian Alden Weir berättat sina livshistorier för varandra; Weir är inte förmögen som Edelfelt först trodde, utan lever på ett långlån som en vän i Amerika gett honom; efter året i Minnesota dit han åkt för att kurera sitt dåliga bröst, tillbringade han två år i New York där han försörjde sig själv på sitt måleri; en vän gav honom pengar att resa till Europa, och sedan två år befinner han sig i Paris.
Som julklapp sänder Edelfelt en teckning av deras logi på Rue du Pont de Lodi med honom och Julian Alden Weir som huvudfigurer; Weir ber att få påpeka att grannlåten på bröstet är banden i hans "schlafrock" och inte hederslegionen, som man kunde tro; familjen skall föreställa sig att på alla fyra väggar hänger fotografier och gravyrer efter Anthonis Van Dyck, Rembrandt, Frans Hals, MichelAngelo, Rafael, Diego Velasques och Hans Holbein och original av mästarna Weir och Edelfelt; ute är förfärligt yrväder och tjockt med snö på Paris gator; bland böckerna på hyllan finns Victor Hugo, Alfred de Musset, Madame de Staël, Henry Murger, Walter Scott och lord Byron.
Paris d. 18 December 1874. 18 december 1874
Föregående dag hölls den stora middagen för Jean-Léon Gérôme på Hôtel du Louvre; Edelfelt har aldrig varit med om en så fin diner [middag], den var splendid [utmärkt]; han satt med Julian Alden Weir och Alfred Henri Berthoud.
I slutet av festen spelade och sjöng många, bland andra schweizaren von Rodt; det som störde festen lite var "juden" Bassan, som uppträdde med en café-chantantvisa och införde i talpartier "dumma" komplimanger till Jean-Léon Gérôme, vilka var oförskämt familjära; Julian Alden Weir var så arg att han velat prygla upp juden på fläcken; Bassan har inte vågat komma till ateljén följande dag.
*Julian Alden Weir lär verkligen resa till Antwerpen och Holland under jul.
Fortsättning juldagen om aftonen 25 december 1874
Edelfelt och Julian Alden Weir tänkte på hemmet och julklappsböckerna som anlänt samma dag medan de i sitt kalla rum tillverkade flaggorna till Madame Jaquinot; under hela förra vintern var det inte så kallt som det har varit under den senaste tiden.
Julian Alden Weir hade på julaftonen suttit ensam med en annan amerikan, Carroll Beckwith; han hade beslutit att på juldagen resa till Holland; Edelfelt skrev rekommendationsbrev till Émile Claus i Antwerpen och Nicolaas Staffelaar i Amsterdam.
Edelfelt sitter ensam hemma efter att Julian Alden Weir rest; det är kallt i lägenheten om kvällarna och de måste dansa i sina nattdräkter för att få upp värmen till natten; efter att Weir kommit i gräl med portvakten får de sköta sina hushållssysslor själva och sparar in 6 francs i månaden; Alfred Henri Berthoud tycker att de båda bildar ett "chic ménage, un ménage unique" [ett stiligt och unikt hushåll] då han ser deras husliga omsorger.
Paris, Nyårsnatten 1875, kl. 12,5 på natten. 1 januari 1875
Kölden har varit olidlig i Paris den senaste veckan; fastän han bränt kol i kaminen blir det inte varmare än 5°C i ateljén; de har lov från studierna så han har inte kunnat arbeta i en varmare omgivning, på Louvren är det inte varmare än 7°C; hos Berndt Lindholm har Edelfelt målat hans pojke, men han har inte kunnat hålla i penslarna i kölden; om nätterna har han varmt under lagren av kläder, täcken och filtar, han har lånat Julian Alden Weirs filt och "schlafrock" (ägaren är ännu i Holland).
Edelfelt, Rafael Hertzberg, Karl Eneberg och Karl Alfred Caveen hade bjudit Berndt Lindholm, Adolf von Becker, Anders Ramsay och övriga finländare till Edelfelts ateljé, så länge Julian Alden Weir var borta: Hertzberg och Edelfelt författade ett illustrerat festkväde där alla stora män som bott i quartier latin passerade revue och gav en välkomsthälsning till männen från Seinens andra strand; man beundrade mycket Edelfelts teckningar av Yrjö Sakari Koskinen, Erik Johan Löfgren m.fl; doktor Herman Frithiof Antell var också på plats.
Paris d. 10 Januari 1875. 10 januari 1875
På ateljén har Julian Alden Weir blivit "pumpad på berättelser" från Holland och Belgien, de stora odödliga mästarnas land; resan på två veckor kostade Weir 200 francs.
Edelfelt blir avbruten i brevskrivandet av att Julian Alden Weir kommer hem från sin resa till Holland; Weir har många historier från Antwerpen, Amsterdam, Harlem och Haag; han är förtjust över Peter Paul Rubens, Anthonis Van Dyck och Frans Hals, men besviken på Rembrandt; i Antwerpen träffade han Frédéric Matthæi, Jules Dubois, Émile Claus m.fl. och var med på en skridskofärd; konstakademien verkar med undantag för Dubois och Claus vara mycket dålig i år.
Paris, Söndagen d. 17 Januari, 1875. 17 januari 1875
Julian Alden Weir och Edelfelt är inbjudna till familjen Sargent, som är rika amerikaner; de har läst Fänrik Stål på tyska och är förtjusta i Johan Ludvig Runeberg.
Föregående dag hade de concours i Jean-Léon Gérômes ateljé; placeringen i första serien blev Jean-Baptiste Duffaud, Albert Aublet, Frédéric Christol, Jean Jacques Brunet, Paul Robert (schweizaren, brorson till den store Leopold Robert), Edelfelt och Louis-François Majoux; Julian Alden Weir placerade sig på tredje plats i andra serien.
Paris d. 20 Januari 1875. 20 januari 1875
Rummet var fullt av amerikaner och amerikanskor; "ungherrarna" var förutom Edelfelt, Julian Alden Weir och Carroll Beckwith som är elev till Carolus Duran och vän till John Singer Sargent.
Edelfelt talade hela kvällen med John Singer Sargents vackra kusin, Miss Sarah Austin; Julian Alden Weir talade med hennes yngre syster, Mary Austin, som påstods likna Weirs fästmö i Amerika; Alexandra Edelfelt får en uppfattning om Miss Austin om hon tänker på Hulda Berndtson; Miss Austin har bott två år i Dresden och är därför tyskt sinnad; hon och Edelfelt talade tyska, och språket flöt efter en stund lika bra som när han brukade tala med Schulz och Frédéric Matthæi; hon spelade några stycken av Frédéric Chopin och Robert Schumann på piano under kvällen; hon bad Edelfelt rita i hennes album; på hemvägen var James Carroll Beckwith förargad över att ha fått sitta med en gammal fröken.
Paris den 25 Januari 1875 25 januari 1875
Monsieur Mason, en amerikansk miljonär i Jean-Léon Gérômes ateljé har bjudit Edelfelt och Julian Alden Weir på middag för att visa dem sin fars tavelgalleri; sedan är de bjudna att göra honom sällskap till teaterpjäsen "Demimonde"; familjen har bott länge i Paris och Mason går till ateljén för nöjes skull; Mason är vänlig trots sin rikedom och skiljer sig därigenom från en annan amerikansk miljonär, Julius Stewart; Mason är vacker och det är en ståtlig syn att se honom på hästryggen på hans promenad i bois de boulogne.
Edelfelt placerade sig på andra plats i concousen [tävlingen] vid teckningsskolan (slöjdskolan) vid Rue de l'École de Médicine; sammanlagt med den tidigare första plasen berättigar resultatet till en förstamedalj vid skolårets slut; flera av hans medtävlare, bland andra Julian Alden Weir, är elever vid École des Beaux Arts; fastän Edelfelt deltagit i fyra tävlingar vid École des Beaux Arts har han inte vunnit något där, detta är nästan omöjligt för en elev som studerar första året.
Edelfelt gick till Louvren med Philip Forsten och herr Axel Gyldén, som i tiderna har studerat skulptur vid École des Beaux Arts i Pierre-Jules Caveliers ateljé; de fortsatte hem till Edelfelt, som visade några studier och presenterade dem för Julian Alden Weir.
Paris d. 1 Februari 1875 1 februari 1875
Som Alexandra Edelfelt minns var Edelfelt med Julian Alden Weir bjuden på middag till Mason; våningen var fin och i faderns tavelsamling fanns original av Bartolomé Murillo, Diego Velasquez, Peter Paul Rubens, David Teniers och Adriaen van Ostade; unge Mason har 3 systrar, varav två är gifta; vid middagen satt Edelfelt mellan de två gifta systrarna som inte är lika vackra som brodern; familjen har tio år varit i Paris och talar bra franska.
Hemma är det kallt och "ilakt vär"; hos Edelfelt har den stränga temperaturen lagt sig, även om han och Julian Alden Weir inomhus sitter med paletåerna på och har en "duktig brasa".
Efter middagen åkte de med familjen Masons kalesch från bostaden i det aristokratiska kvarteret i Champs Elysées till Theatre Francais där unge Mason hyrt tre fauteuils d'orchestre (motsvarande länsstolar); "le Demimonde" gavs inte för Sophie Croizette hade blivit sjuk; i stället gav de Phèdre [Faidra] och Philiberte; Edelfelt har tidigare sett Phèdre med Sarah Bernard; Philiberte är en komedi à la Louis XVI på vers; Pauline Ahlberg har också sett Phèdre och påstår sig sällan haft en så "njutningsrik" kväll; om bara Alexandra Edelfelt kunde få se Sarah Bernard, "la charme de la maigreur" kallas hon och är så mager och ser så sjuk ut, men varje rörelse är full av grace; Julian Alden Weir såg Phèdre för tredje gången och var alldeles betagen ändå; i trängseln på vägen ut från teatern tappade Edelfelt sin pince-nez.
Paris d. 6 Febr. 1875. 6 februari 1875
De senaste dagarna har Edelfelt på eftermiddagarna arbetat på en skiss därhemma; ämnet är följande: "Det är afton, på ett af de tyska slagfältena under 30 årskriget. Drabbningen är slut, och en ung krigare har gått ut för att söka sin vapenbroder bland de fallna; han böjer sig ned över ett lik, insvept i en trasig svensk fana, som den döde ännu krampaktigt trycker till sitt bröst, han kastar upp en flik af fanan och ser sin väns bleka ansigte"; Berndt Lindholm och Adolf von Becker tyckte att det är det bästa han gjort, och Julian Alden Weir rådde honom att visa skissen åt Jean-Léon Gérôme; Gérôme ansåg att ämnet inte var dåligt, men att skissen varken hade fysionomi eller originalitet, och fullständigt saknade distinktion, "Cela n'est pas un portedrapeau mort à son poste, c'est tout bonnement un paquet [detta är inte en fanbärare död på sin post, det är helt enkelt ett paket]; Edelfelt får börja om på nytt.
Edelfelt måste först lära sig teckna; före Edelfelt visade skissen åt Jean-Léon Gérôme trodde han att han kunde börja på med tavlan nästa vecka, men nu måste han börja om igen; även Julian Alden Weir är olycklig över tecknandet och han har tecknat betydligt mindre än Edelfelt.
En god vän till Julian Alden Weir har anlänt, amerikanen Charles-Edouard Dubois, som talar franska lika bra som en parisare; Dubois är en framstående målare med egen ateljé i Paris och vän till Mihály Munhazky; Edelfelt åt föregående dag middag med Weir, Dubois, Alfred Henri Berthoud och Paul Robert på Crèmerie de Jacob, där elever vid École des Beaux-Arts brukar äta; Weir bjöd på champagne.
Julian Alden Weir har bjudit hem Charles-Edouard Dubois, Alfred Henri Berthoud och Paul Robert på morgonkaffe, fastän han vet att de inte har tillräckligt med koppar, vilket alltid orsakar besvär.
Under hösten fick Edelfelt fribiljetter till bal masquée [maskeradbaler] av en vän i ateljén, Gustave Bourguin, son till redaktören för Charivari och Journal Amusant; Edelfelt var flera gånger med Julian Alden Weir på Frascati och Valentino, samt teatern Folies Marigny, men vanligtvis gav han biljetterna åt Rafael Hertzberg och Karl Alfred Caveen; Frascati har vacker lokal, Henry Charles Litolffs och Jean-Baptiste Arbans orkester, men alla damer är ur demi-monden.
Edelfelt har arbetat och även besökt aftonskolan, mera på grund av att Julian Alden Weir går dit än av egen lust; i ateljén har de målat kvinnorygg och Jean-Léon Gérôme tyckte om Edelfelts studie.
Edelfelt ser nästan aldrig till Anders Ramsay och sällan Filip Forsten, Oscar Kleineh och Herman Frithiof Antell; Karl Eneberg är surmulen och fennomansk, Rafael Hertzberg samma ynkliga "Pajta Matti" som förr; Karl Alfred Caveen är den trevligaste att prata med i den finska kolonin i quartier latin, som dagligen samlas vid middagen på Crèmerie de Buci; Caveen är Julian Alden Weirs "ögonfägnad".
Paris, börjadt Fastlagstisdagen, slutadt Söndagen den 14 Februari 1875. 9 februari 1875
Som Edelfelt redan berättat hade Julian Alden Weir bjudit Charles-Edouard Dubois, Alfred Henri Berthoud och Paul Robert hem på morgonkaffe; kvällen före hade Weir gått till amerikanska klubben och bjudit tolv personer till; de hade inte tillräckligt med koppar och teskedar och gick därför på morgonen till Crèmerie de Buci och Crèmerie de Lyon, men fick inte låna deras koppar och skedar; conciergens [vaktmästarens] fru räddade dem med att bistå med allt de behövde.
Då Edelfelt kom hem från teatern låg Julian Alden Weir sjuk i feber och Edelfelt fick sköta honom för att svetta ut febern; följande morgon kom Dewey Bates och de ställde till frukost.
Då Edelfelt kom hem hade Julian Alden Weir varit hemma hela dagen utan att conciergen kommit och tagit hand om honom; Dewey Bates tittade in och de har gjort upp eld och tillreder en stilla diner [middag] på te, smör och bröd, ost och stekta äpplen, medan Bates läser högt Washington Irving.
Edelfelt önskar Alexandra Edelfelt farväl och frågar om inte Viola Lewins uppträdande var egendomligt; Julian Alden Weir och Filip Forsten tycker att Violas uppträdande är taktlöst.
Paul Robert stannade kvar hos Edelfelt och Julian Alden Weir och tröstat Edelfelt angående kompositionen som Jean-Léon Gérôme skällt ner.
Följande morgon väcks Edelfelt av sin bolagist [rumskamrat] Julian Alden Weir, som meddelar att Viola Lewin oanmäld väntar i andra rummet; Edelfelt söker upp henne på Hotell Splendid nära Louvren senare på dagen, men får vänta flera timmar innan hon dyker upp; Edelfelt har aldrig sett en så dåligt arrangerad resa, det är inte passande att ett "ungt fruntimmer" bor ensam på hotell; hon som bott på en pension i Genève kunde ha ordnat en rekommendation till något "fruntimmer" i Paris; hennes familj hade inte heller försett henne med skriftliga rekommendationer till greve Horn, som de bad henne söka upp; inte heller hennes kusin "baron de Lewin" som är gift med en parisiska och vistas i Nizza hade gett henne några anvisningar; Edelfelt kommer överens med Viola om att träffas följande dag för att gå till Luxembourg.
Paris d. 17 Februari 1875. 17 februari 1875
Julian Alden Weir är ännu sjuk och Edelfelt hämtar all mat åt honom; Weirs lynne är tråkigt på grund av sjukdomen och för att han inte fått någonting färdigt för en utställning i Amerika.
Edelfelt kan inte koncentrera sig för Julian Alden Weir har några amerikaner och engelsmän på besök; det är förargligt att inte kunna engelska; han önskar Alexandra Edelfelt farväl, sänder en kyss till Ellen, Anni och Butti Edelfelt och hälsar till Morbror Gustaf Brandt och alla andra.
Paris, söndagen d. 21 Februari 1875 21 februari 1875
Julian Alden Weir, som är frisk igen, gör inte concoursen [tävlingen]; han arbetar för "pinkära" livet för att få färdig en tavla till en utställning i New York.
Edelfelt har av ateljévännen Gustave Bourguin fått två fribiljetter till en konsert på Frascati, där Jean-Baptiste Arbans orkester spelar; Arban jämförs med Johann Strauss och Joseph Gungl; Edelfelt hade också fått balbiljetter, men varken han eller Julian Alden Weir hade lust att gå så de gav dem till Rafael Hertzberg och Karl Alfred Caveen.
Paris d. 24 Februari på aftonen 24 februari 1875
Julian Alden Weir har målat färdig tavlan som han började på förra sommaren och som skall sändas till utställningen i New York; tavlan föreställer en bretonsk gumma och gubbe som förnöjda sitter vid spisen; Weir har kanske fått inspiration av Robert Burns "John Anderson my Jo"; det är något av Hans Christian Andersens sagor över de två gamla som håller av varandra ännu i livets sena höst; en ceremoni hölls när tavlan skickades iväg, gravöl dracks och då Paul Robert, Alfred Henri Berthoud, Weir och Edelfelt bar ut kistan med tavlan stämde de 15 unga målare som närvarade upp en vers ur Marlboroughvisan.
Paris d. 2 Mars 1875 (fortsatt d. 3) 2 mars 1875
Igår på kvällen avbröts Edelfelts brevskrivande av Julian Alden Weir som kom hem med en samling bretonska legender, som han läste för Edelfelt; de diskuterade spökhistorier, mystiska romaner och Edelfelt berättade så gott han kunde fältskärns berättelser och historien om ringen för Weir.
Julian Alden Weir håller på med ett porträtt av en elev vid École des Beaux-Arts, Ernest Normand.
Före de gick på operan hade August Eklöf bjudit Karl Eneberg på middag, vars bror han känner väl; på måndagen följde Edelfelt honom till bl.a. Panorama vid Champs-Elysées; som Alexandra Edelfelt vet är Panorama uppgjord som om man befinner sig i en öppen paviljong i Fort Issy under Paris belägring, närmast ser man sårade och soldater, runtomkring syns de förstörda husen och byarna St Cloud, Mont Valerien och Paris; arbetet har letts av bataljmålaren Philippoteaux (som målat flera slag i Versailles) och ljuseffekten är så bra arrangerad att t.o.m. ett vant öga bedras; på kvällen åt de middag på ett av de 38 etablissement Duval och gick sedan till Palais Royal och Edelfelts ateljé där Julian Alden Weir presenterades för Eklöf, som ännu därefter bjöd på supé.
Paris d. 13 Mars 1875 13 mars 1875
Julian Alden Weir målar ett porträtt för Salongen.
Paris 18 Mars 1875 18 mars 1875
Julian Alden Weir har lämnat in 2 porträtt; från Jean-Léon Gérômes ateljé har dessutom Joseph Wencker, Eugène Burnand, Jean-André Rixens, Wyatt Eaton, Douglas Volk, Istres Contencin, Jean-Baptiste Duffaud lämnat in bra saker.
Blir Edelfelt refuserad blir nog Julian Alden Weir också.
Julian Alden Weir är så kär och inställd på sin amerikanska på andra sidan havet att han inte bryr sig om de vackra misserna Sarah och Mary Austin.
Sonen Monseiur John Singer Sargent placerade sig som nr 40 i concours des places och således antagen; Julian Alden Weir gjorde inte tävlingen och för Dewey Bates lyckades det inte bättre än senast, han blev inte antagen.
Julian Alden Weir är ute och spelar biljard med en amerikan medan Edelfelt sitter med Alexandra Edelfelts brev framför sig; Pauline Ahlberg och andra menar att ett kort fruntimmersöverplagg fås för 50–80 francs, sidenklänning vet han inget om.
Paris Annandag Påsk 1875. (på aftonen) 1 april 1875
På annandag påsk var både Cluny och Ecole des Beaux Arts stängda; Edelfelt åkte istället med Julian Alden Weir och Rafael Hertzberg till Barrièr du Trône, nära Vincennerskogen för att se på folkfesten la foire de pains d'épice (pepparkaksmarknaden); där var liv och rörelse över all beskrivning; de gick in på en cirkus och Edelfelt blev under föreställningen bekant med en liten pojke, Léon; de franska barnen är nätta och ser friska och duktiga ut; de åt potäter, korv och pepparkakor med vin innan de tog le bateau-mouche (de små Seine-ångfartygen) till École des Beaux-Arts; Edelfelt och Weir sitter nu hemma och skriver, den ena till Amerika och den andra till Finland; Edelfelt önskar Alexandra Edelfelt godnatt och ursäktar det slarviga brevet.
Julian Alden Weir berättade att Carroll Beckwith (elev till Carolus Duran) hos Austins föreslagit en utflykt till Fontainebleau när vädret blir vackert; Edelfelt fanns med bland de fem kavaljererna till lika många unga flickor; Madame Elizabeth Austin invände genast att hon inte ensam ville följa med som förkläde och Madame Mary Sargent fick inte göra utflykter; upprymda av planerna gick Edelfelt och Weir till sängs gnolande en vacker vårvals; John Singer Sargent trodde inte att de gamla skulle besvära sig tillräckligt för att utflykten skulle bli av.
Paris d. 5 April 1875. 5 april 1875
Julian Alden Weir och Alfred Henri Berthoud har blivit ovänner efter en onödig ordväxling; om vi därhemma skulle fästa sig vid ord på samma sätt som utlänningarna gör det skulle vi stå och slåss med värja varje kväll; studentgrälen hemma är gemena, i ateljén säger man också dumheter och sanningar till varandra men det görs på ett mera skämtsamt och mindre elakt sätt.
På lördag kväll tänkte Julian Alden Weir och Edelfelt gå på Français för att se Fille de Roland; en vecka tidigare hade de sett Esther av Racine, Un Caprice av Alfred de Musset och komedin la Gageur.
Platserna var slut när Julian Alden Weir och han kom till Theatre Français; Edelfelt skulle vilja se Sarah Bernhardt; Pauline Ahlberg är förtjust i Croizette, som hon sett i Demimonde.
Medan Julian Alden Weir begav sig till en engelska familj på artighetsvisit gick Edelfelt till Café Suède där det var stor finsk samling; där fanns många nya: ingenjör Robert Runeberg, 3 Wolffar, herrar Lydecken och Hoving från Viborg, doktorerna Hårdh och Holsti; där var Anders Ramsay, som blivit mera ensam sedan Philip Forsten börjat dra sig undan honom; likaså fanns där Jac. Ahrenberg och Oscar Kleineh.
*Salongsjuryn lär vara sträng och alla är rädda; Jean-Léon Gérôme har avsagt sig jurymedlemskapet p.g.a. en resa till Konstantinopel; Julian Alden Weir är rädd för att bli refuserad.
*Edelfelt blev inte lurad på 1 april, förutom en gång av Julian Alden Weir; annat var det med Pauline Ahlberg; i Paris hör man överallt talas om "poisson d'Avril" [motsv. "April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill"]; sedan första april öppnar ateljen 7 på morgonen; Edelfelt har morgon och kväll arbetat på Ecole des Beaux Arts.
Paris d. 13 April 1875. (tisdagsafton 13 april 1875
Edelfelt har en ledsam nyhet; han är refuserad i Salongen; Julian Alden Weir fick det ena porträttet antaget, även Eugène Burnand är antagen; bland de refuserade i Jean-Léon Gérômes ateljé finns Gérômes gunstling Gustave Courtois, Wyatt Eaton, Léon Dehaisne, Istres Contencin och Law; Adolf von Becker och Berndt Lindholm är antagna, den senare med acklamation; Arvid Liljelund är refuserad.
Paris 18 April 1875 18 april 1875
Som Alexandra Edelfelt vet var Edelfelt hos Sargents senaste söndag; herrskapet Austin var också där och ännu några amerikanska "fruntimmer", samt jur.stud. Eugène Lachaise från Lyon, Carroll Beckwith, Frank Fowler och Julian Alden Weir; Edelfelt hade konverserat halva kvällen med Miss Sarah Austin; unge John Singer Sargent, hans mor Mary Sargent och de båda misserna Sarah och Mary Austin sjöng och spelade; Fowler sjöng till mandolinaccompagnemang av Beckwith; till slut satte sig "gumman" Sargent (påminner om fru Zilliacus) vid pianot och bad alla sjunga amerikanska folksånger och italienska och franska visor, bl.a. Santa Lucia; Edelfelt och Fowler bjöds på middag följande söndag.
Ännu några ord om Sargents, som är en helt artistisk familj; fadern är f.d. läkare och mycket rik; de reser nu sedan 20 år tillbaka, mest har de bott i Venedig och Florens, modern och barnen tänker inte på annat än musik, litteratur och måleri; modern Mary Sargent har mycket utpräglad smak och kommer vanligtvis i dispyt med Julian Alden Weir om Camille Corot, som Madame Sargent inte vet att uppskatta; misserna Austin är mera uteslutande musikaliska; Miss Sarah Austin beundrar Richard Wagner och spelar med entusiasm ur Lohengrin och Tannhäusen; unge John Singer Sargent har sagt att Edelfelt är femte i Jean-Léon Gérômes ateljé och alla tror därför att han är en stor tecknare.
Alexandra Edelfelt har bett om ett utkast av fröken Sarah Austin, vilken Edelfelt bifogar i brevet; Julian Alden Weir försäkrar att bilden är lik; ansiktet har en fin, jämn, varm ton, håret är brunt och ögonen blå; hon är 18 år; hennes ett år yngre syster är kanske vackrare och har en mun som han nästan aldrig sett så vacker.
Barbizon (vid Fontainebleauskogen) d. 23 April 1875 23 april 1875
Som Alexandra Edelfelt ser sitter Edelfelt långt från Paris in den lilla vackra byn Barbizon, Jean François Millets och Théodore Rousseaus sommarnöje; träd och blommor blommar; i början av veckan gick han alla eftermiddagar med Léon Chevreuil och Jospeh Blanc till Charenton och därifrån till Joinville vid Marne, där han började på en liten landskapsstudie; på onsdagen åkte Edelfelt med Julian Alden Weir och Dewey Bates på tre dagar till Fontainebleau; de kom ungefär kl. 11 på förmiddagen till Villeneuve St Georges, stannade där och tecknade, fortsatte sedan med tåg till stationen Melun och tog därifrån omnibus till Barbizon.
Paris d. 26 april 1875 26 april 1875
Julian Alden Weir har träffat misserna Sarah och Mary Austin och berättat om resan till Fontainebleau; de ville göra en gemensam utfärd till Barbizon i maj.
Föregående dag hade Julian Alden Weir, Pauline Ahlberg och Edelfelt sett en exposition med den unge spanske målaren Marià Fortunys arbeten; Fortuny dog i Rom i vintras; han är bland de djärvaste kolorister och den största akvarellist Edelfelt sett; motiven är spanska och orientaliska - trädgårdar, spanska señoror och tjurfäktningar.
Paris, Måndag d. 3 Maj 1875 kl. 12 på natten 3 maj 1875
Salongen är öppnad; Edelfelt har fäst sig vid Jean Paul Laurens "Robert den frommes exkommunikation" och "Interdikt", Jules Bretons mästerliga "Midsommarkväll i Bertagne", Charles-François Daubignys och Léon Germain Pelouses landskap; Julian Alden Weirs porträtt har en dålig plats; Berndt Lindholms ångbåt som sågas ut genom isen har väckt uppmärksamhet; hos Sargents talade man om den utan att veta vems den var, och folk står alltid och tittar på den.
Julian Alden Weir har sett Victor Hugo arm i arm med Jean-Léon Gérôme och Gustave Doré på Salongen.
Edelfelt hoppas Alexandra Edelfelt fått hans brev från Barbizon; han ber henne skicka pengar; han har redan blivit tvungen att låna av Julian Alden Weir.
Paris d. 5 Maj 1875 5 maj 1875
Edelfelt har talat allvarsamt med Julian Alden Weir om sitt måleri; Weir anser att Edelfelt har skickligheten men att han saknar ett riktigt allvarsamt, kärleksfullt, naivt sökande, man vet inte vad Edelfelt velat med en målning; Jean-Léon Gérôme säger att han föredrar dåligt utförda, naiva och dumma saker som får konstnärens innerlighet, hans sökande och inspiration att synas, framför en betydelselös produkt av en skicklig hand.
Efter promenaden i Tuilerieträdgården begav sig Edelfelt till Café Suède för att träffa finnar; Julian Alden Weir var på bal hos en amerikansk familj Watts; erfarenheten är alltid den samma när finländare samlas i grupp, fransmännen är roligare och mer omväxlande i sina konversationer; bland finländarna rör sig samtalet vanligen kring mat och dryck, samt gamla kvickheter från Finland; den som börjat känna Paris blir också led på alla nya resandes reflektioner om priser och om chateau d'eau [vattentornet] är på höger eller vänster sida då man går från Louvren till Boulevarden, om maten på Peeters och Champion, som är de dyraste restaurangerna i Paris; dessutom känner flera dåligt till franska språket och kulturen.
Edelfelt är glad över växeln som Alexandra Edelfelt sände; han har betalat tillbaka lånet av Julian Alden Weir.
Paris d. 17 Maj på aftonen. (annandag pingst) 17 maj 1875
*Edelfelt har beställt ett par byxor; någon svart rock har han ännu intet hittat; han har betalat conciergen [vaktmästaren] och Julian Alden Weir den hyra han var skyldig.
Börjadt d. 25 Maj 1875, fortsatt senare. 25 maj 1875
Edelfelt håller med Alexandra Edelfelt om att han kunnat komma hem nu och återvända i höst; när han gjorde upp sina planer visste han inte om nyländska avdelningens "pension" och ville därför dra ut på vistelsen så länge som möjligt eftersom han inte visste om han hade möjlighet att komma tillbaka; han skall använda tiden till att göra färdigt illustrationerna till Julkvällen och börja på August Eklöfs kopia; han skulle hinna hem för att se en bit av den vackra sommaren och göra studier efter naturen; Julian Alden Weir råder honom att resa medan det ännu är vackert; det vore roligt att vara med Mamma och syskonen på landet, om inte blir det lika roligt i Helsingfors.
Klockan är mycket och Julian Alden Weir kom just hem från en amerikanska bjudning, så Edelfelt önskar Alexandra Edelfelt godnatt.
Paris. Onsdag d. 9 Juni 75 9 juni 1875
I söndags på Gustafsdagen var Edelfelt på en rolig utfärd till Versailles; Edelfelt presenterades för den amerikanska familjen Van Wijk som är Julian Alden Weirs ungdomsbekanta; familjen består av modern, två söner och två döttrar samt en moder- och faderlös Miss Jane Huggins; Weir och Edelfelt åkte med döttrarna och Miss Huggins till Versailles; den äldre Miss Van Wijk påminner om Majken Pesonius; de har tre år varit i Stuttgart, så Edelfelt talade tyska med dem; Weir talade engelska med damerna och franska med Edelfelt, det blev således ett "fullständigt Babylon"; Miss Jane "flammar" för Weir; Edelfelts sällskap var Marta Van Wijk som bara talade om Tyskland; han ritade en amor med en skrift på tyska på hennes solfjäder, som redan var fylld av verser enligt amerikanskt bruk.
I Versailles var det 23 000 parisare för att se grandes eaux Musicales [fontän- och musiktillställning i Ludvig XIV-stil]; Edelfelts sällskap drog sig till Trianon och dansade på en gräsmatta utanför Marie-Antoinettes Schweizerhydda; i Versailles kom han i en stämning där vardagsbekymren trängdes bort; de återvände kl.8 till Paris, åt middag och pratade i en berså ända till kl.11; det var synd om Miss Jane Huggins som såg så kärleksfullt på Julian Alden Weir, som endast hade gammal vänskap att erbjuda henne.
Paris måndag d. 14 Juni 1875. 14 juni 1875
Edelfelt har köpt en svart surtout; han valde tyget med student Eugén Wolff i ett av de bästa konfektionsmagasinen vid Place de la Bourse och hade Karl Alfred Caveen att se om den skulle sitta bra; han hälsar Morbror Gustaf Brandt att det inte lönar sig att tro att han kan få kläder billigare och bättre här än hemma; parisskräddare som säljer till drägliga, billigare, priser är de "värsta skojare på jorden"; vill man ha något bra skall man köpa det till peterburgska priser; på "le bon diable", "la belle Jardiniere" och de andra stora magasinerna blir man uppklädd så det står härliga till; Julian Alden Weir köpte ett par byxor för 20 francs på "la Maison de Pont Neuf", ett av de största i Paris, men byxorna sprack i sömmarna efter två veckor; man får bättre hos Helsingfors skräddare.
Paris, tisdag d. 22 Juni 1875 22 juni 1875
*Föregående dag var Edelfelt med Julian Alden Weir och Edouard Paupion, tidigare juris student som nu är elev till Jean-Léon Gérôme på Theatre Français; de såg Chez l'avocat, l'Ilote och Alfred de Mussets On ne badine pas avec l'amour; Sophie Croizette och Louis Delauney spelade mästerligt även om Croizette inte passade i Camilles roll.
Paris d. 30 Juni 1875 30 juni 1875
Kamraterna reser från Paris; Julian Alden Weir åker om några veckor och Edelfelt blir mer hänvisad till finnarnas sällskap.
Paris, fredag d. 9 Juli 75. 9 juli 1875
Första kvällen Axel Antell var här bjöd Julian Alden Weir på champagne vid middagen för att fira den 4 juli, Amerikas frihetsdag; Weir hade också bjudit Jean-Léon Gérômes två bästa elever Pascal Dagnan och Joseph Wencker, samt Jules Bastien-Lepage, Edouard Paupion, Léon Chevreuil och Jean-Baptiste Guérin på "viften" "chez Anna", där de vanligtvis äter; de skålade för Amerika, den republikanska idén, Frankrike, George Washington och Gilbert de Lafayette.
Paris d. 22 Juli 1875. 22 juli 1875
École des Beaux Arts stänger i övermorgon för sommaren; Julian Alden Weir har talat om att fara ut till Bas-Meudon under lovet, men Edelfelt tror inte det blir av.
Paris d. 25 Juli 1875 25 juli 1875
Julian Alden Weir rådde Edelfelt att göra gubben sittande, i synnerhet som han är lemlästad och bilden får ett mera familjärt utseende; medalj och ordnar på högra sidan blev Edelfelt uppmärksammad på första genom Alexandra Edelfelts brev.
Ateljén är nu stängd och Ecole des Beaux Arts har lov; vid skolårets slut hålls en utställning av elevernas arbeten; Edelfelt ställde ut sina 4 sista figurer; Julian Alden Weir belönades med tredje pris och 100 francs; Jean-Baptiste Duffaud fick det andra, medan ingen fick första pris.
Julian Alden Weirs porträtt är bra och han har en verklig artistisk uppfattning tack vare inflytandet från Jules Bastien Lepage.
Kamraterna tyckte det var orättvista att Edelfelt inte fick en "mention honorable" [hedersomnämnande], men studierna föreföll hårda på expositionen; Luneau fick hedersomnämnandet; Adolf von Becker tyckte Edelfelts studier var de bästa efter Pascal Dagnan; Edelfelt litar inte på Beckers omdöme, han kan inte se att Julian Alden Weir är artistiskt begåvad och tyckte inte att Jules Bastien-Lepages "kommuniant" var ett mästerstycke.
I kväll dinerade [åt middag] Edelfelt med bröderna Bastien-Lepage (brodern [Émile] är arkitekt), Albin Meyssat, Julian Alden Weir, Pascal Dagnan och Joseph Wencker på deras vanliga restaurang; efteråt "spatserade" hela bordlaget och slog sig slutligen ned på ett kafé.
Paris d. 1 Augusti 1875 1 augusti 1875
"Viften" hemma hos Julian Alden Weir och Edelfelt blev en riktig förbrödringsfest; Jules Bastien-Lepage sade att ingen är konstnär som inte älskar sina föräldrar och sitt fosterland; det är inte handen, hur skicklig den än är, som gör konstnären, det är hjärtat; de drack för Bastien-Lepages farfar som bekostat Jules och Émiles uppfostran (deras far är arrendator i departementet Meuse), för Weirs hem och fästmö; Albin Meyssat utropade en skål för Alexandra Edelfelt och uppmanade Edelfelt att visa sig värd sin mor; de drack för Frankrike, Finland och Amerika; Meyssat "proponerade" ett hurra för de största poeterna i Norden, Johan Ludvig Runeberg och Esaias Tegnér; den förra kände Meyssat bara genom vad Edelfelt hade berättat, av den senare hade han läst Frithiofs saga och Axel; vemod kom alltjämt över Bastien-Lepage; Joseph Wencker föreslog att de skulle tutoyer (dua varandra) härefter, hjälpa och bistå varandra och vara vänner i lust och nöd.
Då Edelfelt kom hem hade Julian Alden Weir bjudit in Jules Bastien-Lepage, hans bror Émile, Albin Meyssat, Joseph Wencker, en gravör Charles Baude för att dränka förargelsen och indignationen i en bål; Edelfelt fick höra att la Section de Peinture [målarsektionen] i Institut de France enhälligt hade gett Bastien-Lepage priset, med undantag för hans lärare Alexandre Cabanel som hade hållit på Léon-François Comerre; de andra avdelningarna (arkitekter och skulptörer) röstade än på den ena än på den andra, bara för att inte ge priset åt Bastien-Lepage; indignationen var stor efter kungörandet; Jean-Léon Gérôme kom och beklagade och sade att han gjort allt vad han kunnat göra.
Det var den första genomvakade natt Edelfelt haft i Paris; klockan 5 bjöd Jules Bastien-Lepage på frukost; Charles Baude och Bastien-Lepage skämtade med kyparen och presenterade sig som son till Patrice de Mac-Mahon; kl. 7 kom Edelfelt i säng, kl. 9 väcktes han och kl. 11 träffades alla på nytt och tog ett bad i Seinen; därefter åt de frukost på "Chez-Anne" på Rue St Bénoit; alla habituéer [stamgäster] har lämnat skisser på restaurangen, där de fyller upp väggarna; man hade krönt Léon-François Comerres skiss med lager; Julian Alden Weir gick och köpte lager och band den kring Bastien-Lepages tavla för att hylla den verkliga lagersegraren.
Jean-Baptiste Hugues bjöd hela sällskapet till "le Chalet", ett värdshus med trädgård bakom Luxembourg; man gick dit på rad och Romarpristagaren bars i spetsen; det långa tåget slingrade sig genom Quartier Latin, på place St Germain tog man i ring kring Hugues; sällskapet installerades i en berså och drack en skål för Frankrike och sjöng le chant de depart; arkitekterna som har det bästa kamratskapet i Ecole des Beaux Arts underhöll sällskapet; roligast var det då en ung arkitekt på förfärlig marseilledialekt härmade den berömda djurtämjaren François Bidel, som för närvarande har sitt menageri på place Chateau d'Eau; den tjocke målaren Jean-Joseph Weertz utpekades som den stora nubiska lejonhonan; kl. halv 12 vandrade Julian Alden Weir, Joseph Wencker och Edelfelt hem.
Paris, måndag d. 9 Augusti 1875 9 augusti 1875
Jules Bastien-Lepage bjöd på middag; där var brodern Émile Bastien-Lepage, Joseph Wencker, Julian Alden Weir, Albin Meyssat, Charles Baude, Edelfelt och två gamla bekanta som Edelfelt inte vet namnet på; Bastien-Lepage har nu alla belöningar i Salongen, hans guldmedalj var "utmärkt vacker", och han är nu hors concours [utanför tävlan].
Paris d. 24 Aug. 75. 24 augusti 1875
De senaste dagarna har Edelfelt inte kunnat arbeta p.g.a. illamående från allt stillasittande, kanske en liten förkylning och ovanan av det ensamma livet; Julian Alden Weir har rest till Cernay på andra sidan Versailles, Adolf von Becker har rest, då och då träffar han Karl Alfred Caveen; av kamratena från ateljén har han ibland varit ute om kvällarna med Sergej Vereschagin; han är ett stort original som sent börjat med målningen, är bara 29 år men ser ut som 45; han har varit rysk topograf i Kaukasien, gått till fots från Wien till Rom, vistats länge i Italien och Spanien; Hans bror är på kommande och håller på att bygga en villa nära St Germain; broderns sjuklighet lär möjligen förhindra hans avresa från Indien, och väntas inte före jul.
Julian Alden Weir har kommit hem under tiden Edelfelt var hos Jules Marie Lavée; Edelfelt hade meddelat conciergen [vaktmästaren] att ett telegram till Weir hittas i bordslådan; Weir hade inte hittat telegrammet och skällt ut conciergen och gått ut i vredesmod.
Amerikaner är som stora barn, de har något jättelkt och barnsligt på samma gång, så också Julian Alden Weir; Madame Jacquinot säger att amerikaner är "des bons sauvages" [goda vildar], även om Edelfelt inte skulle gå så lång måste han säga att de har något i sitt sätt som skiljer dem från europeerna.
Paris d. 29 Aug. 75. 29 augusti 1875
Julian Alden Weir far till Cerney (nära Versailles).
Julian Alden Weirs kusin har varit inkvarterad hos honom och Edelfelt; kusinen har varit vid en polyteknisk skola i Tyskland för att utbilda sig till gruvingenjör och bär det stolta namnet Bayard och härstammar i likhet med Weirs mor från "riddaren utan fruktan och tadel; under hugenottkrigen flyttade en gren av släkten till Skottland och på 1600-talet vidare till Amerika; Weir har tack vare de franska anorna gjort bekantskap med greven och grevinnan de Clementanère (Henri de Chambords köttsliga småkusiner); Edelfelt har talat tyska med unge Bayard.
Karl Alfred Caveen, Karl Eneberg och Wolffarna har talat om förtjusande fruntimmer på pensionen i Meudon; Edelfelt instämmer efter att ha träffat Mademoiselles Claire och Berthe; i lördags bjöds Edelfelt med på en utfärd till Robinson, ett stycke från Meudon; han har hört talas om Robinson allt sedan kom till Paris, Julian Alden Weir har ofta varit där; det är en liten plats i skogen som man inrättat "à la Robinson Crusoë"; de hamnade ut för en regnskur, när solen på nytt tittade fram stämde de upp i Charles Gounods "Sous les vieux sentiers ombreux, où s'égarent les amoureux" och "les Roses"; Edelfelt tog farväl av den storartade utsikten med Mont Valérien, St Cloud och Paris i bakgrunden då de återvände på häst och åsnor.
Paris d. 8 Sept. 1875. 8 september 1875
Alexandra Edelfelt har ingen aning om hur många brev Edelfelt har att skriva; de som väntar brev är Axel Antell, Karel Scriba, Pauline Ahlberg, Jospeh Cornet, Dewey Bates i Holland, Julian Alden Weir, Edouard Paupion, Oscar Levin, Jules Bastien-Lepage, samt fröknarna Kinstrand och Anna Agrell i Schweiz, vilka bett om hans fotografi; Edelfelt har varit hos fotografen och fått 12 konterfejer [porträttfotografier].
Edelfelt fick överraskningsbesök av Léon Chevreuil som kom från Tréport, nära Dieppe, och på väg till Poitiers; Chevreuil kinesade [sov över] hos Edelfelt; Julian Alden Weir är sedan en vecka i Cernay la Ville.
Rom d. 18 mars 1876. 18 mars 1876
Det vore roligare att resa med en likatänkande person som Julian Alden Weir; Edelfelt skrev till honom i Petersburg och hade förgäves väntat att få brev idag.
Rom d. 25 Mars 1876. 25 mars 1876
Edelfelt har inte hört något från Julian Alden Weir, fastän han bett honom skriva Rome, poste restante; de kommer möjligen att stanna i Rom en hel månad, så Alexandra Edelfelt kan adressera breven dit; i varje fall borde Walter Runeberg få ut breven med Edelfelts visitkort.
Rom, lördag d. 13 maj 1876. 13 maj 1876
Pietro Krohn har fått åtskilliga brev från Edelfelts vänner i Paris; Edelfelt väntar inom kort brev från Charles Baude; Julian Alden Weir har antingen blivit varnad av Pauline Ahlberg eller fått andra förhinder, åtminstone har han inte gjort någon ansats att lämna Paris.
Paris le 13 Nov 1876. 13 november 1876
Edelfelt sitter och skriver vid Julian Alden Weirs skrivbord; alla hans Parisvänner, Ferdinand Gueldry, Gustave Bourgain, Albin Meyssat, Weir och många andra, var glada över att se honom, längre och fetare än någonsin; alla frågade efter Ellen Edelfelt.
Julian Alden Weirs fästmö har slagit upp förlovningen i och med att Weir inte vill återvända till Amerika ännu; Edelfelt tycker det är förnuftigt, det går inte att älska konsten och en flicka samtidigt.
Julian Alden Weir har just återvänt från Spanien; Edelfelt har sett hans tavlor för salongen och tycker inte de var så fula som Pauline Ahlbergs skrev.
Julian Alden Weir säger att Edelfelt gjort framsteg och råder honom att börja med något större; han presenterade Edelfelt för flera nykomna amerikaner som "un des plus forts de chez Gérôme" [en av de starkaste hos Gérôme]
Det är underligt att vara tillbaka i Paris; Julian Alden Weir säger att det bara finns ett Paris också efter sin resa till Spanien; det som han beundrade mest var Rafael, Hans Holbein och Tizian i El Prado, inte de spanska konstnärerna; Weir har målat goda studier i Alhambra och Toledo.
Julian Alden Weir sade att Pauline Ahlberg under vintern bombarderade honom med brev och inbjudningar som han såg sig tvungen att tacka nej till på grund av mycket arbete, vilket gjorde Pauline mankerad [stött/sårad]; Edelfelt tror Pauline tycker om unga karlar, och det må hon göra, såvida hon inte inkräktar på de unga karlarnas tid och arbete.
I kväll skall Edelfelt träffa Julian Alden Weir, Gunnar Berndtson, Albin Meyssat, Joseph Wencker, Émile Bastien (arkitekten, Jules Bastien är ännu på landet), Léon Chevreuil och Maxime Faivre; han skall bjuda något bättre vin; han har sökt Charles Baude, men ännu inte träffat honom; alla talar om Alexandra Edelfelts sorg och svåra tid och uppmanar att hon skall komma till Paris.
Julian Alden Weir kom för att hämta Edelfelt till middagen; katarren han hade i Finland och Sverige har försvunnit; alla pysslar om och råder honom till försiktighet beträffande hälsan.
Julian Alden Weir som sitter och beundrar Ellen Edelfelts porträtt skyndar på Edelfelt och ber hälsa Alexandra Edelfelt; Weir hälsar att han skall se till så att Edelfelt inte förkyler sig i vinter; Edelfelt tar farväl och önskar Guds välsignelse.
Paris, söndag den 19 November 1876. 19 november 1876
I huset mitt emot bor Julian Alden Weir, samt engelsmannen John Macallan Swan och italienaren Filadelfo Simi; i huset bredvid bror Maxime Faivre; alla är från Jean-Léon Gérômes ateljé.
Julian Alden Weir, Charles Baude och Ferdinand Gueldry tycker att Edelfelt gjort framsteg.
Edelfelt har dagligen umgåtts med Gustave Bourgain, Ferdinand Gueldry och Julian Alden Weir.
Paris, thorsdag d. 23 nov. 1876. 23 november 1876
Julian Alden Weir har bestyr med spanska bilder från sin resa; Edelfelt tycker att hans gråaktiga färgton bättre passar nordiska förhållanden än spanska.
Det gamla Austinska gardet med Julian Alden Weir, Carroll Beckwith, Frank Fowler och Edelfelt skall ändå gå till Austins en kväll för att uppliva gamla minnen.
Julian Alden Weir säger att han förra vintern förlorade så mycket tid på att springa på soiréer att han beslutat att detta år gå ut så lite som möjligt; han har gett samma råd åt Edelfelt.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3 december 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
Paris måndag d. 11 Dec 1876. 11 december 1876
Julian Alden Weir och Edelfelt stämde upp jeremiader [klagade] över pariserkvinnomodeller; Edelfelt hade tänkt teckna en ordentlig kartong till Rida ranka och hade fått tag i en bahaglig liten modell, som emellertid inte dök upp; Weir skulle teckna samtidigt.
fredag d. 22 dec. 76. 22 december 1876
Julian Alden Weir har fallit och försträckt sig; han ligger till sängs för åtta dagar; Edelfelt går ofta hos honom.
Paris. torsdag d. 28 dec. 1876 28 december 1876
Gunnar Berndtson är i en förfärlig knipa; någon växel har inte förkommit han har helt enkelt glömt att omnämna dess inhändigande; Edelfelt har lånat pengar åt Julian Alden Weir och kunde inte ge mycket åt Berndtson, medan Wolff, Ernst Nordström, Philip Forstén, Adolf von Becker och Walter Runeberg bara har skulder och inga pengar; Gunnar har inte kunnat betala sin hyra och fått lov att bo två veckor längre vid Rue du vieux colombier, samtidigt som han hyrt rum i samma hus som Edelfelt; Edelfelt hoppas att [nyländska] avdelningen inte glömmer Berndtson [stipendier].
Paris d. 12 Jan. 1877. 12 januari 1877
Julian Alden Weir hade här om dagen ett mindre angenämt äventyr; han hade gått med en annan amerikan ut till Point du Jour (i riktning mot St Cloud) och ätit middag på en liten cabaret [krog/värdshus]; Weir protesterade då räkningen överskred den överenskomna summan; värden var oresonlig och hotade till slut med en bössa; Weir har sedan anmält "detta nöt" och hans hustru till arrondissmentets Mairie [distriktets stadshus].
Paris d. 18 Jan. 1877 18 januari 1877
På eftermiddagarna har Edelfelt varit på Ecole des Beaux Arts; på kvällarna sitter han mest på kafé med Filadelfo Simi, Julian Alden Weir, Pierre Petit-Gerard och andra.
Edelfelt har lovat Julian Alden Weir att följa med till amerikanen Bons.
Julian Alden Weir tycker att Edelfelts tavla går bra.
Paris d. 28 Januari 77. 28 januari 1877
John Singer Sargent var på besök och smickrade Edelfelts tavla; Sargents smicker, i likhet med hans mors, är för översvallande och därför har hans komplimanger inget värde; Julian Alden Weir tycker heller inte om att Sargent för varje struntverk utropar "ravissant, charmant" [förtjusande, charmerande].
Paris – onsdag d. 31 Januari 77. 31 januari 1877
Julian Alden Weir har inte gjort några märkvärdiga framsteg, tycker Edelfelt; den som med förvånande snabbhet gått framåt är Maxime Faivre.
Paris d. 18 Februari 1877 18 februari 1877
Julian Alden Weir målar en spansk scen som är vacker i färgen, men han lär sig inte teckna trots alla sina bemödanden.
Paris fredag d. 23 febr. 1877 23 februari 1877
Mademoiselle Marguerite Jacquinot har god smak och mycket esprit d'arrangement [arrangörsanda]; Monsieur Ragio har lovat skaffa bengaliska eldar; representationen [föreställningen] blir familjär; Edelfelt och Julian Alden Weir är bjudna men inte Gunnar Berndtson, som inte varit där sedan han sist var bjuden; Pauline Ahlberg är inte med i någon tablå.
Julian Alden Weir och spanjoren Rafael de Ochoa från ateljén besökte Edelfelt och ansåg att tavlan gjort framsteg; Edelfelt önskar att han bara fick lite mera liv i färgen.
Paris Onsdag d 29 febr 77. 28 februari 1877
I lördags gick den stora representationen [föreställningen] av stapeln hos Madame Jacquinot; eftersom Edelfelt var arrangör såg han tablåerna från sidan i kulissen; tablåerna var inte mästerverk men applåderades mycket av publiken; då "Graziella" skulle förevisas stack Madame Jacquinot Alphonse de Lamartines bok i Edelfelts hand och bad honom trots hans protester att läsa en sida av dikten; Mademoiselle Marguerite Jacquinot och Pauline Ahlberg hade satt ihop en tablå om kriget som flyr och republiken som räcker freden handen, med frygiska mössor, trikolorer, kronor och eklövskransar; Monsieur Ragio brände sina fingrar med den bengaliska elden och hanterade det som en Mucius Scævola; Henri Perrot gav tecken att fälla ner ridån och Monsieur Bachimont "trummade på pianot"; Cornelia, gracchernas moder, var riktigt bra; lilla Péraz, som Edelfelt klätt i en liten tunika och sandaler var ypperlig med ett bra uttryck; Mademoiselle Davançonne var mycket inne i sin roll; Edelfelt och Julian Alden Weir var på hemvägen överens om att de hade haft roligt under kvällen.
Lördag d. 3 mars 77. 3 mars 1877
Nästa vecka har Edelfelt modell för huvudet; för tillfället presenterar sig inte tavlan till sin fördel på grund av att färgerna slagit in till den grad att han knappt längre kan se hur de varit; han har en ovana att måla i halvtorrt, i stället för att vänta några dagar tills den undre färgen är så torr att den kan skrapas av; att måla i halvtorrt medför att man ett par dagar efteråt ser färgerna mörkna och vitna, så att en yta som man målat i en ton nu dansar i alla världens nyanser; om man stryker fernissa på tar det också bort lätta färgtoner, vilket var fallet med ett av Julian Alden Weirs porträtt, som blev totalt förstört.
Paris d. 18 mars 1877. 18 mars 1877
John Singer Sargents har gjort ett mästerligt porträtt av Mademoiselle Frances Watts för Salongen; Julian Alden Weirs porträtt ev en engelsk herre är inte bra; Weir har anlag åt Frans Hals mjuka fina kolorit, men kan inte lära sig teckna; Weir har därtill gripits av beundran för stränga tecknare som de gamla italienarna och J.A.D. Ingres; det är inte bra att kämpa mot sin natur; Weir har tagit intryck av Filadelfo Simi; Simi är inte florentinare för ros skull, för honom är Fiesola, Masaccio, Domenico Ghirlandajo och Pietro Perugino med deras klara, enkla komposition allt; Weir är ett nordens barn och har mycket gemensamt med de gamla holländarna; Edelfelt försöker muntra upp Weir som är mycket nedslagen.
Paris d. 5 April 77 5 april 1877
I kväll är balen hos Alfred Koechlin; Edelfelt har inspekterat sina svarta kläder: byxor och väst får laudatur [berömligt], fracken bara admittitur [med tvekan godkänd]; han tänker låna ett par handskar gris-perle [pärlgrå] och en chapeau claque av Rafael Hertzberg eller Julian Alden Weir.
Paris d. 15 April 77. 15 april 1877
Föregående kväll spenderades hos Madame Jacquinot; unge Charles Tottie föreslog sällskapslekar; Runebergs kände inte till dem; Tottie har passion för pantlekar, vilket ledde till att de höll på till kl. 12 och löste ut panten; Julian Alden Weir som också var där tyckte det var "embêtant" [förargligt], det tyckte Edelfelt också.
Paris lördag. 13 maj 77. 13 maj 1877
Föregående kväll var Edelfelt bjuden till Charles Moreau-Vauthier, son till skulptören; där var ungefär 15 från ateljén, däribland Filadelfo Simi, Julian Alden Weir, Ferdinand Gueldry, Pierre Petit-Gerard och Max Faivre; Edelfelt hade ont i huvudet och kunde inte roa sig som de andra; han fick göra bekantskap med hans förtjusning, Jean Paul Laurens.
Paris d. 29 maj 1877 29 maj 1877
Igen är det tablåer hos Madame Jacquinot med Elisabeth av Thüringen och Penelope; Julian Alden Weir delar bördan, de har rådfrågats om kostymerna; på fredag går hela härligheten av stapeln.
Paris 2 Juni 77 2 juni 1877
Vädret har varit tråkigt i vår men föregående dag var vädret det bästa, då hela Jean-Léon Gérômes ateljé höll sin traditionella bienvenue (utfärden till landet); alla de hyggligaste från ateljén hade beslutat att delta och det blev inte som tidigare en suptillställning med herrar Duffaud, Lapesche & co (marseillare och sluskar) i täten; Albin Meyssat och Ferdinand Gueldry åkte i förväg till Joinville för att ordna det praktiska för utfärden; klockan 5 reste Julian Alden Weir, Filadelfo Simi, Pierre Petit Gerard, Max Faivre, Henri Dutchold, Gustave Courtois, Parscal Dagnan, Gunnar Berndtson och Edelfelt; Marne låg spegelklar i aftonsolskenet, där de i hast arrangerade en regatta med hyrda kapproddbåtar; Gueldry rodde till deras "Campagne" [lantställe] Petit Brie och kom tillbaka i sin egen kapproddbåt Amanda; Vion (en liten oförskämd skrävlig jude) plumsade i till allmän förnöjelse; vid dinern [middagen] satt Edelfelt mellan Petit-Gérard och Rafael de Ochoa; alla "anciens" [gamla] satt på en sida om hästskobordet och "les nouveaux" [de nya] på den andra; i mitten tronade Max som massier [ateljéföreståndare]; middagen var god och "le petit vin bleu" [det lilla blå vinet] smakade förträffligt; de överraskades av ett fyrverkeri; champagnen betalades av "les nouveaux"; de hurrade för Gérôme, logisterna Courtois, Dagnan och Farraudt, för Frankrike, republiken och folkens broderskap genom friheten; de åkte tillbaka till Paris kl. 11; Alexandra Edelfelt vet att roligheten betalas från ateljéns kassa och kostade således inget; den som talade om måleri under middagen, dömdes att plikta.
d. 11 Juni 77 11 juni 1877
Wolfinger, en franc-comtois [från Franche-Comté], tecknar bra och är Jean-Léon Gérômes favotit i ateljén; Wolfinger har gjort porträtt i svartkrita av Julian Alden Weir, Gustave Bourgain och Pierre Petit Gerard och det är första gången Edelfelt hört Gérôme säga "vous avez admirablement bien reussi, je vous en fait mes compliments sincères" [ni har lyckats beundransvärt bra, jag gratulerar er innerligt]; Edelfelt tror att Gunnar Berndtson blivit sporrad av detta, han har tecknat Edelfelts och Petit Gerards page[modell] à la Wolfinger riktigt bra.
Paris d. 16 Juni 77 16 juni 1877
Julian Alden Weir reser i sommar hem till Amerika, kanske för 2 år; han är mycket mystisk om saken; Weirs gamla far står på gravens rand och önskar se honom; Weir reflekterar ofta om Paris och Europa, som trots allt gammalt, förvekligat och fördärvat ännu har kvar så mycket poesi, kultur och ideella intressen; på basis av vad Edelfelt hört om Amerika är det inte ett sympatiskt land; man måste vara van och uppvuxen där för att trivas.
Paris, d 30 Juni 77. 30 juni 1877
Mademoiselle Marguerite Jacquinot reste igår; Edelfelt åkte till Gare de Lyon med Julian Alden Weir för att vinka av henne.
Lübeck, den 17 Juli 1877 17 juli 1877
Edelfelt kunde inte längre hålla ut i Paris; han reste på lördagen då Gunnar Berndtsons läkare förklarade att han kunde åka; han tog farväl av Berndtson, Julian Alden Weir, Monsieur Camut och kyparen; han följdes till tåget av Colliander, Robert Stigell och Otto Wallenius.
*Edelfelt lämnade Gunnar Berndtson i goda händer; han ses efter av Julian Alden Weir, Gustave Bourgain, Robert Stigell, Otto Wallenius, Colliander och främst Monsieur Camut.
Odaterat 1 januari 1886
Edelfelt såg skisser av Bastien och mindes sin ungdomstid, då han beundrade Bastien tillsammans med Weir.
Paris d. 5 juni 87 5 juni 1887
Edelfelt var föregående dag bjuden på middag av Neiglick, Söderhjelm och Clopatt; de ordnade middagen för sina franska vänner, unga studenter, medicinare och journalister; middagen påminde Edelfelt om den tid då han själv var ung och skrålade och höll tal i Quartier latin tillsammans med vännerna Bastien, Weir och "hela bandet".
Paris, söndag 13 maj 88 13 maj 1888
Edelfelt och Ellan tog in på det traditionella stället "Siron" där Edelfelt varit med Weir och några andra för fjorton år sedan; han såg på stället med andra ögon nu som gift och stadgad; det var tvivelaktig renlighet och skrål från buffetrummet till sent på natten; Ellan som ville sova hölls vaken av skrålet, senare av en rapphöna som började föra oljud på gården och slutligen av tuppen; nu har Edelfelt och Ellan flyttat till ett fint hotell så att Ellan skulle få sova; hotellet är inrett av "en gammal målare Masson".