Beskrivning

belgisk konstnär, skulptör, studerat vid konstakademien i Antwerpen

Antwerpen d. 18 Oktober, St Lucas dag, 1872 18 oktober 1873
Till sist har Edelfelt sparat Monsieur Jules Dubois (inte den Dubois från Lille vilken han träffade i antikklassen och skrev om i ett tidigare brev); Jules Dubois är vallon men har gått lyceet i Versailles och skulle passera som fransman; fadern är redaktör på Independance Belge; Jules Dubois tycks ha ärvt faderns "skrivklåda" och har bl.a. skrivit en éloge om Antoine Wiertz måleri; Dubois är själv en talangfull målare, men fullbordar aldrig något; han och Edelfelt har tillsammans gått på museet och beundrat Anthonis Van Dycks målningar i Sankt Augustin, före de gick till Rose d'Or för att äta middag; Dubois livlighet och exaltation nådde sin höjdpunkt när de gick till parken och denne deklamerade några franska frihetssånger; även Edelfelt greps av dennes franska livlighet och ropade "bravo", en sympatiyttring som Dubois verkar ha tagit till hjärtat.
Antwerpen Allhelgonadagen 1873. – 1 november 1873
Jules Dubois, som föregående kväll hade rest till Brüssel, var glad över att visa Musee Wiertz; han beundrar, rentav avgudar, Antoine Wiertz, som han skrivit en éloge över; i hyllningsskriften heter det att Wiertz kunnat tävla med, om inte överträffa, Rafael och Peter Paul Rubens; på konstakademien försöker Dubois efterlikna Rubens och Wiertz, vilket han retas för, i synnerhet av en nomine Aloïs Boudry.
Redan på vägen, tvärs genom Brüssel, beskrev Jules Dubois tavlorna i Musee Wiertz; Antoine Wiertz är en idealist i vår materialistiska tid och Edelfelt fick ett egendomligt blandat intryck av denne; Wiertz tavla "Kristi triumf" med den korsfäste frälsaren och Lucifer, samt "Kristus, Eva och Satan" är vackra och utmärkta; "Une scéne de l'enfer" med Napoléon den store och "en barnamörderska" är förfärliga; all effekt av Dubois glöd reducerades till intet då Edelfelt hörde Emile Claus imitera hans svada för några bekanta de träffade då de återvände till Antwerpen.
Edelfelt går ännu med "hela den belgiska målarskolan" i huvudet; det är oförståndigt att jämföra Antoine Wiertz med Peter Paul Rubens då de levt i olika tider och under olika levnadsomständigheter; Wiertz tänkte mera på konstens stora mål, medan Rubens avsikt var att skapa något skönt, vilket gör att Rubens blir mera osökt och fri.
Antwerpen d. 19 November 73. – 19 november 1873
Edelfelt har arbetat med vallonen Jospeh Cornet på kompositionen; han råkar ofta i dispyt med vallonerna om Antoine Wiertz, som de betraktar som århundradets största målare; Edelfelt kan inte gå med på detta med Paul de la Roche, Wilhelm von Kaulbach, Peter von Cornelius, och Louis Gallait för ögonen.
Antwerpen d 24. Nov. 73. 24 november 1873
Vallonerna liknar varandra till lynnet: stora ord, ett ovanligt självmedvetande och fabelaktiga historier om egna bedrifter är de mest karakteristiska dragen; även Matthæi anmärkte en gång att på basis av vad herrar Academici berättar om sig själva kunde man tro sig befinna i ett utvalt sällskap av alla tiders största mästare; vallonerna blir som förryckta om någon vågar ifrågasätta Antoine Wiertz, som betraktas som världens största konstnärssnille.
Den puerila beundran för Antoine Wiertz retar honom, likaså de avfärdande omdömena om modern konst, speciellt den franska; dessa "hyperesthetici" vid konstakademien anser att Paul de la Roche är söt och sentimental, Horace Vernet är soldat och ingen målare; tyskarna Peter von Cornelius och Wilhelm Kaulbach kan som kompositörer inte heller mäta sig med Wiertz; Edlefelt kommer vad konst anbelagar bättre överens med flamländarna än med de fransktalande vallonerna; han ironiserar över Joseph Cornets sätt att vänta på inspiration, Peter Paul Rubens och Rafael hade knappast så mycket ”bråk” då de skissade ”Decsente de croix” eller sixtinska madonnan; Jules Dubois är av "samma skrot och korn" även om han är intelligentare än Cornet, Jean Beaudouin, Blain [?] och allt vad de heter; Emile Claus har gett Cornet öknamnet "l'humanite" [mänsklighet], som denne använder "minst tre gånger" i varje mening.
Antwerpen d 14 och 15 December. 73 14 december 1873
Antoine Wiertz skrev som han målade: fantastiskt regellöst, men genialistk; i "éloge de Rubens" bevisar han att Peter Paul Rubens var den största av alla målare och jämför denne turvis med Rafael, Michelangelo, Titian, Correggio, Rembrandt och Diego Velasquez; "I sanning var denna Wiertz en mångsidig ande. Målare, utmärkt skulptör, literatör, musiker (den första flöjtisten i Brüssel) och chemist".
Föregående kväll uppvaktade de högre klasserna på konstakademien Nicaise de Keyser på dennes födelsedag; de Joon höll kopparstickarnas tal på flamländska; Emile Claus för målarna höll likaså sitt tal på flamländska; Moos [?] och De Bergh höll skulptörernas och arkitekternas tal på franska; de Keyser var mycket aimabel [älskvärd] och talade med alla; för Edelfelt berättade de Keyser att denne känt Antoine Wiertz redan som pojke; Jules Dubois höll ett hjärtligt avskedstal; för studenterna fortsatte festen på ett närbeläget estaminet [värdshus] "in de Bruinfisch"; Louis-Joseph Anthonies, Sidney Adams och Nicolaas Steffelaar spelade piano; Peeters härmade professor Jozef Geefs; komiska visor sjöngs av Claus, Aloïs Boudry och Steffelaar; skulptören Dierkx deklamerade på flamländska; Jules Dubois uppträdde med sina bravurstycken, han deklamerade André Geniers död och stycken av Victor Hugo; klockan 1 gick Edelfelt hem med Karel Scriba och Frédéric Matthæi.
För första gången kom Edelfelt tio minuter för sent till konstakademien, och blev i enlighet med reglementet inte insläppt; han och Léon De Pape, som delade hans missöde, tillbringade förmiddagen på stadsbiblioteket, där han studerade Antoine Wiertz litterära arbeten och Alexandra Edelfelts och Morbror Gustaf Brandts brev.
Antwerpen några dagar före jul 1873. 20 december 1873
Här har Edelfelt de största och ädlaste exemplen; då han ser Peter Paul Rubens och Anthonis Van Dyck njuter han i stora, långa drag den friska atmosfär som omger dessa "stora andar"; han har läst Antoine Wiertz Rubens; Wiertz kallar Rubens målarkonstens Homeros.
Antwerpen d. 8 Januari. 74. 8 januari 1874
Edelfelt beundrar Alexandra Edelfelts karaktär och vill bli henne värdig; han skulle vilja ha den energi och arbetsförmåga som Antoine Wiertz hade som elev vid konstakademien.
Antwerpen d. 27 Januari 74 27 januari 1874
Med målningen går det däremot trögt; Edelfelt är helt nedslagen då han ser alster av Charles Verlat, det verkar omöjligt att komma så långt; Verlats ”Jungfru Maria med apostlarna” är storartat skön; Verlats jungfru har en profetisk blick och liknar inte Paul Peter Rubens eller Bartolomé Murillos sinnliga, sköna kvinnor; i färgsättningen ser man att Verlat har haft Titian som förebild; man bör studera de gamla mästarna så att man lockar fram deras uppfattning och storslagna sätt, och inte som Antoine Wiertz kopiera och måla precis som Rubens, med alla dennes fel och förtjänster; i Musée des academiciens finns en målning av Nicaise de Keyser; den förlorar på att stå i samma rum som Verlat; där finns också ett självporträtt av J.A.D. Ingres.
Antwerpen d. 9 Februari 1874. – 9 februari 1874
Edelfelt tycker att det är skada att Jules Dubois så ensidigt efterapar Antoine Wiertz; Alexandre Dumas, père [d.ä.], kallade Wiertz en "fou sublime" [upphöjd dåre], vilket Dubois också riskerar att bli om han fortsätter i samma stil; Dubois beundran för Wiertz har emellertid fört det goda med sig att denne studerat de gamla flamländska mästarna, främst Peter Paul Rubens, mer än någon annan av konstakademiens elever; det är något storslaget i Dubois sätt att måla som varken Émile Claus, Jozef Van Ryssel, Peeters eller Sidney Adams kan tävla med.
Paris d. 8 Maj 1874 8 maj 1874
Som Alexandra Edelfelt ser har Edelfelt anlänt till Seinens strand; han var två dagar med Jules Dubois i Brüssel, där de besökte Palais ducal och Wiertz museum; sista kvällen träffade han Monsieur Langlois, till vilken han lämnade det Antellska rekommendationsbrevet; de gjorde en promenad ut till Bois de Cambre; följande morgon steg han på tåget till Paris.
Paris . 11 Sept. 1874. 11 september 1874
Om Edelfelt inte kommer in i aftonskolan funderar han på att gå i en privat skulptörskola där Julian Alden Weir arbetar; det är nyttigt för en målare att känna till skulptur; MichelAngelo, Rafael, Peter Paul Rubens, Leonardo da Vinci, och Antoine Wiertz var utmärkta skulptörer.
Paris d. 12 Okt. 1874. Kl. 3 e.m. 12 oktober 1874
Ifall Edelfelt blir refuserad i concoursen [tävlingen] har han med Julian Alden Weir och Dewey Bates tagit ut kort till aftonskolan vid Rue de l'Ecole de Médicine; inrättningen underhålls av staten så de betalar inget; han har lust att börja med lite skulptur; Rafael, Michelangelo, Peter Paul Rubens och Antoine Wiertz var duktiga skulptörer; det är lättare för en målare att ägna sig åt bildhuggeri än för en skulptör att lära sig teckna.